Tidögänget möts i polariseringen

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Tidögänget och samsynen

Det tog ett år för Tidögänget att prata ihop sig om klimatfrågan. Nu är SD med på att målet om nollutsläpp av växthusgaser ska gälla 2045. Och så kallar man etappmålen för kontrollstationer. Lite lagom luddigt. En station blir ju inte lika styrande som ett mål. På perrongen lär Tidögänget, och vi alla, stå och kunna se att tåget redan om något år har gått.

Vadå samsyn?
Ulf Kristersson beskriver överenskommelsen som att man har en bred samsyn i klimatfrågan. När 7 av 8 partier var överens om klimatpolitiken fanns det tydliga etappmål. När 4 av 8 partier inrättar kontrollstationer på vägen mot 2045 beskriver Kristersson det som en ”bred samsyn”. Det är förödande för tilltron till politiken och politikens formuleringar att ord används på ett missvisande sätt. Det är som när Johan Pehrsson (L) efter valet förklarade att ”först säger man en sak före valet, sedan har man val och sedan säger man en sak efter valet.” Det är i praktiken detsamma som att säga att ”vi säger vad vi vill, bara vi vinner valet.”

Tidögängets taktik
När SD är en del av klimatuppgörelsen så blir det om möjligt ännu tydligare att regeringen tänker sig en knappt märkbar förändring när klimatpolitiken ska genomföras. ”Klimat och konkurrenskraft måste gå hand i hand”, som Ebba Busch formulerade det. Uppenbarligen tänker Tidögänget att man fördröjer och försenar allt klimatarbete, hänvisar till att snart är ny kärnkraft på plats, och lugnar folk med att hålla nere bensinpriset så att ingenting egentligen förändras. Klimatarbetet blir bara en skylt som man plockar fram ibland för att man måste. Och så skyller man på EU. Genom att skylla alla förändringar på EU så slipper man en svekdebatt på hemmaplan. Så tycks taktiken se ut.

Oansvariga ska inte behöva ta ansvar
Taktiken inkluderar köp av utsläppsrätter. Vi fortsätter släppa ut och köper oss den rätten av andra inom ramen för de handelssystem som finns. Så tänker Tidögänget. Business as usual, Och om vi måste så får vi väl betala för vår livsstil, lite grand. Men det smetar vi ut på alla skattebetalare, så den som kör mycket bil eller beter sig fel ur klimatsynpunkt ska inte drabbas. Så tycka man resonera. Ingen ska behöva ta ansvar för sin oansvariga hållning. Här ska minsann miljövänner ses som flummiga undantag. Vanligt folk ska köpa sin falukorv som vanligt, kunna elda på som vanligt, fylla sin pool som vanligt och dra ner på stan i sin traditionella bensinbil, kanske köra ett extra varv bara för att….

Hur tänker Wallenberg?
Att det är långt kvar till en verklig förändring framgick i den stora intervjun med Jakob Wallenberg i GP häromdagen. Han tyckte det var upprörande att vi inte har en fyrfilig väg från Stockholm till Göteborg. Inte ett ord från Svenskt Näringslivs ordförande och svensk ekonomis grå amanuens om att vi står inför en klimatkris och en ekosystemkris. Mer bilar. Inte bättre tåg. Ingenting om laddstolpar. Ingenting om hur vi effektiviserar inom ramen för tillgängliga resurser. Om Wallenbergs syn på framtiden är det svenska näringslivets framtidsvision har vi all anledning att vara oroliga.

Att klyftorna ökar gynnar på olika sätt Tidö-partierna
På ett plan är det tydligt att det är egenintresset som styr just nu. Jag. Jag ska ha. Dom andra får skylla sig själva om de har det sämre. Och passar det inte så skickar vi hem er till de länder ni flydde ifrån. Det är i egoismen och egenintresset som den traditionella rikemanshögern och den populistiska motståndshögern möts. SD vill ha konflikt. Hela tiden kunna peka på orättvisor och syndabockar. Därför är det bra för SD att vi har många miljardärer, att vi inte har en förmögenhetsskatt osv. Så att klyftorna ökar, orättvisorna består. Då kan SD:s väljare känna igen sig i beskrivningarna. Det är ingen inom SD som vill lösa några problem. Och M-väljarna, som vill ha ett femti-elfte ROT-avdrag för att kunna fixa sommarhuset i Spanien lite billigare, behöver se till att det är M och inte S som sitter på finansdepartementet och justitiedepartmentet. Så att allt kan fortsätta som vanligt.

