Masterplan för laddinfrastruktur

Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.

Sätt ihop en Masterplan!
Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.

Hälften av laddningarna på offentlig plats?
Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.

Stater måste gå före och samordna
Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.

Same but different?
Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?

EU och Tesla
Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?

Att gå vidare
En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?

Länktips:
Rapport på engelska från BCG:

https://www.bcg.com/publications/2021/electric-vehicle-charging-station-infrastructure-plan-for-governments

Nukleär energi löser inte klimatfrågan

Det är ett väldigt tjat om kärnkraft från några politiska partier. De har ”kärnkraft” som ett autosvar på frågor om klimatet. Den nukleära energiproduktionen har till synes vissa fördelar, som att det går att storskaligt driva turbiner som genererar en stabil ström (även om verkningsgraden bara är cirka 30 % när mycket energi går förlorad i det uppvärmda kylvattnet). Men bekymret är att nukleär energiproduktion kräver uran, som behöver brytas och hanteras på ett säkert sätt. Och restprodukten, uttjänt kärnbränsle, har bara ett negativt värde som en deponiprodukt, som dessutom behöver lagras på ett säkert sätt i 100 000 år. Och så finns risken för tekniska problem, haverier, naturkatastrofer och mänskliga misstag. Även om kostnaden för långtidslagringen räknas bort är det ett mycket dyrt energislag. Marknadens aktörer tvekar med rätta.

Bara dyrare ju fler driftstimmar som adderas
Kostnadsutvecklingen för sol- och vindkraft har varit sensationellt positiv för en omställning till dessa energislag. Det omvända gäller för nukleär energi. Säkerhetskraven, övervakning, bemanning med utbildad personal osv kostar pengar, medan driftskostnaderna för en solcellsanläggning är försumbara. Ingen människa behöver sitta och titta på när solen skiner. Skillnaden i produktionskostnad gör att kalkylerna blir osäkra för de energibolag som vill bygga och driva nukleär energiproduktion. Kommer försäljningspriset per kWh ligga så högt att det går att räkna hem investeringen? Vilka andra osäkerheter finns i kalkylerna?

Vem ska ta risken och betalar konsumenten rätt pris?
Det som är märkligt i den offentliga debatten är att ingen journalist ställer följdfrågor till anhängarna av storskalig nukleär energiproduktion.
– Vem vill de ska bygga verken? Ryssarna (som i Finland)? Eller vem ska ta den kommersiella risken?
– Vad tror anhängarna om prisutvecklingen? Kommer elen i framtiden vara så dyr att det långsiktigt lönar sig att bygga storskaliga nukleära anläggningar?
– Kommer konsumenterna acceptera mycket dyrare el bara för att den garanterat inte kommer från sol och vind? Vem tycker anhängarna ska tjäna på att konsumenterna betalar ett överpris i relation till el från sol och vind?

Tekniska risker, den mänskliga faktorn och terrorhoten
– Hur ofta räknar bolagen med att kustnära verk kommer att behöva stänga ner för att kylvattnet är för varmt? (Så som sker redan idag, när t.ex. Östersjön sommartid blir cirka 20 grader varmt och kylningen inte duger). Vilken osäkerhet innebär det ur driftsynpunkt att kylningen inte kan garanteras med ett allt varmare havsvatten?
– Hur ser kalkylerna för mänskliga misstag ut? I maj 2011 glömdes en dammsugare kvar i Ringhals 2, till en kostnad av 1,8 miljarder kronor (!). Alla vet att det aldrig går att helt utesluta mänskliga misstag. Hur ser kalkylerna ut mot bakgrund av den incidenten?
– Vilka säkerhetsanordningar kalkylerar man med mot bakgrund av ökningen av terrorhot, nya sätt att t.ex. med drönare ge sig in i luftrummet ovanför verken osv? Vilka risker räknar man med och vilka merkostnader innebär dessa säkerhetsanordningar?

