Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *