Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.
Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.
Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…
Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.
Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.
Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.
Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter
