Thomas Piketty om klimaträttvisa

Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).

Klassanalysen har saknats
Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”

Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll
Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.

Progressiv koldioxidskatt
Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.

Skattefinansiering är en orättvis börda
Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2023/nov/22/ban-private-jets-to-address-climate-crisis-says-thomas-piketty

Två grader ─ än sen då?

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Tidögänget och samsynen

Det tog ett år för Tidögänget att prata ihop sig om klimatfrågan. Nu är SD med på att målet om nollutsläpp av växthusgaser ska gälla 2045. Och så kallar man etappmålen för kontrollstationer. Lite lagom luddigt. En station blir ju inte lika styrande som ett mål. På perrongen lär Tidögänget, och vi alla, stå och kunna se att tåget redan om något år har gått.

Vadå samsyn?
Ulf Kristersson beskriver överenskommelsen som att man har en bred samsyn i klimatfrågan. När 7 av 8 partier var överens om klimatpolitiken fanns det tydliga etappmål. När 4 av 8 partier inrättar kontrollstationer på vägen mot 2045 beskriver Kristersson det som en ”bred samsyn”. Det är förödande för tilltron till politiken och politikens formuleringar att ord används på ett missvisande sätt. Det är som när Johan Pehrsson (L) efter valet förklarade att ”först säger man en sak före valet, sedan har man val och sedan säger man en sak efter valet.” Det är i praktiken detsamma som att säga att ”vi säger vad vi vill, bara vi vinner valet.”

Tidögängets taktik
När SD är en del av klimatuppgörelsen så blir det om möjligt ännu tydligare att regeringen tänker sig en knappt märkbar förändring när klimatpolitiken ska genomföras. ”Klimat och konkurrenskraft måste gå hand i hand”, som Ebba Busch formulerade det. Uppenbarligen tänker Tidögänget att man fördröjer och försenar allt klimatarbete, hänvisar till att snart är ny kärnkraft på plats, och lugnar folk med att hålla nere bensinpriset så att ingenting egentligen förändras. Klimatarbetet blir bara en skylt som man plockar fram ibland för att man måste. Och så skyller man på EU. Genom att skylla alla förändringar på EU så slipper man en svekdebatt på hemmaplan. Så tycks taktiken se ut.

Oansvariga ska inte behöva ta ansvar
Taktiken inkluderar köp av utsläppsrätter. Vi fortsätter släppa ut och köper oss den rätten av andra inom ramen för de handelssystem som finns. Så tänker Tidögänget. Business as usual, Och om vi måste så får vi väl betala för vår livsstil, lite grand. Men det smetar vi ut på alla skattebetalare, så den som kör mycket bil eller beter sig fel ur klimatsynpunkt ska inte drabbas. Så tycka man resonera. Ingen ska behöva ta ansvar för sin oansvariga hållning. Här ska minsann miljövänner ses som flummiga undantag. Vanligt folk ska köpa sin falukorv som vanligt, kunna elda på som vanligt, fylla sin pool som vanligt och dra ner på stan i sin traditionella bensinbil, kanske köra ett extra varv bara för att….

Hur tänker Wallenberg?
Att det är långt kvar till en verklig förändring framgick i den stora intervjun med Jakob Wallenberg i GP häromdagen. Han tyckte det var upprörande att vi inte har en fyrfilig väg från Stockholm till Göteborg. Inte ett ord från Svenskt Näringslivs ordförande och svensk ekonomis grå amanuens om att vi står inför en klimatkris och en ekosystemkris. Mer bilar. Inte bättre tåg. Ingenting om laddstolpar. Ingenting om hur vi effektiviserar inom ramen för tillgängliga resurser. Om Wallenbergs syn på framtiden är det svenska näringslivets framtidsvision har vi all anledning att vara oroliga.

Att klyftorna ökar gynnar på olika sätt Tidö-partierna
På ett plan är det tydligt att det är egenintresset som styr just nu. Jag. Jag ska ha. Dom andra får skylla sig själva om de har det sämre. Och passar det inte så skickar vi hem er till de länder ni flydde ifrån. Det är i egoismen och egenintresset som den traditionella rikemanshögern och den populistiska motståndshögern möts. SD vill ha konflikt. Hela tiden kunna peka på orättvisor och syndabockar. Därför är det bra för SD att vi har många miljardärer, att vi inte har en förmögenhetsskatt osv. Så att klyftorna ökar, orättvisorna består. Då kan SD:s väljare känna igen sig i beskrivningarna. Det är ingen inom SD som vill lösa några problem. Och M-väljarna, som vill ha ett femti-elfte ROT-avdrag för att kunna fixa sommarhuset i Spanien lite billigare, behöver se till att det är M och inte S som sitter på finansdepartementet och justitiedepartmentet. Så att allt kan fortsätta som vanligt.

Det är, som Ulf Kristersson säger, en bred samsyn som gäller.

Länktips: GP-intervju med Jakob Wallenberg: https://www.gp.se/ekonomi/han-leder-familjen-med-mest-inflytande-i-sverige-1.114908569

Kärnkraft: De avgörande motargumenten

Kärnkraftsfrågan hjälpte Tidögänget att visa på enighet före valet 2022. Alla fyra partier var ”helt överens” om att ny kärnkraft skulle byggas. Man spelade på allmänhetens osäkerhet kring energipriser och tillförlitlighet i energisystemet och propagerade gemensamt för en omläggning av energipolitiken. Det fanns och finns naturligtvis argument för att satsa på denna energiform. Men det finns också helt avgörande motargument, som behöver lyftas fram. Och då nämner jag inte ens gruvbrytningen, miljöförstöringen, strålningsriskerna vid hantering och drift, hur Putin har visat att kärnkraftverk är tacksamma mål i ett krig, att avfallsfrågan är olöst och det extrema perspektivet av att vi tvingar 4000 generationer efter oss att acceptera våra atomsopor.

Teknisk korrekthet och allmän begriplighet är svåra att kombinera
Ett tag tänkte jag använda tid till att sätta mig in i de tekniska detaljerna kring hur bränslet tas fram, vilka olika processer som förekommer före, under och efter användning etc. Efter ett tag insåg jag att det var fel att närma sig kärnkraften ur den aspekten. Det finns många delbegrepp att förklara, tekniska beskrivningar som är svåra att förklara på ett sådant sätt att det blir begripligt för en bred allmänhet. Kanske jag till slut skulle begripa breed-reaktorns funktion, (som branschen fortfarande låtsas är intressant), vad MUX står för, skillnaden på uranisotoperna 235 och 238 och hur de separeras med energikrävande centrifugteknik, hur mycket radioaktivt spill som inte är avfall ur klyvningsprocessen, hur återanvändning av använt kärnbränsle ibland villkoras av upparbetning utomlands osv. Men hela begreppsapparaten och sammanhangen gör beskrivningen till svår balansgång mellan teknisk korrekthet och allmän begriplighet. Hur ska man ”utbilda” allmänheten och samtidigt förklara att ”det du just nu begripit kan du glömma, för det kommer inte fungera…” Vem vill lägga tid på att lära sig något man snabbt ska glömma? Jag hoppar därför över ett antal tekniska frågetecken, som jag överlämnar åt experterna att diskutera.

Förespråkarna bortser från riskerna och glömmer bort 190 länder
Min inställning är att kärnkraften måste ses som en dyr, farlig och tekniskt komplicerad energiproduktion, som vi snarast ska sätta en parentes ikring. Den har ingen plats i en hållbar utveckling. Att det finns starka röster som fortsätter att förespråka kärnkraft hänger ihop med andra saker än teknisk eller ekonomisk överlägsenhet.

Några avgörande argument mot mer kärnkraft
Vi som inte vill se mer kärnkraft bör fokusera på ett antal tydliga motargument, som tillsammans och var för sig räcker mer än väl för att avfärda hela tanken.
A. Kopplingen är till kärnvapen är logisk och potentiellt farlig.
B. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.
C. Jämfört med energi från sol, vind och vågor kommer kärnkraften aldrig kunna konkurrera på en global energimarknad, kompetensmässigt och
D. Även ur lönsamhetsaspekt, för vem vill betala för onödigt dyr energi?

Kopplingen till kärnvapen är logisk, men inte för Sverige
Att kärnvapenländer som Storbritannien och Frankrike fortsätter att satsa på kärnkraft är begripligt. Ska man kunna erbjuda utbildad personal en bra anställning, karriärmöjligheter och hålla igång en rimligt stor produktion av klyvbart material är inte tillverkning av atombomber tillräckligt för de industrier som staten upphandlar tjänster av. Synergierna mellan kärnvapen och kärnkraft när det gäller allt arbete ”före” energiproduktion behöver tas tillvara. Det är naturligtvis på liknande sätt i de andra länderna som säger sig ha tillgång till kärnvapen, men där är öppenheten mindre: som i Ryssland, Pakistan, Indien och Kina.

