2030-sekretariatet gör nytta

Jag skriver för sällan om 2030-dekretariatet, inser jag. Mattias Goldmann och hans kollegor arbetar idogt och målinriktat för att Sverige ska klara klimatmålen. I Almedalen hade man en egen arena, där olika aktörer och seminarier avlöste varandra. Man hade bl.a. en lite ovanlig programpunkt med 12-åriga frågeställare, individer som blir myndiga just år 2030. Märkligt nog deltog denna gång enbart tjejer/kvinnor. Är det bara kvinnor som bryr sig och som har svar på frågorna?

Bild från seminarium där 12-åringar ställer frågor om 2030

Lite förvånande är tidsperspektivet, eller kanske inte?
När jag läser de punkter som 2030-sekretariatet själva listar i sin analys (länk, se nedan) slås jag av tidshorisonten. Det talas om självkörande bilar, om elflyg och om några teknikskiften där vätgas kan vara en pusselbit. Kanske är det rätt fokus för att få industrin att satsa på rätt tekniklösningar framåt. Kanske. Samtidigt behövs en folklig acceptans och en realism, som politiker och lokala beslutsfattare kan relatera till. Det är inte realistiskt med självkörande bilar ännu på länge, i alla fall på allmän väg. Kanske som matarbussar på flygplatser och liknande, där det är relativt väl avgränsat vilka kollisionsrisker som kan uppstå. Men på allmän väg blir det troligen svårt att uppnå den grad av systemtillförlitlighet som krävs. I alla fall under de närmaste decennierna. Och ska en teknik lanseras måste det finnas en investerare som ser möjligheten till återbetalning och vinst på insatt kapital.

Infrastruktur!
Ett antal av punkterna i 2030-analysen är lätt att hålla med om. Göteborg-Oslo och egentligen hela järnvägsstrukturen behöver snabbt ser över. Ska vi förflytta gods på järnväg måste detta transportslag vara tillförlitligt och snabbt i relation till alternativen. Och då behövs en bättre rustad infrastruktur. Att dessutom subventionera traditionellt flyg med en miljard, som Tidö-gänget nu gjort, är att i praktiken bromsa intresset för alternativen.

Det har ”alltid” varit en svensk lösning att vara innovativ
I stället för att låta skeptiker och förvillare inom SD och delar av Timbro-högern styra klimatarbetet borde regeringen ta vara på de utvecklingschanser som Sverige har att gå före, ta fram teknik och göra det vi ”alltid” har gjort, exportera smarta tekniklösningar till resten av världen. Det har ofta varit kännetecknande för Sverige att vi varit innovativa och hittat lösningar som både gjort nytta och skapat jobb här hemma. AGA-fyren, SKF:s kullager och många andra industriföretag finns som tydliga historiska exempel på hur svenskt kunnande bidragit till framsteg och välstånd.

Kan inte 2030-sekretariatet fixa en debatt?
Det som kunde vara intressant vore att låta delar av Svenskt Näringsliv möta de progressiva företag som vill gå före i utvecklingen. Varför tror Svenskt Näringsliv att en kostsam satsning på traditionell kärnkraft skulle vara bättre än havsbaserad vindkraft? Vad är det som gör att Svenskt Näringsliv vill satsa på det dyraste energislaget, när det är ett fåtal länder som ägnar sig åt den komplicerade kärnkraften? När de stora exportmarknaderna i Afrika, Sydamerika och delar av Asien kommer att efterfråga energi från betydligt enklare system. Huvuddelen av världens länder kommer inte ha förutsättningar att fasa ut oljan om alternativet blir avsevärt mycket dyrare. En debatt mellan olika företag skulle vara intressant, där det kanske blir tydligt varför Svenskt Näringsliv så enträget förespråkar det dyraste energislaget. Och 2030-sekretariatet kan hjälpa till att vaska fram lämpliga företag som ser på utvecklingen på ett mer realistiskt sätt.

