Läsning: SNS-rapport om elmarknaden och energiomställningen del 1

SNS har nyligen gett ut en rapport med namnet ”Konjunkturrådets rapport 2025 Investeringar i elproduktion för en hållbar energiomställning” som har fått mycket uppmärksamhet. SVT Forum sände i slutet av januari ett inslag, där rapporten presenterades av de tre nationalekonomer som gjort rapporten och med flera intressanta kommentarer från inbjudna experter. Rapporten är på drygt 160 sidor och jag tänker i lagom delar ta mig igenom den och kommentera läsningen.

Kanske en bra kurslitteratur?
Den första fyra kapitlen beskriver hur regelverk, klimatavtal och elhandel ser ut idag och fungerar och preciserar syftet med rapporten. Bland annat vilka utmaningar som finns i energiomställningen, hur efterfrågan kan komma att förändras och vilken roll staten ska ha i det hela. På ett sätt är rapporten egentligen bra som kurslitteratur för den som vill sätta sig in i t.ex. hur spotmarknaden fungerar eller hur intradagsmarknaden och reglerkraftsmarknaden samverkar med spotmarknaden på el.

Osäkerhet med Euro-kursen
Hela EU och andra stora länder i Europa är anslutna till spotmarknaden. Handeln sker i Euro, medan kunderna i Sverige debiteras i SEK, något som inte nämns i rapporten så här långt. Men det utgör naturligtvis en osäkerhet för icke-Euroländer. Rapporten nämner PPA-avtal, som är ett sätt för storförbrukande industrier att säkra tillgång och kostnadsnivå över en viss tid. De etableringar av storskalig industri som vi sett på senare år i norra Sverige hänger ihop med att tillgången på billig el är bäst i hela Europa just där.

Hur bra är marknaden på att premiera långsiktighet?
Det är tre erfarna och mycket kunniga nationalekonomer som skrivit rapporten och åtminstone ordföranden Thomas P Tangerås har erfarenhet av att skriva liknande rapporter förut. Det ger hela framställningen en självklar tyngd och följdriktigt var det flera kommentatorer vid presentationstillfället som tackade författarna för en bra rapport. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över att ingen bland författarna eller de som yttrade sig pekar på hur marknader till sin natur bidrar till att sålla fram ”vinnare” och ”förlorare” och att det finns en risk att långsiktighet får stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

Hur säkras samhällsnyttan?
Lite grand tangerar författarna detta när de på sidan 11 pekar på att ”en central utmaning för en hållbar energiomställning är marknadsmisslyckanden som resulterar i att priserna på elbörsen inte återspeglar de totala samhällsekonomiska nyttorna och kostnaderna för elförsörjningen när det gäller miljömässighet, tillförlitlighet och kostnadseffektivitet.” Dvs hur bra är egentligen en elmarknad på att bortom säljare och köpare prissätta samhällsnyttan och nyttan av att olika länder kopplar samman sina elsystem för en säkrare tillgång till den viktiga elförsörjningen? Win-win för producent och användare av el är naturligtvis bra, men hur väger man in samhällsnyttan på ett bra sätt?

Omställning och utveckling är inte samma sak
Nästa nivå på nyttoaspekten är klimatnytta och nytta för omställningen, som ju måste prioriteras. Det är som någon nämnde i SVT:s presentationsprogram viktigt att förstå skillnaden mellan effektivisering och traditionell utveckling å ena sidan och systemförändrande omställning å den andra. Att lägga ner befintlig och fungerande teknik, stänga fossildrivna maskiner och kraftverk i förtid innebär en ekonomisk förlust. Flygplan som ännu inte är avskrivna blir dyra att skrota osv. Vi måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Det förnybara behöver ta plats och det fossilberoende måste fasas ut. Vi kan inte vänta på att det ska bli gratis att stänga ner fossilbaserad verksamhet.

Använd AI och följ upp klimatanpassningen på systematisk nivå
Så här långt i läsningen av rapporten har jag egentligen bara två konkreta förslag och idéer. För det första: använd AI för handeln. AI borde kunna hantera samtliga parametrar som berör elhandeln på ett mycket mer effektivt sätt än vad som annars är fallet. Man skulle kunna låta AI-system handla med varandra och snabbt hitta optimala parametrar för avtal. För det andra skulle mänsklig arbetskapacitet därmed kunna frigöras för att till 98 procent säkerställa att varje beslut bidrar till klimatomställningen, dvs utgör ett slags filter över hela handeln. Och dessa mer ”mänskliga” beslut skulle i sin tur kunna ackumuleras i en beslutsdatabas, som regelbundet sammanställs och visar hur dessa klimatkorrigerande insatser ser ut över tid och hur de ligger i linje med t.ex. Parisavtalet. Gärna att denna databas i sin tur kontrolleras av flera oberoende NGO:er, som inte är direkt kopplade till handeln, till politiken, till energibolagen eller till särintressen, utan snarare till ett principiellt klimatansvar.

Men jag ska fortsätta läsa rapporten och återkomma med fler tankar längre fram.

Länktips: SNS-rapporten: https://www.sns.se/artiklar/konjunkturradets-rapport-2025-investeringar-i-elproduktion-for-en-hallbar-energiomstallning/

SVT Forum sändning 31 januari, spola fram till starttid 14:30: https://www.svtplay.se/video/jVwy1Gd/forum/fre-31-jan-09-00

SOU2025-7 igen ─ en liknelse

Ibland blir det tydligt om man använder liknelser. För att illustrera hur tillståndsgivningen för ny kärnkraft är tänkt att fungera, se föregående blogginlägg med länk nedan, kan följande liknelse vara passande.

Det behövs ett körkort, inser någon
Spola tillbaka klockan etthundra år eller mer. I trafiken rullar nu plötsligt bensindrivna fordon istället för häst-och-vagn-ekipage. Någon inser att denna nya teknik behöver något slags godkännande. ”Annars riskerar vi att få ett rent vilda västern på våra gator” som någon hävdar. Man beslutar därför om ett slags körkort för de nya fordonens framfart.