Kapacitetsfaktor – det blir inte 100 procent något år
Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg (länktips se nedan) är situationen i Frankrike speciell. Man har en kapacitetsfaktor på 56 procent. Dvs man producerar lite över hälften av den effekt som teoretiskt skulle kunna komma ur de franska reaktorerna. När man går igenom siffrorna för produktion i Sverige blir bilden bättre, men fortfarande olika år från år. Statistiken för de tre reaktorerna i Forsmark sedan 1997 (se länktips nedan) visar att produktionen per år varierar ganska mycket. Toppnoteringen för Forsmark 3 kommer dessutom från år 2005, innan man tog beslut om att generellt öka effektuttaget från alla tre reaktorerna.

Forsmarks elproduktion i genomsnitt per år

Och i takt med att billig vindkraft konkurrerar på elmarknaden ser vi allt oftare hur reaktorer drar ner på sin produktion för att minska förlusterna. Det är en myt att kärnkraft alltid och i alla lägen producerar exakt den energi vi behöver. Här följer en grafik som finns i en artikel från Svenska Dagbladet (se länktips nedan).

Tack till Svenska Dagbladet

Pris på el har med tillgång och efterfrågan att göra
Energiprissituationen i EU under 2022, och som påverkade valet i Sverige, hängde bl.a. ihop med att Frankrike gick från att vara nettoexportör till att vara nettoimportör av el under 2022., samtidigt som Putin stängde av energitillförseln via Nordstream-ledningen. När elpriset var som högst i Sverige valde många som kunde att dra ner på sin elanvändning, något som bidrog till att minska problemen. Energimyndigheten konstaterar att elanvändningen i Sverige minskade år 2022 med 5 procent, jämfört med 2021. Elpriset i Sverige är dessutom ett av de lägsta i Europa.

Den mänskliga faktorn: Händelserna vid Forsmark 1
Incidenten den 25 juli 2006 började med att någon gjorde fel vid arbete på ställverket till Forsmark 1. Felet ledde till en kortslutning som i sin tur gjorde att Forsmark 1 och ställverket kopplades isär. Batterierna, som skulle tagit över strömförsörjningen, kopplas automatiskt bort och alla bildskärmar släcks i kontrollrummet. En trasig oljepump gör att turbinerna (som ger ström) stannar. Som ytterligare kedjeeffekt blockeras reservkraften från externa strömkällor och en gasturbin som skulle starta, gör inte det. I det här läget ser operatörerna ingenting på sina skärmar, batterierna och reservaggregaten är frånkopplade och turbinerna ger ingen ström. Det finns fyra dieselaggregat som ska kunna lösa strömförsörjningen, men två av dem startar inte och de andra två kan operatörerna inte se på sina skärmar, eftersom de är släckta. Reaktorn snabbstoppas, men operatörerna vet inte om snabbstoppet fungerar. Vattennivån på kylningen av härden sjunker. Nödpumparna är delvis utslagna. Forsmark 1 närmar sig en härdsmälta om inget görs. Efter drygt 20 minuters tekniskt kaos med ett tiotal sammanlänkade fel bestämmer sig personalen för att manuellt ställa om ett par switchar så att extern strömmatning återställer kontrollen. Summa summarum: det går aldrig att eliminera den mänskliga faktorn. Och utöver misstag finns ju alltid risken för sabotage och skadegörelse, en risk som vuxit i takt med utvecklingen i Ryssland m.m.

Den mänskliga faktorn: Dammsugaren i Ringhals 2
Den bortglömda dammsugaren den 10 maj 2011 i Ringhals 2 är ett annat exempel på hur den mänskliga faktorn alltid kan ställa till det. Prislappen för bortfallet och reparationsarbetena uppges ha landat på 1,8 miljarder kronor för ägarna. Även här man tänka sig att en (tillfälligt?) anställd skulle kunna få bra betalt för att sabotera anläggningen på ett relativt enkelt sätt. Det går aldrig att bortse från misstag eller medvetna felgrepp.

Risken för en svensk olycka måste minimeras, men det bryr sig inte SD om
Incidenterna 2006 och 2011, samt Fukushima-olyckan bidrog till att regelverken skärptes kring hur en oberoende strömförsörjning för kylning av reaktorhärden skulle säkras. Ringhals 1 och 2 blev p.g.a. dessa krav för dyra att uppgradera, mest beroende på hur kort återstående driftstid man kunde räkna med för att kunna återbetala en extra investering i extern strömförsörjning. När nu SD i år, 2023, återkommer med sitt krav på återstart av Ringhals 1 och 2, som de anser att S och MP stängt av ”politiska” skäl, undviker de självfallet att förklara att de därmed kräver att säkerheten kring driften av Ringhals 1 och 2 ska sänkas. Och att risken för en svensk härdsmälta skulle öka. SD är beredda att chansa. Verkligheten visar att det är en kombination av tur och skicklighet hos driftspersonalen vid svenska kärnkraftverk som gjort att vi (ännu) inte haft en större olycka på svensk mark. Och att risken inte är försumbar.

