Hans Abrahamsson är oroad över DCA-avtalet

Hans Abrahamsson har länge varit en viktig röst i debatten. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet rubricerad ”Det nya militära avtalet med USA urholkar Sveriges suveränitet” noterar jag flera viktiga insikter som behöver spridas och som jag gärna förstärker betydelsen av. (Länktips, se nedan).

DCA-avtalet är mer långtgående än NATO-medlemskapet
Det avtal Hans Abrahamsson hänvisar till är det nyligen ingångna s.k. DCA-avtalet med USA som ger USA rätt att använda svenska militära anläggningar utan att svensk lag gäller. På ett mer strategiskt plan handlar den svenska anpassningen till USA:s politiska och militära agerande att vi inte längre, som när vi stod utanför NATO, kan driva en mer ifrågasättande politik gentemot USA. Istället talar Ulf Kristersson om att ”vi har en hemläxa att göra” när det gäller att sända svensk militär trupp till försvar av Taiwan.

Biståndet numera villkorat av näringslivets behov
När det gäller svenskt bistånd konstaterar Hans Abrahamsson att ”Svensk politik för global utveckling handlar inte längre om hur Sverige ska bidra till en bättre värld utan har blivit en fråga om hur Sverige ska klara sig bättre i världen. Som en följd har biståndet minskat, inriktats på närområdet och i övrigt anpassats till den svenska exportnäringens behov.

Underordning till amerikanska intressen?
I stället för att visa vägen till en fredlig och rättvisare samexistens mellan världens länder, där det finns utrymme för en hållbar utveckling för alla människor, alla ekosystem och vårt gemensamma klimat tycks Tidöregeringen vilja inordna Sverige i en världsordning, där våra egna behov ständigt går före alla andra hänsyn och där Sverige steg för steg ska inordnas i den intressesfär som domineras av USA.

Så här tycker Hans Abrahamsson Sverige ska göra
Hans Abrahamsson ser en annan väg för Sverige ur ett nordiskt perspektiv: ” I stället för att obetänkt ge sig in i den Indopacifiska regionen borde ’hemläxan som vi har att göra’ bestå i en bred demokratisk och folkligt förankrad reflektion kring hur Sverige bäst kan använda såväl det svenska Natomedlemskapet som DCA-avtalet med USA för att tillsammans med de nordiska länderna förhandla fram Norden som en kärnvapenfri zon och möjligheter för såväl Norden som EU att spela en förstärkt globalt fredsbevarande roll.”

Håll fast vid EU, vid nordiskt samarbete och ta täten!
Inte minst är det viktigt att hålla fast vid EU och det nordiska samarbetet för att skapa en jämvikt i den ekonomiska utvecklingen, där 70 år av efterkrigstid, en globalisering på de starka aktörernas villkor, en överexploatering av människor och fysiska resurser har gett oss en värld som är dåligt rustad att hantera alla de utmaningar världen står inför. Ett litet land som Sverige, med en väl utbyggd välfärd och bättre förutsättningar än flertalet av världens länder borde kunna ta täten i den omställning som krävs.

Fritt fram för USA i Sverige?
Istället hukar den svenska regeringen och mumlar om kärnvapen, ger USA rätt att agera som de vill på svensk mark och signalerar att vi inte har någon annan agenda än att inordna oss i en världsordning som styrs från Washington och New York. Det tycks som om DCA-avtalet i praktiken innebär att det är fritt fram för amerikanska vapen av alla slag att förvaras och installeras på svensk mark utan att Sverige kan protestera.

Nu behövs motkrafterna
Lägg därtill den snabba kapplöpningen kring militär AI och Sverige kan mycket väl bli indraget i en eskalerande konflikt, i synnerhet som presidenten i USA inom kort heter Donald Trump. Och vad tänker han göra med sin nyvunna makt, där han inte heller behöver fundera på risken att behöva möta väljarna ännu en gång? Högsta domstolen har ju också i praktiken gett presidenten ett Carte Blanche eftersom presidenten numera ska ha immunitet. Låt oss hoppas att motkrafterna kan samlas och fokusera på rätt slags medicin mot de antidemokratiska och makthungrande krafter som tycks få allt mer att säga till om.

Länktips: Hans Abrahamssons artikel i Sydsvenskan 2 december 2024: https://www.sydsvenskan.se/artikel/det-nya-militara-avtalet-med-usa-urholkar-sveriges-suveranitet/

Tänk om Trump återkommer

Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju:
” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.

Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå
USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.

Möjliggjorde Biden attentatet?
Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.

Momentum för en antidemokratisk utveckling
Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.

Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse
Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.

Mellanöstern och FN
En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.

Varning för J D Vance
Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.

Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar?
Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.

Länktips: Intervju med USA-forskaren Oscar Winberg: https://svenska.yle.fi/a/7-10060582

Vi måste tänka fred när alla planerar för krig

I juni kommer Riksdagen att ta beslut om permanent amerikansk militär närvaro på svensk mark. Avtalet kräver två-tredjedels majoritet i Riksdagen för att godkännas, så avgörande blir hur S röstar. För att det ska passera under radarn kallas det DCA-avtalet och rubriceras som en bilateralt avtal mellan USA och Sverige. Det finns inget bilateralt i detta avtal. Det handlar uteslutande om på vilket sätt USA:s militär ska få tillgång till sjutton militära förläggningar, där USA ska etablera egna zoner utan tillträde för svensk personal. Det finns flera frågetecken kring avtalet, som borde diskuteras innan Riksdagen släpper igenom Tidöregeringens avtal.

Norge, Danmark och Finland, men inte Sverige?
DCA betyder Defence Cooperation Agreement. Även de övriga nordiska länderna tecknar motsvarande avtal, men med vissa principiella skillnader. I det finska avtalet hänvisas t.ex. till den specifika finska lagtext som förbjuder kärnvapen på finsk mark. I både Norge och Danmarks DCA-avtal med USA finns det inskrivet att länderna inte accepterar förhandslagring av kärnvapen på sina respektive territorium. I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. 

USA gör som de vill
Tvärtom ger avtalet USA rätt att placera material på sina sjutton militära förläggningar utan att Sverige kan känna till, ifrågasätta eller hindra USA från att förvara något på svensk mark. Tolkningen blir att USA gör som de vill med vapen, ammunition och annat, som de vill lagra inom de avskärmade zoner som USA ges ensamrätt till. Tidöregeringen anser att ”det inte behövs” någon skrivning kring kärnvapen. Om det är viktigt skriver man in det i ett avtal. Men icke-spridningsavtalet som Sverige skrivit under är uppenbarligen inte viktigt för Tidöregeringen. Det finns tydligen andra hänsyn att ta, som jag återkommer till.

Immunitet skapar osäkerhet kring vad som gäller
Rättsosäkerheten ökar när det finns tydliga och frekventa undantag från vad som är tillåtet och inte i Sverige. Svensk lag kommer inte att gälla för den amerikanska personalen. Detta innebär i praktiken att den militära personalen kommer att ha immunitet på ett sätt som påminner om hur diplomater behandlas av det svenska rättsväsendet. Det kommer t.ex. inte gå att stoppa en amerikansk militär transport på allmän väg för nykterhetskontroll eller för att åtala för hastighetsöverträdelser. Och naturligtvis kommer inte den svenska samtyckeslagen att kunna åberopas när något övergrepp ägt rum. Att det förekommer sexuellt våld och bristande respekt för mänskliga rättigheter runt amerikanska förläggningar finns det tyvärr många belägg för. Och svensk lag kommer inte att kunna åberopas.

Vi skulle kunna bli måltavla för en fiende
När vi släpper in främmande militär personal, inklusive viss civil personal, skapar vi en grundstruktur för ett senare tänkbart, egentligen otänkbart, maktövertagande. Om EU-samarbetet bygger på principen om gemensam nytta och samverkan kan man inte beskriva DCA-avtalet som något annat än en, låt vara liten men ändock, underordning av svensk maktutövning under supermaktens paraply. Man skulle kunna tänka sig att en kommande president i USA åsidosätter demokratin och hävdar att det är av yttersta vikt att USA ingriper i någon verklig eller påhittad konflikt i Europa. Och därvid utgår från de installationer och den personal man har i Sverige och andra länder. Vilket i ett slag skulle göra oss till måltavla för den verklige eller påhittade fienden. Etableringen av amerikanska zoner med närvarande amerikansk trupp och materiel utgör i sig ett säkerhetshot.

Den starkes rätt
DCA-avtalet har nog varit Tidöregerngens ”Plan B” i takt med att NATO-inträdet dröjde. Man ville skyndsamt försäkra sig om amerikanskt stöd i händelse av en utvidgning av Ukraina-kriget. Eskaleringen och fokus på militära lösningar som högern i Sverige applåderar passar deras världsbild, där det handlar om att bevara de värden man tillskansat sig. Den yttersta positionen är ju att med vapen försvara sin egendom, sin rätt. Det är dit vi är på väg, steg för steg. Polariseringen och den starkares rätt kommer hela tiden till uttryck från högersidan. Nu senast när det s.k. partiet Folklistan med två populister i spetsen vill stryka asylrätten. Flyktingar ska inte tro att de har något människovärde eller har rätt till skydd….

Fredlig samexistens
Det är väldigt viktigt i dessa ofredens tider och med annalkande klimatrelaterade katastrofer i åtanke att ofta ägna freden en tanke. Det är inte krig som löser problem, det är fredlig samexistens och respekt för andra människor, för naturen och för framtida behov som utgör grunden för en fredlig utveckling. Vi behöver starka röster i debatten som balanserar de krafter som i dagsläget får mer medialt utrymme, de trumpistiska rösterna och de som bara tror att mer vapen gör oss säkrare. Det är precis tvärtom. Ju mer vapen som är i omlopp, desto större risk att de kommer till användning. Vi ska stå emot Putins aggression, men inte till priset av ohejdad militarisering.

Britterna har lovat kärnkraftsindustrin ett överpris på el
Tillbaka till kärnvapenfrågan. Det finns viktiga synergier mellan kärnkraft och kärnvapen, framför allt på den avancerade nivån, där det handlar om att vara expert på kärnbränslet, och på logistik, kvalitets- och säkerhetsarbetet kring detta. Storbritannien och Frankrike håller sin kärnkraftsbransch under armarna eftersom man inte vill ge upp kärnvapnen. Britterna lovar t.ex. ett överpris per kWh till sina kärnkraftverk. Och i Sverige finns industrier som ser nya möjligheter när Tidöregeringen envisas med att förorda nukleär teknologi. Man kan exempelvis fundera på vilken roll f.d. Asea Atom, numera Westinghouse i Västerås, ska ha i framtiden. Jag anar att det är därför det inte står något i DCA-avtalet om kärnvapen. Det finns nya affärsmöjligheter för vissa företag i den nukleära branschen som man inte vill missa.

12 000 stridsspetsar gör inte världen säkrare
Själv har jag gått med i Svenska Freds. Fredstanken behöver stärkas. Det är inte världens cirka 12 000 stridsspetsar som kommer att skapa en hållbar framtid för någon. Och definitivt inte de som är utplacerade i Frankrike, Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna. Men alla dessa system behöver kompetent personal som säkerställer att vapnen skulle kunna fungera och tas om hand när de inte längre håller måttet. Och då är det praktiskt att kunna fördela olika systemkostnader på försvarsbudgeten och på energi-dito.

Länktips: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Länktips: https://www.svenskafreds.se/dca/

Läsning: Kampen för fred av P A Fogelström

Par Anders Fogelström är mest känd för sina Stockholmsskildringar. ”Mina drömmars stad” och fyra andra böcker ingår i hans ”stad”-serie, som fått välförtjänt beröm. Fogelström var också under fjorton år ordförande för Svenska Freds. Det var en tid för uppvaknande under 60- och 70-talen, då mycket förändrades i samhället. Världspolitiken landade i vardagsrummet när attentaten mot JFK, hans bror Robert, Martin Luther King eller för den delen Vietnamkrigets fasor väckte det allmänna medvetandet. Det var en annan tid. Det var Arne Thorén, det var Lennart Hyland, det var miljonprogram, högertrafik, Beatles, invigning av Scandinavium, Apollo-program, kvinnlig rösträtt i Schweiz och förbud mot tobaksreklam i TV.

Det finns alltid en förhistoria
Fogelström måste ha lagt ett halvår, minst, på sammanställningen av den bok han kallade ”Kampen för fred, berättelsen om en okänd folkrörelse”. Jag ville förstå bakgrunden till fredsrörelsen och tog mig lite tid att läsa boken. Det visar sig att Fogelström gjort ett gediget arbete med att sammanställa nästan 90 år av föreningsprotokoll och andra spår Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnat fram till 1971, då boken skrevs. Det kan låta irrelevant eller totalt bakvänt att ägna tid åt en femtio år gammal bok. Men allt som sker har en förhistoria och det var den jag ville få en bild av. Vad hände först?

Bok av P A Fogelström 1971

Rapport från ett kansli
Unionskrisen med Norge som löstes fredligt, Nobels fredspris, världskriget som inte gick att undvika 1914, framväxten av nazismen, världskrig nummer två som blev ännu värre än det första, det kalla kriget, diskussionen om svenskt atomvapen och mycket mer får sin belysning ur ett fredsperspektiv. Ibland hade jag önskat att författaren Fogelström gjort en utvikning i texten, funderat lite, resonerat kring alternativa händelseförlopp osv. Hela boken blir till slut en rapport från ett kansli. Kopplingen till Sonja Åkessons ”Rapport från en skurhink” anas tidsmässigt eftersom båda böckerna låter läsaren få en inblick i en relativt okänd verklighet.

Ett antal kända namn dyker upp
Hundratals namn passerar revy. Jag anar Fogelströms dilemma här, han kan ju inte gärna berätta föreningens historia och utelämna någon viktig person i alla de styrelser som valts och gjort nytta. Således blir det en aning motsägelsefullt med alla anonyma personer som presenteras och samtidigt hyllas för sin gärning för fredens sak. Intresset för att ta reda på vem det kan ha varit blir relativt ljumt efter så lång tid. Men samtidigt återkommer ett antal namn, som åtminstone jag kan känna igen: Barbro Alving, Elise Ottessen-Jenssen, Inga Thorsson, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss, Ellen Key, Sara Lidman och många fler. Påtagligt många kvinnor.

