Tag Archives: Politik

Läsning: Martin Gelin: Mjuk makt

Posted on by
Reply

Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.

Boken handlar om nio kulturella nav
Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.

Nio globala kulturella nav
Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.

Martin Gelins Mjuk Makt

Vilken roll spelade reklamen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.

Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer
Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.

Doha och Lagos blir motsatser
Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.

Tyngd och frågetecken
Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?

Mötet och oväntade är ändå behållningen
Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).

Kan de läsa varandras bok?
Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).

Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här

Länktips: Min text om Martin Kraghs bok: här

Länktips: Fjärilseffekten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten

Äntligen dags att synliggöra ismerna?

Posted on by
6

Det är inte så lite märkligt att SVT i sina politiska program, Agenda och 30 minuter, inte tycker sig att åtminstone någon gång per fyraårsperiod ha tid att hjälpa tittarna att orientera sig på ett grundläggande ideologiskt plan. Man fastnar i snarlika hjulspår hela tiden och jagar svar på någon dagsaktuell fråga. Istället för att ta ett eller två steg tillbaka och hjälpa oss tittare att förstå de skillnader som vägleder partierna på ett mer ideologiskt plan.

Både urval och innehåll skulle signalera något
Det finns flera varianter på upplägg som skulle kunna fungera och där alla de åtta partierna skulle kunna få identiska frågor så att svaren blir illustrativa och jämförbara. Ett sätt vore att lägga fram fem begrepp och låta partiledarna förklara under ett par minuter vad två av de fem begreppen betyder för partiet. På så sätt blir urvalet av begrepp i sig en signal och den fördjupning som partiet väljer att göra kring begreppen blir ett förtydligande av vad partiet står för.

Centrala begrepp, några exempel
Låt mig föreslå några begrepp enligt denna modell. ”Mänskliga rättigheter”, ”Rättvisa”, ”Yttrandefrihet”, ”Jämlikhet” och ”Framtidstro” skulle kunna vara fem begrepp med lite olika tyngdpunkt och innebörd beroende på var partiernas ideologi bottnar. De fördjupande frågor som politikerna därefter skulle kunna få handlar om att plocka upp kända hjärtefrågor och be politikerna att förklara hur begreppet knyter an till just denna fråga. De partier som försvarar och gärna utökar ROT och RUT-bidragen skulle t.ex. kunna få utveckla hur just dessa förmåner förstärker rättvisan eller jämställdheten. Eller hur detta att sätta barn i fängelse bidrar till en ökad framtidstro.

Eller sätta betyg på fler begrepp, eller addera några
De skulle också kunna få sätta ett slags värdebetyg på de olika begreppen. Hur viktiga är dessa frågor när de ställs mot varandra? Eller rangordna dem. De kan också få möjlighet att addera ett eller två begrepp som de tycker saknas i urvalet. Allt för att synliggöra de bakomliggande grundvärderingarna.

Vem gynnas, vem missgynnas?
En annan variant är att be partiföreträdarna att förbereda tre exempel på hur deras ekonomiska politik gynnar respektive missgynnar delar av befolkningen. Och varför partierna tycker att det är rimligt att gynna respektive missgynna de grupper som partierna själva identifierar. Ryggmärgsreflexen från politikerna blir troligen att inte nämna vilka som missgynnas av något förslag. Något som journalisterna skulle kunna efterfråga lite tydligare. Sänkt skatt på bensin gynnar ju principiellt bilägare, medan exempelvis höjda egenavgifter på mediciner missgynnar de sjuka. Inga förändringar har samma genomslag för hela befolkningen. Sänkt moms gynnar storkonsumenter mer än andra osv.

Eller en långtidsvision, vad skulle den innebära?
Ett tredje spår vore att be partiföreträdarna att utveckla och beskriva en vision för Sverige eller världen om 10 eller 15 år. Om partiet fick bestämma helt utan kompromisser med andra partier, hur skulle Sverige se ut då, vad skulle ha hänt? Vilka skulle de största skillnaderna vara? Ett sådant spår skulle ju tydliggöra vad partiet själva ser som sin ultimata målbild och det skulle troligen hjälpa väljarna att tydligare förstå vad den renodlade ”ismen” bakom partiet skulle leda till.

Jämförbarhet
Ett upplägg i den här andan skulle också kunna bidra till att minska debatten om höger- eller vänstervridning, eftersom alla partier skulle få samma förutsättningar och resultaten skulle kunna bli relativt jämförbara. Om inte SVT gör detta så kanske TV4 nappar på idén. De har ju under lång tid haft ett stående inslag på lördagarna, då Marcus Oscarsson ges utrymme att förklara på ett lite mer personligt sätt vad olika politiska utspel egentligen innebär.

Det stora sker i det lilla

Posted on by
Reply

Vissa besked ges indirekt och blir aldrig föremål för kritiska frågor. När positioner förflyttas och politiker steg för steg ändrar åsikt i en riktning som man helst inte vill få debatt om, blir det smartast att paketera positionsförflyttningen in i helt andra sammanhang. När man inte vill ha debatt om vissa saker låter man bli att göra ”utspel” eller kalla till presskonferens. Man bara gör.

”Det har bara börjat”
Statsminister Kristersson tog ett sådant steg häromdagen, när han ställde sig på SD:s landsdagar och hyllade samarbetet som han sa ”bara hade börjat”. (Länktips, se nedan). Indirekt gav han därmed två besked. Valrörelsen kommer bygga på att M och SD samkör sina utspel och gör allt för att vinna riksdagsvalet 2026 i syfte att bilda en gemensam regering. Tillsammans. Konsekvensen blir att SD vid en högermajoritet kommer att få ta plats i regeringen. En annan konsekvens är att om L skulle klara riksdagsspärren på fyra procent kommer deras motstånd mot SD i regeringen inte att spela någon roll.

Mer brutal nedmontering av välfärden
Kristersson har insett att det största partiet i Tidögänget inte kan hållas utanför regeringen. Det är vad en högervinst innebär. Vi kommer få se ännu mer av det drastiska på flera områden som vi upplevt under Tidöregeringen. Mindre skola och mer fängelse för barn, t ex. Inte för att forskningen tycker det är bra. Inte för att det är ekonomiskt fördelaktigt. Inte för att det hjälper individerna. Utan för att det bygger vidare på den historia högern vill slå fast. (Har vi förresten sett något initiativ från regeringen angående att komma åt de ”aktivklubbar” som Forsells son var aktiv i? Nej, de får hållas, de håller ju bara på med fysisk träning, var det någon som hävdade….)

Busch blir lillasyster i en ny högerregering
Ebba Busch kommer troligen göra en stark valspurt och klara sina fyra procent, men hon kommer i den nya högerkonstellationen sannolikt att få spela en mindre roll. Troligen kommer Kristersson utse Åkesson till vice statsminister för att SD kräver det för att tolerera honom som statsminister. KD får kanske hand om sjukvårdsfrågor och någon mer ministerroll, men får finna sig i att SD får betydligt fler ministerposter.

Katastrof vilken post det än skulle bli
Oavsett vilka ministerposter Kristersson än tänker sig ge till Åkesson är det katastrof. Vill vi ha en klimatförnekande miljöminister? Eller en kunskapsförnekande utbildningsminister? En försvarsminister som gärna lyssnar på Putin? En bostadsminister som vill riva hela Rinkeby? Vilket område det än gäller blir totalt mörker som sänker sig över Sverige. Mer av polarisering, mer av vi-och-dom-politik och mer av misstänkliggöranden istället för att bygga tillit. Det är detta Kristersson nu vill arbeta för. Samme Kristersson som lovade Hédi Fried dyrt och heligt att aldrig ha med SD att göra. Nu vet vi vad ett kristerssonskt handslag (inte) är värt.

Marknaden är bra, men behöver kompenseras för att bli rättvis
Den breda mitten talas det om. Centern finns kvar där på cirka fem procent med sina starka rötter i landsbygdens villkor och förutsättningar, men med en framtoning och en politik som mest handlar om hur näringslivet ska gynnas. Ett näringsliv som inte är ett längre. Egenföretagare lämnas därhän, viktigare är att storföretagen och de som tjänar pengar på pengar känner sig gynnade av förslagen. Trots att svenska folket har tröttnat på privatisering av välfärden och koncernskolor är det en inriktning C inte tycks kunna eller vilja ompröva. Man har fastnat i en övertro på att det är bra för Sverige att det går bra för vissa företag. Trots att marknaden till sin karaktär aldrig kan skipa rättvisa, aldrig kan kompensera för marknadens egna inneboende negativa mekanismer. För varje ”vinnare” på en marknad finns fler förlorare. Inte minst barnen i den skola som inte får rätt resurser.

Vad tycker SD om Tredje Statsmakten?
Jag skulle verkligen vilja att någon journalist frågade Åkesson, eller Bylund när han nu satt i SVT:s studio och diskuterade Public Service, vad begreppet Tredje Statsmakten betyder för SD. Vilken roll spelar en fri press för att ställa makten till svars utifrån olika utgångspunkter? Nu vet vi att SD inte släppte in vissa tidningars journalister på sina landsdagar. Vad är de rädda för? Att bli avslöjade att ha fel? Om deras politik är bra ska den ju tåla kritisk granskning. Eller? Vad är det de inte vågar visa upp i ljuset? Vad är det de lojala tidningarna blundar för, men som kritiska röster skulle kunna fånga upp? Och är det då så avslöjande för SD att de inte vågar chansa på att släppa in sina kritiker? Vad är det de döljer?

Världens samlade kunskap och okunskap
SD dominerar Tiktok och andra sociala medier. Och när människor inte fångar upp nyheter via tidningar och radio/TV längre, utan förlitar sig på (vinklad) information via Youtube och andra kanaler blir det ett problem. Istället för kunskap och vetenskap som bas för åsikter, blir det helt andra mer känslomässiga tyckanden och rykten som blir grunden för ställningstaganden. På ett sätt är det ironiskt att världens samlade kunskap aldrig har varit större, samtidigt som världens okunskap tycks bre ut sig och blir alltmer betydelsefull i de demokratiska processerna. Make science great again.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0pjLG6/kristersson-besoker-sd-s-landsdagar

Den önskade ojämlikheten

Posted on by
Reply

Ingenting överraskar längre. Det är pengar allt handlar om. Pengar och makt. Det är sorgligt hur de stora pengagivarna köper sig inflytande och fördelar. Det är inte bara Elon Musk som fick möjlighet att påverka hur samhällets kontrollapparat och skattevillkor ser ut. I det inslag som jag länkar till nedan klargörs hur flera av de stora aktörerna köpt sig inflytande hos presidenten. Och detta är naturligtvis enklare i USA än hos oss, men pågår naturligtvis i olika former för att bilda opinion via Timbro eller för att sprida vilseledande information om sådant som delar av näringslivet inte vill ska hända.

VD:ar köper sig inflytande
I USA tycks det vara en helt okontrollerad möjlighet för företag och VD:ar att donera till invigningsceremonin, där Trump skulle påbörja sin andra presidentperiod. Genom att donera miljoner dollar till en fest, med många miljoners ”överskott”, som säkerligen försvunnit in i någons fickor, kunde VD:arna köpa sig fördelar från presidenten. Allt beskrivs i filmen nedan.

Obalansen är extrem
Om man sedan dessutom kopplar detta till hur de superrika påverkar vår klimatbelastning så otroligt mycket mer än ”vanligt folk” blir hela bilden ännu märkligare. Några få individer tror att de kan bete sig hur som helst för att berika sig och strunta i hur världen, klimatet och ekonomin, skadas.

Diagram från Oxfam

Obalansen är önskad
Frågan är hur länge ”vanligt folk” ska acceptera denna extrema obalans. De som sitter på makten och har maktens verktyg ser det i värsta fall som en möjlighet att införa undantagstillstånd och ha militär på gatorna i bästa polisstats-anda. ICE-trupperna på USAs gator är utplacerade just för att snabbt kunna stävja ett verkligt eller påhittat upplopp, exempelvis vid nästa val.

Här möts intressena
Och här hemma finns det naturligtvis liknande tankar hos de antidemokrater som hoppas att snart få mer att bestämma över. De har ju sett vilket inflytande Tidö-avtalet gav dem. Nästa steg blir att ta ytterligare kontroll över maktapparaten. Och då passar det ju in väldigt bra att ojämlikheterna förstärks och blir synliga. Det är här som de superrika och de antidemokratiska krafterna möts. De rika vill berika sig och de som vill sätta demokratin åt sidan ser möjligheten att använda en ojämlik och orättvis samhällsutveckling som en hävstång för sina syften.

Länktips: Ett inlägg som kartlagt hur Big Tech numera mutar sig till makt: https://www.facebook.com/reel/811129931706054

Läsning: artikel om högerextremismens bakgrund och orsaker

Posted on by
Reply

Det finns forskning som försöker förstå den auktoritära strömning som råder i världen. Varför kommer Trump tillbaka, varför röstade britterna för Brexit, varför lockas så många av budskap som så uppenbart åsidosätter demokrati som styrelseskick? Hur hänger det ihop och vad kan vi göra för att möta anhängarnas ideologiska låsningar?

Varför lockas folk av de auktoritära strömningarna?
Jag har läst en artikel på tyska, publicerad i tidskriften ”Gehirn & Geist” i deras senaste nummer, skriven av Danny Osborne, som är forskare vid universitet i Auckland, Nya Zealand. (Tack, Christiane!) Under rubriken ”Die Wurzeln der Autoritarismus” ( Auktoritärismens rötter ) beskriver Osborne på tre sidor de viktigaste slutsatserna från sin forskning. Det han skriver är faktiskt delvis mycket förvånande. Bland annat har hans forskning visat att det inte fungerar att bemöta personer som tenderar att stödja auktoritära åsikter med argument för demokrati. Den typen av argumentation övertygar snarare de auktoritärt sinnade att de har rätt. Världsbilderna och förståelsen av orsak och verkan skiljer sig så fundamentalt att det är kontraproduktivt att försöka argumentera med ”demokratisk logik” gentemot de som försvarar auktoritära lösningar.

The big five
Det finns ett bevisat samband med genetik och benägenhet att lockas av de auktoritära idéerna, hävdar Osborne, och hänvisar till forskning från 2013 där enäggstvillingar vuxit upp i olika sociala sammanhang. Forskningen visar att personer som tenderar att lockas av auktoritära idéer också omfamnar ett antal problematiska åsikter. Det handlar om fördomar gentemot homosexuella och etniska minoriteter, invandringsfientlighet, nationalism och konspirationsteorier. Forskarna talar om ”big five”, dvs fem personlighetsdrag som är vanligare hos den undersökta gruppen. Här rör det sig om (1) öppenhet för upplevelser, (2) samvetsgrannhet, (3) öppenhet gentemot omgivningen, extraversion, (4) kompabilitet, dvs inkännandeförmåga och samarbetsvilja samt (5) neuroticism, dvs en grundläggande osäkerhetskänsla. Just kombinationen av ett motstånd mot nya upplevelser och en strävan efter ordning, samvetsgrannhet, lyfts fram i artikeln, att de ger en ökat sannolikhet att lockas av auktoritära ledare.

Fler faktorer finns naturligtvis
Samtidigt slår han fast i sin artikel att det finns flera samverkande faktorer som spelar roll för den som lockas att följa en diktator. Sociala och ekonomiska faktorer och andra livsbetingelser spelar också roll. Särskilt nämner han Zerbrächlichkeit, bräcklighet eller sårbarhet som en viktig faktor. Den som känner sig utsatt söker nya vägar. Det handlar om att återta kontrollen, att få tillbaka en stabilitet i livet och att eliminera olika upplevda hot. Misstroende mot invandrare och en rädsla för en social nedgång är centrala komponenter för att den högerextrema rörelsen tagit ny fart. Hoten mot de tidigare livsbetingelserna blåstes upp av en del ledare och påskyndade processen.

Fler poliser löser ingenting
Christopher Lockharts forskning visar tydligt att politisk medvetenhet inte nödvändigtvis får högerextrema anhängare att byta åsikt. Det är inte tolerans, pluralism eller rättsstatens principer som övertygar dessa personer. Intresse för politik stärker snarare kopplingen mellan konservativa och auktoritära idéer, visar Lockhart. Att tro på förnuftets röst kan visa sig överoptimistiskt. Tidigare forskning visar dessutom att åtgärder som fler synliga poliser, begränsad invandring eller mer övervakning har liten betydelse för att påverka grundinställningen. Snarare bejakar de auktoritärt sinnade personerna inskränkningar i vardagslivet som ett rimligt pris att betala. Fler poliser och mer övervakning har visat sig förstärka folks oro och känsla av säkerhet. (Det får mig att tänka på de maskerade ICE-trupperna som Trump nu använder i vissa städer. De syns för att skapa oro, inte trygghet).

Sociala samband
Den väg Osborne förordar handlar istället om att gå till ursprunget till problemen och investera i socialt givande samband för att komma till rätta med de upplevda hoten. Det har visat sig att när människor från olika bakgrund möts i sitt bostadsområde minskar antalet personer med högerextrema åsikter. Möter man olika personer blir det på så sätt lättare att inte fångas upp av extrema åsikter. I Singapor har auktoritärt sinnade personer i stor utsträckning bejakat regeringen mångfaldspolitik. Så det finns också möjlighet att främja normbildning på gruppnivå. Med väl avvägda lagar och regler kan även personer som gärna följer regelverk också lockas att anamma värderingar som utvecklar samhället i en demokratisk riktning. Timothy Snyder har sagt att till stor del får de auktoritära krafterna sitt bemyndigande på frivillig grund, dvs folk accepterar olika förslag och är för bekväma för att sätta sig till motstånd. Det handlar om att på ett klokt sätt möta människors behov av säkerhet, avslutar Danny Osborne.

Källor som nämns i artikeln:

Källor till Danny Osbornes artikel

Om olika roller i politiken

Posted on by
Reply

Det stormar i det politiska landskapet. Två riksdagsledamöter i Vänsterpartiet riskerade att bli uteslutna och valde att lämna partiet, men också att sitta kvar i Riksdagen som så kallade politiska vildar. Frågan det tycks handla om är den fråga som titt som tätt återkommer i politiken. Om idéerna och idealen ska stå över realpolitiken eller om resultat och kompromisser är det som till syvende och sist räknas. Miljöpartiet har haft liknande processer, där kompromisslinjen och möjligheten att få verkligt inflytande vann över den ideologiskt motiverade falangen.

Kan liberaler samarbeta med anti-liberaler?
Egentligen har alla partier den här spänningen. I fallet med Liberalerna blev det viktigare att få ministerposter och få styra landet än att till varje pris förhindra anti-liberal politik från ytterhögern. Med resultatet att L tappade bort de väljare som gillade det gamla Folkpartiet, som en gång i tiden var ett tydligt anti-apartheid-parti som bekämpade orättvisor ute i världen. Hur det ska gå nu 2026 när de förmodligen ska acceptera att SD får ministerposter i en högerregering vete fåglarna. Först och främst måste de ju kravla sig upp på fyra procent och så måste Tidögänget få förtroende av mer än halva folket. Så det är en uppförsbacke för Mohamsson.

Kan man vara kristen och bortse från mänskliga rättigheter?
KD har också en splittring i synen på mänskliga rättigheter, även om den inte kommer till uttryck så tydligt. En grundläggande princip för en kristen tro är alla människors lika värde. Genom seklen har förvisso detta ställningstagande ständigt töjts för att kunna inkludera slaveriet och andra orimligheter. Men det lidande som nu utspelar sig i Mellanöstern måste vara svårsmält för vissa KD-väljare. En demokratisk stat, Israel, visar upp en oresonlighet och ett systematiskt iscensatt lidande som borde få varje kristen människa att förtvivla, Istället väljer Ebba Busch att försöka rättfärdiga demoleringen av Gaza inklusive det lidande som civilbefolkningen utsätts för. Samtidigt är kanske utrikes konflikter inte det centrala för KD:s väljare, så man blundar och väljer att uppskatta andra delar av partiets politik. Men polariseringen är uppenbar.

Vilka frågor samlades man runt?
Egentligen landar detta om spänningen mellan idealister och realister i vilken ingång de partiaktiva har för sitt engagemang. Varför valde man att engagera sig? Vilken eller vilka frågor var avgörande? För hundra år sedan var rösträtten och kvinnors ställning viktiga frågor. Arbetarrörelsen fångade upp de orättvisor som yrkesverksamma upplevde. De mest radikala såg en förebild i de kommunistiska staterna, medan andra insåg värdet av demokratin som sådan. Runt 1980 vaknade ett allmänt miljöintresse och Miljöpartiet tog form. Långt tidigare fanns en rörelse som fångade upp landsbygdens perspektiv, där det som så småningom blev Centern har sina rötter. Entreprenörer och företagare kände sig steg för steg mest hemma hos Folkpartiet och Högerpartiet, partier som för övrigt idag båda har bytt ut sina namn.

Olika kompetenser
Så vilka är det som definierar ett parti? Och hur klarar man att hålla ihop ett parti när det spretar och de partiaktiva ser olika på sina roller och vad partiet kan göra. Skillnaden mellan opinionsbildning och det politiska hantverket är väldigt stor. I mediebruset handlar det det om korta, slagkraftiga formuleringar, medan genomtänkta samhällsförändringar kräver ett helt annat angreppssätt med bra beslutsunderlag, korrekta analyser och processer och en slags uthållighet, som sällan uppmärksammas i klickmedia. Mer än när pärmar glöms bort på toaletter. Då blir misstagen lätta att kommunicera.

Hur göra när bilden av verkligheten inte stämmer med verkligheten?
Väldigt tydligt blir det när medialt skickliga politiker som Busch avslöjas som dåligt pålästa inom sina ansvarsområden. Att tjata om att det svenska elförsörjningssystemet ”har kraschat” kanske fungerar i ett flyktigt och icke påläst medialt sammanhang, men alla rapporter visar hur det svenska elsystemet räknas som ett av de mest tillförlitliga i Europa, där vi dessutom har låga elpriser. När fakta kontrasterar mot den kommunicerade bilden blir det svårt för vissa politiker. Det är egentligen bara Trump som lyckas ljuga konsekvent utan att få mothugg. Och populister i andra länder försöker lära sig hur han gör.

Fakta får inte blandas ihop med åsikter
Ska vi lyckas behålla en demokrati värd namnet måste vi förstå vad demokratin vilar på. Vi behöver enas om vad som är forskning, fakta och givna förutsättningar och skilja detta från våra värderingar och åsikter. När vår nuvarande miljöminister avfärdar sitt eget klimatpolitiska råd som ”en åsikt” skadar hon demokratin. Den forskning som bedrivs kan inte reduceras till att vara en åsikt. Slutsatserna av forskningen och vilka beslut som bör tas kan möjligen variera beroende på hur man värderar olika resurser, problem, ekonomiska risker och tidsfaktorer. Men grundfakta måste alla relatera till.

Vi får fortfarande klaga på regeringen
Att vi tar ställning baserat på våra värderingar är bra. Men vi måste också klara av att förstå att det kan finnas olika syn på vad som är viktigt och vad som behöver prioriteras. Eftersom vi, tack och lov, får uttrycka vad vi tycker. Vi får läsa Anne Franks dagbok på biblioteket. Vi får klaga på vad regeringen gör, vi har inte en demokrati som villkoras av makten. Ännu.

Vad vi behöver mer eller mindre

Posted on by
Reply

Nu byter världen riktning och vi förlorar tidigare hörnstenar i synen på säkerhet, balans mellan stormakter och vem vi kan lita på. Nu blir det ännu viktigare att orientera sig i flödet av sanningar, överdrifter, felaktigheter och osanningar. Världens rikaste man, Elon Musk, satsade 280 miljoner på att få Trump återvald och har belönats med en central roll i den nya regimen i Washington. Samtidigt avskedar han de personer som hade som uppgift att kontrollera korruptionen i statsapparaten och säkerställer att hans Starlink får nya miljarder i statligt stöd. Hade någon skrivit en bok med detta som manus hade boken refuserats av förlagen såsom varande världsfrånvänd och irrelevant. Men där är vi.

Realtidskorrigering
Desto viktigare att vi håller fast vid sådant som kan skapa ordning och rimlighet i vår världsuppfattning. Ett exempel är faktakontroll i realtid, det som Macron ägnade sig åt vid presskonferensen med Trump och som fått en del uppmärksamhet. (Länktips nedan). Det är säkert inte alla som skulle göra det som Macron gjorde, men det är viktigt. Och man skulle önska att det var fler av politikerna i debatten här hemma och annorstädes som följde det exemplet. Inte minst är det viktigt att journalister är så pålästa att de omedelbart kan fånga felaktigheter och rena lögner på ”studs”. Det är alltför ofta som lögner och felaktigheter förbli oemotsagda.

Statsmannamässighet
Ett annat lysande exempel på vad vi behöver mer av är den korta tal på fyra-fem minuter Finlands president Alexander Stubb höll häromdagen i Kiev, när Europas ledare var samlade för att ge sitt stöd åt Ukrainas ledare Zelenskyj. Det var statsmannamässigt, tydligt, engagerat och sakligt det Stubb sa. Ingen kunde tvivla på innehåll och innebörd av det han sa. Det var en typ av ledarskap vi skulle behöva se mer av även i vårt land. (Länktips se nedan).

Cervenka försöker
Ett tredje exempel är att vi behöver fler journalister och författare som Andreas Cervenka, vars artiklar och böcker ofta bygger på väl gjorda undersökningar och som heller inte duckar för att förmedla obekväma sanningar, som många gånger pekar på orimligheter i det rådande systemet. Vi behöver den sortens faktabaserad och opinionsbildande inspel för att inte drunkna i all den desinformation och irrelevanta distraktion som vi hela tiden matas med. (Länktips till Cervenka-inlägg, se nedan).

Ett bekymmer är ”bensinpunps-argumenten”
Ett bekymmer som finns med vårt demokratiska valsystem är att det är svårt att vinna väljarnas förtroende på en kommunikation av hela bilden. Ingen vill t.ex. gå till val på förslag som uppfattas som uppoffringar, eller där nedskärningar och försämringar drabbar väljaren. Istället får vi motsatsen: Man säljer in ”billigare bensin vid pump” och annat som man vet kommer gillas av gemene man. Trots att allmänheten egentligen vet att det är fel. Men väljarna räknar med att ”någon annan” ska stå för kostnaden eller att ”det där får politikerna lösa – vad har vi dem annars till?”….

Sanningssägare har svårt att få röster
Sanningssägare har svårt att få röster. Bara om en pålaga uppfattas att den fördelas någorlunda rättvist kan den få gillande. Vad som är rättvist är naturligtvis olika från person till person. Men här finns ett kommunikationsproblem om vi ska försöka välja ansvarstagande politiker som säger som det är och som vill göra något åt den situation man beskriver. Låt oss hoppas att vi får fler som Macron och Stubb att välja till ledande positioner, i alla fall med deras kvaliteter – inte självklart med deras politiska prioriteringar.

Länktips: Macron korrigerar Trump: här

Alexander Stubb i Kiev: här

Cervenka-inlägg: här

Tidögänget har otur, eller…?

Posted on by
Reply

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Något om igenkännande och klarspråk

Posted on by
Reply

När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.

Bekräftelsen är viktig
Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.

Förenklade budskap går hem
Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.

”Den personen vill jag ta en fika med”
Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.

Igenkännande och förtroende
Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.

Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara
Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.

Man kan hoppas.

Läst: Rädda landet ─ om hur demokratin kan ersättas med något annat

Posted on by
2

Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.

Här är det HUR-fokus
Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.

Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD
Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?

Vad innebär ”demokrati” för partierna?
Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?

Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn 
Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.

PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas
Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).

Högersvängen
Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.

Flyktingförläggningar och Almedals-mordet
Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.

Jargongen finns kvar
Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.

SD löser inga problem, de bygger motsättningar
Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.

Länktips: Recension i Göteborgs-Posten av boken: https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-radda-landet-av-eigil-soderin.3d03d647-0cd6-4ed3-a683-80c93892f4c9

Länktips: https://christerowe.se/2024/09/nr1112-last-angreppet-av-peter-gustavsson-las-den/