Kärnkraft är inte svaret på klimatfrågans angelägna lösning
I valrörelsen 2022, och speciellt i de ledda debatterna i TV, dröjde det bara några sekunder innan klimatfrågan som ämne började handla om kärnkraft. Tidöpartierna hade ett stort intresse av att vinkla klimatfrågan till att handla om energi och att energiproduktion skulle handla om ja eller nej till mer kärnkraft. Det var en taktik som fungerade, uppenbarligen. Det som helt försvann i dessa debatter var det faktum att det är ett fåtal av världens länder som har förutsättningar att kunna skaffa ny kärnkraft. Även om folkopinionen skulle vända i EU:s alla medlemsländer återstår över 160 länder i världen, som skulle behöva investera i en teknik, som både kräver en stabil ekonomi, en väl utbildad kader av tekniker, inspektörer och beslutsfattare på operativ nivå liksom en infrastruktur för en centraliserad energiproduktion. För en majoritet av världens länder är det fortfarande olja, fossil gas, kol och förbränning av olika material som är de viktigaste energikällorna. Den snabbaste vägen till ett fasa ut fossilberoendet i dessa länder är en satsning på lokal elproduktion, primärt vindkraft och solkraft. Den politiska situationen i ett antal länder, där olika grupperingar i praktiken slåss om makten, gör det synnerligen osannolikt att dessa länder skulle kunna satsa på kärnkraft. Om så sker så skulle det troligen leda till att fler länder och grupperingar skaffar sig tillgång till kärnvapen. Kärnkraft är ingen global lösning på klimatutmaningen.

Kostnaderna måste tas av någon
Det som till slut fäller avgörandet kommer att bli kostnaden. Vem vill betala ett överpris för en el, som går att få billigare på annat sätt? Ska kommunerna åläggas att köpa statens dyra kärnkraft? Ska staten subventionera kärnkraftselen till de industrier som nu ska etableras i Sverige? Varför ska Vattenfall redovisa ekonomiska förluster som en följd av olönsamma kärnkraftsprojekt när de kan fortsätta att generera ekonomiskt överskott till ägaren staten? Hur tänker Tidöpartierna redovisa kommande subventioner av den dyrare el, som de tänker sig ska produceras av statliga Vattenfall? Är det en konstruktion liknande hur skattepengar för grundskolan slussas till utländska skolkoncerner som föresvävar regeringen? Eller tänker man stoppa undan subventionerna i den kommande NATO-budgeten, som säkerligen kan sekretessklassas? Att man inte drar sig för att hemligstämpla statliga utgifter visade man tydligt i samband med att elstödet delades ut tidigare i år.

Räntan driver upp kalkylerna och skapar osäkerhet
Prisutvecklingen per producerad kilowattimme visar att vindkraft blir billigare och billigare i takt med att verken blir större. Man talar om cirka 30 öre per kilowattimme el som en produktionskostnad för ny vind. I synnerhet är det havsbaserad vind som ger god ekonomi, eftersom det i praktiken alltid blåser på havet och det finns få naturliga hinder. Samtidigt har Tidöpartierna fördyrat för havsbaserad vind genom att kräva att varje projekt självt betalar för landanslutningen. Dessutom är ränteläget en faktor som fördyrar alla projekt, oavsett teknik. Men högkostnadsprojekt, som kräver lång byggtid och lång återbetalningstid (som kärnkraftverk) blir på så sätt extra vanskliga att ta den ekonomiska risken för. I Svenska Dagbladet (länktips nedan) finns den här illustrativa bilden över vad tre västeuropeiska kärnkraftsprojekt har lett till för produktionskostnader. Då ska man minnas att det finska projektet försenades 14 år. De andra två projekten är ännu inte i drift. Ny kärnkraft är svårt.

Ur Svenska Dagbladet ( se länk nedan)

Lägst pris vinner. Eller?
Energibolagen och investerarna vill ha så högt elpris som möjligt och förutsägbara villkor. Köparna av elen vill ha så lågt pris som möjligt. I den dragkampen räknar jag med att lägsta pris vinner. Och i nästa valrörelse kommer vi att få höra olika bortförklaringar från Tidöpartierna kring varför det inte blev någon kärnkraft. SD kommer fortsätta att hävda att Ringhals 1 och 2 ska dras igång och att det är rätt att kompromissa med säkerheten. De marknadsinriktade borgerliga partierna kommer att i varierande grad propagera för statlig planekonomi som en lösning. Världen är upp-och-ner.

