Monthly Archives: september 2022

RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Posted on by
Reply

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Bort med slammet från åkrarna!

Posted on by
2

På DN Debatt publicerades nyligen en viktig artikel som sätter fingret på ett delvis undanskymt problem, som centrala aktörer i samhället inte tycks ha förmåga att hantera på ett acceptabelt sätt. Avloppsslammet från våra reningsverk hamnar tyvärr ofta på svenska åkerjordar. I takt med att konstgödsel nu blir dyrare lockas fler svenska bönder av erbjudandet att sprida avloppsslam på sina åkrar. Slammet innehåller kväve och näringsämnen, men också en ansenlig mängd icke-nedbrytbara och giftiga ämnen, som tas upp av växterna och blir en del av vår föda. Artikeln beskriver väl hur sambanden ser ut och pekar på nödvändigheten att alla berörda tar sitt förnuft till fånga. (Länk till DN-artikeln nedan).

Det finns 4700 PFAS-ämnen
I en artikel i The Guardian (se länk nederst på sidan) redovisas exemplet PFAS, som är av dessa evighetskemikalier som är i omlopp. (PFAS förklaras i en länk nedan) . 20 miljoner tunnland, cirka 10 miljoner ha åkermark, i USA är enligt en försiktig bedömning numera kontaminerad på ett sätt som gör marken hälsofarlig att odla på. Ingen vet exakt. PFAS finns i flera tusen varianter, bryts inte ner och är bara en av många farliga kemikalier som inte hör hemma i odlingskretsloppet.

Dessa kemikalier hör inte hemma i jordbruket
Den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA har konstaterat att befolkningens intag av till exempel PFAS redan har överskridit gränsen för tolererbart veckointag från bl.a. förorenade livsmedel. (Se länk nedan). Det finns heller inget enkelt sätt att backa utvecklingen. När molekylerna väl har hamnat i kretsloppet är det näst intill omöjligt att sortera bort dem. Det går att frigöra nyttigt fosfor ur slammet via förbränning, men det är dyrt och reningsverken är inte utrustade för den processen. Fortsätter vi att acceptera spridning av slammet på nuvarande sätt utsätter vi oss själva och kommande generationer för en ökande exponering av hälsofarliga ämnen.

”Kvalitetssystemet” säger ingenting om kvaliteten
Reningsverken samverkar i organisationen Svenskt Vatten, som i sin tur har tagit fram en ”kvalitetssäkring” av avloppsslammet som man kallar Revaq. Problemet är att Revaq inte adresserar kemikaliefrågorna på rätt nivå och heller inte innebär något tryggt sätt att förhindra farliga ämnen att hamna på jordbruksmark. Föreningarna Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön har därför anmält Svenskt Vatten till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring. När Revaq godkänner slam för spridning är det som om hissen i ett höghus skulle godkännas även om hissen bara skulle kunna nå varje våningsplan på vägen uppåt medan nedresan alltid skulle ske i fritt fall – för ner kommer man ju alltid…. Lika farligt och lika hänsynslöst är synsättet.

Varför citat-tecken?
Läser man DN-artikeln noga kan man också konstatera att rubriken ”Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna” är satt inom citat-tecken. Det är ett sätt för DN att markera ett visst avståndstagande i sakfrågan. Citat-tecknen behövs ju inte i en rubriksättning annat än om man vill betona att meningen är ett uttryck för en åsikt, och i detta fall en åsikt som DN uppenbarligen inte delar. Så motkrafterna finns på flera plan. Man kan fråga sig varför.

Engagera dig!
Den som intresserar sig för slamfrågan kan med fördel vända sig till de organisationer som medverkat till DN-artikeln. Länkar nedan.

Länktips:
DN-artikel undertecknad av fyra debattörer: Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna
Artikel i The Guardian från maj 2022: The Guardian artikel om kontamination
EFSA-rapport: här
Lite info om de 4700 olika PFAS-ämnen som finns i omlopp: här från Naturskyddsföreningens hemsida
Läkare för Miljön: Läkare för Miljön
Ingenjörer för Miljön: Ingenjörer för Miljön

Cirkulär Ekonomi: Från en workshop i Borås

Posted on by
Reply

Riksbyggen och Borås Stad driver tillsammans med Science Park Borås projektet Framtidens kvarter, där man vill omvandla ett centralt kvarter på Västerbro till en ny stadsdel för en hållbar livsstil. Här ska finnas plats för 400 lägenheter, ett antal butiker och man har tydliga ambitioner att låta tankar om innovativ stadsutveckling få ta plats och konkretiseras. Den 16 september 2022 var det en workshop i de lokaler som ska demonteras och göra plats för några av husen. Ett 50-tal personer hade slutit upp och fick ta del av förarbeten och analyser från olika experter på byggande, konsumtion och boende.

Hur blir byggandet mer cirkulärt?
En delfråga som kan bli avgörande för byggbranschen är hur betong ska bli en del av det cirkulära. Agnes Nagy från Högskolan i Borås deltog och berättade lite kort om sin forskning på just det området. Peter Serrander, också från Högskolan i Borås, utvecklade hur byggandet kan bli mer cirkulärt. Generellt handlar det cirkulära byggandet om materialloopar, att bygga symbios-liknande kedjor av företag som kan dra nytta av varandras verksamheter och spill, om återbruk på olika nivåer, att demontera snarare än att riva, att återanvända tegel osv. På tal om tegel så nämnde Peter att 90 procent av danskt tegel idag produceras i naturgaseldade tegelbruk, vilket naturligtvis idag påverkar priskonkurrensen mellan att återbruka och att köpa nytt tegel.

Det händer en del
Det nämndes också ett projekt i Oslo, KA13, som lyckats bygga med 80 procent återbrukat material. Urban Mining som fenomen blir också allt mer intressant. Helt kort nämndes också att PBL, Plan- och Bygglagen, numera innehåller krav på upprättande av kontrollplan vid rivning, samt att målet – enl målet God bebyggd Miljö – numera är att 70 procent av byggmaterial som klassas som icke farligt ska återanvändas eller återvinnas senast 2025. Det talades om innovationer och om verifiering, om Zero Waste och annat som kan bidra till utvecklingen.

Inspiration från Norrland
Under konsumtionstemat betonades hur viktigt det är att få saker att hända. Att det är viktigt att locka människor till den nya stadsdelen, både som boende, som besökare och som verksamheter. Individer måste inkluderas. Tobias Jansson som gick igenom denna del, visade flera inspirerande bilder från Sundsvall och Härnösand, där man tagit spännande initiativ till nytänkande i butiksmiljöerna och bland annat blandar vintage med produkter som återskapats ur materialåtervinning. Gränserna suddas ut mellan vad som är nytt och vad som är redan ibruktaget. Circuit respektive Re:Store kallas initiativen i Norrland. Ord som nämndes var trygghet, tillhörighet och mötesplats när Tobias summerade sin del.

Uppmuntra en hållbar livsstil
Johanna Stål presenterade det tredje temat, som handlade om hur boendet och arbetsplatserna kan formas för att stödja den cirkulära livsstilen. Hon började med att peka på ett antal avgörande omvärldsfaktorer som gör det hela mer angeläget: utvecklingen på områden som klimat och miljö, klimatförändringarna som redan visar sig, energifrågans ökande betydelse, pandemihotet och vikten av att hushålla med resurser, att bli mer regenerativa i vårt sätt att leva våra liv. I naturen finns inget avfall, påminde oss Johanna. Kan vi kopiera det systemet? Vi behöver ta fram innovationer som uppmuntrar en hållbar livsstil, men även värdesätta äldre sätt att lösa problem, som t.ex. att uppvärdera nyttan och skönheten av platsbyggd inredning.

Megatrender
Innan vi fick chansen att ”workshoppa” gick Kristina Mjörnell från RISE igenom ett antal megatrender och trender som hon ville sätta fingret på. Hon nämnde hur klimat- och miljöfrågorna kommit att bli allt mer angelägna, hur digital utveckling och AI idag präglar allt mer av samhället, om hur demokratin är satt under tryck från starka krafter och hur den demografiska utvecklingen bidrar till en förändrad världsordning. Vi är mer sårbara idag, något som pandemin illustrerade.

Top/down och bottom/up
En trend Kristina nämnde var att vi går mot en multidimensionell styrning av samhället. Och att när beslut, delaktighet och acceptans av besluten inte går i takt med befolkningens förväntningar uppstår misstroende. Det saknas former för bottom/up och top/down – processer för sådant som påverkar vardagen.

Grönska av flera skäl
En annan trend hon nämnde var att man planerar in grönska i stadsområden idag, i syfte att ge ekosystemtjänster, skönhet och värdeökning. Hon kunde kanske tydligare betonat vikten av att gröna ytor bidrar till att bromsa vattenflöden när skyfallen annars översvämmar avloppssystemen och att klok trädplantering sänker temperaturen i staden med upp till 10 grader när värmeböljan slår till, vilket minskar hälsoriskerna och behovet av luftkonditionering.

Bortom BNP
En annan trend hon nämnde var länder och städer börjat mäta livskvalitet bortom BNP. Helsingborg nämndes i sammanhanget. Två andra trender hade med livsstil att göra, hur det växer fram nya värdesystem, där tillväxt och materiell överkonsumtion får stå tillbaka för en mer återhållen livsstil. Men också att valfriheten minskar för många människor i takt med att de ekonomiska klyftorna ökar. Hon nämnde slutligen ett projekt ”Runt Hörnet 2022” som återfinns en länk till nedan.

By-känslan kan vara en nyckel till framgång
Dagen rundades av med en workshop, där vi i smågrupper fick diskutera ett antal frågeställningar. Tanken var nog att vi alla skulle bidra till projektets fortsatta utveckling. Samtidigt finns det alltid värdefulla insikter och kunskaper att plocka upp när initierade och engagerade människor möts. För min egen del lärde jag mig att det finns en typ av elektronisk märkning som kallas NFC som kan spela roll för att på ett enkelt sätt märka upp produkter som man vill ha koll på. Jag ska kolla detta och återkomma med mer information. Ett inspel jag bidrog med var att stadsdelen gärna får förstärka by-känslan, eftersom byn är en stabil gemenskap. Ett annat inspel från mig var att det cirkulära materiella flödet behöver kompletteras med ett ökat medvetande om hur var och en ingår i en helhet, inte minst om ägandet av gemensamma resurser ska delas.

Mina egna noteringar: dynamik, ansvar osv
I mina egna noteringar från dagen ser jag att det var ytterligare några begrepp som kanske hade behövt belysas lite mer. Ett sådant ord är dynamik. Det måste finnas en beredskap för det nya, det oväntade och det oplanerade. Det kan komma en pandemi, det händer saker som vi inte visste i förväg. Och det måste finnas en långsiktig utvecklingsidé om hur boendet ska utvecklas – antingen med de boende eller genom att nya boende flyttar in – eller en kombination av detta. Ett annat av mina favoritord är ansvar. Det behövs en tydlig, både bred och djup diskussion om ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare, staden, boende, verksamheter osv. Vad händer om de boende slutar kasta fimpar på marken? Vad händer om ansvarsgränserna för lokalsamhället tydliggörs och medvetandegörs?

Glöm inte bort barnen!
Kan vi utveckla en annan parallell värdemätare än pengar? Staten vill gärna betona vikten av heltidssysselsättning för att säkra skatteintäkter, men för ett gott liv är kanske 5-6 timmars arbetsdag tillräckligt? Och barnen. Stadsdelen måste utgå från barnets behov. Det byggs ofta stadsdelar där man sparar bort ytor mellan husen så att barn i åldern 5- 10 år inte har någonstans att vara. Mår barnen bra trivs föräldrarna. Och då värdesätter vi boendet högre. Självklarheter, kanske. Men behöver tyvärr nämnas.

Länktips: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

De rika behöver de fattiga

Posted on by
Reply

Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.

Om gini-koefficienten
Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.

Vad innebär det att skillnaderna ökar?
Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?

Utvecklingen i några länder under 1900-talets andra hälft

Lite intressant ur tabellen
Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.




Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.

Toppen på ett isberg
Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.

Lika många ”mambos” som miljonärer
2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.

Fonder och börsens värde
ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.

Vems fel är det?
Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.

De rika behöver de fattiga
Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.

Länktips: http://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Posted on by
Reply

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



Den spontana känslan den 12 september

Posted on by
2

Den spontana känslan efter Riksdagsvalet är bedrövelse. Skulle det preliminära resultatet stå sig kommer Sverige och världen att tappa minst fyra år i omställningsarbete, eftersom högersidan inte tänker lyfta ett finger för att ta itu med klimatfrågan, den ekonomiska ojämlikheten eller de systemfel som idag dränerar de kommunala kärnverksamheterna, eftersom man tror att mer av parallella system, där rika får fördelar, är bättre än ett rättvist system som alla kan vara nöjda med.

Att tro att SD skulle protestera mot några M/KD-förslag är utsiktslöst. SD vill ha mer av konflikt och motsättningar i samhället för att kunna sjösätta sin verkliga agenda med undantagstillstånd, militär på gatorna, kontroll över pressen och kulturlivet m.m. I enlighet med auktoritära ledares syn på demokratin. De har ju öppet sagt att de sympatiserar med utvecklingen i Ungern, så det är ju den typen halv-demokrati de strävar efter. Och med Putin har de goda kontakter, vilket ju kommer underminera demokratin på andra sätt.

Hur Liberalerna kan tycka det är roligt att få igenom ett förslag när SD får igenom 3 eller 4 är obegripligt. Några röda linjer lär vi inte få se skymten av från det hållet – man har ju investerat hela sin återstående trovärdighet på att hellre släppa fram auktoritära nationalister än sociala demokrater.

Och klimatet? Det bryr sig inte högeregoisterna om. Det är ju tillväxt och kärnkraft om 15 år som fixar den detaljen… (obs ironi är bäst att skriva).

CCS en lovande teknik för CO2-infångande

Posted on by
Reply

CCS är en intressant teknik för fånga koldioxid och lagra den i berggrunden. Filip Johnsson, professor på Chalmers, höll ett föredrag om sitt forskningsprojekt inbjuden av Ingenjörer för Miljön den 7 september. Erik Axelsson från Göteborg Energi deltog också och redogjorde för det utvecklingsprojekt han driver, där syftet är att skapa förutsättningar för industriell samverkan kring infrastrukturen för den infångade koldioxiden så att den kan transporteras med tankfartyg till i första hand norska lagringsplatser.

Värtaverket i Stockholm ligger långt framme
Det finns tre olika sätt att fånga in CO2, där den vanligaste är efter förbränning, men man experimenterar även med andra urskiljningsmetoder, där bland annat ren syrgas används. I kartläggningen över Sveriges största industrier som släpper ut CO2 har man identifierat 28 anläggningar, där Värtaverket i Stockholm liksom raffinaderierna i Lysekil och Göteborg är några av de stora, liksom Cementa på Gotland. Det finns ett 20-tal pappersbruk i landet som också har potential att göra skillnad om den koldioxid de genererar tas om hand.

Bild ur Filip Johnssons presentation

Gas > flytande form > fast form
Norrmännen har testat tekniken för lagring i berggrunden sedan 90-talet, dock i mindre skala. De har ju tillgång till oljefälten de tömt på olja. Lagringskapaciteten är mycket stor. Man lagrar dessutom gasen i flytande form – under högt tryck så vitt jag förstår – och stegvis övergår därefter denna flytande koldioxid i fast form. Vid lagring på Island kan denna process gå extra snabbt när koldioxiden lagras i porös basalt.

Kostnader per ton
Mer än hälften av Sveriges CO2-utsläpp kan fångas in om de 28 industriernas utsläpp tas om hand och lagras. Kostnaden för infångande, transport och lagring ligger i häradet € 80 – 130 / ton. Cirka 10 procent av kostnaden handlar om infrastrukturdelen på land, från industri till tankbåt. För mindre anläggningar torde priset per ton bli lite högre. Potentialen är stor. Beräkningar visar att nära hela Sveriges utsläpp på cirka 40 miljoner ton per år kan fångas in för en kostnad av cirka € 125 / ton.

BECCS kan ge netto negativa utsläpp
Filip Johnsson beskrev också BECCS, som handlar om att fånga in den naturligt cirkulerande koldioxid som binds och frigörs i biosfären. Med BECCS kan vi åstadkomma netto negativa CO2-utsläpp, vilket troligen kommer att krävas för att försöka bromsa den skenande klimatkatastrofen. (Mitt ordval).

Konkret infrastrukturprojekt
Erik Axelsson från Göteborg Energi berättade så om det projekt han driver. Det syftar till att relativt snart bygga och idriftsätta en infrastruktur för fyra anläggningar i göteborgsområdet. Koldioxiden ska pumpas till kaj och föras över till en tankbåt som ska gå i skytteltrafik till Norge. Kostnadskalkylen tyder på mellan € 7 och € 13 per ton för infrastrukturen, dvs ungefär 10 procent av helheten. Tidsskalan handlar om att ge klartecken för byggstart om ett par år.

Vissa negativa effekter och svårigheter
Infångandet innebär vissa försämringar i industriernas verkningsgrad. Ett kraftvärmeverk kan t.ex. förlora upp till 20 % i verkningsgrad, medan en fjärrvärmeanläggning kan ta till vara spillvärme från processen och därmed inte tappa lika mycket i verkningsgrad. Däremot tycks det inte finns så stora tekniska risker med lösningen, snarare juridiska hinder, tillståndsfrågor som kan krångla till processen samt risken för att en samarbetspart går i konkurs.

Bonus-malus, EU och fallgropar
För att få industrier att gå före och vilja satsa på denna teknik borde, tror jag, ett slags bonus-malus-system borde införas branschvis, så att aktörer som går före får fördelar gentemot andra aktörer som avvaktar. Hur EU kommer att ställa sig till CCS är också viktigt, liksom hur vi undviker fällan av att politiker och andra hävdar att ”nu kan vi fortsätta släppa ut CO2 eftersom vi fångar in så mycket…” .

Det återstår flera pusselbitar innan tekniken är i sjösatt och integrerad i samhällets olika funktioner och ekonomi. Möjligen finns här ett embryo till en global rättvise-utjämning, där de rika länderna tar på sig att bekosta de utsläpp de fattiga länderna inte har råd att själva fånga in.

Länktips: Länk till inspelningen av föredraget

Läst: Andreas Cervenka: Girig-Sverige

Posted on by
1

Jag har läst Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev Sverige ett paradis för de superrika”. Känslan jag får kan bäst beskrivas som en suck, eller en uppgivenhet. Cervenkas mångordiga, detaljerade, kunniga och övertygande beskrivning av hur rikedom föder rikedom och hur skillnaderna i livsvillkor för fattig och för rik växer går inte att vifta bort. Vi hade 542 miljardärer för ett år sedan enligt Cervenkas genomgång. Han listar dem för säkerhets skull i slutkapitlet. Och de är naturligtvis bara toppen av isberg.

Bankerna skapar nya pengar via lån och Riksbanken skyddar systemet 
Det går egentligen inte att bli rik på inkomst av lön är en slutsats som jag drar. Det som skapar rikedom är pengar, ägande av aktier, fastigheter och att kunna surfa på de förmögenhetsskapande vågor som andra skapar med sina investeringar, som i sin tur ofta är lånefinansierade eftersom bankerna har den säkra sits de har. Riksbankens roll i detta pyramidspel är också intressant att notera. Man kunde ju tro att Riksbanken primärt skulle bry sig om Sverige och svenskarna, men det är det finansiella systemet de skyddar, eftersom det ser ut som det gör. Nästa krasch kommer att landa på oss alla skattebetalare att täcka upp för, tro inget annat.

Jämför man sig hela tiden?
Jag är personligen ganska ointresserad av pengar som ett mål i sig. Jag vill ha ett gott liv, men det är inte mitt sparande eller mina tillgångar jag tänker på när jag relaterar till det goda liv jag önskar. Uppenbarligen är det förmögenheten som sådan som driver många att ägna tid åt att bli ekonomiskt oberoende. Kanske i kombination med jämförelser – nu har grannen köpt en ny bil eller en lyxyacht…. som om livet skulle ut på att ”vinna” i ett ekonomiskt långlopp.

Farbror Joakim skulle aldrig hinna räkna alla sina pengar
Det vimlar av detaljer och redogörelser för ekonomiska samband i Cervenkas bok, som jag skulle kunna lyfta fram. Ekonomer och aktieägare kan ha stort intresse av det som står i boken, men själv äger jag bara minimalt med fondtillgångar och jag tillhör väl på det sättet ”förlorarna” i racet. Men jag har svårt att se livet som en tävling. Var och en får hitta sitt sätt att förverkliga sina mål. Vill man bli Farbror Joakim och knappt ens teoretiskt kunna hinna räkna alla sina pengar är det väl OK, men samhället mår bättre av mindre klyftor och mindre spänningar mellan rik och fattig – inte mer.

Mer orättvisa blir svaret på orättvisorna 
En intressant passage mot slutet av boken berör det faktum att de personer som har halkat ner på den socioekonomiska rangskalan idag möts av förslag som ytterligare skulle försämra deras ställning. Dvs orättvisorna ska enligt dessa förslag mötas med ännu mer orättvisor, de redan drabbade ska t.ex. inte ha rätt till barnbidrag och liknande förslag från populister på högerkanten. Istället för att sträva efter en utjämning av livsvillkoren leder dessa förslag till ytterligare skillnader i livsvillkor. De utsatta ska känna sig ännu mer utsatta. Även förslagen om privatisering av välfärden drar i den riktningen. Bara den som kan betala eller köpa sig en försäkring ska ha tillgång till välfärden. ”Skyll dig själv om du är fattig eller sjuk” är den cyniska synen på våra olika utgångspunkter i livet. Cervenka går inte hela vägen i sin bok och pekar bara delvis på detta fenomen, men det behöver sägas – tyvärr – att tendensen och viljan finns hos starka krafter i samhället att spä på skillnaderna.

Och sedan då?
Jag vet inte hur många miljardärer som har tillkommit sedan juni 2021, då Cervenka skapade sin lista. Och det kan kanske kvitta. Det jag inte riktigt begriper är hur miljardärerna tänker använda sina förmögenheter. Hur gör man av med så mycket pengar? Finns det något rimligt sätt att använda dem? Än så länge tycks miljardärerna framgångsrikt använda sin förmögenhet till att göra förmögenheten ännu större. Och sedan då?
Någon gång ska ju framtiden, våra barn och barnbarn, betala för vår överkonsumtion av planetens resurser.

Bottennapp av GP – Hoppfullt i Irland

Posted on by
2

Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.

Frisedel att bete oss fel
Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).

Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.

Irlands politiker har fattat
Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022.
” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” 
Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.

Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet
Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?



Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Posted on by
Reply

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.