En kupp 2020?

Den advokat som under tio år arbetat för trump har offentligt kallat den nuvarande presidenten en bedragare och en lögnare. Han gjorde detta nyligen i en hearing inför en kongresskommitté som heter House Oversight and Government Reform Committee. Michael Cohen om någon borde ju veta. Men det riktigt intressanta i hans vittnesmål är att han hävdar att om trump förlorar presidentvalet 2020 kommer denne inte simpelt stiga åt sidan och lämna över till nästa president. ”There will not be a peaceful transition of power”, sa Cohen.

Cohen vinner på att vara i medias centrum
Det är naturligtvis så att Cohen har allt att vinna på att det mediala intresset är maximalt på det han har att säga. Det är på så sätt han kan skapa värde i det han har att säga, värde som kan hjälpa honom att komma undan med ett lägre straff, men också ett marknadsmässigt värde när det handlar om bokrättigheter etc. Allt ju pengar i USA, som bekant.

Vi är sammanflätade
Men ändå – det är ytterligare en signal om att skojaren och antidemokraten i Vita Huset inte är en vanlig president. Han har en farlig agenda, som kan komma att utnyttjas av honom själv eller av likasinnade, som ser en chans att låta USA ta ytterligare steg i riktningen mot ett styre som sviker de ideal västvärldens demokratier håller högt. Med så mycket vapen i omlopp i hela landet är det lätt att mycket farliga situationer uppstår. Det kunde kanske kvitta om det inte var så att så mycket av det samhälle vi känner är intimt sammanflätat med olika företag, organisationer och fenomen som har sitt säte i USA. Banker, kreditinstitut, information, massförstörelsevapen, militär operativ förmåga, satelliter, kommunikation och många av vardagens trivialiteter hänger samman med att något centralt fungerar i USA. Därför är det i Europas intresse att USA fortsätter att fungera. Det kaos som uppstår i kölvattnet på en statskupp i USA kan vi bara ana oss till.

Plus klimatpåverkan, plus klimateffekter, plus ojämlikhet
Kopplar vi denna oönskade utveckling till landets oförmåga att hantera sina interna ekonomiska klyftor, sin klimatpåverkan och de effekter klimatförändringarna kommer att ha på basfunktioner i landet blir bilden ännu dystrare. De motsättningar som olika händelser kommer att leda till bär också med sig risken för ökat våld i samhället.

På vilken nivå ska det nya formas?
Svårigheten i allt detta ligger i att förstå på vilken nivå motståndet ska etableras. Är det små självförsörjande bysamhällen som kommer att kunna klara sig när den storskaliga ekonomin kört sig själv i botten? Eller kan vi fortfarande forma en fungerande struktur inom ramen för stora delar av det befintliga samhället?

Länktips: the real news program

Det börjar bli dags för vätgas

Under några år under 00-talet hade jag förmånen att få följa framväxten av vätgas som energibärare genom ett styrelseengagemang i Vätgas Sverige. På den tiden var det få som tog vätgasen på allvar, fokus låg istället på att få fram eldrivna fordon med laddningsbara batterier. Då och då läser jag nyheter om vätgasbranschen och idag var en sådan dag.

Några bra förslag
Det är alltid roligt att få ta del av genomtänkta förslag. Projektet Blue Move har tagit fram en checklista i 10 punkter, som på ett tydligt sätt visar hur elfordon med vätgas som energibärare kan spela en större roll i omställningen till en fossilfri fordonsflotta. I korthet går några av deras viktigare punkter ut på att
a – Börja med kluster för att senare knyta ihop dem i korridorer
b – Tänk regional nytta och taxi snarare än korta avstånd och privat ägande
c – Etablera där elnätet är svagt eller olönsamt att bygga ut
d – Tänk Gotland och byggarbetsplatser istället för korta resor i staden
e – Se vätgaslagring som export av överskottsel från sol och vind

Se möjligheterna
De prioriteringar och förslag som Blue Move kommer med känns mycket rimliga. Vätgas kräver infrastruktur och någon måste stå för dessa investeringar. Lönsamheten blir på så sätt viktig att hålla ett öga på och då blir det viktigt att ha flera fordon som regelbundet tankar vätgas på samma ställe. Räckvidden och glesbygdslösningar i områden utan järnväg torde vara viktiga argument för vätgasförsedda fordon. Det befintliga järnvägsnätet kommer att suga många miljarder i upprustning. Ny järnväg kommer troligen bara i fråga mellan storstäderna. Att skapa förutsättningar för gods- och persontransporter i andra delar av landet kan på så sätt vara viktigt med hjälp av vätgasdrivna fordon, gärna i kombinationssystem, där fordonen både tar gods och människor.

Satsa på Oslo <> Göteborg
En annan intressant möjlighet är att knyta ihop Oslo och Göteborg med en ny slags fordon, detta eftersom det lär dröja innan vi ser en ny järnväg som kan ersätta den otidsenliga enkelspåriga Dalslandsbanan över gränsen. Särskilt som Oslo har börjat bygga ut vätgasinfrastrukturen och erfarenheter finns i Mariestad från samma sak. Satsar vi i denna riktning kan många fler öka bekvämt och snabbt mellan Oslo och Göteborg och få något på plats inom 10 år, som blir en pusselbit i det fossilfria transportsystemet.

Länktips om Blue Move: här

Ta vara på varje mänsklig resurs

Image

Vars och ens roll i helheten blev ett tema för en dynamisk diskussion i en mindre grupp idag. Jag läser idag att 67% av arbetarna i USA är missnöjda med sina arbeten i någon form och 1,4 miljoner svenskar – var tredje arbetande svensk – har någon form av arbetsrelaterade hälsoproblem enligt en kartläggning från Arbetsmiljöverket (se ETC 25 februari). Jag hade dessa uppgifter med mig i bakhuvudet när jag hamnade i en diskussion på The ( ) Space i Göteborg om hur vi kan ta till vara unika kompetenser och erfarenheter på ett mer konstruktivt sätt.

Slöseri med mänskliga resurser
Det är naturligtvis helt bakvänt att människor inte kan göra sitt bästa på jobbet, vantrivs, skadas, sover dåligt, kanske mobbas eller bara hamnar vid sidan av gruppen. Något är fel i arbetslivet om en tredjedel upplever ohälsa relaterad till sitt arbete. Var tredje person skulle kunna göra en betydligt bättre insats och samtidigt växa in i nya uppgifter, till nytta för individen själv, för företaget och för samhället. Ett sådant slöseri är orimligt och orättvist.

Alla ska kunna få en meningsfull plats i helheten
Det yttersta exemplet är naturligtvis de människor som hamnat i total misär, kanske tigger, kanske är hemlösa och som inte själva orkar vända utvecklingen. Eller de som tror att en kriminell väg är den enda vägen till framgång. När vi som samhälle misslyckas att ta till vara varje människas potential kan betyget bara bli icke godkänt.

Gretas svaghet blev hennes styrka
Greta Thunberg är ett lysande exempel på hur en avvikelse, i hennes fall något som har varit eller har liknat autism, kan ge precis den styrka och den kristallklara självklarhet som hon lyckas använda när hon nu leder en ung generations klimatprotester. Just hennes personlighet, några skulle säkert säga ensidighet, har blivit hennes starkaste och tydligaste kännetecken i en värld full av motsägelsefulla budskap och låtsasfakta.

Att hitta sin grej
På liknande sätt finns det rimligen en plats för andra personer att hitta ”sin grej” i samhället, där deras specifika kunskaper, egenskaper och förmågor får plats, kan utvecklas och göra nytta för både individ, verksamhet och samhälle. Det som återstår är att rigga ett sammanhang där detta kan ske.

I bästa fall kan jag återkomma kring detta tema lite längre fram.
Diskussionen idag på The ( ) Space var i alla fall inspirerande.

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

Se samekulturen som en förebild!

Att ta vara på det vi har är bland det viktigaste vi kan göra när det gäller att komma ur den era av nykonsumtion vi fastnat i. En sådan förebild är att ta vara på en av de mest intressanta kulturer som finns i vårt land, och som bevisligen genom sin blotta existens står för starka hållbarhetsargument. Samerna har visat genom tusentals år att människan kan leva på jorden på ett sätt som uppvärderar nyttjande och tonar ner ägandet. Samernas kultur visar oss vägar till ett annat respektfullt och långsiktigt förhållningssätt till Moder Jord.