Tillägg: Spiken i kistan?
Och så kom beskedet den 9 november att det amerikanska NuScale-projektet i Utah, som ansetts vara närmast i tiden att förverkliga s.k. SMR-reaktorer, läggs ner. När man läser Reuters nyhetsartikel om detta står det klart att en bidragande orsak var den mer än 50-procentiga kostnadsökning projektet redovisat för sina intressenter. Produktionskostnader på 89 dollar per MWh, talar man om. I svenska kronor runt 1 kr per kWh, så som vi brukar jämföra priser. Utrymmet för vinst och att återbetala investeringen krymper och finansiärerna drar öronen åt sig. Att SMR-leverantörer fått 600 miljoner dollar i stöd hjälper inte. Får man inte kalkylen att stämma, går det inte. (Länk till Reuters nyhet, se nedan).

Länktips, tidigare bloggtexter från i år om kärnkraftsfrågan: http://christerowe.se/2023/09/nr993-karnkraften-haller-stallningarna-ett-tag-till/

http://christerowe.se/2023/04/nr957-karnkraften-igen-sa-sorgligt-att-vi-nu-lagger-skattepengar-pa-dyr-och-farlig-energi/

Statistik för Forsmarks årliga produktion från år 1997 till år 2022: https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/forsmark/produktion/produktionshistorik

Grafik från Svenska Dagbladet över tillgänglighet för de sex kärnkraftverken i Sverige liksom hur produktionskostnaderna för tre kärnkraftverk ser ut: https://www.svd.se/a/zEyE21/ny-karnkraft-allt-dyrare-kravs-hogt-elpris-for-att-bli-lonsam

Nyhetsartikel om NuScale i Utah: https://www.reuters.com/business/energy/nuscale-power-uamps-agree-terminate-nuclear-project-2023-11-08/

Alle man på däck!

Elbilar har varit aktuella rätt länge. Teslas framgångar satte fart på konkurrenterna. Tidigare hade de etablerade fabrikaten av logiska skäl velat optimera vinsterna ur varje designad modell och inte haft bråttom att byta fot från fossildrivna till eldrivna bilar. Men nu har i princip alla biltillverkare något att erbjuda. Men att byta fossilbil till elbil räcker inte för att klara klimatutmaningarna, resursanvändningen osv. Vi kommer att se nya ägarförhållanden, bildelning och andra upplägg som kommer att få biltillverkarna att grubblar över vad som menas med tillväxt. När de säljer färre enheter ─ hur ska de då tjäna pengar?

Mer kundnära erbjudanden
Troligtvis kommer vi att få se mer kundnära paketeringar. Anpassade utbud, där kunderna betalar för olika tillgång i tid och rum för olika modeller. Fjällresans rymliga bagagebil behövs inte när en annan resa handlar om att hämta upp svärmor och hennes hund på järnvägsstationen en regnig försommardag. Beteendet och utbudet kommer att vara mer flexibelt när ägandet ersätts av tillgänglighet och servicenivå.

Många detaljer återstår
Tekniskt finns det fortfarande utmaningar kring laddningssystem, appar, lagring av el, försäljning av lagrad el till nätet osv. Och en detalj som ofta tappas bort är att även framtidens bilar rullar på däck. Däck som slits och lämnar ifrån sig partiklar, som också är ett miljö- och hälsoproblem. Hur tänker branschen kring däcken?

Om målkonflikter och om marknaden
Det eminenta nyhetsbrevet OmEV tog upp däckfrågan i det senaste utskicket. Däckmarknaden beräknas till hissnande 1 biljon kronor i närtid. En miljon miljoner kronor. Självklart vill däcktillverkarna fortsätta att sälja däck. Här finns flera målkonflikter. Däck behöver ju slitas för att tillverkarna ska sälja, samtidigt innebär elbilarnas större tyngd (batterier väger mycket) att däcken slits fortare än på jämförbara fossilbilar. Så man försöker anpassa sina konstruktioner så att slitaget inte ska bli större.

Hoppfullt teknikskifte
En av tillverkarna, Goodyear, håller även på att ta fram däck med en slityta som består av biologiskt nedbrytbara ämnen. Det låter intressant. Särskilt som vi knappast vill kompromissa kring väggrepp och säkerhet när det gäller däcken. Vi vill ha hög friktion, för att bromsarna ska ta och för att hålla bilarna på en säker kurs i trafiken.

Transparens och beslut, tack!
Däckfrågan behöver komma upp på dagordningen och vi behöver långsiktiga regler inom EU, där vi kräver att däcktillverkare redovisar hur de arbetar för att säkerställa hög kvalitet på sina däck, samtidigt som de redovisar hur snabbt de kan få ut däck på marknaden, som har slitytor som är biologiskt nedbrytbara. Så att våra politiker har bra beslutsunderlag för att hjälpa branschen att snabbt komma ut ur fossilberoendet.

Alle man på däck, skulle man kunna kräva, om man vill.

Hasslers klimatrapport – några tankar

Så kom då Hasslers klimatrapport, ett år efter att Tidögänget tagit plats i regeringskansliet. Miljö- och klimatfrågorna hade snabbt värderats ner av det nya ministergänget, sorterats in under energi och näringsliv och fått en minister som förstått vad hennes roll var. Fast kanske ändå inte. Ett uttalande om att Sverige behöver tio nya kärnkraftsreaktorer suddades kvickt bort från offentligheten. Så fick hon inte säga. Tydligen. Kanske för att någon partistrateg insett alla siffror tenderar att förfölja politiker i decennier. ”Var har ni de där 10 reaktorerna som talade om…?” skulle det kunna heta i evinnerliga tider. Oavsett om det blev noll, en, två eller många fler nya kärnkraftsreaktorer på plats. Bättre taktik, tydligen, att steg för steg låta det sjunka in att det blir skattebetalarna som kommer att stå för notan.

Marknaden är logisk men orättvis
Professor John Hassler beskriver rapporten som en sammanfattning av den forskning han själv bedrivit inom ämnet klimatekonomi. Hans beskriver sig själv som nationalekonom. Att en högerregering hellre lutar sig mot ekonomisk expertis än klimatexperter för att tackla klimatfrågan är signifikativt. Allt kan ju lösas med ekonomiska styrmedel, är en självklar doktrin på den sida av politiken som hellre ser marknadslösningar än att staten griper in och korrigerar orättvisor och fel. Bekymret är att marknaden aldrig tar samhällsansvar. Något politiker på den kanten alltid blundar för. ”Otur om du råkar drabbas”, kanske de säger för att visa lite empati. Men när ekonomerna styr dras samhället snabbt isär och splittras i vinnare och förlorare. Och hur en del förlorare agerar och reagerar kan vi lätt föreställa oss. När marknadstillbedjare ber om lösningar på klimatkrisen så vänder de sig till nationalekonomer som John Hassler.

Osäkerhet – varför då?
Redan i sin ingress betonar Hassler att ”osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor”. Det är i praktiken detsamma som att säga att ”klimatvetenskapen är ingen exakt vetenskap så allt som påstås kan tas med en nypa salt”… Varför detta överhuvudtaget nämns är ett stort frågetecken .Är det för att Tidö-partnern SD hela tiden vill kunna hävda att ”ingen vet helt säkert, så därför vill vi vänta och se” och på så sätt enkelt kunna vifta bort alla klimatåtaganden? Misstanken dröjer sig kvar att SD har krävt att det ska finnas en inbyggd och tydlig osäkerhet i rapporten, så att deras väljare kan lugnas med besked att ”forskarna vet inte själva hur det hänger ihop, så vi avvaktar…”

Pengar löser allt och har du pengar klarar du dig bra…
Vid genomläsning av Hasslers 46 punkter i förslaget blir det tydligt hur en ekonom ser på klimatfrågan. De första sex punkterna berör klimatmålen. Och handel med utsläpp är för en ekonom en central fråga. Inte att minska utsläppen i procent eller i faktiska ton. Utan att köpa och sälja rätten att få bete sig fel. Ekonomin som överordnad princip, inte de faktiska utsläppen svenska verksamheter orsakar. eller som det står i Hasslers punkt 6: ”Ett hårt formulerat sektorsmål formulerat i termer av bokförda nationella utsläpp behövs inte längre”. Med andra ord får folk släppa ut vad de vill, bara någon betalar. Den som kan betala får fortsätta bete sig fel. Den majoritet av jordens länder som i huvudsak drabbas av västvärldens överkonsumtion förstår precis vad Hassler menar. ”Vi i den rika världen tänker köpa oss tid att fortsätta som vanligt ─ ni andra får minsann gå före.

”Se till att komma överens och gör jobbet”
Och så där fortsätter det. Punkt 7 till 12 i Hasslers förslag handlar om ekonomi och hur utsläpp ska kopplas till ekonomiska incitament. Punkterna 13 till 17 handlar också om budgetposter och hur staten kan finansiera strukturella steg mot fossilfrihet. Därefter följer fem punkter som kan sammanfattas med ”se till att komma överens”. Punkt 23 till 34 känns som om de sammanfattats på en fikarast. Inte minst att det står att laddinfrastrukturen för sportlovsresenärer ska ha ett extra fokus. Är sportlovsresor för skidåkande stockholmare vintern 2024 avgörande för de generationer som följer efter oss och som får leva i tusentals år med de klimatförändringar vi orsakar?

Kärnkraft och skattebetalarnas nitlott
Kärnkraft fick naturligtvis en egen rubrik och där smögs in att skattepengar kan behövas för att säkerställa lönsamheten i projekten: ”Överväg att skapa trovärdighet för en sådan genom att delfinansiera eventuella nya investeringar.” Det kommer ju bli det enda sättet att få industrin att våga investera i den dyra och osäkra kärnkraft, som Tidöpartierna så hårt bundit upp sig till att låta bygga. Inte för att den tekniskt kommer att behövas när Sverige exporterar 15-20 procent av elproduktionen. Utan av prestigeskäl. Man har låst sig så hårt, så att backa nu går inte, tycks de anse. Hellre fortsätta att bygga något som inte kommer att behövas och som kommer att generera problem under oerhört lång tid än att inse att spelplanen på energisidan har förändrats de senaste decennierna. Under rubriken Vattenfall garderar man dessutom in möjligheten under punkt 36 för Vattenfall att få göra ekonomisk förlust på den kärnkraft man planerar att bolaget ska investera i. Punkten ser ut som en beställningspunkt för att ha en forskningsrapport att hänvisa till när Vattenfalls förluster drabbar skattebetalarna som en konsekvens av en kommande kärnkraftssatsning. Genomskinligt och ganska trist att Tidö-gänget, som annars lovprisar marknaden, just på detta område tycker att skattebetalarna ska stå för notan.

Den sista punkten punkterar rapporten
Resten av punktlistan kan egentligen sammanfattas med orden ”gör jobbet”. Förutom den allra sista punkten, nummer 46. Där står det ordagrant: ”Motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning”. I klartext betyder det att Hassler menar att vi i Sverige inte ska erkänna att vår överkonsumtion och vår välfärd har drabbat andra länder på ett orättfärdigt sätt. ”Skyll er själva att ni är fattiga i U-länderna”, kunde han lika gärna ha skrivit. Cynismen och egoismen skrattar världens länder rakt upp i ansiktet. Här ska ingen tro att vi i Sverige tänker på någon annan än oss själva. Man skäms som svensk att en forskare formulerar så.

Jag tappar lust att skriva mer idag.

Länktips för den som orkar läsa Hasslers rapport: här

Kärnkraften håller ställningarna ett tag till…?

Den tidigare generaldirektören vid Energimyndigheten, tillika Chalmers-professorn Tomas Kåberger är en viktig röst för förståelsen av energisystemet på flera nivåer. Häromdagen skrev han på LinkedIn om hur kärnkraften utvecklas. Här följer en sammanfattning och översättning av det Kåberger skrev, där jag lagt till några egna kommentarer. I stort sett håller kärnkraften ställningarna, men man har ett växande problem med lönsamheten. Kärnkraft är dyr att producera.

Frankrike
I Frankrike återhämtar sig kärnkraften. Kapacitetsfaktorn är hittills i år strax över 56 %. En förbättring jämfört med förra årets 52 %. Min kommentar: Om alla verk producerade för fullt skulle faktorn vara 100 %.
För ett år sedan var endast knappt 25 GW av de installerade 60 GW i drift. I år levererar enligt de senaste uppgifterna nära 40 GW, vilket indikerar att produktionsnivån kommer att vara ännu bättre i slutet av 2023.
Som ett resultat av detta är Frankrike tillbaka som den främsta elexportören i Europa under 2023, efter att ha tvingats att vara en nettoimportör under 2022. Min kommentar: Även i ett erfaret och till stor del kärnkraftberoende land som Frankrike kan man inte vara säkra på att klara sin elförsörjning, i synnerhet som verken är beroende av kylning från vattendrag, som med klimatförändringarna inte håller tillräckligt låg temperatur och därmed tvingar verken att stänga.