En hållplats får sin förklaring
Edvard Wavrinsky var en tongivande person under flera decennier, läser jag. Och plötsligt förstår jag varför han fått en egen hållplats i det göteborgska spårvagnsnätet. Överhuvudtaget präglas hela boken av ett underliggande engagemang och en aktivitet som är beundransvärd. 20 000 människor samlas vid fredsmonumentet i Eda. (På ett annat ställe anges antal till 12 000 men även det är imponerande). Eller ett tal för fredens sak i en stadspark samlar 3 000 åhörare. Bara så där. Monumentet i Eda brukar marknadsföras som Morokulien, ett namn som lanserades av Lennart Hyland 1959 i samband med ett radioprogram.

Engagemang i relation till resurs
Det jag reflekterar kring är också hur lång tid människor för drygt ett hundra år sedan fick arbeta för att klara sin försörjning, dvs hur mycket s.k. fritid hade de? För att resa till Eda vid norska gränsen, troligen med tåg, och för att ha råd att betala för resa och uppehälle… det var andra prioriteringar som gällde. Engagemanget för fredens sak var påtagligt. I vår tid är det mycket som konkurrerar om uppmärksamheten, samtidigt som vi gissningsvis arbetar betydligt färre timmar för vår försörjning.

Tidsanda och samtidiga processer
En annan iakttagelse jag gör när jag läser om Svenska Freds första 90 år är hur parallellt olika folkrörelser växte fram. Nykterhetsrörelsen som ett svar på spritens förbannelse, frikyrkorörelserna som ett svar på den inre övertygelsen hos många människor att deras syn på religionen och dess uttryck behövde plats vid sidan av statskyrkan. Eller arbetarrörelsen och fackföreningarna, som kämpade för rättvisa villkor för sina medlemmar. Det blir påtagligt i Fogelströms bok hur samhället utvecklas både genom att organisationerna växer fram i samma tid, och också att de aktiva personerna ofta hade flera roller i olika sammanhang. Ungefär så som det brukar se ut, även idag. Aktiva människor är aktiva på flera håll.

Motståndet
En annan reflexion är hur verksamheter speglas i det motstånd man möter. Under flera decennier, framför allt innan den allmänna rösträtten infördes i Sverige 1911, fanns ett kompakt motstånd från makthavare, militärer och andra som gärna gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga fredsrörelsen. Och så ser väl egentligen motståndet fortfarande ut. Nu när NATO-ansökan är inlämnad känner militärer, vapenindustrin och ett antal högerkrafter medvind. Det talas ju från ytterhögern om militär på gatorna, i syfte att åstadkomma ordning. Eller om att ”alla bör få rätt att beväpna sig”, som om mer vapen i omlopp skulle lugna ner konflikterna.

Positionering i relation till antidemokrater
Ett avsnitt i Fogelströms bok illustrerar hur svårt det kan vara att positionera fredstanken. När västvärldens demokratier stod mot det Sovjet-dominerade östblocken och det fanns vänsterdebattörer i Sverige som såg sig själva som kommunister blev det komplicerat för fredsrörelsen att ta en tredje position. När många intellektuella lockades av anti-kapitalism och ”befrielsekampen” i Vietnam blev det svårt att dra gränsen för vem som fick inneha förtroendeposter. Olof Palme marscherade sida vid sida med Hanois representant i Stockholm, dvs det blev otydligt var gränsen gick för att acceptera odemokratiska styren i syfte att komma till rätta med demokratiernas misslyckanden. Möjligen är det något liknande vi upplever nu, när demokratiska högerpartier samarbetar med antidemokratiska partier på högerkanten. Det blir otydligt var de där ”röda linjerna” egentligen går.

Mer skiljedomsförfaranden är nödvändiga
Ska jag försöka mig på en summering av Fogelströms bok om fredsrörelsens första 90 år får det bli att freden alltid har ett övertag. Historien ger freden rätt. Det finns ingen positiv utveckling ur krig och konflikter, det är freden som kan ge rätt förutsättningar. Och annan tanke som inte släpper är att skiljedom är det instrument som måste utvecklas mer. Oenigheter kommer alltid finnas, rimliga och orimliga orättvisor måste hanteras. Vem som ska få rätt måste avgöras med fredliga medel och då är skiljedomsförfarande att föredra alla dagar. Skiljedom bygger naturligtvis på respekt för domstolen och dess auktoritet, men alternativet är ser vi ju idag, när Putin tar för sig i östeuropa och ytterligare ett krig rasar där palestinier och israeler borde hitta ett sätt att leva sida vid sida. För att inte tala om alla andra pågående konflikter, som media inte fokuserar på just nu.

Länktips: https://www.svenskafreds.se/

Tidö-regeringen tror inte på freden

Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.

Historiskt har Sverige varit drivande
Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.

Varför tror Tidö-gänget inte på freden?
Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.

Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå
Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.

Vapensilos, någon?
Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…

Länktips: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/pm-sverige-slutar-skicka-ungdomsdelegater-till-fn-svenska-freds-skickar-egen/

Pressen bjuds in att närvara vid signering 5 december: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/12/mojlighet-for-media-att-narvara-vid-mote-i-pentagon-mellan-pal-jonson-och-lloyd-j.-austin-iii-samt-vid-signering-av-dca

Så här ser det ut med antalet atomvapen i världen: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

Några tankar om NATO

Sedan Putins invasion av Ukraina är det många som anser att ett NATO-medlemskap är en bra garant för att vårt land ska kunna freda sig mot rysk aggression. Tröskeln för att angripa Sverige militärt blir för hög när vi har hela NATO bakom ryggen, heter det. Detta NATO-medlemskap har ännu så länge inte blivit verklighet, mest på grund av att Turkiet, dvs Erdogan, ser en möjlighet att använda situationen till sin fördel. Men det finns flera andra kraftiga frågetecken kring NATO-medlemskapet som inte alls diskuteras. Legitimiteten i beslutet är en sådan. Att beslutet strider mot grundlagen är det flera som noterat. Men det finns fler frågetecken.

Vad händer i gråzonen?
Hur ser egentligen beslutsgången ut i olika konfliktskeden? När kliver NATO fram och för befäl över svensk trupp? I vilket militärt eller säkerhetspolitiskt skede ger Sveriges regering och överbefälhavare NATO beslutanderätt och över vad? Det är fullt tänkbart att vårt land drabbas av sabotage, explosioner vid strategiska objekt, blockerade transporter och/eller begränsad internettrafik etc. Dvs en angripare förbereder ett militärt angrepp genom att skada infrastruktur, ledningsförmågor och annat. Samhället är mycket sårbart och med relativt små medel skulle en fiende kunna åstadkomma stor skada. I vilket skede i en ”gråzon” där det varken råder krig eller fred skulle NATO kallas in? Och kan medlemsstaterna, helt i enlighet med medlemsstadgan, välja vilka konflikter de deltar i? Kommer svensk trupp delta i Turkiets terrorbekämpning och kommer Turkiet agera på svensk mark?

SD är inte som andra partier
Ett av de fyra Tidöpartierna har genom åren haft goda kontakter med Ryssland. För drygt ett år sedan skrev t.ex. Expressen: ”Sverigedemokraterna och andra nationalistiska aktörer kämpar mot stämpeln som Kremlvänliga – senast i markeringen mot att SD-riksdagsledamoten Roger Richthoff spridit rysk krigspropaganda. Expressen har kartlagt högerprofilerna – med tidigare koppling till SD – som hyllat den ryska skendemokratin som Kremls inbjudna ”valobservatörer”, berömt Putin på plats i Moskva och jobbat för den ryska propagandamaskinen. (—)  – Det här är ett väldigt bra demokratiskt exempel som västvärlden kan följa, sa den förre SD-toppen Erik Almqvist i rysk tv om folkomröstningen på Krim 2020.” Även SÄPO har varnat för personer med täta kontakter österut.

Vad händer med NATO om flera medlemmar byter ledarskap?
Vi blir då och då påminda om hur rysk propaganda och ryska pengar bidragit till att Trump kunde bli vald till president i USA och till att Marine LePen så när blev det i Frankrike. Vad händer med NATO om USA och/eller Frankrike får en ledare som står i skuld till Putin? Och hur länge tänker de tre borgerliga partierna i Tidögänget tolerera att SD underminerar den svenska NATO-ansökan, exempelvis genom att SD uppmuntrar till koranbränningar och andra konflikthöjande åtgärder?

Krig leder inte till fred
På ett principiellt plan måste vi också inse att fredsarbetet behöver förstärkas. Det är inte mer vapen och mer konflikter världen behöver när hela grundvalen för samhället står på spel genom hur vi överutnyttjar resurser och fortsätter att förbränna fossila kolväten. Freden uppstår aldrig som en konsekvens av kriget utan kan bara växa fram där det finns en ömsesidig respekt för olikheter.

Kärnkraften igen: Så sorgligt att vi nu lägger skattepengar på dyr och farlig energi…

De fyra Tidöpartierna hade en fråga som tydligt förenade dem inför riksdagsvalet 2022, kärnkraften. Skickligt lyckades de få en stor del av miljödebatten inför valet att handla om klimatfrågan och klimatfrågan att handla om energi och energifrågan att handla om kärnkraft. Det tog max en halv minut så hade varje miljöfråga i varje debatt plötsligt börjat handla om vikten av att bygga ny kärnkraft. Det var tydligen viktigt att kommunicera att de fyra partierna på Kristerssons sida såg ut att vara överens om det mesta.
(Tillägg: Den 10 april lade jag en länk i länklistan nedan om incidenten den 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en 30 min film om en ganska okänd händelse, som enligt det internationella rapportsystemet inte var så allvarlig – eftersom inget hände – men det var mer tur än skicklighet visade det sig. Den mänskliga faktorn och tekniska fel kan aldrig uteslutas.)

Nu samarbetar man med Frankrike
400 miljarder i statliga garantier utlovade Kristersson för att få riskvilligt kapital att vilja bygga ny kärnkraft. Före valet skulle det ta 100 dagar för en ny högerregering att påbörja arbetet med ny kärnkraft. Troligen har man gjort detta eftersom energiminister Ebba Busch i något sammanhang också meddelat att hon ”håller på att shoppa kärnkraft”. Förhandlingar pågår. Ulf Kristersson har skakat hand med Frankrikes president Macron om att samarbeta kring ny kärnkraft. (Se länktips nedan om dessa händelser).

Den enklaste vägen
Staten äger AB Vattenfall till 100 procent. Vattenfall bygger, äger och förvaltar energiproduktionsanläggningar i hela Europa. I Sverige äger man bl.a. 70 procent av Ringhals 3 och Ringhals 4. I juni 2022 startade Vattenfall en förstudie i syfte att undersöka förutsättningarna och möjligheten att uppföra ett par s.k. SMR-verk på Ringhalsområdet. Det finns ur ett företagsekonomiskt och tekniskt perspektiv goda skäl till att använda Ringhals-området för uppförande av nya SMR-verk. Infrastrukturen med elkablar, vägar, lokaler liksom formella godkännanden för att använda platsen för elproduktion med reaktordrift finns ju på plats. Troligen finns även personal att anställa i närområdet. Om nya SMR-verk ska uppföras i Sverige ligger det nära till hands att använda Ringhals-området, där ju Ringhals 1 och 2 nu ska avvecklas efter att ha stängts ner.

Ny styrelse, där SD fått ett avgörande ord
Inför årsstämman i senare i april har regeringen utsett tre nya styrelseledamöter i Vattenfall med särskild kompetens på atomenergiområdet. Med dessa nya personer på plats kommer troligen takten öka och Vattenfall kommer att anstränga sig att få ny kärnkraft på plats så fort som möjligt, så att nästa valrörelse kan handla om hur projekten framskrider och att de kommer att lösa Sveriges energibehov. Det kan kommer att tiga om är kostnaderna. Någon måste ju betala, och det blir inte den elintensiva industrin.

Tjäna pengar eller sälja billig el?
Den intressanta balansgången för regeringen och för Vattenfall blir att hålla elpriset uppe, så att lönsamheten i den dyra, nya tekniken optimeras, samtidigt som man ger sken av att vilja underlätta för väljarna och för företagen att få el till så låg kostnad som möjligt. I praktiken är detta en omöjlig balansgång. Det går inte att samtidigt verka för höga priser (god lönsamhet) OCH låga priser som hjälper företagen och konsumenterna. Min gissning är att energiministern och finansministern kommer att ta lite olika roller i kommunikationen. Lite som det klassiska ”bad cop”, ”good cop”, där den ena föreställer en snäll och den andre en elak polis. Man kan hoppas att pålästa journalister kommer att kunna slå hål på argumentationen. Det är ju inte möjligt att samtidigt verka för god lönsamhet för Vattenfall samtidigt som man verkar för låga energipriser för svenska folket. Någon del kommer att döljas, mer eller mindre skickligt av regeringen. Eller så kommer vissa företag att få specialrabatt samtidigt som konsumenterna får betala fullt pris. Ett hemlighålla energibidrag är regeringen bra på, som bekant.

Frankrike är en kärnvapenmakt
Samarbetet med Frankrike är intressant. Frankrike är som kärnvapenmakt beroende av högsta möjliga kompetens på atomområdet: forskning, utveckling, säkerhetstänkande, utbildning osv. Kopplingen mellan vapen och den ”fredliga” kärnkraften är tydlig. Sambandet beskrivs i en bra artikel i HBL som jag länkar till längst ner i länktipslistan. Läs den! Ett annat stort problem för Macron är att hälften av kärnkraftverken i Frankrike stod still sommaren 2022. Till stor del hängde detta samman med kylningsproblemen. När vädret blir varmt och floder och vattendrag inte kan kyla reaktorhärdarna kan anläggningarna inte drivas. Resultatet blev stor elimport från Tyskland och ett ökat tryck på elpriset i hela Europa. Frankrike sitter fast i sina storskaliga, klimatkänsliga kärnkraftverk, som dessutom börjar bli till åren. Man är säkert intresserade av att testa SMR-tekniken för att hitta en fortsättning. När Ulf Kristersson nu flaggar upp ett samarbete mellan Sverige och Frankrike kring kärnkraft är det en intressant medfinansieringslösning för Macron. Med svenska skattepengar.

Ny nyckelperson ska knyta kontakter
Intressant nog är en av de tre nya styrelseledamöterna i Vattenfall anställd av Schneider Electric i Paris. Hon talar dessutom flytande franska. Det är relativt enkelt att se att regeringen vill ha direkta och täta kontakter på flera nivåer med Frankrike på kärnkraftsområdet. Ska utvecklingsprojekt sys ihop är det en fördel att ha personer på plats som kan språket, kan branschen och har rätt kontakter. När förstudien är klar senare i år kommer säkert ett pilotprojekt att lanseras, där Sverige och Frankrike gemensamt ska bygga SMR-verk på minst två ställen för att lära och för att senare kunna rulla ut större beställningar av samma reaktortyp.

Långt ifrån i mål
Troligen blir det inte svenska Blykalla (eller heter de Blåkulla?) som blir först på bollen. Deras engångs-reaktor har inte testats IRL ännu. Man har inte ens testat kylningsprincipen. Så varken en reaktor eller flytande bly har testats av företaget ännu. Och man ändå hållit på sedan 90-talet. Och har som ägare och tidigare VD en person som varit aktiv på klimatförnekande sajter som Klimatsans. Den vetenskapliga trovärdighet som eventuellt finns runt Blåkulla, förlåt Blykalla, är kraftigt naggad i kanten. Vad är det mer man döljer i sin forskning?

Putin sitter på uran
Hur man ska hantera Putin och Ryssland i SMR-sammanhang är oklart. Ryssland sitter på en stor del av det uran som behövs till alla kärnkraftverk. Detta har Finland insett och där har man stoppat det projekt som var på gång, där Ryssland var delägare.

Vem ska få tekniken? Iran? Afghanistan? Fiji?
Kärnkraft är dyr, farlig och långt ifrån så stabil och planerbar som förespråkarna hävdar. Kärnkraften löser heller inte det globala problemet med klimatförändringarna. Jordens fattiga länder kommer inte att ha råd, teknik eller kunnande att sätta upp kärnkraftverk som energikällor. Det är en mindre del av världens länder, några demokratier och några icke-demokratier som har kärnkraft och som också har tillgång till kärnvapen. Och hela avfallsfrågan kvarstår. Oavsett vad anhängarna säger finns det inte någon påbörjad långtidslagring av det radioaktiva avfallet. Och så ständigt denna mänskliga faktor, som 2011 orsakade att en bortglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor och som nu i närtid orsakade att Ringhals 4 inte kan köra för fullt.

Inte fossilfri!
Och så då detta med fossilfrihet – Birger Schlaug åskådliggjorde redan 2019 på sin blogg hur fossil energi krävs i varje led före och efter kärnkraftsproduktionen: ” Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan – uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshantering under minst 100000 år.”

Två generationer är en bedrift… (!)
När nu Ågestaverket som var i drift under 10 år fram till 1974 avvecklas beskriver teknikerna det som en bedrift att man lyckas lösa tekniska utmaningar under nedmonteringens gång. Det var 50 år sedan, två generationer tillbaka. Kärnkraftslagren ska fungera i 4000 generationer, 100 000 år. Pyramiderna byggdes för 100 generationer sedan. Vi vet fortfarande inte hur eller varför. Och våra atomsopor ska framtiden hantera om 4000 generationer. Perspektiven hisnar. Två generationers tidsgap beskrivs som en bedrift vid Ågesta, när man löser frågor som man ställs inför. Och utan att blinka tänker sig dagens kärnkraftsanhängare att 4000 generationer är en rimlig tidshorisont för att låta framtiden hantera våra sopor.

Det vi kan göra är att gynna och stärka framväxten av sol- och vindkraftverk, så att prisskillnaden blir ännu större än idag.

Länktips:

Kristersson vill köpa kärnkraft av Frankrike: https://omni.se/kristersson-oppnar-for-att-kopa-franska-karnreaktorer/a/rlzjLa

Ebba Busch shoppar kärnkraft: https://tv.aftonbladet.se/video/353534/ebba-busch-vi-shoppar-kaernkraftverk-nu

Värmeproblem för franska kärnkraftverk: https://www.nyteknik.se/energi/extremhetta-ger-franska-karnkraftverk-problem-drar-ned-produktionen/152516

Ny styrelse i Vattenfall: https://www.energinyheter.se/20230405/28934/regeringen-moblerar-om-i-vattenfalls-styrelse

SMR på Ringhals: https://group.vattenfall.com/se/nyheter-och-press/pressmeddelanden/2023/vattenfall-tar-viktiga-steg-for-ny-karnkraft-vid-ringhals

Ågestaverket: https://group.vattenfall.com/se/var-verksamhet/vara-energislag/karnkraft/avveckling-av-agestaverket

Sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen: https://www.hbl.fi/artikel/82c5aa8d-05fb-4328-b1ef-4cd0dac9e378

30 min reportagefilm om incidenten 25 juli 2006 vid Forsmark 1, en händelse som illustrerar det omöjliga att gardera sig för den mänskliga faktorn eller för mekaniska fel:
Med säkerheten som insats. Om incidenten 25 juli 2066 vid Forsmark 1. https://www.youtube.com/watch?v=h9ygRAOfWxA

Sverige, Finland, Ryssland och vad vi inte bör glömma

Putins krig mot Ukraina har förändrat spelplanen. Uppenbarligen räcker det inte, tänker många, att stå utanför försvarsalliansen NATO. Det är inte tillräckligt att hävda neutralitetsprincipen och alliansfriheten, säger man. Vi måste ingå i ett försvarsförbund för att höja tröskeln för Ryssland att angripa vårt land. Att utgångspunkterna är lite olika för Finland och Sverige kan behöva belysas.

1945 hade 10 procent av Finland blivit ryskt territorium
Finland har en annan relation till Ryssland än Sverige. Det finns folk som minns de två krigen mot Ryssland, vinterkriget och fortsättningskriget. Det finns finska medborgare som är konkret påminda om att deras barndoms uppväxtland efter kriget kom att tillhöra Sovjetryssland. Cirka 10 procent av Finlands tidigare landyta från gränsdragningen 1918 försvann 1945. Det är intressant att studera kartor från mellankrigstiden och se hur Europa såg ut då. Dessutom hade Finland bara varit självständigt cirka 25 år när vinterkriget bröt ut.

Finland sökte samarbete med Ryssland 
Under efterkrigstiden ansträngde sig finländska presidenter och politiker att ständigt hålla en öppen dialog med Moskva. Det var både viktigt och känsligt, man ville inte riskera nya konflikter, utan försökte bygga långsiktiga relationer. Efter Sovjetunionens upplösning började man hitta sätt att bygga ekonomiska relationer, bland annat genom gemensamma satsningar på energiområdet. Från högsta politiskt håll hette det t.ex. när den sjätte finska kärnkraftsreaktorn i Pyhäjoki planerades för 8 år sedan att ”om projektet avancerar utan problem har det en positiv inverkan på Finlands och Rysslands relationer”, citerade t.ex. Helsingin Sanomat det finska Utrikesministeriets kommentar till projektet. Det ryska Rosatom gick in med 34 procents medfinansiering i projektet, som nu ligger på is sedan EU:s sanktioner trädde i kraft.

Forskare: Kärnkraftsprojekt stödjer Putins kärnvapen
Bland kritikerna till det finsk-ryska samarbetet fanns å andra sidan professorn i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet, Veli-Pekka Tynkkynen: ” – Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”

Vi minns lite olika saker i Finland och i Sverige
Som ett land med en lång gemensam gräns till Ryssland och med de båda krigen som en historisk referens är det klart att Finlands relation till Ryssland skiljer sig från Sveriges. Ingen i Sverige minns hur det gick till när Ryssland tog ifrån oss Finland runt år 1809. Det många svenskar kan minnas är u-båtskränkningarna med ”Whiskey on the rocks” som mest flagranta exempel i Karlskrona skärgård, när den sovjetiska u-båten U137 gick på grund i Gåsefjärden 1981. Att ryssarna regelmässigt kränkt Sveriges territorium har alla svenskar insett. Några minns också hur två svenska spaningsplan sköts ner på 1950-talet. I hemlighet spanade Sverige på ryska militära anläggningar och skickade information till USA, något som ryssarna ville sätta stopp för. Det var nervöst på alla håll och i Sverige argumenterades det för atomvapen.

Nu slipper regeringen spela under täcket
Det som hänt nu i och med invasionen av Ukraina är egentligen att Sverige har fått en anledning att uppdatera säkerhets- och försvarspolitiken till verkligheten. I 70 år har Sverige hävdat neutralitet och alliansfrihet, men i praktiken haft mycket täta kontakter med USA och Storbritannien. Detta dubbelspel kan nu upphöra om Sverige väljer att söka medlemskap i NATO.

Fred, tack
Det man inte får glömma när alla talar om behovet av ökad säkerhet, mer vapen och mer pengar till vapen är att det är fred som bygger framtid – inte krig. Det är freden vi måste säkerställa, det är freden som är grunden för det vi behöver åstadkomma. Vägen till fred går kanske via samarbete med västliga demokratier och kanske stärks det nordiska samarbetet ytterligare om Finland och Sverige ansluter sig till NATO. Men det är inte NATO-medlemskapet som är målet – det är freden.

Ekonomin borde särbehandlas
Det gäller att inse att det finns starka ekonomiska intressen bakom varje krig och bakom varje upprustning. Det är orimligt att vår välfärd ska finansieras av destruktiva vapensystem, det är lite som om droghandeln skulle finansiera sjukvården. Vapenindustrin borde särbehandlas och inte per automatik ingå i värderingen av börsföretag, i aktiehandel och hur bonusar ska betalas ut till framgångsrika VD:ar. Det är som professor Tynkkynen säger. När vi låter kärnkraftsindustrin tjäna pengar på vårt energibehov stödjer vi en utveckling med mer kärnvapen. Uranet till svenska kärnkraftverk kommer från Ryssland. Allt hänger ihop

Länktips:
Artikel från finska Yle om kärnkraftsprojektet: https://svenska.yle.fi/a/7-10013310

Hur känns det nu för högerextremisterna?

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.