”Bilprovningen” = Strålskyddsmyndigheten
Denna tillståndsgivning utreds av en motsvarighet till SOU2025:7 och utredningen föreslår en uppdelning i två delar. För den tekniska delen ska fordonen granskas av en teknisk myndighet som kallas ”Bilprovningen” för att få ett modernt namn. I SOU2025:7 heter denna myndighet Strålskyddsmyndigheten. Det tekniska i den nya, farliga tekniken ska granskas av experter på tekniken.

En kort checklista, därefter fritt fram
Den administrativa delen av det körkort för de nya fordonen som planeras reduceras till en ekonomisk granskning så att inga betalningsanmärkningar föreligger. Självklart kollas även straffregister och andra personuppgifter. Om inget framkommer som hindrar ett körkort beviljas detta baserat på de två granskningarna.

En massa saker som inte behövs, anser SOU 2025:7
SOU2025:7 tänker sig på ett liknande sätt att det inte behövs någon annan granskning av en sökande. Inte om den sökande har ekonomiska resurser att hantera en olycka, att garantera långsiktig drift under flera decennier, att ha kunskap från drift av liknande anläggningar under lång tid osv. För att få ett ”körkort” för världens i särklass mest farliga teknik, som dessutom är tänkt att ha en nyckelposition i samhällets elförsörjning, något som är systemkritiskt ur många aspekter, behövs ingen sammanvägning av storlek på företag, specialistkompetens, samlad kompetens, koncernbolag i övrigt, samarbetspartners, referenser, erfarenheter och dokumenterad förmåga att hantera oförutsedda incidenter, att sätta in extra personella resurser och att ekonomiskt och administrativt säkerställa långsiktig drift även under komplexa förhållanden, där företagets storlek utgör en viss garanti, särskilt om det har ett statligt delägande.

Det behövs ingen storlek på företagskoncern
Nej. Det räcker, tycker utredningen, att man visat intresse för att lansera ny teknik eller en ny typ av etableringsprocess. Det nya är också att ”körkortet” kan säljas till någon annan. Det räcker att bilbesiktningen kollar att lamporna lyser och bromsarna tar. Sedan är det tuta och kör.

Och bråttom har de
En del av förslagen i SOU2025:7 är dessutom tänkta att sjösättas mycket snabbt under det första halvåret 2025. Tidögänget har ju bråttom att visa upp att något är på gång. Därför är det bråttom, tydligen. Och samtidigt har det tänkta sydkoreanska företaget med erfarenhet att bygga kärnkraft dragit sig ur processen. Det hela känns som historien om ”Mäster skräddare”. ”Kom tillbaka på lördag…..” Om det inte var så allvarligt skulle man le åt hela historien.

Länktips: Föregående text om SOU2025:7 och tillståndsgivningen för ny kärnkraft: https://christerowe.se/2025/01/nr1157-nu-krattas-manegen-for-vinstjagare/

Nu krattas manegen för vinstjägare

Tidögänget tycks ha personal som ägnar sig åt kärnkraft varje vaken timma på dygnet. Ansvariga ministrar blundar på ett oseriöst sätt för alternativa lösningar och lägger allt fokus på att till varje pris (och priset lär bli högt) driva igenom etablering av ett energislag med många risker och tydliga nackdelar. Även regeringens egna expertorgan har gett regeringen bakläxa på de förslag som kommit fram. Nu i dagarna kom ett delbetänkande som heter SOU 2025:7 och som på närmare 600 sidor beskriver hur tillståndsprocessen kan förändras och förenklas för att bana väg för nya kärnkraftsdrömmar. (Länktips till delbetänkandet och forskarkritik nedan).

Överföring av tillstånd ska uppmuntras? Verkligen?
Det som är slående vid en snabb läsning av delar av betänkandet är hur noga utredaren är att kratta manegen för nya aktörer på kärnkraftssidan. Känslan infinner sig att delar av texten är ett beställningsverk, där de nya intressenterna inom projektering och planering av kärnkraft mer eller mindre dikterat hur de vill att tillståndsprocessen ska gå till. I texten beskrivs relativt tydligt hur nya aktörer nu kan komma att söka tillstånd för att i ett senare skede överkåta driften av en färdig anläggning till ett annat bolag. På sidan 142 beskrivs dessa nya ägar- och driftsförhållanden, men utredaren problematiserar inte alls kring detta. På sidan 57 återfinns ett textförslag som föreskriver hur överförandet av tillstånd kan gå till. Som om det var den naturligaste sak i världen.

Förebilder finns på hur man mjölkar svenska skattebetalare
I praktiken kan ju det nya förfarandet kring tillstånd leda till att ett utlandsägt bolag tar över driften. Bulvaner kan bana väg för oseriösa lycksökare som förstått att intäkterna kommer att garanteras i generationer framåt av de svenska skattebetalarna. Här har ju samvetslösa kapitalister lärt sig av den unika svenska modell inom koncernskolesystemet som t.ex. har gjort ägarna bakom Engelska Skolan stormrika.

Checkbox: ekonomi
Det står på sidan 71 att ett yttrande ska inhämtas från Riksgäldkontoret gällande en sökandes ekonomiska resurser och förmåga att motsvara de krav som ställs. Men jag hittar ingen precisering av vad Riksgäldskontoret ska bedöma. Förfarandet ger ett intryck av att punkten finns med för syns skull, inte för att säkra upp att den sökande har långsiktiga förutsättningar att ta ansvar för decennier av drift av den mest komplexa energiproduktion världen skådat, där ”soporna” dessutom behöver hanteras i tusentals år. Vill vi verkligen att kärnkraftsbranschen ska locka till sig lycksökare och bolag med en kortsiktig vinsthorisont som fokus?

Modeller beskrivs som om de finns
På sidan 136 beskriver betänkandet ett antal olika varianter av kärnkraftsanläggningar. Texten skulle kunna vara hämtad från vilken hemsida som helst från branschen. Utan att nämna att flera av de typer som beskrivs ännu inte tagits i drift någonstans i världen eller ens testats i prototypformat, beskrivs modellerna som om de fanns att tillgå på en marknad. Vill vi verkligen att Sverige ska vara testmarknad för obeprövad teknik? Är det pionjärernas misstag Sverige ska betala för? Att allt skulle bli perfekt från början är knappast rimligt. Inte minst med tanke på de decennier av förseningar de senaste traditionella kärnkraftsprojekten i Europa drabbats av. Förseningar som någon måste betala. Om ingen betalar går det företag som står med förlusterna i konkurs och det händer också, som bekant. Westinghouse gick t.ex. i konkurs 2017, men rekonstruerades. Och de har redan idag stora intressen i Sverige genom att de äger f.d. Asea Atom i Västerås.

Önskvärt med storskalig prototypdrift ? Verkligen ?
På sidan 479 skriver utredaren en del om konsekvenserna av sina förslag. Det lyfts fram att tidiga principbeslut och frivilligt samråd med myndigheter ska underlätta för nya och mindre aktörer att komma in på marknaden. Det står också att de förhandsbesked som sökanden kan få från Strålsäkerhetsmyndigheten kan hämma den tekniska utvecklingen (!). Som om det vore direkt önskvärt att helt otestad teknik installeras för storskalig drift! I förbigående nämns även det kommunala godkännandet som ett hinder, som behöver hanteras. För säkerhets skull betonar texten att ett positivt förhandsbesked underlättar finansieringen. Här står verkligen de ekonomiska villkoren i centrum, men inte för staten eller för medborgarna.

Upplagt för snabba cash
En del preciseringar i texten handlar om hur många årsarbeten som sparas in i tillståndsprövningen och hur mycket tid som sparas på att Miljöbalken ges mindre betydelse än förut. De kostnader som nämns i olika avsnitt är naturligtvis bra som precisering, men handlar samtidigt bara om promille av den totala systemkostnaden vid uppförande och drift. De som kan glädjas åt SOU 2025:7 är de projekterande bolag som nu ser möjligheten till snabba cash och vältajmad försäljning när någon ny aktör ska kliva fram. Inte för att ta ansvar utan för att tjäna pengar.

Mörkret sänker sig.

Länktips: SOU 2025:7 : https://www.regeringen.se/contentassets/fd2ab0770049418bb47634c950e11064/ny-karnkraft-i-sverige–effektivare-tillstandsprovning-och-andamalsenliga-avgifter-sou-20257.pdf

Filip Johnsson (klimatpolitiska rådet-medlem) sågar regeringens ensidiga tilltro till kärnkraft i en debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JbRXRR/forskare-buschs-religiosa-tro-pa-karnkraft-ar-obegriplig

De avgörande motargumenten: https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Backar EU in i framtiden?

(Nu med tillägg längst ner den 17 januari 2025)
Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).

Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.

Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.

Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.

Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.

Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.

Tillägg 17 januari: Varför höjs pantbeloppet i Sverige?
Det är intressant att Returpack-Pantamera nu flaggar för en höjning av pantbeloppen. Från september 2025 kommer de nya pantbeloppen gälla för vissa förpackningar i det svenska pantsystemet. En gissning är att detta görs för att skapa ett ännu större folkligt stöd för det system vi har i Sverige, så att motståndet mot EU:s planer blir massivt. Men om detta står ingenting på Pantameras hemsida. Se länktips nedan.

Länktips: https://www.recyclingnet.se/article/view/1137418/eus_nya_forpackningsbeslut_hot_mot_pantsystemet?ref=newsletter&utm_medium=email&utm_source=newsletter&utm_campaign=daily

Från Pantameras hemsida om höjning av pantbeloppet: https://pantamera.nu/sv/om-oss/panthojning/

Här får SVT förslag på tre andra frågor till miljöministern

SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.

Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december
Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.

Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu
Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.

Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl


Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu?
En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.

Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler?
Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?

En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga
Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.

Ska vi flyga mer?
En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.

”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?”
En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”

Vi ska inte ha majoritetens diktatur
Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.

Länktips: Naturvårdsverkets rapport om allmänhetens insikter om klimatfrågan och att en övertygande majoritet vill få något gjort: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/allmanhetens-kunskap-och-attityder-till-klimatfragor/

Vilseledande om kärnkraft – igen!

Tidöregeringen har tydligen bestämt sig för att det enbart är mer kärnkraft som kan lösa landets energibehov och bidra till att hantera klimatkrisen. Därför blir det nödvändigt att bemöta alla felaktigheter. Regeringen vägrar ju t.o.m. att utreda alternativen. Och Tidögängets supporterskara hakar naturligtvis på. Göteborgs-Posten hade nyligen en ledartext om hur Microsoft nu har bestämt sig för att låta återstarta en reaktor i Harrisburg och ser det som ett exempel på att kärnkraften är en framtidssektor. (Nu är det inte reaktor 2 som ska återstartas, den som kraschade 1979 och som gjorde att vi fick en folkomröstning i Sverige 1980, utan reaktor 1 intill som varit i drift från 1985 till 2019). Och söndagen den 1 december blåste samma tidning på med fyra helsidor om ett litet svenskt kärnkraftsföretag, troligen för att skapa illusionen att det bara är dagar innan ny kärnkraft är på plats i Sverige och att det går framåt.

Harrisburg-satsningen handlar bara om nyttan för Microsoft
Om vi börjar med Microsoft, så innebär deras satsning att de räknar med att ha full kontroll över all el som kommer att produceras i den renoverade reaktorn 1 Harrisburg med start 2028 och drygt 20 år därefter. Den prislapp som har nämnts handlar om cirka 16 miljarder kronor. Någon på Microsoft räknar uppenbarligen med att efterfrågan på el, och även priset i USA, kommer att stiga i takt med att AI i allt större utsträckning kommer att användas brett i samhället. Microsoft har naturligtvis ett egenintresse av att datoranvändningen ökar och ser möjligen en affärsidé att erbjuda el till storkunder, alternativt att ha säkra kalkyler på driftsekonomin av egna datorhallar. Stora företag gör givetvis de kalkyler som på lämpligt sätt säkrar upp framtida vinster. Monopolliknande marknader gynnar aldrig samhället i stort.

Varför använder man inte Perikles och hans ”Hvergang”-pratbubbla?
Fyra helsidor en söndag i GP måste ändå vara bingo för ett litet svenskt företag. Lite surfande på hemsidan för det påhejade företaget Kärnfull Next visar att man på 4-5 år har etablerat sig som en aktör med fokus på processen kring kärnkraftsbygge. Ska det byggas ny kärnkraft så är det många olika pusselbitar som måste falla på plats och dessutom i rätt ordning och med mycket samordning. Hemsidan ser professionell ut och vill säkert förmedla trovärdighet och branschkunnande. Lite udda är det att upptäcka att företaget redan för tre år sedan började sälja ”hundra procent kärnkraftsel” till danska konsumenter och elbilsägare. Och där namnger man man även sina rådgivare i sitt ”advisory board”. Däribland en musikproducent och en artist vid sidan av mer förväntade Chalmersforskare. Företaget gör också poäng av att man egentligen inte kan energiteknik. Ibland är det en fördel att inte kunna det man säljer. Men det gäller i så fall att till 110 procent ha koll på vad man INTE vet. ( Parentes: Det är lätt att komma att tänka på en Northvolt-VD som tycks grovt ha missbedömt de utmaningar som omgärdar battericellstillverkning). Om man ändå inte bryr sig om tekniken – varför inte lansera en Tuburg-inspirerad reklam för sin reklam?

Planering: Att åter göra kärnkraft till en valfråga 2026
Det projekt i Valdemarsvik som GP blåser upp på fyra sidor presenterades i somras och beskrivs i artikeln som att det kan ge 500 arbetstillfällen till kommunen. Det som inte nämns alls är vilka kalkyler, vilken lönsamhet eller vilka risker som projektet innebär. Mer än att man tror att det kommer att kosta 100 miljarder att få på plats, varav skattebetalarna ska ställa upp med tre fjärdedelar och (okända, icke namngivna) ägare med resten. Intrycket jag får när jag läser artikeln och företagets hemsida är att man har insett att det går att tjäna en bra peng som möjliggörare av projekt, särskilt när det är så stora belopp som diskuteras. Det går att leva gott på några bråkdelar av promille av hela projektets totalkostnad. Det är säkert ingen nackdel att företagets VD på ett självklart sätt rör sig i regeringskansliet, träffar den särskilde samordnaren och har stor möjlighet att påverka den kärnkraftsutredning som ska presenteras under våren 2026, lagom till att nästa valrörelse drar igång. Säkerligen hoppas Tidögänget på att kunna vinna ytterligare ett val på kärnkraftsfrågan.

Ingen prototyp har varit i drift ännu och alla vanliga fördröjs…
I Valdemarsvik tänker man bygga fyra till sex stycken 300 MW så kallade SMR-verk. När det nu visat sig väldigt dyrt och komplicerat att bygga stora kärnkraftverk ser entusiasterna en möjlig väg i att göra dem mindre i storlek, att bli mer standardiserade och möjliga att i större utsträckning serietillverka. Ännu så länge finns ingen prototyp i drift. I Ontario, Kanada, finns ett projekt som sägs kunna vara klart 2028, bestående av fyra stycken enheter á 300 MW. Varje enhet tar 100 000 kvadratmeter i anspråk, dvs 10 ha. Så särskilt små är de således inte, mer än att de har lägre uteffekt än de verk som har brukat byggas. Ett av de senast färdigställda traditionella kärnkraftverken i Europa är Olkiluoto 3 i Finland. Det fördröjdes 14 år. Och Flamanville 3 i Frankrike, som är det som skulle ha varit taget i drift 2012 är fortfarande inte igång. I Storbritannien väntar man fortfarande på att Hinkley Point C ska bli klar. Det har blivit kraftigt försenat och fördyrat.

Mycle Schneider vet vad han talar om
Jag har skrivit om experten M Scheider förut, Michael som stavar sitt förnamn med amerikanskt uttal: Mycle. Han var nyligen i Stockholm och föreläste om kärnkraft. Schneider fick redan 1997 Right Livelihood Award för sitt arbete att medvetandegöra allmänheten om riskerna med nukleär teknologi och varje år sedan 2007 kommer det numera en rapport, World Nuklear Report, som beskriver läget. Schneider berättade i Stockholm om innehållet i 2023 års rapport. Han slår fast att kärnkraft har en mycket lång projekterings- och byggtid, som gör att teknikslaget inte är ett alternativ för att lösa klimatkrisen. (Mer om hans besök, se länktips nedan).

Glöm inte icke-spridningsavtalet och tänk på drönarna…
Det är ju dessutom så, att mycket få av världens länder har ekonomi, utbildad personal, tekniskt kunnande och den typ av politisk styrning som gör att landet kan säkerställa byggnation, kontroll, uranhantering, ekonomi och säkerhetsfrågor som alltid finns att beakta när det gäller nukleär teknologi. Det är inte för inte som det finns ett icke-spridningsavtal. Kriget i Ukraina har ju dessutom visat vilken sårbarhet teknologin innebär, eftersom användning av olika slags drönare lätt gör energislaget till farliga måltavlor. (Se även länktips nedan om Ryssland och Ukraina).

Ingen lobbyist jobbar för planetens bästa
Det som är märkligt i sammanhanget är att många länder satsar på kombinationer av sol-, vind-, pumpkraft och olika slags lagring av energi, samtidigt som man anstränger sig att minska efterfrågan. Det billigaste energin är ju den vi inte använder. Men i bakgrunden finns naturligtvis starka ekonomiska intressen, som vill fortsätta upprätthålla en onödigt stor efterfrågan på energi och som inte vill se både lägre priser (som ändrar investerarnas kalkyler) och sänkt förbrukning. Ingen lobbyist arbetar för planetens bästa. Kortsiktiga särintressen får hela tiden en fördel när avvägningar ska göras.

Vietnam och Frankrike visar vägen
Vi ser det när det gäller inrikesflyget, där infrastrukturministern på fullt allvar hävdar att det är bra om folk flyger mer. Att flygbranschen själva väljer bort Bromma flygplats måste naturligtvis svida för de politiker som ägnat mycket möda åt att till varje pris argumentera för att Bromma ska få vara kvar. Och i Frankrike har man insett att inrikes tåg mycket väl kan ersätta inrikes flyg. Liksom i Vietnam, där man snart kommer att kunna resa mellan Hanoi och Saigon på fem timmar med tåg. Det är bara i utvecklingsfientliga Sverige som marknadsförespråkarna vägrar förstå att de gamla lösningarna inte är hållbara.

Länktips:
M Schneiders besök i Stockholm: https://rightlivelihood.org/news/mycle-schneider-nuclear-power-is-not-an-option/ och
World Nuclear Report: https://www.worldnuclearreport.org/

Hur Ryssland använder kärnkraft i kriget i Ukraina: https://www.greenpeace.org/static/planet4-ukraine-stateless/2024/10/67e7e9d4-greenpeace_analysis_on_risk_of_unprecedented_nuclear_disaster_in.docx.pdf

Ontario och deras planer på fyra stycken BWRX-300-enheter: https://www.gevernova.com/nuclear/carbon-free-power/bwrx-300-small-modular-reactor/bwrx-300-darlington-ontario

Microsoft och Three Mile Island: https://tidningensyre.se/2024/24-september-2024/microsoft-finansierar-aterstart-av-karnkraftsreaktor-i-harrisburg/ och när jag ändå länkar till Syre, här en intressant artikel: https://tidningensyre.se/2024/27-september-2024/vissa-vildsvin-mer-radioaktiva-an-andra-overraskande/

Flamanville 3 och driftsstatus (Detta franska projekt som skulle varit klart 2012): https://world-nuclear.org/nuclear-reactor-database/details/flamanville-3

Tidöregeringens förslag till finansiering möter kraftig kritik: https://www.gp.se/ekonomi/hard-kritik-mot-hur-ny-karnkraft-ska-finansieras.0256ed0d-2cca-5690-9282-c84b33728037

Vietnams nya snabbtåg Hanoi – Saigon: https://www.jarnvagsnyheter.se/20190804/3623/vietnam-planerar-ny-jarnvagslinje-hoghastighetstag

Frankrike inrikesflyg (ett beslut med ett antal undantag): https://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-forbjuder-korta-flygresor

Delegationen för Cirkulär Ekonomi årskonferens 2024

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag ofta återkommer till Cirkulär Ekonomi. Flera gånger har jag bevakat Delegationen för Cirkulär Ekonomi och deras årskonferens. I år ägde den rum den 19 november och den gick att följa digitalt. Tyvärr hade jag andra åtaganden som gjorde att jag missade delar av konferensen, men några saker fastnade och vill jag kommentera. Den här texten är lite längre än brukligt eftersom jag vill återge en hel del av det som kommunicerades och även kommentera till viss del.

Enbart näringslivsfolk i Delegationen
Tidöregeringen har bytt ut delar av styrelsen för Delegationen. Det nämndes också under eventet, att det numera är näringslivet och branschorganisationer som ingår i Delegationens styrelse. Det får väl anses som ganska illustrativt att det departement som leds av Ebba Busch och har Romina Pourmokhtari som klimatminister flyttar över genomförandet av den politik som kan lösa vår tids kriser (ekosystemen, klimatet och spridningen av farliga ämnen som de tydligaste) på näringslivet. Denna övertro på marknadens förmåga att på något märkligt sätt trolla fram samhällsnyttiga och rättvisa lösningar är förvånande. Det näringslivet är inriktat på är att generera vinst åt sina ägare. Det står t.o.m. i aktiebolagslagen. Att åsidasätta denna strävan i syfte att skapa ett hållbart samhälle är på så sätt olagligt. Samhällsnyttan kommer ibland som en konsekvens av marknadens agerande, men i så fall som en slags bonus, inte som en medveten strategi. Och hur näringslivet därmed skulle kunna prioritera samhällsnyttan förblir oklart.

Plast som gör före?
Ordförande i Delegationen är numera Mattias Philipsson, som är VD för Svensk Plaståtervinning. Han förde ordet under en del av konferensen och såg självklart sin bransch som en del av lösningen. Hur storskalig plaståtervinning, som ju under överskådlig tid använder fossila råvaror, skulle kunna vara annat än ett nödvändigt komplement i omställningen till en cirkulär ekonomi är för mig obegripligt.

Det finns en uppenbar greenwash-risk med upplägget
Konferensen tog upp två verktyg som man tänker att näringslivet ska ha nytta av. Dels det man kallar ”cirkulära nycklar” och dels ”programförklaringar” som intresserade företag ska kunna formulera ur en egen ambition. Exakt vad som kommer ut ur formuleringen av cirkulära nycklar återstår nog att se, men med programförklaringsfokus har man egentligen valt att helt låta industrin självt formulera tillvägagångssätt och ambitioner utifrån de egna perspektiven. Ingen kommer att ställa de obekväma frågorna. Ingen i delegationen har en oberoende position (som tidigare delegationsledamöter professor Mattias Lindahl och professor Tomas Kåberger). Regeringen lägger sig på så sätt platt för vad industrin anser och ingen från någon annan bransch lär ha synpunkter på vad enskilda företag eller branscher sätter upp för mål. Greenwash-risken är uppenbar och tyvärr innebär hela upplägget att det knappast blir någon spännande dynamik i delegationens interna arbete. Varje bransch ”vet ju bäst” och blir inte ifrågasatt av andra branscher.

Fyra branschorganisationer i samverkan
Henrik Wingfors från Svenskt Vatten talade för fyra branschorganisationer, som förutom vattenhanteringen även inkluderar energibolag, bränslegasbolag och Avfall Sverige. Jag har tidigare beskrivit problemet med reningsverken och slamfrågan, som definitivt inte hör hemma i ett cirkulärt jordbruk. Det gör att jag är skeptisk till vilka förslag som kan komma från denna grupp av branscher (VEGA, kallar man sig).

Publiken hade nog hoppats på mer substans
Före lunch fick Daniel Westlén, statssekreterare hos Romina Pourmokhtari, berätta hur han och regeringen ser på cirkulär ekonomi. Lätt raljerande beskrev han hur han ansåg att momsen på reparationer inte borde spela någon roll, den moms Tidöregeringen snabbt höjde från 6 till 12 procent. Det är inte smart att slänga guld, sa Westlén, och hoppades väl att auditoriet skulle skratta åt hans lättsamma stil. Det verkade inte som att de församlade på plats tyckte att hans skämt var relevanta. Troligen hoppades publiken på lite mer substans, men det var glest mellan de tydliga beskeden och de bärande tankegångarna.

Inte många svar på frågorna
En fråga från en företrädare från Ragn-Sells handlade om gränsdragningen mellan kommunens och företagens roller och ansvar. Jag lyckades inte notera något tydligt svar på den frågan från statssekreteraren. En annan fråga handlade om EU:s direktiv kring engångsförpackningar som ska gälla från 2026. Det kommer något, sa Westlén. Han sa ingenting heller om textilinsamlingsfrågan, som ju kommunerna ska hantera från 2025. På frågan om han ser andra bolagsformer som intressanta svarade han att vinst är bra. Så det är marknaden som ska fixa detta, var intrycket. Det är väl därför man har tagit bort alla forskare från Delegationen. Att delar av marknaden satt på plats och ställde relevanta frågor var inget som Westlén utnyttjade för att skapa klarhet. Han hade kunnat ge klarare besked kring kvalitetsfrågor och plastinsamling eller hur han ser på förpackningsplast för livsmedel som tillverkas av plast med PFAS. Men inget sådant.

Data är en viktig del vid PaaS-försäljning
Efter lunch hade man bjudit in en forskare från KTH, som jag tyvärr missade. Men sedan talade Jakob Hansson från SEB om det som brukar förkortas PaaS, Product as a Service. Det var riktigt intressant och det hördes att Hansson hade stött och blött frågorna mer än en gång. Tjänstefiering av försäljning är komplext. Att få en kund att betala för tillgången till en funktion snarare än att äga en produkt kan låta enkelt, men ur det finansiella perspektivet blir det uppenbart hur svårt det kan vara. Ett bra stöd är de data som numera är relativt enkla att samla in. Många företag har en digital tvilling som de kan simulera status på, vilket underlättar för beslut kring serviceintervall osv. Status, driftstid osv kan samlas in och användas för att tydligt synliggöra servicebehov, slitage och annat. Inte minst för en finansiär är det avgörande att få ett grepp om produktens status om något avtal ska skrivas. Om vi menar allvar med att förlänga livslängden på produkter kan kanske inte normala avskrivningstider användas. Istället är det mer relevant att tala om återstående driftstid.

Det finns en del att lösa för företag som vill byta affärsmodell
Hansson talade om de fyra steg han kan se när större företag ska gå från traditionell försäljning till PaaS. Ofta kommer man till att få igång en pilotverksamhet, men svårigheten uppstår när piloten ska växlas upp och bli generell. Jag kan tänka mig att det då inte bara handlar om affärsmodeller gentemot kund, utan också om de interna ansvarsgränserna och hur tillverkning och dokumentation är organiserade, hur underleverantörer involveras och vilka kriterier som ska gälla. Man förstod på Hanssons genomgång att han haft många kontakter med företag som fastnat i processerna.

”Samhällsnyttan måste diskuteras”
Hansson nämnde också spontant, vilket jag tycker var utmärkt, att samhällsnyttan med olika upplägg måste diskuteras. Och det är ju en aspekt som den näringslivsdominerade Delegationen i sin nuvarande tappning inte har någon som vill lyfta. Ändå är det ju samhällsnyttan med den gröna omställningen som borde vara helt vägledande. Ohållbara företag måste faktiskt fasas ut. Men det kommer naturligtvis inte de ohållbara företagen själva att initiera. Hur det ska gå till kommer Tidöregeringen vara totalt ointresserad av att diskutera.

Bokföringsfrågor kring PaaS
Ytterligare en bra sak med Hanssons genomgång av PaaS var att han betonade hur annorlunda kostnader och intäkter uppstår i den cirkulära ekonomin. Och att detta behöver hanteras i bokföringen på ett klokt sätt. Senare under dagen kommenterade Hansson IRFS 16, den internationella standard som numera gäller för redovisning av leasing och som inte fungerar ihop med PaaS. Egentligen kom Hansson snubblande nära min slutsats att det som behövs är ett annat sätt att bokföra företagens ekonomi, ett sätt som inte landar i vinst och beskattning enligt den linjära logiken, utan som snarare bygger på vilka värden företaget förvaltar och bygger upp, värden för egen del och för samhället. Men det är en annan bloggtext vid något annat tillfälle.

Batteridrivna gruvmaskiner var ett bra case
Näste talare var Eric Svedlund från Epiroc. Företaget säljer maskiner för bl a gruvdrift, men har numera beslutat att lyfta ut batteridelen ur den vanliga affären och erbjuder istället evig garanti på batterierna, byter ut batterierna när så behövs och säkerställer därmed att driftsstoppen blir minimala och att status på maskinerna är kontinuerligt övervakade. En bieffekt av upplägget är att Epiroc också kan erbjuda energilager när batterierna inte längre fungerar i gruvan. Batterilagring av el är en viktig del av ett hållbart elsystem.

Mycket skiljer PaaS-försäljning från traditionell försäljning
Investeringen i gruvmaskinen är initialt större vid batteridrift, men servicekostnader och kostnader för att fläkta bort avgaser (som vid traditionella maskiner) gör att totalekonomin blir bra. Bekymret är ju att investeringar och drift oftast ligger i olika budgetar och det köpande företaget är inte vana vid att tänka helhet. Ett annat bekymmer är hur man ska förtulla en PaaS-försäljning. Eller ta hem ett batteri som tjänat ut med tanke på hur avfallslagstiftningen ser ut. Det case Svedund beskrev var en bra påminnelse om hur många detaljer som skiljer traditionell linjär försäljning från den cirkulära. Inte minst när det kommer till hur moms ska beräknas, men det är ett tema för en annan text.