Japan
En annan anmärkningsvärd prestation från kärnkraftsindustrin är att Kansai Electric i Japan rapporterar att de har startat om Takahama-2. Denna reaktor har varit off-line i mer än 12 år. En sådan omstart skulle vara beundransvärd för vilken komplicerad processindustri som helst.
Därmed har 12 av tidigare mer än 50 reaktorer i Japan återstartats efter att tre reaktorhärdar smälte i Fukushima dai-ichi kärnkraftverk. Kansai Electric planerar att återuppta sin kommersiella verksamhet den 16 oktober. Hur framgångsrik denna inkoppling blir kommer att studeras med stor uppmärksamhet från många intresserade den närmaste tiden.

In- och urkoppling av reaktorer
Under 2022 och 2023 balanserar nya nätanslutna reaktorer och permanent stängda reaktorer varandra i IAEA:s databas. Detta gäller både antalet reaktorer, 10 st nya och 10 st avstängda, och kapacitetsmässigt med inkopplade 9 GW och urkopplade 9 GW. Förbättrade prestanda resulterade i en liten nettoökning av produktionen på 5 TWh under första halvåret i år, enligt tillgänglig IEA-data som täcker de flesta länder med kärnreaktorer. Men det är osannolikt att den totala kärnkraftsproduktionen i år kommer att överträffa den högsta globala kärnkraftsgenereringen, något som inträffade år 2006.

Under åren 2021, 2022 och 2023 stängdes 20 st reaktorer i världen, medan 16 st nya reaktorer anslöts till nätet samtidigt som byggnation av 21 st nya reaktorer påbörjades. Historiskt sett har ungefär vart tionde byggprojekt övergetts innan reaktorerna färdigställts. senast de två reaktorkonstruktionerna vid Summer i USA. Det finns alltså få tecken på en global tillväxt av kärnkraftverk som skulle kunna bidra till att minska beroendet av olja och gas inom en snar framtid.

Kostnader
Den främsta orsaken till att inte bygga och även för att överge projekt är ekonomisk. Kostnaderna är helt enkelt för höga jämfört med värdet på den producerade elen.

Ledtider
En annan anledning är de långa ledtiderna. IAEA-data visar byggtiden för de reaktorer som har startat. Två av de 16 nya reaktorerna som har anslutits under de senaste åren finns inom EU. Båda dessa har byggtider långt över tio år. Men även om man bortser från dessa två är den genomsnittliga byggtiden för reaktorer i världen i genomsnitt mer än 7 år.

Byggtid i antal år, baserat på IAEA, namn, leverantör och plats

Drift är inte kommersiell drift
IAEA anger också datum när reaktorer anses vara i ”kommersiell drift”. Av de 16 nya reaktorer som är i drift har fem fortfarande inte rapporterat att de är i kommersiell drift. Nätanslutningarna skedde för dessa 2021 (2 st), 2022 (1 st) och 2023 (2 st). Min kommentar: De är således ännu inte inkopplade så att de ger sina ägare inkomster. Här kan för övrigt en dagsfärsk bild från Nordpool passa in, där R3 i Ringhals plötsligt minskat sin produktion, troligen för att ägarna vill minska ekonomiska förluster och få bättre bättre betalt för elen från andra anläggningar.

Marknadsvillkor
Fortsatt drift av kärnreaktorer kommer att konkurrera ekonomiskt i länder där fossildrivna generatorer sätter priset på den producerade elen och där gynnsamma villkor, avfallshantering och olycksrisk innebär kostnader.
Även under sådana förhållanden är fortsatt förbättrade tekniska prestanda avgörande för ekonomisk överlevnad. Detta är en utmaning för kärnkraftsindustrin eftersom kostnaderna för el från sol och vind fortsätter att sjunka.

Mina kommentarer:
Sverige är en av Europas största nettoexportörer av el. Och detta även när ett par av de nuvarande kärnkraftverken är tagna ur drift. Det är inte elbrist som tidvis skapar höga elpriser. Och det är inte mer ny kärnkraft som kommer att kunna konkurrera med ett lågt pris till konsument.

Att kärnvapenländer som Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland satsar på kärnkraft handlar mycket om att säkerställa kompetens längs hela kedjan och att ta vara på synergier mellan de båda användningssätten.

Länktips: Tomas Kåbergers text på LinkedIn: https://www.linkedin.com/posts/tomask1_ugcPost-7110176517594206208-g8uo?utm_source=share&utm_medium=member_ios

Cirkularitet i byggbranschen

CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.

Byggbranschens roll i stort
Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.

RISE vill att kommuner och beställare ställer krav
CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.

Hur ska demonteringen optimeras?
Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.

Hur ser ekonomin ut?
Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.

Avvägningen behöver ändras
Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?

Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?

Länktips: Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!