Var är konspirationen?

Inför EU-valet den 9 juni genomför SVT intervjuer med åtta partiers toppkandidater. Under cirka 30 minuter hinns tre ämnen med och därutöver några korta frågor. Den 3 juni var det SD:s Charlie Weimers tur att intervjuas. Anders Holmberg och Camilla Kvartoft började med en fråga som är naturlig i kölvattnet på Kalla Fakta-avslöjandet av SD:s anonyma konton.

En sak i EU, något annat på hemmaplan
Journalisterna konstaterade att SD:s representanter i EU-parlamentet ställt sig bakom förslaget att förbjuda information från politiska partier, om den sker anonymt. Detta ställdes i kontrast mot SD:s egna agerande i Sverige, där just anonyma konton har varit en tydlig metod för att få ut budskap. Weimers gjorde vad han kunde för att bagatellisera och förminska frågan, han pekade på vad socialdemokraterna ägnat sig åt och lyckades kanske ge svar på frågorna som i alla fall gjorde SD-anhängare nöjda. Något riktigt bra svar på frågorna fick vi inte. I Sverige tänker SD fortsätta med sina metoder.

Var och när pågår konspirationen?
Den fråga som hade varit allra mest intressant att ställa ställdes aldrig. Åkesson hävdade ju i sitt motangrepp, sitt ”tal till nationen”, att det pågår en ”vänsterliberal konspiration” mot SD. Att det egentligen är SD som är offer i den här soppan. Frågan som borde ha ställts är: ”Beskriv så att vi andra förstår: hur går den här konspirationen till, var och när konspirerar vem med vem, hur ser listan på inbjudna ut och varför har vi på SVT aldrig blivit inbjudna att delta i denna konspiration som ni säger pågår? Vilka är det som utgör klägget?” Det finns ju ingen konspiration, allt är ju bara ett försök av SD och Åkesson att blanda bort korten och att framställa SD som den som det tyckas synd om.

Hemlighetsmakeriet
Kalla Fakta-programmet visade ju tydligt att kommunikationsavdelningen inom SD är mycket medveten om vad som inte får bli allmänt känt. Det var noga att vissa dörrar hölls stängda när det fanns besökare i lokalen. Det var otroligt viktigt att PC-datorer inte kunde komma i orätta händer så att innehållet på datorerna skulle kunna läcka ut till ”fel” personer osv. Man är väldigt medvetna om hur hemlighetsmakeriet behöver upprätthållas. Och när allt avslöjas går partiet till motangrepp. Det är i själva verket SD som är offer i hela historien, är berättelsen man vill få ut.

Det hade kunnat bli tydligare hur falska SD är
Holmberg och Kvartoft lyckades inte fullt ut få Weimers att fastna i det utlagda frågegarnet. Trots att de hade väldigt goda förutsättningar att göra något bra av SD:s dubbla agendor och falska påståenden. Det finns en länk till programmet nedan. Själv orkade jag inte se mer än en mindre del.

180 angrepp på Annie Lööf
En annan fråga som hänger kvar för min del när det gäller SD och deras metoder är hur det kommer sig att den ansvarige för Youtube-kanalen Riks, Dick Erixon, aldrig har ställts till svars för den serie av våldsinspirerande inslag, 180 stycken enligt den uppgift jag har, som Riks lagt ut med huvudsakligt innehåll att misskreditera, angripa och hota Annie Lööf medan hon var partiledare och tydligt stod upp mot SD. Särskilt allvarligt är Erixons agerande mot bakgrund av det tragiska som hände i Almedalen sommaren 2022, då Ing-Marie Wieselgren knivhöggs till döds.

Ska inte Erixon ställas till svars för sin roll?
Rättsligt är det kanske svårt att bevisa sambandet mellan propagandan och dådet, men moraliskt och för det allmänpolitiska klimatet i landet hade det varit bra med ett klarläggande av vilken skuld Dick Erixon, snart EU-parlamentariker, hade för att sabotera det öppna demokratiska samhälle och den debatt som på ett tydligt sätt illustreras av Almedalsveckan i Visby. De auktoritära längtar efter undantagstillstånd och kaos och gör vad de kan för att underblåsa verkliga och påhittade konflikter. Ska vi bara blunda och bortse från vilken roll Erixons agerande hade för utvecklingen? Eller ska han ställas till svars på något sätt?

Vad vill SD med forskningen?
I utfrågningen av Weimers klipptes uttalanden av Erixon in, där den senare gjorde vad han kunde för att förminska och förlöjliga klimathotet. Även det temat hade Anders Holmberg och Camilla Kvartoft kunnat göra mera av. De hade kunnat ställa tusentals forskare och vetenskapliga, mätbara, underlag mot Erixons åsikt att det inte stämmer och ställt frågor om hur SD egentligen ser på vetenskapen? Behöver vi över huvud taget forskning om ingen ska bry sig om vad forskarna säger? Är det SD:s mål att hålla allmänheten okunnig om vad vetenskapen säger? Är det därför folkbildningen skärs ner? Är kunskap farlig enligt SD? Varför i så fall? Att populism är enklare att få gehör för när mottagaren är okunnig är självklart. Motsatsförhållandet mellan vetenskap och populism hade kunnat bli tydlig i intervjun. Åsikter har inte samma värde som vetenskap, hur mycket än Tidögänget försöker påstå detta.

Jag såg inte klart programmet med Weimers. Jag hoppas att många genomskådar partiets agenda.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/KxgL7b5/eu-val-2024-utfragningen/charlie-weimers-sverigedemokraterna

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Vad är det som är viktigt att synliggöra?

Det är sorgligt att notera hur analys och debatt om politik hela tiden förskjuts från ett sakligt innehåll till att handla mer och mer om hur politiker uppfattas, hur olika kontroverser fångas upp och hur bilden av politiker förstärks eller försvagas. Experter som får uttala sig är inte experter på ekonomi, energi, miljöfrågor eller arbetsmarknad. De är framför allt experter på att tolka hur det politiska spelet bedrivs och vilka positioner som förskjuts i den inbördes relationen mellan företrädare.

Är politiken bara en teaterkuliss för ett spel?
SVT:s Politikbyrån är kanske det bästa exemplet. Under 30 minuter vrids och vänds det på argument, perspektiv och synpunkter på skeenden, som om politik enbart skulle handla om ett slags artisteri, om att uppträda på rätt sätt i rätt sammanhang. Sakfrågorna är i bästa fall en kuliss, oftast inte ens det. Vi har ett antal ödesfrågor för vårt samhälle, faktiskt för hela civilisationen om vi inte hanterar dem rätt. ( Ett exempel är 426,36 miljondelar (ppm) som uppmättes den 16 mars och som är den hittills högsta CO2-halten och ökningen fortsätter…) . Debattiden läggs inte på att diskutera partiernas olika lösningar på frågorna eller hur man ska värdera dessa förslag ur ett företagsperspektiv, ett medborgar- eller rättviseperspektiv osv. Istället handlar experternas uttalanden om en slags ständigt pågående popularitetstävling. Som om politiken var ett ultralångt Mello eller en ständigt uppdaterad rankinglista över mest kända person.

Att jämföra verkligheten mot idéerna, är det för tråkigt?
Och just Public Service borde väl egentligen ha en folkbildningsambition. Istället tror man att tittarna bara vill ha skandaler och tolkningar av skandaler. Istället för att ta spjärn mot en av alla verklighetens utmaningar och gå igenom de åtta partiernas olika lösningar på denna väljer man att låtsas att politik mest handlar om att synas och att synas på rätt sätt i ett sammanhang där bilden av partiföreträdaren blir optimalt positiv.

Sex olika förslag på innehåll…
Skolbarnens situation skulle kunna vara en konkret fråga. Eller varför det ser ut som det gör på våra äldreboenden. Eller vad partierna vill göra åt det faktum att kollektivtrafiken inte fungerar som den borde, eller att vi slänger mat, slänger kläder, inte bryr oss om hur vi förgiftar naturen osv osv. Det finns sakfrågor som skulle kunna beröra medborgare och företag (anställda och ägare) på mer än ett sätt. Om det är så att TV är ett känslomedium och allt måste kopplas till starka känsloyttringar för att beröra…

Vad vill partierna när det gäller barnen?
Barnens situation borde kunna beröra många. Många har barn, många är själva barn eller har varit. Några av oss har barnbarn. Det har varit viktigt under hela mänsklighetens framväxt att skydda och gynna avkomman. Så hur ska vi göra för att ge barnen bästa möjliga livschanser? Det borde ju vara ett tema som kan vinklas ur ett politiskt perspektiv. Vad vill partierna? Varför? Och vilka värderingar ligger bakom deras agenda?

Vem kollar?
Istället ägnar sig public service åt skvallerjournalistik, som är så intetsägande att man undrar vem som egentligen är målgrupp. Är det publikens egna fördomar man vill bekräfta? Vågar man inte belysa sakfrågorna för att riskera att få kritik? Jag som trodde journalistiken gick ut på att ifrågasätta makten och de skeenden som vanligt folk inte på ett enkelt sätt kan påverka….

Länktips, bara som ett exempel på hur 30 minuter används på ett märkligt sätt: https://www.svtplay.se/video/jb3bZpX/politikbyran/persona-non-greta?id=j7dPwNa

Länktips: CO-2-halt. här

Är motståndare fiender?

Jag brukar inte rösta på Socialdemokraterna i de allmänna valen. Samtidigt ser jag (S) som en naturlig politisk kraft, som har haft förmågan att både samla olika delintressen och hitta rimliga avvägningar mellan vad som är bra för de egna väljarna och för befolkningen som helhet. Det är ju denna kloka avvägning som kännetecknar demokratin. Inte vad vi är beredda att göra för ”de egna”, utan hur du förhåller dig till ”de andra”.

Är motståndare även fiender?
Trump och andra ledare i samma kategori, populister, demagoger, och halv-auktoritära ledare bryr sig inte om någon slags avvägning mellan intressen. Tvärtom. Trump har t.ex. i snart ett decennium beskrivit både politiska motståndare och journalister som fiender. Trots att de behövs för att samtalet ska bli något annat än en krigföring, än så länge utan skarpa vapen. Trumps supportrar som stormade Capitoleum för tre år sedan gick naturligtvis över gränsen och tog till våld. Nästa steg är inbördeskrig i USA.

Lotteriförbud (!)
Riktigt där är vi inte i Sverige. Men via lagtiftning och kontroll över Riksdagens majoritet vill nu Tidölaget bekämpa sina motståndare på ett sätt som hämtat från SD:s förebildsland Ungern. Man tänker sig strypa en del av partifinansieringen till (S) genom att förbjuda den typ av lotteri som (S) sedan länge framgångsrikt drivit. ”Jag hoppas på krympande Första-Maj-tåg”, säger en av SD-topparna. De hymlar inte med att det ligger politiska motiv bakom åtgärden att komma åt lotterierna.

Högern har andra sätt att stödja de sina
Att lotterier inte lockar traditionellt välbärgade borgerliga väljare är kanske inte så konstigt. Man swishar hellre till sina favorit-influensers, som nu den riksbekante Henrik Jönsson. Pengar har man ju, så något lotteri är man på den kanten inte så intresserad av. Och så låter man Svensk Näringsliv finansiera Timbro, som i sin tur finansierar olika nätaktiva grupper som effektivt påverkar opinionen i sociala medier. Man använder de kanaler man förfogar över för att styra opinionen dit man vill.

Vem vinner på mindre och sämre debatt?
Så den fråga som hänger i luften är vad de demokratiska partierna egentligen vill. Vill man ha en levande demokrati, där olika partier får möjlighet att verka? Eller är det viktigare att strypa den demokratiska debatten för att på så sätt räkna med att vinna valen? Vem har fördel av att de politiska alternativen får svårare att göra sig hörda? Vem vinner på att väljarna hålls okunniga och oinformerade i de svåra frågor samhället har att hantera på politisk nivå? Vems agenda är det som styr Tidögänget? Putins?

Varför montera ner det man så framgångsrikt byggde upp?
Man undrar hur ett parti som det gamla Folkpartiet känner inför att begrava de demokratiska hörnstenar som man så framgångsrikt fick på plats för hundra år sedan. Hur känns det för rösträttskämpande och kunskapsvärnande liberaler att nu steg för steg montera ner det man trodde på?

Det illustrativa citatet
Förr i tiden hade Göteborgs-Posten en stående vinjett med ett citat av Voltaire på en av de första sidorna. (Det är osäkert om det det var Voltaire som uttryckte detta, men han brukar anges som källan, även av GP). Det är tidens tecken att detta citat är borttaget sedan tidningen valde att aktivt propagera för att de borgerliga partierna skulle samarbeta med SD. Citatet:

Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för er rätt att uttrycka den”.