Framgångsrik nätauktionsfirma har vuxit snabbt
Nästa talare hette Silje Lamprecht, som var från Norge. Hennes företag, som heter Summa, håller på med investeringar i Cirkulär Ekonomi. Det fanns ganska lite nytt i hennes presentation så jag hoppar över den och går istället vidare till nästa talare som var Carita Nero, VD på Klaravik. Det företaget har på ett decennium vuxit från 4 till 230 anställda och håller på med nätauktioner för maskiner, traktorer och liknande. Det var inspirerande att lyssna till ett framgångsrikt företag som bidrar till att förlänga livslängden på maskiner. Deras idé är att underlätta för köpare och säljare att hitta varandra och att via budgivning hitta ”rätt pris” för maskinernas second life. Man har över 4 miljarder i försäljningsomsättning per år via auktionerna. Allt har ett värde betonade Carita Nero. Och jag kan bara hålla med. Och det är värdet som vi borde fokusera betydligt mer på, anser jag. Värdet inte enbart för köpare eller säljare utan för samhället i stort. Så att vi hittar sätt att belöna företag som tar ansvar och låta skadlig verksamhet bli mer kostsam.

Ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi – ny SOU
Den siste talaren jag tänkte nämna här var Tobias Persson som berättade om det betänkande han varit med om att författa och som kretsar kring ekonomiska styrmedel för att underlätta cirkulär ekonomi. Öppenhjärtligt berättade han att det inte finns någon på regeringskansliet som har som huvuduppgift att ägna sig åt cirkulär ekonomi. Han nämnde också att avfallsfrågorna behöver lyftas upp. Han nämner en slags bonuscheck som en stimulans han tror kan uppskattas av konsumenter, snarare än sänkt moms. I hela hans dragning fanns en underton av lätt frustration, som jag noterade. Han hade velat få föreslå mer radikala tankar, är mitt intryck. Jag noterar i mitt anteckningsblock att tanken på att förbjuda försäljning på vissa produkter inte nämndes, trots att det snabbt skulle kunna tvinga fram PaaS-försäljning om ansvaret för produkten ligger kvar hos tillverkaren.

Slutsatser
Ska jag summera dagen så handlade den om hur näringslivet nu ges mer eller mindre ensamrätt på att formulera framkomliga vägar till cirkulär ekonomi och att det finns banker som inser hur radikalt annorlunda ekonomin ser ut när den cirkulära ekonomin har blivit mer dominerande. Men att det är långt kvar tills alla frågor kommer upp på bordet. Tyvärr.

Länktips: Betänkande från regeringen SOU 2024:67 angående ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi. https://www.regeringen.se/remisser/2024/11/remiss-av-sou-202467-om-ekonomiska-styrmedel-for-en-mer-cirkular-ekonomi/

Hur staten ska stödja större företags gröna omställning ska utredas till 31 december 2026 vilket beskrivs här

Är det kris för Thyssens vätgasprojekt?

Jag bodde och arbetade i Stuttgart under knappt tre år på 1980-talet. Det var en intressant tid. Det var fortfarande Västtyskland, huvudstaden hette Bonn och den generation som förlorade kriget på 40-talet var fortfarande närvarande. Ingen talade om kriget, men det fanns där som ett kollektivt minne. Industrin hade snabbt kommit på fötter, utvecklingen var snabb och det fanns en vilja att bygga ett modernt välfärdssamhälle. Delstaterna var framträdande i både politik och i folks medvetande. Jag drar mig till minnes hur användandet av titlar och artiga tilltal kontrasterade skarpt mot vårt svenska duande. Jag fick damma av min lite rostiga tyska för att läsa en artikel om stålkoncernen Thyssen häromdagen, en artikel som jag inte kan lämna därhän. (Länktips, se nedan).

Vätgas heter Wasserstoff på tyska
Thyssen är en av de stora stålkoncernerna i Tyskland. De har självklart bilindustrin som en stor kund, vilket gör artikeln extra intressant med tanke på de utvecklingsprocesser som pågår parallellt i Europa. Inte nog med att fossilbilarna ska bli uppkopplade och allt mer digitala, kanske i förlängningen till och med självkörande, de ska ju dessutom drivas på el, oftast med specialdesignade batterier ombord på fordonet. Dessutom ska ju stålet tillverkas utan den koldioxidutsläppande traditionella processen med kol och järn. Vätgas, eller Wasserstoff på tyska, ska användas i en ny process, som i Thyssens planer skulle innebära 55 procent minskning av koldioxidutsläpp (jämfört med 1990).

Det är mycket som kan gå fel
Artikeln beskriver ganska neutralt och objektivt en situation, som sensationspressen lätt skulle kunna vinkla som budskap med rubriceringar som ”ödestimma” eller ”hur-ska-det-gå-för-den-tyska-basindstrin” eller ”nu-måste-industriniministern-avgå”. Bara för att tekniken finns och pengarna tycks finnas är det inte säkert att allt går som planerat. Det är många variabler och det är stora pengar som står på spel, många anställda och många hägrande miljarder i vinst som lockar både seriösa aktörer och spekulanter. Enbart viljan att göra något efterlängtat räcker inte.

Tuffa återbetalningskrav om projektet inte fullföljs
Det jag förstår av artkeln är att Thyssen sedan projektets start fått beviljat två miljarder Euro i statligt stöd, pengar som Thyssen i värsta fall delvis måste betala tillbaka om projektet inte fullföljs. Man har också knoppat av delar av sin teknikutveckling i ett dotterbolag och börsintroducerat detta bolag för att få ”friska pengar” från aktiemarknaden. Det är kanske inte i sig så alarmerande, det är inte ovanligt att man söker nya friska pengar för investeringar. Svårigheten ligger väl i att skapa trovärdighet kring ett projekt som ännu inte är i drift. (Jag kommer osökt att tänka på Northvolt).

Vad vill den tjeckiske miljardären med sin investering?
Den tredje faktorn är en tjeckisk miljardär, som nämns med namn i artikeln. Det pågår uppenbarligen förhandlingar med denna affärsman, där hans andel av projektet skulle öka från 20 till 50 procent. Den tjeckiske affärsmannen driver kolkraftdrivna elbolag i forna Östtyskland. Det väcker frågor kring hans egentliga motiv till att vara involverad.

