Vi behöver diskutera demokrati

Vi måste kunna vara överens om att vi är oeniga. Och inte låta åsiktsskillnader övergå i handgripligheter eller våld. Så ungefär uttalade sig Barack Obama häromdagen i efterdyningarna på det omtalade mordet på Charlie Kirk. Kirk var en högprofilerad och av vissa mycket uppskattad debattör och influerare med högerradikala åsikter. Kirk tillhörde dem som föreslog Trump att utse J D Vance till vicepresident. Han tog väldigt tydligt ställning emot ett mångkulturellt och jämställt samhälle och formulerade åsikter som man trodde hörde till historien, men som tydligen hittade hela vägen fram till presidentposten i USA.

Våldet kan aldrig vara lösningen
Det Obama sätter fingret på i ett klipp som finns på Facebook (länk, se nedan) är vad som egentligen utgör kärnan i ett demokratiskt samhälle. Vår förmåga att på ett rimligt och respektfullt sätt hantera våra olikheter och olika ståndpunkter. Alla människor har ett värde, som i grunden är lika. Att vi ändå delar in oss i grupperingar, folkslag, nationer, fotbollsfans eller subkulturer av olika slag har antagligen med vårt behov av identifikation att göra. Vi bekräftas av andra. Vi finns när vi blir sedda och bekräftade. Och vi bekräftar andra på liknande sätt. Men våldet kan aldrig vara lösningen. Istället måste vi försöka hitta frågor och dialog som jämnar ut och skapar en gemensam bild av hur världen ser ut. Fredstanken får aldrig överges. Vare sig i det stora eller i det lilla perspektivet.

Den röda mattan i Alaska
När en demokratiskt vald ledare rullar ut röda mattan för sin vän vid toppmötet i Alaska blir det hela lite mer komplicerat. Går det att vara vän med en diktator? En person som har ihjäl sina politiska motståndare? (Det är ju nu bekräftat att Alexej Navalnyj blev förgiftad i Ryssland). Måste man inte ta avstånd från personer som inte respekterar mänskliga rättigheter och demokrati? Är det OK att vara för personer som vill störta det demokratiska styrelseskicket? Eller var ska gränsen gå?

Turkiet behöver diskuteras mer
Om Ulf Kristersson väljer att krama om Erdogan i Turkiet, som sin allierade i NATO, har han då gått för långt? Enligt Utrikespolitiska Institutet är Turkiet delvis fritt och delvis auktoritärt, framför allt när det gäller kritik mot maktens män. (Se länk nedan). En svensk journalist satt fängslad i ett par månader, kurder som flytt till Sverige har antagligen all anledning att känna sig oroliga, eftersom minoriteten kurder inte behandlas på ett rimligt sätt och eftersom PKK valt att strida för kurdernas självstyre. Minoriteters ställning i ett majoritetssamhälle är ett återkommande tema, även hos oss i Sverige. Det tycks vara svårt för vissa politiker att acceptera olikheterna.

Kan man vara vän med en icke-demokrat?
Så går det att vara vän med en auktoritär och antiodemokratisk ledare? Var går i så fall gränsen? Att Trump gillar Putin stör oss kanske mer än att Kristersson är kompis med Erdogan. Men hur är det med de auktoritära åsikterna och agerandena hos Sverigedemokraterna? Är SD numera accepterade som en politisk rörelse i Sverige som vill värna svensk demokrati, mångfald och åsiktsskillnad? Enligt Ebba Busch är det inget problem, men hon ju också förordat att polisen ska skjuta skarpt mot demonstranter som beter sig våldsamt. Så det parti i Sverige som tydligast har kristna rötter tycks numera ha övergett centrala delar av det kristna budskapet, där det brukar handla om att älska din nästa som sig själv osv.

En nordisk debatt om demokratins ställning?
Opinionsbildning och förskjutning av värderingar är långsamma processer som vi kanske alltför sällan sätter ord på. Men det hindrar ju inte att vi då och då måste stanna upp och fråga oss var de röda linjerna går för vad som är acceptabelt och inte. Vi borde ju också ha en debatt om vilket ömsesidigt åtagande vi numera har gentemot exempelvis Turkiet till följd av NATO-inträdet. Är Sverige som land och svenskarna som folk redo att skicka svensk trupp till att försvara Erdogans regim? Om inte, hur motiveras detta? Och vilken konsekvens får NATO-medlemskapet därmed för den svenska synen på demokrati? Borde vi inte ha en nordisk debatt om detta, eftersom alla de nordiska länderna rimligen har mycket likartad grundsyn på vad demokrati är och vad den inte är?

Länktips Obamas tal: https://www.facebook.com/share/v/16A6GUYoS9/?mibextid=wwXIfr

Länktips: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/

Några tankar om NATO

Sedan Putins invasion av Ukraina är det många som anser att ett NATO-medlemskap är en bra garant för att vårt land ska kunna freda sig mot rysk aggression. Tröskeln för att angripa Sverige militärt blir för hög när vi har hela NATO bakom ryggen, heter det. Detta NATO-medlemskap har ännu så länge inte blivit verklighet, mest på grund av att Turkiet, dvs Erdogan, ser en möjlighet att använda situationen till sin fördel. Men det finns flera andra kraftiga frågetecken kring NATO-medlemskapet som inte alls diskuteras. Legitimiteten i beslutet är en sådan. Att beslutet strider mot grundlagen är det flera som noterat. Men det finns fler frågetecken.

Vad händer i gråzonen?
Hur ser egentligen beslutsgången ut i olika konfliktskeden? När kliver NATO fram och för befäl över svensk trupp? I vilket militärt eller säkerhetspolitiskt skede ger Sveriges regering och överbefälhavare NATO beslutanderätt och över vad? Det är fullt tänkbart att vårt land drabbas av sabotage, explosioner vid strategiska objekt, blockerade transporter och/eller begränsad internettrafik etc. Dvs en angripare förbereder ett militärt angrepp genom att skada infrastruktur, ledningsförmågor och annat. Samhället är mycket sårbart och med relativt små medel skulle en fiende kunna åstadkomma stor skada. I vilket skede i en ”gråzon” där det varken råder krig eller fred skulle NATO kallas in? Och kan medlemsstaterna, helt i enlighet med medlemsstadgan, välja vilka konflikter de deltar i? Kommer svensk trupp delta i Turkiets terrorbekämpning och kommer Turkiet agera på svensk mark?

SD är inte som andra partier
Ett av de fyra Tidöpartierna har genom åren haft goda kontakter med Ryssland. För drygt ett år sedan skrev t.ex. Expressen: ”Sverigedemokraterna och andra nationalistiska aktörer kämpar mot stämpeln som Kremlvänliga – senast i markeringen mot att SD-riksdagsledamoten Roger Richthoff spridit rysk krigspropaganda. Expressen har kartlagt högerprofilerna – med tidigare koppling till SD – som hyllat den ryska skendemokratin som Kremls inbjudna ”valobservatörer”, berömt Putin på plats i Moskva och jobbat för den ryska propagandamaskinen. (—)  – Det här är ett väldigt bra demokratiskt exempel som västvärlden kan följa, sa den förre SD-toppen Erik Almqvist i rysk tv om folkomröstningen på Krim 2020.” Även SÄPO har varnat för personer med täta kontakter österut.

Vad händer med NATO om flera medlemmar byter ledarskap?
Vi blir då och då påminda om hur rysk propaganda och ryska pengar bidragit till att Trump kunde bli vald till president i USA och till att Marine LePen så när blev det i Frankrike. Vad händer med NATO om USA och/eller Frankrike får en ledare som står i skuld till Putin? Och hur länge tänker de tre borgerliga partierna i Tidögänget tolerera att SD underminerar den svenska NATO-ansökan, exempelvis genom att SD uppmuntrar till koranbränningar och andra konflikthöjande åtgärder?

Krig leder inte till fred
På ett principiellt plan måste vi också inse att fredsarbetet behöver förstärkas. Det är inte mer vapen och mer konflikter världen behöver när hela grundvalen för samhället står på spel genom hur vi överutnyttjar resurser och fortsätter att förbränna fossila kolväten. Freden uppstår aldrig som en konsekvens av kriget utan kan bara växa fram där det finns en ömsesidig respekt för olikheter.

Marknad eller demokrati?

425 ppm har vi kommit upp i nu. Det blir inga rubriker. CO2-halten i luften har inte varit så här hög på 3,6 miljoner år. Ökningstakten stiger dessutom. Per tioårsperiod har CO2-halten ökat 2,5 ppm per år det senaste decenniet, dessförinnan var det 2,0 respektive 1,5 ppm per år under två decennier. Vi fortsätter att släppa ut koldioxid och dessutom i en ökande takt. Men det blir inga rubriker. Åkesson måste ju förfäras över att vuxna klär ut sig och läser sagor för barn. Det blir en så viktig fråga att SVT i den senaste debatten väljer att låta partiledarna diskutera sagoläsning för barn hellre än att vi fortfarande ökar takten i våra koldioxidutsläpp. Den som vill läsa mer om CO2 hittar ett länktips längst ner.

Viktigast: Marknad eller demokrati?
Cecilia Malmström var tidigare en framträdande politiker för Liberalerna. Hon var bl.a. EU-kommissionär och höll på mycket med handelsfrågor. Hon har nu meddelat att hon lämnat Liberalerna och att motivet är Tidöavtalet. De partiaktiva och väljare som själva sett sig som socialliberala har nu för tiden mycket svårt att känna igen sig i sitt gamla parti. Samarbetet med SD har satt fingret på vad som är viktigast för en liberalt sinnad individ: Är det att till varje pris förhindra en socialdemokratisk regering eller är det att till varje pris försvara den demokrati Sverige haft under cirka 100 år, där den allmänna rösträtten får utgöra startpunkt för den benämningen? Det tycks som om Johan Pehrsson och hans kamrater landat i åsikten att det är viktigare att hålla socialdemokraterna borta från makten än att försvara de demokratiska grundpelare, som bl.a. tidigare Folkpartiet stolt arbetat för att införa. Hellre en marknadsliberal skattesänkarprofil än en socialliberal demokratiprofil, tycks Pehrsson och hans falang anse. Gensvaret från väljaropinionen är genuint svagt.

Tidöavtalet en stor framgång för SD
Det sorgliga är att L fått så svag utdelning av sin förhandling före Tidöavtalet. I kraft av sin position har SD fått mycket stort genomslag för sin samhällssyn och L har hamnat som en slags grindvakt för att se till att utvecklingen inte blir ännu värre. Vi vet ju att media i allmänhet och Public Service i synnerhet av SD ses som motståndare. Etableringen av egna kanaler för informationsspridning har visat hur viktigt det är för den yttersta högern att försöka ta initiativ i opinionsbildning och vad som är en allmän ”sanning”. Och M och KD har hakat på, eftersom de är så beroende av SD för att ha en chans att få bli ministrar och få styra landet. Hela upplägget i valrörelsen, där klimat blev energi, energi blev kärnkraft och kärnkraft blev svaret på alla miljörelaterade frågor visar hur man sökte samsyn med SD för att kunna exemplifiera sin samsyn.

SD:s program i korthet
Det varken M, KD eller L låtsas om är att i september 2021 presenterade SD sitt partiprogram i korthet. En sprängning hade ägt rum i Göteborg. (Det visade sig vara en svensk rättshaverist, som kort därefter hittades död). SD och andra hakade på och basunerade ut vad de ansåg som rätt väg att gå. Se bild här intill. De fyra punkterna illustrerar i korthet hela SD:s program. Det handlar om kontroll och om att staten, under ledning av Åkesson och hans allierade inom och utom landet, ska kontrollera medborgarna. Särskilt de som tycker något annat.


SD:s vision i sammanfattning

Steg för steg…
De lojala högerpartierna har redan accepterat Åkessons två första punkter. Inte så att man tänker visitera krogbesökare runt Stureplan i Stockholm, där köparna av narkotika till stor del kan återfinnas. Utan det handlar naturligtvis om områden där det bor människor som SD inte vill ska synas i vårt samhälle. Införandet av de två sista punkterna i programmet handlar självklart om tajming. I rätt läge….

Temperaturmätare idag
Idag, den 14 maj, går Turkiet till val. Antingen får Erdogan fortsatt förtroende eller så lyckas oppositionens kandidat vinna. Det blir en temperaturmätare på hur ett halvdemokratiskt land egentligen vill ha det. Är det skönt att statsledningen begränsar demokratin eller har människor insett värdet av att faktiskt vara med och forma sitt eget samhälle?

Det är sorgligt att behöva ägna tid åt att argumentera för självklarheter. Världen är i obalans och obalansen ökar.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-90/

Det är nu NATO behöver diskuteras – inte sen

(Texten lite reviderad 13 mars). En majoritet av partierna i Sveriges Riksdag står bakom NATO-anslutningen. Bara Turkiet och Ungern får klart med sina ratificeringsbeslut är tanken att Sverige och Finland ska bli medlemmar någon gång i sommar. Partiledarna ska träffa Jens Stoltenberg, NATO-chefen, i närtid. De NATO-kritiska partierna, V och MP är inte välkomna till det mötet. Samtidigt är det ju nu, innan medlemskapet, som några frågor blir både viktiga och enklare att diskutera öppet. Ska vi vara med i NATO ska det naturligtvis vara på svenska villkor. Om inte annat så för att legitimera för svenska folket att vi överger den formella alliansfrihet Sverige har haft sedan mer än 200 år. Och för att säkerställa att Sverige inte får permanenta kärnvapenramper och svensk kärnvapenproduktion. Som Finland, som ju kräver att landet förblir kärnvapenfritt.

Hur hanterar NATO en skickligare Trump?
Trump visade att USA är ett splittrat land och det republikanska partiet kanske än en gång kommer att utse någon kandidat som går i Trumps fotspår – om han nu inte själv ställer upp en gång till. Väljarbasen finns där och republikanerna inser att de behöver ett aktivt stöd från ”trumpisterna” om de ska kunna få en republikansk president på plats. Ponera att de lyckas, att en skicklig(are) högernationalistisk ledare vinner i USA – hur ser NATO på det? Om den militärt ledande parten i alliansen börjar montera ner delar av det demokratiska samhälle som NATO är satt att försvara – var går i så fall gränsen för NATO? Finns det en beredskap inom NATO för att hantera en situation där grundläggande fri- och rättigheter monteras ner i en medlemsstat?

Vilken typ av icke-demokrati accepterar NATO hos sina medlemmar?
Och samma fråga måste ställas när det gäller andra, mindre, medlemmar. Hur hanterar NATO om en eller flera medlemmar avviker från den gängse synen på pressfrihet, domstolarnas oberoende ställning, kvinnans rättigheter, minoriteters rätt, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet osv? Det är ingen hemlighet att Turkiets nuvarande regim ser oppositionen som interna fiender. Den kurdiska frågan lever i högsta grad och det tycks ju som att Sverige och Finland för närvarande accepterar Turkiets definition av terrorism och t.o.m. inkluderar delar av den turkiska juridiken i sin egen lagstiftning för att åtminstone på pappret ha en samsyn i vad som är terror och inte. Men frågan till Stoltenberg borde ställas – var går gränsen för NATO? Vilken typ av icke-demokrati är det OK att medlemsländerna har? När blir ett land ett problem för NATO att ha som medlem? Är toleranströskeln extra hög för Turkiet för att de behövs inne i organisationen snarare än utanför (och lierad med Putin)?

Hur vill NATO stärka demokratin där den hotas?
Följdfrågan till Stoltenberg blir vad NATO vill och kan göra för att stärka demokratin i de länder som styrs av partier och ledare, där demokratin urholkas? Tänker NATO sitta still i båten och bara titta på när länder som Polen, Ungern och Turkiet steg för steg avlägsnar sig från de synsätt som rimligen är kärnvärden i NATO? Vad är det NATO ytterst försvarar, om inte vår typ av demokrati?

Det är nu en sansad debatt gör nytta. Inte sen.
Debatten behöver föras nu. Det är nu debatten gör nytta för att skapa förståelse för vad medlemskapet i NATO innebär och en folklig insikt i de värden vi tar för självklara, men som andra länder delvis är på väg bort från. Inte minst borde tydliggörandet av dessa frågor finnas i DNA:t hos de partier som i decennier förfäktat svenskt NATO-medlemskap och som samtidigt kallat sig liberaler. Om inte annat så för att i någon mån bygga en folklig förståelse och acceptans för att folket aldrig fick möjlighet att välja väg för Sverige.

Debatt och diskussion är en styrka, inte ett svaghetstecken!

Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Hur ska NATO hantera Turkiet?

Turkiets president Erdogan fick klartecken från mannen i Vita Huset att anfalla kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Turkiet vill skapa en 30 km bred zon i norra Syrien, dit man tänker sig föra flyktingar som man inte vill ha på turkiskt område. Att insatsen samtidigt handlar om att bekämpa kurderna råder ingen tvekan om. Och som vanligt är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Flyktingströmmarna ökar och människor tvingas överge sina hem, sin försörjning och riskerar allt.

IS-krigare kan bli fria
Syrierna har levt i decennier under Assads diktatur och nu i många år i ett krigsliknande tillstånd, där olika grupper bekämpar varandra. IS-krigarna hamnade till stor del i fängsligt förvar. Just kurderna har vaktat en del av de forna IS-krigarna. När nu Turkiet anfaller kurdiskt område riskerar följden bli att IS kan återuppta strider eller tom att IS kan återuppstå.

Får ett icke-demokratiskt land samarbeta med demokratier?
Det intressanta är att Turkiet sedan 1952 tillhör NATO, precis som 22 EU-länder och ytterligare sex länder utanför EU. NATO formerades som en motvikt till Warszawapakten och det starka militära Sovjet. Av NATOs 29 medlemsländer är det idag Turkiet som sticker ut som det lands som står längst ifrån de demokratiska grundvalar, som i huvudsak förenar övriga NATO-länder. Kan NATO:s generalsekreterare Stoltenberg passivt titta på när Turkiet åsidosätter folkrättsliga principer och angriper kurder i norra Syrien?

 IS-barnen fanns förut också
Kampen mot IS, eller Daeash som de också kallas, pågick i flera år och personer som valt att strida för IS kommer från många länder, inklusive Sverige. Här har regeringen heller inte lyckats lösa det dilemma som uppstår när barn till IS-krigare hamnar i läger. Är det rimligt att skilja dem från sina föräldrar eller är det rimligt att de sitter fast i fångläger för något som deras föräldrar (huvudsakligen fäder) ägnat sig åt? IS-barnen är en svårlöst problematik som blivit synliggjord när IS-krigarna fick ge upp. Men barnen levde ju även utan trygga förhållanden så länge kriget pågick. Skillnaden är att nu har IS inte ett fysiskt kontrollerat område som de styr över.

Ska Turkiet uteslutas ur NATO?
Så hur tänker Stoltenberg? Ska NATO böja sig för Erdogans syn på saken och tillåta att Turkiet driver bort kurderna från det område där de finns i norra Syrien? Eller är det bättre för NATO och för världen att Turkiet inte är med i NATO? Om NATO utesluter Turkiet ur organisationen är det sannolikt att Erdogan hittar en ny allierad i Putin. Vem vinner på det? Är det bättre att de är kvar i NATO? Och för vem? För världsfreden?

Neutralitet eller inte?
Det finns politiska partier i Sverige som anser att vårt land ska gå med i NATO. Bl.a. eftersom vi är helt beroende av utländska stridskrafter för att stå emot vid ett fullskaligt angrepp på Sverige från Ryssland. Men med nuvarande instabila ledning i USA och med det icke-demokratiska Turkiet som härjar lite hur man vill – hur påverkar ett medlemskap Sveriges möjligheter att verka för världsfreden? Finland, Österrike, Irland och Schweiz är inte heller med i NATO. Sveriges röst i världen minskar i betydelse om vi inordnar oss i en försvarspakt. Kanske uppfattar Kreml det även som en provokation och gör att medlemskapet i sig ökar risken för väpnad konfrontation.

Kommer NATO att läggas ner?
Men huvudfrågan för mig är ändå hur NATO och Stoltenberg tänker hantera Turkiet. Ska de få hållas med sitt anfall in på kurdiskt område? Är det viktigare att Turkiet stannar i NATO än att sätta ner foten och förklara för Erdogan att NATO inte accepterar medlemmar som startar krig? I länken nedan återges på NATOS hemsida vad Stoltenberg sagt vid det senaste besöket i Ankara. ”A great land with great responsabillities”, typ. Det måste vara en svår balansgång för Stoltenberg när han inte vet vad mannen i Vita Huset kommer att twittra nästa gång…. Helst vill nog trump lägga ner NATO och göra en ”deal” med sin kompis Putin, där de delar upp sina intressesfärer. Så att han kan använda NATO-miljarderna till att bygga sin mur….

Länktips: https://www.nato.int/cps/en/natohq/news_169576.htm