Monthly Archives: november 2021

Vi måste stoppa de högerradikala

Posted on by
Reply

Tyvärr måste ytterligare en text handla om hoten mot demokratin och det öppna samhället. Det demokratiska samtalet är avgörande för de processer som kan hjälpa oss att komma till rätta med vår tids utmaningar. Det är inte bara Corona-pandemin, klimathotet, resursanvändningen och hoten mot ekosystemen. Vi måste också börja se konturerna av en global rättvisa. Och då är det demokratiska samtalet avgörande. Inbäddat i varje auktoritär regim finns en föreställning om hur makten är nära kopplad till våldsmonopolet.

Jag har läst en bok av Mats Wingborg
Ett av hoten mot vårt öppna, toleranta och inkluderande samhälle är ett parti som kallar sig Sverigedemokraterna. En kartläggning av vad partiet gjort och står för har författaren och journalisten Mats Wingborg åstadkommit med sin bok ”Blåbrunt Sverige: Så påverkas du om högern vinner valet.” Jag väljer att här formulera några egna slutsatser, som boken hjälpt mig att formulera. Tyvärr blir texten denna gång längre än brukligt.

Det nyliberala experimentet har lett oss dit vi är
Med hundratals exempel och en gedigen referenslista visar Wingborg hur SD agerar i de kommuner där de har makten, hur de beskriver världen och vad de kan åstadkomma om de får chansen att påverka hur Sverige ska styras. Boken blir ett lättillgängligt och tydligt formulerat tidsdokument över hur en högerradikal rörelse vuxit fram under några decennier. SD har skickligt utnyttjat de nya klyftor som uppstått som en följd av hur samhällena i Sverige och EU utvecklats. Drivande har naturligtvis varit kortsiktigheten hos starka ekonomiska aktörer, som har uppfostrats i nyliberal anda. Men anonyma aktieägare och fondförvaltare är svåra att skuldbelägga. Det är enklare att peka ut andra grupper som skyldiga till de växande klyftorna och orättvisorna i samhället. Den avgörande frågan för personer som stödjer SD har varit, och är, att människor kommit hit från andra länder och – anser man – skadar ”vårt” Sverige. SD-väljarna vill inte att den krympande välfärdskakan delas upp på fler än vad de tycker är rättvist. Där ligger grunden för hela vi-och-dom-resonemanget. Men polariseringen, menar jag, är bara grunden för SD-ledningens långsiktiga strategi. Mer om det senare.

Nedskärningar tjänar två syften
Wingborgs exempel på hur moderatstyrda kommuner, där SD deltar i styret, illustrerar hur nedmonteringen och privatiseringen av samhällsfunktioner blir en slags ping-pong-match med SD. När besparingarnas effekter slår igenom och skola, vård och omsorg försämrats ger det SD argument för att klaga på samhällsutvecklingen. (Att SD själva bidragit till den är naturligtvis inget de nämner). Nedmonteringen av välfärdsstaten blir på så sätt önskvärd för både M och SD, men av olika anledning. För SD är det viktigt att kunna upprätthålla känslan av kris i landet. De upprörda känslorna är bränslet i alla de trådar som fylls med hat och hot på sociala medier. Det var därför ingen tillfällighet att Mattias Karlsson efter valet 2018 riktade en uppmaning till sympatisörerna att ”segra eller dö”. (Se nedan).

Mattias Karlsson kamptext efter valet 2018

Lättare att vara emot
Att säga nej och att vara motståndare till en viss utveckling är något annat än att konstruktivt verka för något man tror på. Jag tror att väljarna på valdagen i rätt stor utsträckning väger in vad man INTE vill stödja. Det är lättare att ta avstånd från något än att bejaka. Ett bejakande kräver ett mer aktivt ställningstagande, medan ett ”nej” inte på samma sätt behöver motiveras. Nejet kan luta sig mer mot tyckandet, medan ett ja – både för en själv och för omgivningen – behöver en anknytning, ett exempel, på vad som är bra. Det är lättare att vara emot höjda punktskatter än motsatsen. Den dominerande logiken i vår kultur innebär ett egoistiskt, rationellt och ekonomiskt perspektiv på olika frågor. Tabloidpressen hittar alltid snabbt ett ”vinnare-förlorare”-perspektiv på varje politiskt förslag. Att vara för en viss beskattning kräver därför mycket mer av väljaren än motsatsen.

Missnöjets paradox – det går inte att vara missnöjd med sig själv
Mitt intryck är att SD-sympatisörerna i större utsträckning än hos andra partier är nej-sägare. Och som en konsekvens av detta uppstår problemet för partiet att hitta ledare och företrädare som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i utvecklingsfrågor, göra kloka avvägningar mellan olika behov osv. Den som knyter sitt engagemang till ett motstånd mot andra partier och som ser sig själv som en motståndskämpe är – tror jag – sällan lösningsinriktad. Nejsägare är dåliga på att hitta lösningar och att ingå samarbeten och vill egentligen inte lösa de problem som man bygger en del av sin identitet kring. För den som grundar sin livsinställning och sina värderingar på att vara emot det rådande är det svårt att aktivt korrigera de fel man opponerar mot. Då återstår ju nämligen ingenting. Om nejsägandet, avståndstagandet, hatet mot vissa grupper etc är det bärande idén, livsnerven, går det inte att kapa bort denna livsnerv. Den måste finnas kvar. Här finns ett generellt dilemma för missnöjespartier och en dold paradox: Det är väldigt svårt att vara missnöjd med sina egna vägval, de beslut man själv har tagit och att därefter beskriva dem som en politisk framgång.

Dubbelspelet kring medias roll
Den hårda ideologiska kärnan i SD vet naturligtvis vad de vill. De har en långsiktig plan att förändra Sverige och drivs av motiv, som de av olika skäl får hålla tillbaka. År 2015 skriver SD:s Richard Jomshof i ett ofta citerat inlägg följande: “Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”  Uttalandet illustrerar dubbelspelet mycket väl. När man väl har möjlighet ska man i grunden förändra mediernas villkor, enligt modell från Ungern och Polen. I skrivande stund hör jag att Åkesson hävdar att han ”älskar” Public Service. Förutsatt att de sköter sitt jobb. Och det är ju just det. I auktoritära och halvauktoritära stater är de statligt styrda medierna helt i händerna på politikerna.

Utan personer i lågstatusyrken skulle samhället stå still
Mats Wingborg nämner i sin bok några exempel på samhällssektorer som skulle få svårt att fungera om inte lågavlönade personer, ofta med ursprung i andra länder, fanns på plats. Det är inte svårt att hitta sektorer i samhället där personalen oftare har utländsk bakgrund än vad som vore statistiskt motiverat: hemtjänstpersonal, undersköterskor, taxiförare, budbranschen och andra lågstatusyrken med obekväma arbetstider och svag facklig anknytning. Skulle SD få genomslag för sin idé om etnisk rensning blir det svårt för delar av näringslivet och det offentliga att upprätthålla servicenivån och de låga lönerna. Någon behöver ju faktiskt ta hand om gammelmormor på hemmet och utföra det jobb Uber och andra tjänar på att de görs. Förutom det motbjudande i sig att sortera människor utifrån kulturell tillhörighet.

I SD:s Sverige ska staten bestämma vad som är svenskhet
När jag läser om kulturpolitiken och om hur SD vill inrätta särskilda ”Sverigecentra” och kulturlotsar med uppgift att sprida svenskheten blir jag förfärad. Uppenbarligen siktar SD på att formalisera och styra vad som ska kunna räknas till ”svenskhet”, vad det nu ska vara. Att ta kontroll över människors värderingar och kulturella uttryck är ett typiskt kännetecken för auktoritära regimer. Mats Wingborg intervjuar SD:s Josef Fransson till sin bok. Fransson har motionerat om att skrota SIDA, lägga ner Allmänna Arvsfonden (något som skulle slå mycket hårt mot civilsamhället), och mycket mer. (Se länk till motionen nedan).

Klimatet är ovidkommande i SD:s värld
I sin motion vill Fransson lägga ner Jämställdhetsmyndigheten, BRÅ, minska stödet till FN, lagstadga att inga statliga medel får gå till ideella föreningar som helt eller delvis producerar propaganda (vad det nu är), dessutom förhindra att verksamheter som får offentligt stöd använder medel till att köpa tjänster från sådana ideella verksamheter, minska stödet till Folkbildningsrådet och KRAV, samt säkerställa att forskningsmedel inte används till ovidkommande faktorer som klimat och genus. (!) Klimatfrågan är således ovidkommande för SD. Och med sin gummidefinition av propaganda skulle SD:s förslag kunna användas till att i grunden förändra hur kunskap genereras, förmedlas och används i vårt land. I sin tydlighet är motionen avslöjande för vad det är SD vill åstadkomma.

Ett högerradikalt parti, inte socialkonservativt
Fransson svarar på Wingborgs frågor och tvekar enbart inför den sista frågan: ” Dina förslag innebär ganska omvälvande förändringar. Kan man verkligen kalla detta för en konservativ politik (…) ?” Svaret från Fransson innehåller bl.a. följande: ”Vi måste uppnå ett nytt normaltillstånd. Det kommer att kräva stora förändringar. Därefter kan man gå mer försiktigt fram.” Den rimliga tolkningen är, precis som Wingborg skriver, att SD initialt eftersträvar en högerradikal brytning av den nuvarande politiken. När man uppnått systemskiftet ska förändringar ske i måttfullare takt. Här finns all anledning för både politiska motståndare och i rapporterande media att tydligare beskriva SD som ett högerradikalt parti, som vill förändra inte bara normer kring människovärde, ”svenskhet” och vi-och-dom-polariseringen utan också mycket av det som 100 år av stabil demokratisk utveckling gett oss.

”Propaganda” ska förbjudas – så stängs dörren för det öppna samhället
Det normala i SD:s Sverige är att vi inte ska bry oss om världen och FN, inte bry oss om klimatfrågan, inte sträva efter ekologisk odlad mat, inte arbeta för jämställdhet, inte värdesätta civilsamhällets funktion och folkbildningens roll. Istället ska staten sluta ge direkt eller indirekt stöd till ”propaganda”. Detta är snubblande nära en auktoritär samhällsmodell, där staten ska avgöra vad som är ”propaganda” och vad som tillåts. Precis som alla andra antidemokratiska rörelser som kommit till makten genom demokratiska val utnyttjar SD öppenheten för att – om de får chansen – begränsa just de förutsättningar de själva utnyttjat för att torgföra sin politik. Det finns väldigt tydliga illiberala, antidemokratiska idéer i det SD vill genomföra. Och det som ska möjliggöra nedstängningen av det toleranta och öppna samhället är överdrifterna i berättelsen om vad som händer i Sverige och vem som beskyllas för detta.

Militär på gatorna. Och sedan då?
Det skedde en sprängning i stadsdelen Annedal i Göteborg i oktober. En desperat man skulle vräkas från sin lägenhet och tog till oerhört drastiska metoder för att hävda sin sak. Mannen hittades senare död – en tragisk historia och kostsam för hundratals hyresgäster och en fastighetsägare. Det tog bara något dygn efter smällen så krävde Åkesson radikala åtgärder: Undantagstillstånd, visitationszoner, militär på gatorna osv.

”Normala” krav från SD

Man kan fråga sig vad Åkesson tänker att militären ska göra på Göteborgs gator och kanske framför allt – när ska de åka hem igen till sina förläggningar? Det är lätt att trappa upp, att starta krig, att sätta in olika resurser. Det är betydligt svårare att trappa ner, att bygga fred och att lämna över makten till andra i samhället. Fråga USA. De var snabba att invadera Irak, att ta plats i Afghanistan osv. Men när de ska lämna sker det som militära reträtter, inte som fredliga överlämnanden. På liknande sätt skulle militär på gatorna i Sverige bara öka otryggheten. Men det är också exakt den effekten Åkesson är ute efter. Genom att hela tiden tala om kris, om kamp och om konflikter håller han idén vid liv att det bara är SD som har svaret på de problem han ständigt beskriver i överdrivna ordalag.

Ett helt annat Sverige – nej tack!
Det är ett helt annat Sverige SD vill ha. Deras mål är långt bortom kravet på att oönskade personer ”frivilligt” ska återvandra. När de ser det som fullt naturligt att införa visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna är det väldigt tydligt att det är en variant av polisstat man vill ha, en stat där våldet hela tiden ligger under ytan och där det sannolikt snart kommer signaler om att medborgargarden, svenska varianter av KKK och liknande gärna får ta plats. Det är ett helt annat samhälle SD vill ha och som de steg för steg får sina konservativa kompisar att acceptera.

Detta måste förhindras.

Länktips: Josef Franssons motion om nedläggning av SIDA m.m.: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601

En bra text av Tony Johansson om hur Kristersson bereder marken för en regering där SD ingår. https://tonyjohansson.nu/2021/11/29/tony-johansson-sd-i-regeringen-om-kristersson-vinner-valet-tro-inget-annat/

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Posted on by
Reply

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Partiernas suboptimering

Posted on by
Reply

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

Posted on by
Reply

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Demokratisera ägandet med personalägda företag

Posted on by
Reply

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Posted on by
Reply

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.