Greenwashing i stor skala?
En fjärde komponent i det jag kan utläsa av artikeln om Thyssen är att bolaget nu undersöker möjligheten att växla över till någon form av eldrift i ståltillverkningen istället för vätgas. Så som elmixen ser ut i Tyskland skulle en sådan manöver snabbt försämra klimateffekterna av projektet och framstå ett gigantisk ”augenwischerei”, som artikeln nämner, dvs ”greenwashing” på branschsvenska, en vilseledande manöver helt enkelt.

Tricks kommer inte att hjälpa och runt hörnet finns hotet från Kina
Artikeln nämner för det femte diverse uppfinningsrika knep som Thyssen kan ta till för att kringgå delstatens och statens regler för återbetalning. Det är så stora pengar som står på spel så det förvånar inte att man testar olika upplägg. Och artikeln avrundas med att konstatera att den tyska bilbranschen är försvagad och så länge detta gäller står stålindustrin på skakig mark. Kinas billiga produktion av elbilar är ett bekymmer för den tyska bilindustrin.

Det finns inte utrymme för tveksamheter
Sammantaget blir intrycket att industrins omställning är möjlig, men hänger samman med ett stort antal faktorer, som är synnerligen svårt för olika företagsledningar att förutse och att beskriva på ett korrekt sätt. När prospekten och projektansökningar görs spelas naturligtvis riskerna ner och när verklighetens utmaningar kommer ikapp är det svårt att klara nya utmaningar med de befintliga verktygen och inom ramen för befintliga budgetar. Man faller delvis på eget grepp, eftersom ”Marknaden” inte vill veta av tveksamheter, då störtdyker aktiekursen och värdet på företaget, vilket gör banker och långivare nervösa. Korthuset får inte falla.

Utveckling måste stå på egna ben
För mig blir detta exempel ett i raden på hur svårt det är för en linjärt organiserad, vinstjagande ”Marknad” att ta höjd för omställningens och utvecklingens behov av fallhöjd och misslyckanden. Allt går inte optimalt. Särskilt inte som motkrafterna är oerhört starka och fossilindustrin inte har gett upp sina ambitioner att fortsätta tjäna pengar på de traditionella teknikerna. Omställningen handlar som jag ser det mer och mer om att skapa pilotprojekt och ”oberoende öar” av utvecklingsprojekt, som inte ska ingå i de traditionella företagens redovisning. Då kvävs de av logiken i den vinstjakt som styr allt.

PS. Ett tack till Christiane som tipsade om artikeln.

Länktips: https://www.telepolis.de/features/Thyssen-Krupp-Unsichere-Zukunft-fuer-Milliarden-Projekt-Gruener-Stahl-9987640.html?wt_mc=sm.share.mail.link

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

Det handlar om två tusen punkter!

Klimatfrågan har tappat fart både i debatten och i den konkreta politiken. De som vill få oss att bagatellisera klimatfrågan använder olika metoder för att styra utvecklingen i sin riktning. En metod de använt är att utsätta profilerade journalister för hat och hot. Så mycket att det tydligen bidrog till att SVT:s Erika Bjerström valde att sluta. SVT valde dessutom att inte ersätta henne med någon ny person med fokus på just klimatet. Ju mindre utrymme klimatforskningen får, desto lättare blir det för förvillare, förnekare och fördröjare att sätta dagordningen. Det är därför det känns viktigt att kommunikationen blir tydligare.

Svårt att hitta reella tal på temperaturerna
Jag letade efter temperaturskalor kring jordens medeltemperatur, som inte visar relativa värden (det finns det många) utan mer i absoluta tal. Det visade sig vara lite svårare än jag trodde. Några sökningar på Naturvårdsverket, SMHI och andra källor gav massvis med relativa skalor kring temperaturförändringarna, men det visade sig svårt att hitta ett diagram som illustrerade temperaturförändringarna i absoluta grader Celsius. Till slut hittade jag en sida som hade det jag letade efter.


Temperaturförändring

Den procentuella förändringen är viktig att kommunicera
Det intressanta här tycker jag är diagrammet illustrerar hur bättre mätdata stegvis gör kurvan jämnare och jämnare. Men framför allt att det procentuellt handlar om mycket stora förändringar. Sedan industrialisering tog fart för 150 år sedan har jordens medeltemperatur stigit från drygt 8 grader till nära 10 grader. I procentuell förändring handlar det på så sätt om närmare tjugo procents temperaturförändring. I folks medvetande är 1 eller 1,5 graders temperaturförändring knappt märkbar. ”Det är ju bara skönt om det blir lite varmare….” brukar det heta. Men en tjugo-procentig förändring förstår folk på ett annat sätt. Ur folkbildningsperspektiv tycket jag att det är detta vi ska kommunicera.

Att koppla till det som händer är viktigt
Och också att det är genomsnittet som synliggörs. Att Svalbard blivit 8 grader varmare på kort tid är också ett faktum. Att Kebnekajse smälter och att all dunstad vattenånga ramlar ner i skyfall tror jag folk fattar, särskilt om man kopplar det till att det nu har blivit närmare 20 procent varmare sedan vi började elda upp kol, olja och fossil gas i stor skala. Sambanden mellan det folk uppfattar och vad vetenskapen säger är viktiga att använda.

2 000 punkter är mer än 25 punkter
Nyheterna i olika kanaler kan ägna timmavis åt att analysera Riksbankens 25 punkter upp eller ner. 25 punkter är en fjärdedels procent. Nu pratar vi, för att använda ekonomernas skala, två tusen punkter. 2 000 punkter. Kan inte det perspektivet bita så vet jag inte hur folk tänker. Om nu 25 punkter hit eller dit är livsavgörande ─ vad ska då inte 2 000 punkter vara?

Fotnot
För tydlighetens skull vill jag nämna att det material som också finns på den hemsida där jag hämtade diagrammet inte nödvändigtvis är sådant som jag vill sprida vidare. Vilket inte betyder att de data jag hämtade behöver vara fel. Det är bara sammanhanget och analysen som jag inte delar.