Det är, som Ulf Kristersson säger, en bred samsyn som gäller.

Länktips: GP-intervju med Jakob Wallenberg: https://www.gp.se/ekonomi/han-leder-familjen-med-mest-inflytande-i-sverige-1.114908569

Hur blir demokratin på riktigt igen?

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?


Vad menas med lojalitet?

Lojalitet är ett intressant begrepp. Vem eller vilka är vi lojala med? Och varför? Lojalitet förutsätter någon slags relation, där det finns ett värde eller en värdering inblandad. Vi är knappast slumpmässigt lojala med vem eller vad som helst, utan lojaliteten förutsätter ett ställningstagande. I några fall kan lojalitet naturligtvis tvingas fram. I krigets logik finns det tydligaste exemplet på detta.

Hur ser lojaliteten ut?
Går det vara lojal med mänskligheten, med ofödda människor i en avlägsen framtid? Kan man vara lojal med anonyma, nästan okända företeelser? Ja, det går nog att känna något som liknar lojalitet med andra folkgrupper, som utsätts för felaktig behandling eller med andra levande varelser som riskerar att utplånas. I vår tid finns en påtaglig identifikation och känslomässig koppling till idrottslag och till likasinnade supporters till dessa lag. Några supportrar drar sig inte för att kasta in brinnande föremål på en fotbollsplan som ett uttryck för ”klubbkänslan”, och inser inte att man för länge sedan passerat en gräns från att ha varit en positiv supporter till att bli en destruktiv dito.

Vår arbetsgivare förväntar sig lojalitet
Men jag tänkte inte blogga om idrottsvåldet, som måste fördömas. Utan om den lojalitet som följer av hur vi väljer att arbeta och försörja oss. På ett principiellt plan förväntas att vi lojalt försvarar vår arbetsgivares agerande. Vi får lön för vårt arbete och därmed förväntas vi lojalt ställa oss bakom det som företagen eller verksamheten arbetar med. Jobbar man med vapentillverkning har man gjort ett val och accepterat att ens arbete bidrar till tillgången på vapen. Säljer man sin arbetstid till en verksamhet som primärt gynnar sina ägare (som alla aktiebolag enligt lag förväntas göra) på bekostnad av andra värden har man gjort ett val. Man är lojal med den som betalar ens arbetstid.

Varför säger han så?
Stefan Löfvén, som gjort en intressant livsresa via industrin, facket och det politiska fältet med statsministerrollen som främsta merit på sitt CV, har överraskat många med att erbjuda sin arbetstid åt ett konsultföretag, som i sin tur har industrikunder som uppdragsgivare. När Stefan Löfvén nu väljer att vara lojal med ett särintresse, snarare än ett allmänintresse blir vad han än säger i fortsättningen filtrerat genom ett antal frågetecken. Säger han detta för att det gynnar uppdragsgivarna inom näringslivet? Säger han detta för att det gynnar hans egen positionering i det sammanhang han numera ingår? Osv.

Inte mer av informella samtal, tack
Hur som helst är det tragiskt att han så snabbt avstår möjligheten att fortsatt spela en viktig roll för samhällsutvecklingen för att istället ingå i det sällskap som inte underställs demokratisk insyn eller kan ställas till svars i någon form. Han bidrar på så sätt, tyvärr, troligen högst medvetet till att försvaga demokratin. Det är inte mer av informella samtal och dolda överenskommelser som kommer att lösa världens akuta problem, framför allt inte om företagens och ägarnas vinstintressen hela tiden ska gå före samhällsnyttan och de långsiktiga fördelarna.

Vi behöver riktiga ledare
Vi behöver fler ledare som är lojala med Sverige och världen, med vårt samhälle och med vår gemensamma framtid, inte ytterligare lobbyister som dränerar våra gemensamma resurser och suboptimerar vinstgenereringen och gynnar de redan rika.

Lögnen som politiskt verktyg

”Det kanske inte är sant, men det är för j-vligt ändå”, är en argumentation som brukar sätta punkt för en diskussion med personer som blivit överbevisade om att deras ståndpunkt är fel från början till slut. Jag kommer att tänka på detta uttryck när jag ser och läser på nätet om högerregeringens utspel om att införa ett ”bidragstak”. De två tyngsta ministrarna i regeringen, Kristersson och Svantesson, står där och hävdar på fullt allvar att det de gör nu är att införa ett bidragstak i syfte att förhindra att människor hellre staplar bidrag på hög (bostadsbidrag, försörjningsstöd, barnbidrag…) än att arbeta.

Lögnen som politiskt verktyg
Dels rör ministrarna till det och blandar ersättningar och bidrag och dels kallar de fortfarande och felaktigt försörjningsstöd för socialbidrag. Men det är inte det som sticker ut. Det är lögnen. Att våra ledande regeringsföreträdare hellre ljuger än beskriver fenomen som de i verkligheten ser ut. Alla socialsekreterare kan bidragssystemen utan och innan, de räknar varje dag och hjälper människor i utsatta situationer. Och kan i sömnen redogöra för hur försörjningsstödet (det som ministrarna kallar socialbidrag) omedelbart reduceras om något annan ”inkomst” dyker upp.

Röstar någon socialsekreterare på Moderaterna?
Eva Leena Sundström skrev på Facebook om sitt arbete som socialsekreterare och hur hon reducerar någons försörjningsstöd om det dyker upp en insättning på personens konto. En mor- eller farförälder som vill ge sina barnbarn något roligt till sommaren och sätter in ett belopp på en persons konto, med tanken att ge barnbarnen lite guldkant på tillvaron kan känna sig blåst. Socialsekreteraren drar av samma belopp på försörjningsstödet så fort det dyker upp på bidragstagarens konto.

Skyddsnät , ingen gräddfil
Bidragstagarens situation omprövas varje månad och varje gång måste inkomster och utgifter gås igenom. Dessutom måste bidragstagaren redovisa vad han eller hon gjort för att bli självförsörjande. Det är ett skyddsnät för de allra mest utsatta och definitivt ingen gräddfil för att sko sig på samhällets bekostnad, så som ministrarna får det att låta.

Myten befästs
Det denna typ av politiska utspel åstadkommer är att det befäster myten om en grupp människor som lever och lever gott på bidrag hellre än att arbeta. Vi-och-dom-perspektivet förstärks och när ministrarna inte ens orkar använda korrekta namn på stöden missar de – troligen högst medvetet – chansen att skapa förståelse för hur systemet är tänkt och vad som är vad.

På sikt är det barnbidraget man vill avskaffa
Min misstanke är att det också handlar om att på sikt avskaffa det i vissa kretsar hatade barnbidraget, som man hellre vill se inkomstprövat. Det generella barnbidraget är enkelt att administrera och alla vet att det tillkommer levnadsomkostnader när en familj växer. Större bostad, mer mat, kläder och annat som alla föräldrar snabbt märker att det finns kostnader för. Men det vill högern byråkratisera och reducera.

Se på exemplet Italien
I Italien finns ingen barnomsorg som samhället tillhandahåller, inget ”dagis” som håller en rimligt låg kostnadsnivå på individnivå. Så sjunker också födelsetalen drastiskt i Italien. Kvinnorna inser att de inte har råd att skaffa barn eftersom de då skulle tvingas avstå lön och/eller betala för en omsorg som förr ordnades av en äldre generation som fanns på plats. Men i det moderna samhället bor inte mormor eller farmor i närheten och det som förr ordnades på familjenivå är idag mycket svårare att ordna. Men min gissning är att det är det italienska samhället högern sneglar på, där samhället slipper betala för barnomsorgen ( = lägre skatter!) och där familjen förväntas ställa upp. Kvinnors oavlönade arbete är ju så mycket billigare än att staten via skatteintäkter ska täcka upp för behoven.

Privat och ideell
Och nästa område är naturligtvis äldreomsorgen, som de konservativa säkert skulle vilja dela upp i en privat och en ideell sektor. Privat för att tjäna pengar på upphandlade tjänster, respektive ideell för att det blir ”billigare” att någon gör jobbet gratis. Och allt döljs med en slogan av typen ”Det ska löna sig att arbeta”.

Låt oss enas om att det inte ska löna sig att ljuga i politiken.

Vermlands Folkblad tog också upp detta i en ledare:


Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.”
Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

Läsning2: Missnöjets tid av Fukuyama

Jag har tidigare kommenterat Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid, den liberala erans slut”, efter att jag hade läst två tredjedelar av boken. (Länktips nedan). Nu har jag läst klart boken. Här följer några ytterligare kommentarer.