Den 6 februari – även på Stora Teatern
Den 6 februari är det samernas nationaldag. Inför detta firande passade jag på att lyssna på två föredrag och en föreställning på Stadsmuseet i Göteborg. Starkast intryck gjorde Elin Teilus jojkföreställning med flera sånger som berörde på många plan.

Elin Teilus på Stadsmuseet i Göteborg 2 februari 2019

Jag köpte hennes nya skiva och kan bara rekommendera den å det varmaste. Hennes musik kombinerar ett uttryck på det mycket personliga planet med en känsla för det eviga och det närmast heliga med vår jord, som vi behöver återupptäcka och hitta tillbaka till. Mer genuint än så är det svårt att tänka sig att uttrycka människans förhållande till tillvaron. Den 6 februari uppträder 6-7 musiker på Stora Teatern i Göteborg. (Tillägg efter den 6 feb: Med orkester och flera stämmor blir upplevelsen ännu större. Starkt, personligt och innerligt framförande).

Elin Teilus 6 feb på Storan i Göteborg

De tio samiska språken
Under föredragen lärde jag mig en del om de tio samiska språk, som delvis påminner om varandra som svenska och danska (nordsamiska och lulesamiska t.ex.) men i övrigt är väldigt olika. Ett av de tio språken dog ut för något decennium sedan när den siste som talade språket på Kolahalvön dog. Pitesamiska talas av ett tjugotal personer och lär väl snart gå samma väg. Cirka 70% av samerna i Sverige talar nordsamiska och kanske 15% lulesamiska. Sydsamiska talas av något tusental individer. Jag lärde mig också att de samiska språken utvecklats ur samma språkstam som finska och estniska. Det finns även ord på samiska som saknar en träffande översättning på svenska. Det är en varningssignal att ta till sig. Om ett begrepp saknas på svenska finns det en uppenbar risk att svenska myndigheter och lagstiftare missar viktiga aspekter av den samiska kulturen. Det rimliga vore att vi tog upp dessa samiska ord som låneord, ungefär som vi ständigt plockat upp företeelser från franskan, tyskan och engelskan och gjort svenska ord av dem.

Lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet
Men det allra viktigaste är kanske ändå att vi får en svensk lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet. Idag finns helt olika och osynkroniserade lagtexter om Sametinget, om renskötsel och om hur hemspråksundervisning ska organiseras. Ingen har tagit ett helhetsgrepp på vad som är rimligt för att beskriva på vilket sätt vi skyddar den unika samiska kulturen på ett rimligt sätt i majoritetssamhället.

Helhetsgrepp
Det borde tillsättas en kommission bestående av olika representanter från både det svenska och det samiska samhället för att grundligt reda ut hur vi bäst formar lagar och regler för samerna och för den samiska kulturen i sina olika yttringar. Inte för att assimilera dem in i det svenska utan för att stärka den särart och de värden med ursprungsbefolkningens sätt att leva och förhålla sig till naturen, till varandra och till omgivningen som inte får gå förlorade.

Se till minoritetens behov
Att vara same är exempelvis inte alltid liktydigt med att vara renskötare eller att ingå i en sameby. Det är rimligt att var och en själv får avgöra sin kulturella hemvist, inte myndigheternas behov av kontroll och struktur. Det är också mycket rimligt att hela beskattningsfrågan, frågan om markanvändning och om samhällets skyddsnät utreds ur ett respektfullt och neutralt perspektiv. Det är rimligt att ta ett nytt grepp som utgår från minoritetens behov. I Norge är t.ex. det nordsamiska språket likställt med norska.

Vi har mycket att lära
Värdet med den samiska kulturen är dels egenvärdet naturligtvis, men också att vi som lever i majoritetskulturen behöver lära oss av ursprungsfolken hur man kan se på människans nyttjande i motsats till överutnyttjande av vad jorden ger oss. Och hur vi kan lära oss att bli bättre på att uppskatta det som kan synas självklart. Innan det är för sent.

Länktips till Elins hemsida: http://www.elinteilus.se

Kolla även http://www.samer.se