Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Faran med förenkling

I DN skrev nyligen tre upprörda akademiker om den mediala bilden av professorsrollen med utgångspunkt i adventskalenderns förenklade bild av en virrig och excentrisk professor. ”Bilden som förmedlas är att dessa områden är tråkiga, svåra, nördiga och de som råkar vara intresserade är töntar och asociala individer, alltifrån barn till professorer,” skriver författarna. (Länktips se nedan). Vetenskap ses som något udda, asocialt och något för tråkiga nördar, hävdar författarna.

Reklam och politik – båda vill förenkla både frågor och svar
Ända sedan Neil Postman för 40-talet år sedan förutspådde att i synnerhet TV-mediet skulle leda till en fördumning av allmänheten har debatten pågått. ”Dumburken” kallades TV:n redan på 60-talet. Utvecklingen de senaste decennierna med en förskjutning till att vem som helst idag kan publicera rörliga bilder om vad som helst och dessutom att dessa är tillgängliga för vem som helst kan ses som något positivt. Samtidigt ser vi hur vetenskap och välgrundade påståenden trycks tillbaka av samverkande men oberoende krafter. Politiskt finns det numera ett gensvar för populister och ideologiskt motiverade krafter som genom generaliseringar och oprecisa angrepp använder förenklade budskap till att vinna stöd för känslomässigt förankrade ställningstaganden. Samtidigt har vi sedan drygt 70 år vant oss vid förenklade budskap inom reklamen, där vägen ska beredas för allmänhetens val av konsumtion. Påverkan sker både subtilt mer rakt på sak. En ständig kanonad av stimulanser för att konsumera mera har följt oss under lång tid. Vinklade och förenklade budskap som haft som syfte att få oss att kombinera en attityd med ett viss beteende. Långsiktigt påverkas våra värderingar naturligtvis av sådan påverkan.

Smalare referensramar
Vi lever på så sätt i ett ständigt påverkansfält. Värderingarna på individ- och samhällsnivå förskjuts och i takt med att vi har ett större glapp mellan generationerna uppstår rimligen också större skillnader mellan äldre och yngre personer. Det unga idag ser som naturligt är inte lika självklart för en äldre generation. Risken är att schablonbilderna blir sanningar när våra referensramar och referenspersoner blir färre, om vi bara umgås med likasinnade eller får Facebooks algoritmer att bekräfta det vi redan sagt. Vi behöver anstränga oss att se saker på andra sätt, vi behöver bli bättre på att ifrågasätta våra egna värderingar och ställningstaganden. Inte för att vi tvekar om basala saker som människors lika värde och allas rätt till en egen framtid så länge den inte inskränker någons annans framtid. Utan för att vi behöver bli bättre på att medvetet ifrågasätta våra ståndpunkter.

Vikten av ?
Det är genom att ställa frågor vi kan hitta svar. Inte genom att tvärsäkert glida genom livet på en flotte av aldrig prövade ställningstaganden och åsikter. Att vända allt i sin motsats brukar vara ett bra tankeexperiment. Ett 100% ohållbart samhälle – hur ser det ut – till att börja med?

God Jul 2017.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/virrig-excentrisk-professor-vad-ar-det-for-en-forebild/