Tidögänget möts i polariseringen

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Tidögänget och samsynen

Det tog ett år för Tidögänget att prata ihop sig om klimatfrågan. Nu är SD med på att målet om nollutsläpp av växthusgaser ska gälla 2045. Och så kallar man etappmålen för kontrollstationer. Lite lagom luddigt. En station blir ju inte lika styrande som ett mål. På perrongen lär Tidögänget, och vi alla, stå och kunna se att tåget redan om något år har gått.

Vadå samsyn?
Ulf Kristersson beskriver överenskommelsen som att man har en bred samsyn i klimatfrågan. När 7 av 8 partier var överens om klimatpolitiken fanns det tydliga etappmål. När 4 av 8 partier inrättar kontrollstationer på vägen mot 2045 beskriver Kristersson det som en ”bred samsyn”. Det är förödande för tilltron till politiken och politikens formuleringar att ord används på ett missvisande sätt. Det är som när Johan Pehrsson (L) efter valet förklarade att ”först säger man en sak före valet, sedan har man val och sedan säger man en sak efter valet.” Det är i praktiken detsamma som att säga att ”vi säger vad vi vill, bara vi vinner valet.”

Tidögängets taktik
När SD är en del av klimatuppgörelsen så blir det om möjligt ännu tydligare att regeringen tänker sig en knappt märkbar förändring när klimatpolitiken ska genomföras. ”Klimat och konkurrenskraft måste gå hand i hand”, som Ebba Busch formulerade det. Uppenbarligen tänker Tidögänget att man fördröjer och försenar allt klimatarbete, hänvisar till att snart är ny kärnkraft på plats, och lugnar folk med att hålla nere bensinpriset så att ingenting egentligen förändras. Klimatarbetet blir bara en skylt som man plockar fram ibland för att man måste. Och så skyller man på EU. Genom att skylla alla förändringar på EU så slipper man en svekdebatt på hemmaplan. Så tycks taktiken se ut.

Oansvariga ska inte behöva ta ansvar
Taktiken inkluderar köp av utsläppsrätter. Vi fortsätter släppa ut och köper oss den rätten av andra inom ramen för de handelssystem som finns. Så tänker Tidögänget. Business as usual, Och om vi måste så får vi väl betala för vår livsstil, lite grand. Men det smetar vi ut på alla skattebetalare, så den som kör mycket bil eller beter sig fel ur klimatsynpunkt ska inte drabbas. Så tycka man resonera. Ingen ska behöva ta ansvar för sin oansvariga hållning. Här ska minsann miljövänner ses som flummiga undantag. Vanligt folk ska köpa sin falukorv som vanligt, kunna elda på som vanligt, fylla sin pool som vanligt och dra ner på stan i sin traditionella bensinbil, kanske köra ett extra varv bara för att….

Hur tänker Wallenberg?
Att det är långt kvar till en verklig förändring framgick i den stora intervjun med Jakob Wallenberg i GP häromdagen. Han tyckte det var upprörande att vi inte har en fyrfilig väg från Stockholm till Göteborg. Inte ett ord från Svenskt Näringslivs ordförande och svensk ekonomis grå amanuens om att vi står inför en klimatkris och en ekosystemkris. Mer bilar. Inte bättre tåg. Ingenting om laddstolpar. Ingenting om hur vi effektiviserar inom ramen för tillgängliga resurser. Om Wallenbergs syn på framtiden är det svenska näringslivets framtidsvision har vi all anledning att vara oroliga.

Att klyftorna ökar gynnar på olika sätt Tidö-partierna
På ett plan är det tydligt att det är egenintresset som styr just nu. Jag. Jag ska ha. Dom andra får skylla sig själva om de har det sämre. Och passar det inte så skickar vi hem er till de länder ni flydde ifrån. Det är i egoismen och egenintresset som den traditionella rikemanshögern och den populistiska motståndshögern möts. SD vill ha konflikt. Hela tiden kunna peka på orättvisor och syndabockar. Därför är det bra för SD att vi har många miljardärer, att vi inte har en förmögenhetsskatt osv. Så att klyftorna ökar, orättvisorna består. Då kan SD:s väljare känna igen sig i beskrivningarna. Det är ingen inom SD som vill lösa några problem. Och M-väljarna, som vill ha ett femti-elfte ROT-avdrag för att kunna fixa sommarhuset i Spanien lite billigare, behöver se till att det är M och inte S som sitter på finansdepartementet och justitiedepartmentet. Så att allt kan fortsätta som vanligt.

Det är, som Ulf Kristersson säger, en bred samsyn som gäller.

Länktips: GP-intervju med Jakob Wallenberg: https://www.gp.se/ekonomi/han-leder-familjen-med-mest-inflytande-i-sverige-1.114908569

Hur blir demokratin på riktigt igen?

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?


Vad menas med lojalitet?

Lojalitet är ett intressant begrepp. Vem eller vilka är vi lojala med? Och varför? Lojalitet förutsätter någon slags relation, där det finns ett värde eller en värdering inblandad. Vi är knappast slumpmässigt lojala med vem eller vad som helst, utan lojaliteten förutsätter ett ställningstagande. I några fall kan lojalitet naturligtvis tvingas fram. I krigets logik finns det tydligaste exemplet på detta.

Hur ser lojaliteten ut?
Går det vara lojal med mänskligheten, med ofödda människor i en avlägsen framtid? Kan man vara lojal med anonyma, nästan okända företeelser? Ja, det går nog att känna något som liknar lojalitet med andra folkgrupper, som utsätts för felaktig behandling eller med andra levande varelser som riskerar att utplånas. I vår tid finns en påtaglig identifikation och känslomässig koppling till idrottslag och till likasinnade supporters till dessa lag. Några supportrar drar sig inte för att kasta in brinnande föremål på en fotbollsplan som ett uttryck för ”klubbkänslan”, och inser inte att man för länge sedan passerat en gräns från att ha varit en positiv supporter till att bli en destruktiv dito.

Vår arbetsgivare förväntar sig lojalitet
Men jag tänkte inte blogga om idrottsvåldet, som måste fördömas. Utan om den lojalitet som följer av hur vi väljer att arbeta och försörja oss. På ett principiellt plan förväntas att vi lojalt försvarar vår arbetsgivares agerande. Vi får lön för vårt arbete och därmed förväntas vi lojalt ställa oss bakom det som företagen eller verksamheten arbetar med. Jobbar man med vapentillverkning har man gjort ett val och accepterat att ens arbete bidrar till tillgången på vapen. Säljer man sin arbetstid till en verksamhet som primärt gynnar sina ägare (som alla aktiebolag enligt lag förväntas göra) på bekostnad av andra värden har man gjort ett val. Man är lojal med den som betalar ens arbetstid.

Varför säger han så?
Stefan Löfvén, som gjort en intressant livsresa via industrin, facket och det politiska fältet med statsministerrollen som främsta merit på sitt CV, har överraskat många med att erbjuda sin arbetstid åt ett konsultföretag, som i sin tur har industrikunder som uppdragsgivare. När Stefan Löfvén nu väljer att vara lojal med ett särintresse, snarare än ett allmänintresse blir vad han än säger i fortsättningen filtrerat genom ett antal frågetecken. Säger han detta för att det gynnar uppdragsgivarna inom näringslivet? Säger han detta för att det gynnar hans egen positionering i det sammanhang han numera ingår? Osv.

Inte mer av informella samtal, tack
Hur som helst är det tragiskt att han så snabbt avstår möjligheten att fortsatt spela en viktig roll för samhällsutvecklingen för att istället ingå i det sällskap som inte underställs demokratisk insyn eller kan ställas till svars i någon form. Han bidrar på så sätt, tyvärr, troligen högst medvetet till att försvaga demokratin. Det är inte mer av informella samtal och dolda överenskommelser som kommer att lösa världens akuta problem, framför allt inte om företagens och ägarnas vinstintressen hela tiden ska gå före samhällsnyttan och de långsiktiga fördelarna.

Vi behöver riktiga ledare
Vi behöver fler ledare som är lojala med Sverige och världen, med vårt samhälle och med vår gemensamma framtid, inte ytterligare lobbyister som dränerar våra gemensamma resurser och suboptimerar vinstgenereringen och gynnar de redan rika.

Lögnen som politiskt verktyg

”Det kanske inte är sant, men det är för j-vligt ändå”, är en argumentation som brukar sätta punkt för en diskussion med personer som blivit överbevisade om att deras ståndpunkt är fel från början till slut. Jag kommer att tänka på detta uttryck när jag ser och läser på nätet om högerregeringens utspel om att införa ett ”bidragstak”. De två tyngsta ministrarna i regeringen, Kristersson och Svantesson, står där och hävdar på fullt allvar att det de gör nu är att införa ett bidragstak i syfte att förhindra att människor hellre staplar bidrag på hög (bostadsbidrag, försörjningsstöd, barnbidrag…) än att arbeta.

Lögnen som politiskt verktyg
Dels rör ministrarna till det och blandar ersättningar och bidrag och dels kallar de fortfarande och felaktigt försörjningsstöd för socialbidrag. Men det är inte det som sticker ut. Det är lögnen. Att våra ledande regeringsföreträdare hellre ljuger än beskriver fenomen som de i verkligheten ser ut. Alla socialsekreterare kan bidragssystemen utan och innan, de räknar varje dag och hjälper människor i utsatta situationer. Och kan i sömnen redogöra för hur försörjningsstödet (det som ministrarna kallar socialbidrag) omedelbart reduceras om något annan ”inkomst” dyker upp.

Röstar någon socialsekreterare på Moderaterna?
Eva Leena Sundström skrev på Facebook om sitt arbete som socialsekreterare och hur hon reducerar någons försörjningsstöd om det dyker upp en insättning på personens konto. En mor- eller farförälder som vill ge sina barnbarn något roligt till sommaren och sätter in ett belopp på en persons konto, med tanken att ge barnbarnen lite guldkant på tillvaron kan känna sig blåst. Socialsekreteraren drar av samma belopp på försörjningsstödet så fort det dyker upp på bidragstagarens konto.

Skyddsnät , ingen gräddfil
Bidragstagarens situation omprövas varje månad och varje gång måste inkomster och utgifter gås igenom. Dessutom måste bidragstagaren redovisa vad han eller hon gjort för att bli självförsörjande. Det är ett skyddsnät för de allra mest utsatta och definitivt ingen gräddfil för att sko sig på samhällets bekostnad, så som ministrarna får det att låta.

Myten befästs
Det denna typ av politiska utspel åstadkommer är att det befäster myten om en grupp människor som lever och lever gott på bidrag hellre än att arbeta. Vi-och-dom-perspektivet förstärks och när ministrarna inte ens orkar använda korrekta namn på stöden missar de – troligen högst medvetet – chansen att skapa förståelse för hur systemet är tänkt och vad som är vad.

På sikt är det barnbidraget man vill avskaffa
Min misstanke är att det också handlar om att på sikt avskaffa det i vissa kretsar hatade barnbidraget, som man hellre vill se inkomstprövat. Det generella barnbidraget är enkelt att administrera och alla vet att det tillkommer levnadsomkostnader när en familj växer. Större bostad, mer mat, kläder och annat som alla föräldrar snabbt märker att det finns kostnader för. Men det vill högern byråkratisera och reducera.

Se på exemplet Italien
I Italien finns ingen barnomsorg som samhället tillhandahåller, inget ”dagis” som håller en rimligt låg kostnadsnivå på individnivå. Så sjunker också födelsetalen drastiskt i Italien. Kvinnorna inser att de inte har råd att skaffa barn eftersom de då skulle tvingas avstå lön och/eller betala för en omsorg som förr ordnades av en äldre generation som fanns på plats. Men i det moderna samhället bor inte mormor eller farmor i närheten och det som förr ordnades på familjenivå är idag mycket svårare att ordna. Men min gissning är att det är det italienska samhället högern sneglar på, där samhället slipper betala för barnomsorgen ( = lägre skatter!) och där familjen förväntas ställa upp. Kvinnors oavlönade arbete är ju så mycket billigare än att staten via skatteintäkter ska täcka upp för behoven.

Privat och ideell
Och nästa område är naturligtvis äldreomsorgen, som de konservativa säkert skulle vilja dela upp i en privat och en ideell sektor. Privat för att tjäna pengar på upphandlade tjänster, respektive ideell för att det blir ”billigare” att någon gör jobbet gratis. Och allt döljs med en slogan av typen ”Det ska löna sig att arbeta”.

Låt oss enas om att det inte ska löna sig att ljuga i politiken.

Vermlands Folkblad tog också upp detta i en ledare:


Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.”
Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?