Samhällsnyttiga, framtidssäkrade företag behöver synliggöras
Det är hög tid att synliggöra olika organisationers mer eller mindre dolda motiv för att förespråka olika lösningar. Lojaliteterna behöver fram i ljuset. Och samhällsnyttiga, framtidssäkrade lösningar måste få draghjälp att hitta sina finansiärer och sitt stöd. Lösningarna finns.

Länktips: https://www.2030sekretariatet.se/almedalspusslet-visar-sverige-kan-na-vara-nationella-och-eus-klimatmal/

2030-arenans ambitiösa program från 2024 i Almedalen: https://www.2030sekretariatet.se/almedalen-program-2024/

Plasteländet kräver nya grepp

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/

Så här kan hållbarheten förverkligas

Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.

Förnekare och förvillare har hållit på länge
Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.

Den ekonomiska realiteten
För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.

Rapport från ett skeende
Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?

Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga
Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.

Delaktighet handlar om känslan av rättvisa
Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.

Det duger inte att en vinner och 99 förlorar
För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.

Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.

Länktips: Rapport från ett skeende: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2024/06/rapport-fran-ett-skeende/

”Varför gjorde ni ingenting åt klimatet” och kopplingen till oljelobbyn

”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju hur allvarligt läget var, och ändå gjorde ni inte det som behövdes för att bromsa utvecklingen?” Så kommer det att låta när frågor ställs i framtiden om varför vi lät klimatförändringen pågå under hela början av 2000-talet. Vi hade den information som behövdes, men valde ändå att ignorera alla varningssignaler. Framtiden kommer inte att förstå hur det kunde ske.

Det handlar om makt för många ledare
En ”förklaring” som kanske kommer att användas är att bara en tredjedel av världens länder kunde kallas demokratiska, medan resten fick sina ledare på andra sätt, utan att folket fick säga sitt. Ledare som tillträtt utan folkets stöd har sett liten anledning att agera för flertalets bästa, istället har man på olika sätt befäst sin ställning och använt sin makt till att berika sig eller till att förstärka sitt inflytande, alternativt både och.

Exxon + Atlas + Timbro + Ulf Kristersson = motverkar klimatarbetet
Men även de länder som kallar sig demokratiska har påfallande svårt att göra det som är rätt ur ett mänskligt perspektiv. Lobbyister och starka, kortsiktiga ekonomiska intressen har ett avgörande inflytande på hur besluten tas. Det senaste exemplet är hur företaget Atlas agerat på Exxons uppdrag och slussat bidrag och stöd till Timbro, som i sin tur agerat för att misstänkliggöra klimatforskningen och andra som velat få till en förändring av fossilberoendet i samhället. Länktips nedan till en del av det som Dagens ETC skrivit om saken. När Ulf Kristersson var chef på Timbro pågick mycket av det som pågått i decennier. Man säger en sak och gör något annat. Pengarna styr. Och man låtsas att agendan är seriös, samtidigt som man agerar i kulisserna.

Mot bättre vetande
Så även de länder som kallar sig demokratiska agerar mot bättre vetande. Vi har en ”klimatminister” i Sverige som på fullt allvar kallar ett uttalande från den egna gruppen av vetenskapsmän, det vetenskapliga råd som är tillsatt att vägleda regeringen i klimatarbetet, för en ”åsikt”. Och skapar därmed utrymme för någon annan ”vetenskap” som skulle kunna påstå att sakförhållandena är annorlunda. Till exempel att jorden är platt. Att ett kunskaps- och vetenskapsorienterat politiskt parti så uppenbart ignorerar vad vetenskapen säger och öppnar upp för alternativa sanningar är skrämmande. Åsikter jämställs med fakta.

Det mörka 2000-talet
Så det blir svårt för framtiden att förstå vad vi höll på med under de första tre decennierna av 2000-talet. Vi hade diktaturer och halvdiktaturer som tog beslut på sina sätt. Och vi hade ”demokratier” som tillät att vetenskapen sattes på undantag, när den inte passade den rådande politiska dagordningen. Mörkret föll snabbt över 2000-talet på ett sätt som framtiden kanske kommer att jämföra med hur det var enstaka munkar i enstaka kloster som förde kunskapen vidare under den mörka medeltiden. Som jag läste i Dagens ETC idag: Vi har fler och större rubriker om M´bappés näsa i fotbolls-EM än vi har om klimatet. Mängden av och tillgången till dubbelriktad ”information” skadar oss idag på ett sätt som vi inte förstår hur vi ska värja oss emot. Vi klarar inte att sortera information från fake news och att hålla oss informerade om rätt saker. Och då har vi ännu inte sett vad AI kan åstadkomma.

Kortsiktighetens förbannelse
Min slutsats blir att det som hela tiden sätter käppar i hjulet är den kortsiktighet som präglar mycket av samhället. Är det inte Dow Jones index så är det hur många klick en nyhet fått eller hur många likes eller följare en kändis har. Egoismen och de snabba ”vinsterna” överskuggar hela tiden långsiktighet och rättvisa. Som om allt skulle gå ut på att bli mer känd imorgon än igår, att hela tiden bli bekräftad. Så att det kan stå på gravstenen hur många följare man hade på sociala medier.

Länktips: Artikel om hur Exxon påverkat opionen i Sverige: https://www.etc.se/story/saa-koepte-oljejaetten-exxon-inflytande-oever-moderaternas-miljoepolitik

Modeindustrins cynism blir tydlig

Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.

Vad är en ”Gina-Tricot-skog”?
Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.

Storytelling är viktigare än verkligheten
Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.

Hundra mot ett…
… är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?

Händer det något?
Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.

Länktips: Artikel om SVT Västs inslag om Gina Tricot: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmz6Vg/bianca-ingrosso-frontade-gina-tricots-miniskog?utm_source=iosapp&utm_medium=share

SVT:s inslag med bilder från ”skogen” och de två (!) bikuporna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svt-granskar-gina-tricot-lovade-kunderna-en-egen-skog-med-hjalp-av-bianca-ingrosso

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

Moderaterna tycks gå samma väg som SD

Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.

Dränera staten på pengar är en idé man satsar på
Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.

Människans behov går före
Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.

Ur DN debattartikel 18 maj

Absolut ingen forskning…
Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.

”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen
Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:

Ur DN debatt-artikel 18 maj

Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten?
Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?

Fakta!
De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.

Kortsiktig egoism kommer inte vinna
På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.

Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/vaxter-och-djur-ska-inte-sattas-fore-manniskans-behov/

Länktips: Debattartikel i tidningen Arkitekten: https://arkitekten.se/debatt/cirkulart-byggande-kraver-radikalt-nytankande/

Dubbelriktad laddning tar lång tid – tid vi inte har

V2G är ett begrepp som bilindustrin har använt ett tag. Utläst betyder förkortningen vehicle-to-grid, fordon till nät, dvs att använda elfordonens samlade lagrade kapacitet till att stötta elnätet när behov uppstår. Elbilen blir på så sätt ett flyttbart batteri, som kan användas för att täcka elbehov när andra delar av energisystemet inte räcker till. Volkswagens VD gick ut för några år sedan att förklarade att man ser sig som ett energibolag, där man hjälper sina kunder att tjäna pengar på sin lagrade elström. Hur går det nu, då? Blir det någon fart på den dubbelriktade laddningen?

DC eller AC ? – och det handlar inte om rockbandet…
Jag följer regelbundet ett nyhetsbrev, OmEV, som på ett lagom tekniskt och lagom begripligt sätt hjälper läsarna att följa vad som händer på elbilssidan. Nyligen kom en sammanfattning av ett V2G-seminarium i Münster i Tyskland som gav en lägesbild av hur det ser ut. Med tanke på hur länge det diskuterats att använda elbilarnas batterier som stödresurs till elnätet är jag aningen besviken. Det finns självklart tekniska frågetecken. Ett av de viktigare är likström eller växelström, DC eller AC som proffsen säger. Hur ska elen föras över? Det finns argument för båda lösningarna, säger man. Och då brukar de starkaste ekonomiska parametrarna få råda. Där det finns snabba och stora pengar att tjäna brukar investerarna flockas. Men det väger jämnt enligt OmEV-nyhetsbrevet. Branschen har inte bestämt sig. Och besluten dröjer.

Tänk om behoven fick styra…
Just hemkommen från två veckor i Uganda har jag en ökad förståelse för att klimatfrågan och energifrågan behöver prioriteras utifrån andra faktorer än de gängse. Om de vanliga storfinans-hajarna ska styra upp branschen kring V2G lär man titta på de marknader där volymerna finns, där betalningsförmågan är högst och där det är rimligt att tänka sig att lagstiftning och styrmedel kommer att hjälpa till på olika sätt. Afrika är i det perspektivet ointressant. Ändå är det nog där som flyttbara batterier skulle kunna störst skillnad. Miljontals fossilfordon, tvåhjulingar, lastbilar, personbilar som knappt skulle klara en svensk bilbesiktning spyr idag ut avgaser och CO2 i en takt som skadar oss alla. I den fattigare delen av världen skulle smarta lösningar för lokal laddning på dagen (solen finns!) och tillbakaladdning på natten kunna vara det som skulle kunna lösa flera behov på en gång.

Kampala trafik en vanlig dag

Kaos som lär bli värre om ingen gör något
När smogen lägger sig över staden blir luften hälsofarlig. Och troligen vill de flesta MC-förarna i Uganda skaffa sig en bil för att lättare ta sig, sina kompisar, barn och varor dit man vill. Och någon kollektivtrafik enligt våra definitioner syntes inte till. Ett stort antal VW-bussar med 8-9 sittplatser och fullastat takräcke förekom självklart, men den lösningen har ju uppstått eftersom myndigheterna inte erbjuder någon skattefinansierad lösning.

Att samordna beslut på överordnad nivå blir nödvändigt 
Ska vi närma oss elektrifieringen av transportsektorn på en generell nivå behöver vi förstå att de klassiska sätten att skapa marknader med vinnare och förlorare inte duger. Vi behöver lösa problem på en samordnad och överordnad nivå. Hur det ska gå till och vi samtidigt klarar att värna demokrati och ”valfrihet” vet jag inte. Men snart ger oss klimatutvecklingen oss inget utrymme för den valfrihet vi tagit för given. Sanden rinner ut ur timglaset.

Klockan tickar
Det är väl just detta de auktoritära krafterna i världen har insett. Låt-gå-politiken på klimatområdet passar in deras strävan efter ett toppstyrt kontrollsamhälle. Valfriheten blir en lyx som ingen längre kan upprätthålla. Och under tiden är det 39 procent av företagen på Münster-konferensen som vill ha likström i den dubbelriktade laddningen medan 36 procent föredrar växelström. Icke-besluten kan bli förödande.

En seriös kärnkraftsrapport

Mycle Schneider är inte vem som helst. Det förstår man när man läser delar av den CV som han beskrev på Chalmers i veckan som gick. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt energifrågan och åt att ge råd åt regeringar när det gäller kärnkraft. Den presentation som han hade på Chalmers har jag läst igenom. Även den mest optimistiska kärnkraftskramare får rimligen svårt att på ett enkelt sätt beskriva hur Tidögängets ensidiga fokus på kärnkraft ska kunna bli verklighet och kunna spela någon roll för klimatet.

Verkligheten kommer ifatt…
Intrycket förstärks att valrörelsen 2022 enligt valtaktikerna skulle vinnas på fyra partiers enhet kring en kommunicerbar fråga. Inte på sakfrågan i sig. Den fick tjäna som förenklat budskap om hur enkelt det skulle bli att behålla nuvarande konsumtionsnivå och samtidigt fixa ”det där klimatet som forskarna pratar om”. Och skapa en antingen-eller-debatt där allt som kretsade kring klimat snabbt skulle ledas in på kärnkraftsspåret. Taktiken lyckades som bekant. Tidögänget vann 2022. Men nu kommer verkligheten ikapp dem.

Många intressanta bilder
Bilderna som Schneider visade är översiktliga, tydliga, grafiska och uppenbarligen baserade på många års faktainsamling och analys. Jag klipper in en av bilderna här för att illustrera nuläget. Det finns många fler. Hör av er om ni vill få ppt-filen i pdf-format.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Fördelningen av nya projekt
Bilden visar EU:s 27 medlemsländer och hur många reaktorer som lagts ner, som har färdigställts och är under byggande. Tjernobyl inträffade 1986 och tycks ha lagt locket på. Det som hänt de senaste 40 åren är också en kraftig kostnadsmässig fördyring av nya kärnkraftsprojekt, samtidigt som sol- och vindkraft blivit många gånger billigare. Han visade tydliga diagram på detta. Mer tankeväckande är att av de pågående 60 nya kärnkraftsprojekten i världen står Kina och Ryssland för 46, Indien för 4, Sydkorea och Frankrike för 3, USA, Brasilien, Argentina och Japan för 1 vardera. Dvs det är praktiken bara auktoritärt styrda länder som satsar på kärnkraft.

Det tycks bara vara Ryssland och Kina som klarar helheten idag
Att bygga ett kärnkraftverk är inte som att bygga en bro eller en tunnel. Det är bland det mest avancerade man kan göra, med tanke på hur alla steg i processen måste kvalitetssäkras och hur det därmed blir väldigt svårt att konkurrensutsätta olika delar. Specialistkompetens kring hållfasthet och olika gränsvärden för olika material och funktioner blir synnerligen viktiga. Jag såg en kommentar i ”flödet” att det nu i praktiken enbart är Ryssland och Kina som kan leverera kunskap, material och systemlösningar för kärnkraftverk, dvs från ax till limpa. Övriga länder behöver anlita Kina eller Ryssland för några eller flera delar i en nykonstruktion. Litar Tidöregeringen på Kina eller Ryssland? Att SD-företrädare gärna åker till Putin och hälsar på har vi genom åren sett exempel på (och SÄPO haft synpunkter på), men de övriga?

Illustrativ bild
En annan bild Schneider visade sträcker sig från 50-talet och framåt och visar hur länderna i EU27 startat och lagt ner olika reaktorer. Det är påtagligt hur länderna agerar. De sista 20 åren har man lagt ner 37 kärnkraftverk och startat 3. Bakom detta ligger naturligtvis både marknadsbedömningar och tekniska bedömningar av hur länge verken kan fungera. Det är svårt att driva dyra anläggningar när man inte får betalt för sina kostnader och rimlig ränta på investeringar.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Batterilagring ska inte glömmas bort, liksom pumpsystem
Som en egen kommentar vill jag påpeka hur batterilagring har blivit ett intressant alternativ för att jämna ut energitillförseln när vinden mojnar och solen inte skiner. Storskaliga lagringssystem kan även bygga på pumpar, där man fyller vattenreservoarer eller dammar för att använda vattenkraft som ett naturligt komplement. I Sverige har vi utmärkta förutsättningar för flera olika lösningar. Som inte kräver gigantiska investeringar och som snabbt kan komma på plats. Det är inte så att det saknas alternativ till kärnkraften.

SMR – mycket pengar läggs ner, men….
Schneider har också med ett antal bilder i sin presentation som handlar om hur det går för SMR-utvecklingen. Den som hoppas på ett snabbt genombrott för ”småskalig” och serieproducerad kärnkraft får ge sig till tåls. Det projekt som legat längst fram i USA har lagts ner. Delar av Schneiders bild nummer 45 ser ut så här. Nu-Scale började år 2000 med finansierad designutveckling.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april bild nr 45

190 länder?
Det finns naturligtvis de som lockas av de stora pengarna och ägarkoncentrationen kring det nukleära, men komplikationsnivån är samtidigt väldigt hög. Och den som hävdar att kärnkraft skulle kunna lösa energifrågan ur ett klimatperspektiv blundar för hur omöjligt det skulle vara för en majoritet av världens 190 länder att ha personal, teknik, kunnande, säkerhetssystem och ekonomi för att driva anläggningar. Hur man än vrider och vänder på tekniken är den dyr, farlig och kräver bemanning och säkerhetssystem, som andra energislag inte behöver. Det sitter ingen tekniker högst upp i varje vindkraftverk, det står ingen och tittar på batterier som lagrar ström.

Sol och vind blir billigare, kärnkraft dyrare
Det som får investerare att tveka är naturligtvis också de analyser som tex Lazard gjort 2023 och som Schneider återger på sin bild nummer 47. Kostnadsutvecklingen när man jämför per MWh, under perioden 2009 till 2023 och för olika energislag i USdollars blir ganska tydlig.

Säkerhet och annat
Till detta kommer Putins krigförning, som Schneider inte nämner. Men det är självklart en ökad säkerhetsrisk att kärnkraftverk angrips vid en kris eller ett krig. Drönare har setts vid Forsmark, så kartläggningen är klar, naturligtvis. Just detta tog inte Schneider upp, så vitt jag vet, men är ju ytterligare argument mot kärnkraft, liksom det jag brukar påpeka, att det aldrig går att utesluta den mänskliga faktorn.

Länktips: Mer om Schneiders arbete finns på www.worldnuclearreport.org

Länktips: För några dagar sedan skrev jag om Energiforsk och deras rapport, som vill göra gällande att kärnkraft ska ses som ett hållbart energislag. Länk: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Läsning: Energiforsk rapport om den hållbara kärnkraften

När den första indignationen lagt sig kring Energiforsks rapport (2024:1004 Kärnkraft en del i EU:s gröna omställning) insåg jag att det kan vara lärorikt att läsa igenom en rapport som förklarar att kärnkraft är ett hållbart energislag. För att förstå hur man argumenterar. Rapporten är på 26 sidor med ett antal diagram och förmodligen med en tänkt målgrupp av beslutsfattare och investerare som kan behöva argument för att försvara varför en investering i kärnkraft inte längre ska anses vara kontroversiell eller räknas som miljöfarlig verksamhet.

Bakgrund
Rapportförfattarna har läst en rapport från JRC (Joint Research Centre). JRC-rapporten var nödvändig för att EU skulle kunna inkludera kärnkraft i den gröna omställningen och ett beställningsverk. I Energiforsk-versionen och har man lagt till ett perspektiv av hur Sverige och Finland hanterat de olika frågor som nämns. Rapporten från Energiforsk är på så sätt en rapport som återger en rapport. Man kommer att tänka på viskleken, men nu ska jag inte vara konspiratorisk.

”Skadar inte på ett signifikant sätt” är kärnan i hela resonemanget
Man bygger hela sitt resonemang på att kärnkraft numera inkluderats i EU:s så kallade taxonomi för hållbara investeringar. I rapportens ingress skriver man att ”villkoret för att en verksamhet ska inkluderas i EUs Taxonomi är att den ska bidra till ett miljömål utan att orsaka signifikant skada på övriga miljömål (Eng: Do No Significant Harm, förkortat DNSH)”. Det poängteras även att ”inkluderingen i taxonomin förutsätter att ett antal villkor uppfylls, så kallade Tekniska Acceptanskriterier. Dessa omfattar exempelvis krav på finansiering och att planer för omhändertagande av avfall finns”. Här skymtar motivet till rapporten fram. Det är trögt att få fram pengar till det dyra och mest komplicerade energislaget världen sett, särskilt när alternativen sol och vind snabbt blir billigare och lättare kan ge avkastning på insatt kapital.

Tänk så lite markyta som behövs
Rapporten avslutas på ett klassiskt vis, där man egentligen bara missat att lägga V.S.B. Vilket skulle bevisas. Eftersom kärnkraft numera ska ingå i EU:s taxonomi för hållbara lösningar kan man nu hävda att kärnkraft ingår i EU:s taxonomi för hållbara lösningar. Cirkelresonemanget behöver illustreras med konkreta exempel på hur försumbar skada den kan bidra med. Därför behöver rapporten visa upp exempel på ett sätt som gör att kriteriet DNSH kan uppfyllas. JRC och Energiforsk har därför valt några klassiska grepp, som blir övertydliga för det kritiska ögat. Man väljer t.ex. att jämföra ianspråkstagande av markarealer för olika energislag. Hur mycket areal som åtgår för att producera en MWh blir en tabell, som på ett övertydligt sätt visar hur yteffektiv kärnkraft är. Är det avgörande för riskbedömningen? Knappast, men det ser övertygande ut. Så här ser det ut på sidan 12 i rapporten:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Mycket betong
Ett annat jämförelsetal visas i rapporten på sid 18-19. Där försöker man illustrera hur liten volym och lite vikt det radioaktiva avfallet utgör i relation till allt byggmaterial som tas om hand vid rivning av ett kärnkraftverk. Detta är ett klassiskt grepp att via ett hårt vinklat perspektiv illustrera hur ”litet” ett problem är. Det är mycket betong och lite radioaktivt avfall i jämförelse. Om jämförelsen är avgörande framgår inte. Så här ser det ut i rapportens diagram:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Försumbar strålning
Båda dessa exempel ger sken av att kärnkraft inte innebär något problem. Det förrädiska i denna typ av ”vetenskaplighet” är att den förvisso är sann, men frågan är ju hur relevant den är. Man skriver också om att den naturliga bakgrundsstrålningen varje svensk utsätts för, uttryckt i milliSievert, är tiotusen gånger större än den minimala strålning varje svensk utsätts för från kärnkraftverken. So what? Man kunde som illustrativ jämförelse tänka sig att det företag som tillverkar ammunition till vanliga jaktgevär skulle illustrera farligheten med sin produkt med en siffra på hur många svenskar som dör per år, jämfört med hur många som skjuts ihjäl av en specifik gevärstyp. Relevansen är lika stor.

Ingen har dött
Ett fjärde exempel man tar upp är att ingen har dött i Sverige av en kärnkraftsolycka. Och jämför detta med att man räknar med att cirka 400 000 EU-medborgare årligen dör av luftföroreningar. Återigen väljer man att presentera kärnkraft som något säkert. Eftersom ingen har dött i Sverige. Hade vi haft någon arbetare vid ett vindkraftverk som omkommit hade det självfallet kunnat bli ett synnerligen användbart argument, särskilt om framställer statistiken genom division med noll. Som Mark Twain uppges ha sagt: ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik…”

Så enkelt det kan bli hållbart?
I sin avslutning av rapporten väljer författarna att skriva att om kriterierna för mänskliga rättigheter och arbetsrätt är uppfyllda så kan kärnkraft räknas som miljömässigt hållbar. Det låter ju bra. Och det var ju det som var syftet med rapporten. Vilket skulle bevisas.

Sellafield och förhoppningen kring långtidslagring
Självfallet tar Energiforsk inte upp de problem som finns kring logistiken av det radioaktiva avfallet. Problemen vid Sellafield blev en nyhet för ett år sedan. (Se länktips nedan). Och den konsensus rapporten talar om kring långtidslagring i berggrunden i kopparkapslar bygger inte på långtidsstudier av hur koppar fungerar som barriär.

Driftsäkerhet? Sabotage? …
Sjävfallet nämner inte rapporten de bekymmer ur säkerhetsperspektiv ett centraliserat energisystem utgör. Dels driftssäkerhet, där självfallet en mångfald av effektproducerande enheter lättare kan kompensera för fallerande distributionsnät, störningar osv. Det är ju allmänt känt att våra nuvarande kärnverk både har planerade och oplanerade driftsstopp, något som alltid utgör en extra svårighet när bortfallet snabbt ska ersättas. Det andra är ju Putin-effekten. Kriget i Ukraina har satt fingret på hur lätt det är för en illvillig aktör att skada, sabotera eller förstöra energisystemet. Och med ett centraliserat energisystem blir den sårbarheten extra tydlig.

Den mänskliga faktorn kan aldrig elimineras
Rapporten nämner naturligtvis heller inte den mänskliga faktorn, som aldrig kan elimineras. Jag har skrivit om den tidigare. Se länktips nedan.

SMR, någon gång i framtiden… ?
Så är det korrekt att kalla kärnkraft för en hållbar teknik? Är energislaget en del av det tekniska kretslopp som hållbarhetsexperterna talar om och som är nödvändigt? (Se t ex FSSD från Blekinge Högskola, länktips nedan). Räcker det att hänvisa till att ”nästa generation kärnkraft” kommer att bygga på upparbetning av tidigare använt kärnbränsle, som man nämner på sidan 16 om Blykalla-projektet: ” I Sverige pågår studier i införandet av fjärde generationens reaktorer i form av blykylda småskaliga modulära reaktorer, så kallade SMR (Small Modular Reactors). Det är ett steg på vägen att sluta bränslecykeln, men för att möjliggöra detta behöver anläggningar och processer kopplade till Gen IV tillkomma, antingen i respektive land eller som ett gemensamt projekt inom EU. ” I klartext: mer forskning behövs och fler pilotprojekt. Det är långt kvar. Och samtidigt nämner man inte att det projekt kring SMR som låg längst fram i USA nu har lagts ner. (Se länktips) Självfallet blundar man för fakta som skulle tala emot det som skulle bevisas.

Så billig och så dyr som möjligt, samtidigt
Ingenstans finns heller de ekonomiska realiteterna med. Den industri som efterfrågar stora investeringar i energisektorn kommer inte att vilja betala några överpriser för extra dyr energi från kärnkraft. Rent generellt nämns otroligt sällan, om ens över huvud taget, energisektorns dubbla bekymmer att dels erbjuda billiga konsumentpriser, dels erbjuda god lönsamhet för investerare och ägare. Den enda lösning som skymtar runt hörnet är att Tidögänget räknar med att förstatliga mer av energisektorn, så att man lättare kan hantera underskotten via statsbudgeten. Men det är inget man vill ha en debatt om.

Missvisande, minst sagt
Nej att med ett skohorn och med diverse halvt formulerade förbehåll låtsas att kärnkraft platsar i gruppen av långsiktigt hållbara energislag är fortfarande helt fel. Fossilfritt är inte detsamma som förnybart, hur gärna än Energiforsk och Tidögänget vill sätta likhetstecken på dessa begrepp. Rubriksättningen ”…en del av EU:s gröna…” i Energiforsks rapport bygger på att EU sett sig tvingade att hantera koldioxidfrågan på fler sätt än genom de förnybara energislagen.
Vilket skulle bevisas.

Tillägg 14 april
Den 9 april höll M Schneider, från World Nuclear Report, en presentation på Chalmers om läget för kärnkraften i världen och i EU. En sammanfattning av hans presentation finns längst ner i denna länklista.

Länktips: Alarm i maj 2023 från Sellafield. https://www.theguardian.com/business/2023/dec/05/sellafield-nuclear-site-leak-could-pose-risk-to-public

Länktips: SMR-projekt läggs ner i USA: https://tidningensyre.se/2023/12-november-2023/ledande-smr-projekt-stoppas-bakslag-for-usas-klimatpolitik/

Länktips: FSSD som strategiskt verktyg för hållbar utveckling: https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Länktips: De avgörande argumenten: http://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Länktips: Den reflexmässiga reaktionen: http://christerowe.se/2024/04/nr1054-nu-undrar-tusentals-larare-vad-de-ska-saga/

Länktips: World Nuclear Report presentation 9 april på Chalmers, några exempel ur den presentationen: http://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/