Placering och projekteringstid
– Tänker sig anhängarna nya anläggningar i Barsebäck? Eller var ska de nya verken placeras?
– Ryms utbyggnaden inom Parisavtalet? I Finland skulle ett verk stått klart 2009 i Olkiluoto. Den senaste uppgiften är att verket kanske kommer i full drift med 13 års försening, dvs nästa år. Vad innebär planering, konstruktion, tillståndsgivning, byggfas, godkännande, laddning och testdrift rent tidsmässigt? När kommer nya verk att leverera ström? Om allt går utan problem kan kanske nya verk stå driftsklara på 10 år, men om det är ny teknologi man tänker sig är det uppenbart att ny teknik inte fungerar felfritt och storskaligt vid testdrift. Hur svårt det kan vara illustreras även av fördyringen av och förseningarna med Hanhikivi 1 i Finland, som byggs av ett ryskt bolag. (se länk nedan).

Klimatfrågan är global – är tekniken det?
Även om Sverige skulle lyckas bygga 3-4 nya reaktorer och få dem i drift är klimatfrågan global. Alla världens länder behöver fossiloberoende energi.
– Vill anhängarna till nukleära anläggningar att varje grekisk eller thailändsk semesterö har sitt egna aggregat?
– Skulle det fungera med vattenkylning om havstemperaturen är så behaglig som semesterfirarna vill att den ska vara?
– Med tanke på kopplingen till kärnvapen – vilka ickedemokratiska länder vill anhängarna ska få tillgång till teknologin – och ska de i annat fall fortsätta med olja, kol och gas eller hur tänker man?
Klimatfrågan är global och det gör att den teknik vi utvecklar och skulle kunna exportera behöver snabbt komma igång i många länder. Enkla tekniska lösningar är ur det perspektivet enklast att exportera. Det finns inget som talar för att en storskalig satsning på nukleär energiproduktion skulle lösa klimatfrågan, särskilt som det är oerhört bråttom att få till stånd ett teknikskifte – samtidigt som vi måste verka för en mer rättvis välståndsutveckling länder och befolkningar emellan.

Journalister – ställ några av ovanstående följdfrågor, tack!

Länktips:
Hanhikivi 1: https://www.nyteknik.se/energi/nasta-finska-karnkraftverk-blir-forsenat-och-dyrare-7014143

Tidigare bloggtext på samma tema med flera länkar: http://christerowe.se/2020/10/nr737-karnkraften-ett-haveri/

Miljöpartiets klimatplan

Miljöpartiet presenterade sin klimatplan den 11 oktober, en klimatplan som ersätter versionen från 2017. Jag såg presskonferensen med språkrören och har läst igenom 62 sidor Klimatplan. (Länkar se nedan). Det är många konkreta steg som presenteras, flera av dem nödvändiga, angelägna och riktiga. Ändå känner jag att det saknas något.

Rätt timing
Det är inget fel på ambitionen. Ska vi ha en chans att klara 1,5 graders-målet enligt Parisavtalet måste mycket förändringsarbete komma igång. Det är bra att konsumenterna börjar välja elbilar hellre än fossildrivna. Det är bra att medvetenheten om resursslöseriet tränger igenom. ( I dagens GP skriver Håkan Byström på ledarplats om behovet av ett utvecklat småskaligt näringsliv bl.a. ur ett resursperspektiv. Så även hos traditionellt fartblinda tillväxtkramare börjar insikten om illusionen bakom den oändliga resursanvändningens eviga sanning sakta tränga igenom. (Länk se nedan). )

Stuprör och top-down…
Rent tekniskt och innehållsmässigt är det få av Klimatplanens förslag som det finns anledning att ifrågasätta. Flera hundra punkter, inom alla sektorer, motiveras och preciseras. Det som dyker upp för mig är bristen på sammanhang och kopplingarna till andra samhällssektorer och ansvariga. (Här ser jag tyvärr en likhet med Liberalernas lansering av Förortslyftet, som jag kommenterat tidigare, och där bristen på gräsrotsperspektiv och samordning var uppenbar, för att inte säga förödande för trovärdigheten).

Dialogbehov
Klimatplanen avslutas med följande ord:
”Miljöpartiet har politiken som krävs, och vi har ambitionen att få alla människor med i omställningen. Klimatnödläget är en samhällskris som angår oss alla. För att möta krisen krävs nytänkande, mod och samarbete. Tillsammans kan vi driva en politik som gör att vår generation möter klimatkrisen och ger våra barn och barnbarn en framtid att tro på”.
Så banbrytande det hade varit om Klimatplanen vid varje punkt eller vid varje avsnitt också hade angett tillsammans med vem eller vilka denna åtgärd ska detaljplaneras, justeras och sjösättas. Tillsammans. Om det hade varit rubriken på Klimatplanen, och med en öppen inbjudan till dialog med näringslivet, med forskningen, med kommuner och boende – så mycket av mod, nytänkande och samarbete det hade kunnat ge direkt!

Tillsammans
Nu stannar planen vid en ”Statens att-göra-lista”. Där här tänker vi göra om vi får förtroende att arbeta vidare. Men det räcker ju inte. Alla behöver bidra och framför allt måste de aktörer som motsätter sig olika åtgärder lockas till förhandlingsbordet. Hur löser vi ett problem? Vem ska göra vad och hur skapar vi win-win för både samhället nu och i framtiden? Det hade varit ett nytt grepp och en öppning till verklig dialog.

Komplext och bråttom – därför nya sätt att jobba
Nu är det inte försent. Det går att göra. Men rollfördelningen tycks cementerad. Staten stiftar lagar, beslutar skatter osv. Alla andra får göra sin bit. Och det har fungerat någorlunda. Vi har varit förskonade från vilda strejker på arbetsmarknaden. Traktorerna blockerar inte huvudstaden (som ofta sker i Paris). Vi hittar stegvis fram till lösningar. Bekymret nu är digniteten på problemet. En mycket stor andel av vår överkonsumtion kan kopplas till ohållbara CO2-utsläpp. Det andra bekymret är tidsaxeln. Det är hysteriskt bråttom om vi inte ska riskera att naturen byter jämviktsläge.

Feltänk ang momsen och cirkulär ekonomi
Eftersom jag har ett särskilt intresse för cirkulär ekonomi kunde jag notera att det som återfinns i Klimatplanen är förslag på sänkt eller avskaffad moms på Second-hand-produkter, vissa reparationer och bilpooler. (Se sid 20 i Klimatplanen). Det är knappast långsiktigt hållbart att eliminera momsen på de delar av ekonomin som på sikt ska ersätta de linjära flödena. Kortsiktigt ger det fördelar, men affärsmodellerna måste bli långsiktigt hållbara och kunna bära moms. Det blir kontraproduktivt att låtsas att den cirkulära ekonomin i sin bästa form – tillvaratagande av högt restvärde – bara blir en försumbar del av ekonomin när omställningen kommit längre.

Att spara och att lagra energi blir viktigt
Energihushållning och energisparlager är intressanta delar, som kanske kunde ha utvecklats ytterligare. Volkswagens VD har t.ex. uttryckt att man ser sig som ett energibolag i framtiden. Dvs lagringen av energi in och ut ur fordonen blir en intressant buffert, även ekonomiskt. Jag noterar också att i avsnittet om byggande och boende nämns inte begreppet passivhus. För cirka 15 år sedan utgjorde Passivhustekniken spetsen på energispararbetet i byggsektorn. Jag hoppas innerligt att branschen och övriga inte har lyckats begrava en god idé för att den inte passade in i affärsmodellerna.

Nya företag
Konkret hade jag gärna sett att Klimatplanen hade uppgifter vid varje avsnitt hur många näringsidkare som redan vidtalats om att ingå i beredningsgrupper eller samtalsgrupper för att komma framåt i processerna. Och att man i urvalet av företag förstått att förändring är svårt för de stora etablerade företagen, samtidigt som det öppnar upp för nya affärsmodeller från ännu inte etablerade aktörer. Inte minst när det gäller ”tjänstefieringen” av produktförsäljning är det sannolikt så att dagens distributionsföretag har svårt att byta affärsmodell, eftersom de valt att ha centrallager, e-handel och distribution på ett visst sätt.

Motstånd
En insikt om att förändring också innebär att det väcker motstånd kunde ha varit bra att nämna. Någon kommer att förlora när andra vinner. På samhällsnivå vinner vi alla på att vi hanterar klimatutmaningen, men på individ- och företagsnivå ser förändringen delvis annorlunda ut. När IBM lanserade elektriska skrivmaskiner blev man nervösa på Facit i Åtvidaberg och spiken i kistan blev den första ”Macken”, som totalt förändrade hur vi skrev ut dokument. På liknande sätt kommer fossilerans förlorare att behöva anpassa sig eller försvinna. Inte som en naturlag, men i alla fall som en mycket sannolik konsekvens.

Länktips: Klimatplan från Miljöpartiet: här
Presskonferens (startar efter 3 minuter) här

GP ledare om småskaligt näringsliv här

Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu

Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Intervju med Staffan Laestadius

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Nu tycks försäkringsbranschen ha vaknat

Långsiktighet är avgörande för hållbar utveckling. Att vi tänker hållbart på ett långsiktigt och ansvarstagande sätt. Vilka aktörer tänker långsiktigt idag? Banker och försäkringsbolag borde göra det, men är naturligtvis fast i online-ekonomin, precis som alla andra. Men nu har i alla fall försäkringsbranschen börjat vakna. Branschföreträdare som Staffan Moberg syns allt oftare i debatten och uppmärksammar behovet av ett aktivt förebyggande arbete.

Det oväntade kan försäkras
I en debattartikel från 31 maj 2021 påpekar Moberg det för branschen avgörande: ”Ett grundläggande kriterium för att kunna erbjuda försäkringslösningar är att skadorna måste vara plötsliga och oförutsedda. Det kriteriet kommer inte längre att vara uppfyllt när fastigheterna drabbas av regelbundna översvämningar.”  (Länk till artikeln se nedan). Det är det oväntade försäkringsbranschen räknar sannolikheter på. Om något inträffar regelbundet, blir det helt enkelt inte möjligt att kalkylera en rimlig försäkringspremie på skadan. Om alla bilar skulle krocka varje dag, varje vecka eller varje år blir det till slut omöjligt att försäkra bilen. (Bl.a. därför är premierna högre för yngre bilförare.)

Mer proaktivitet, tack
Försäkringsbranschen har en viktig roll i omställningen. Genom att gå före och vägra att försäkra egendom och föremål som vi vet inte kan ingå i ett hållbart samhälle kan försäkringsbranschen hjälpa konsumenter och fastighetsägare att göra rätt val. ”Köp inte ett kustnära hus, det kommer att falla i värde och till slut bli osäljbart”, eller ”Bygg inte på mark, som riskerar att översvämmas”, eller ”Båtmotorer som drar onödigt mycket bensin innebär ökade klimateffekter.” Försäkringsbranschen skulle kunna vara betydligt mer proaktiva om de ville.

Ny roll som branschen behöver utveckla
Ett område som jag berört i andra blogginlägg är att försäkringsbranschen har ett nytt affärsområde att utveckla, där de hjälper både leverantör och nyttjare att säkerställa vem som ska ta vilken risk i samband med tjänstefiering av produkter. Den som betalar månadsvis för tillgång till en produkt vill ju vara säker på var ansvarsgränsen går. Precis som leverantören vill försäkra sig för ”normalt slitage” och andra parametrar. Jag har skrivit om detta behov i samband med Cirkulär ekonomi.

Besiktning av solceller
Att försäkringsbranschen vill se besiktning av solcellsanläggningar är kanske mer av ett egenintresse än ett samhällsintresse – det är enklare att räkna på skaderisker om försäkringsbolagen kan lita på att installationer är professionellt gjorda. Samtidigt finns det säkert lycksökare och chanstagare i en snabbt växande bransch, så förslaget är även rimligt ur den aspekten. Möjligen skulle lösningen kunna vara att olika anläggningar med lottens hjälp utses för kontroll, så att ingen i branschen vet vilken anläggning som kommer att besiktigas. Bara vetskapen om att det kan bli en kostsam besiktning kan bli självreglerande, så att lycksökarna håller sig borta.

Nu när försäkringsbranschen sent omsider tycks ha vaknat är det bara bankerna vi väntar på. Vilken bank kommer först att säga att ”den här fastigheten kan vi inte ge ett 50-årigt lån, eftersom den inte kommer att finnas kvar om 50 år…”?

Länktips:
Om klimatanpassningar i GP-artikel den 31 maj 2021

Kortversion: https://www.svenskforsakring.se/aktuellt/debatt/2021/svara-oversvamningar-om-regeringen-misslyckas-med-klimatanpassningen/

Klimatanpasssning: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qy5g64/forsakringsbranschen-kraver-klimatanpassningar

Solcellsbesiktning: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/svensk-forsakring-kraver-besiktning-av-solcellsanlaggningar

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021