Demokrater de enda demokraterna?
Boken utgår från den polarisering USA upplever, där de konservativa numera inkluderar nationalister och populister och där det – kanske på ett olyckligt sätt – har blivit demokraterna som har fått på sin lott att försvara demokratin som sådan. Den språkliga oklarheten i ”democrats” och ”democracy” kanske bidrar till denna sammanblandning. Att folk i gemen inte klarar av att se skillnad på de demokratiska värden som alla har fördel av att försvara respektive de demokratiska förslag som republikanerna bekämpar. Helt otroligt verkar det inte, att sammanblandningen sker.

Måttfullhet
I de avslutande kapitlen i sin bok, som jag nu läst klart, pekar Fukuyama på de ideologiska skillnader som de nya, till stor del nationalistiska och populistiska, republikanerna och de i huvudsak liberala demokraterna bär på. På de sista sidorna i boken berör Fukuyama begreppet måttfullhet. Att välmåendet för individen och för samhället inte betyder obegränsad frihet, att den ekonomiska friheten att köpa, sälja och investera leder till något bättre om alla gränser för ekonomisk aktivitet avlägsnas. ”Ibland kommer tillfredsställelse från ett accepterande av gränser”, skriver han och fortsätter ”Att återerövra en känsla för måttfullhet, såväl individuellt som kollektivt, är därför nyckeln till ett återupplivande av liberalismen själv – ja till och med till dess överlevnad.”

Francis Fukuyama

Tänk om han börjat med slutet
Tänk om Fukuyama hade börjat sin bok i den änden. Om han hade startat sitt resonemang med utgångspunkt i måttfullhetens innebörd och potential. Då hade kanske hans bok blivit något riktigt intressant. Nu känns det hela halvhjärtat och som att Fukuyama blundar för alla de orättvisor och konsekvenser som den ohejdade liberalismen, i sin kommersiella form, lett till under några generationer. Friheten att äga och att tjäna pengar på andras arbete, på förstörande av gemensamma resurser, den enorma kortsiktighet som präglar det icke ansvarstagande marknadsliberala systemet har banat vägen för motreaktioner som nu tar snarlik form i många länder. En organiserad egoism, paketerad som nationalism och saluförd med populistiska slagord går hem i många länder. Och orättvisorna grinar alla i ansiktet, tydligt och hånfullt. ”Skyll dig själv som tillhör förlorarna”, tycks marknadsprofeterna argumentera.

Stickspår
Fukuyamas bok vänder sig primärt till en amerikansk publik, som har stormningen av Capitoleum i Washington i januari 2021 i färskt minne. Men han plockar inte upp någon tydlig tråd kring hur samhället nu behöver organiseras för att klara alla de påfrestningar hundra år av överkonsumtion ska hanteras på ett rimligt och rättvist sätt. Istället ägnar han några rader åt sidospår som hur den fortsatta IT-utvecklingen lockar en del att föreställa sig mänskliga medvetanden fri- och uppkopplade till någon världsomspännande dator…

Religionsfrihet med ny innebörd
Men han har en poäng i religionsfrihetsavsnittet, det ska medges. Religionsfriheten, så som fäderna till den amerikanska konstitutionen tänkte sig den, handlade om att fritt kunna välja religiös tillhörighet. ”Många människor”, skriver han, ”föredrar att begränsa sin valfrihet genom att acceptera religiösa och moraliska ramverk som ökar deras gemenskap med andra människor, eller genom att leva sina liv inom nedärvda kulturella traditioner. Det första tillägget till USA:s författning avsågs skydda religionsfriheten, inte skydda folk från religion.” Där har han en poäng. Vi ser i världen som helhet hur religionen används för att bygga maktbaser och för att förstärka vi-och-dom-perspektiv. Det är fortfarande många krig och konflikter som bygger på konstruerade värdesystem med utgångspunkt i en gudomlig vishet. Hur nu någon gud egentligen skulle vilja mänskligheten så illa tycks ingen reflektera över.

Ordet lagom
Jag skulle vilja skicka med Fukuyama en hälsning. Skriv gärna en bok, där du tar de värdefulla tankarna inom liberalismen in i en modern verklighet, där friheten för individen och kollektivet tydligt kopplas till ett individuellt och gemensamt ansvarstagande. Vi har ett ansvar för konsekvenserna av våra liv och våra dagliga vägval. Tar vi inte ansvar är vi inte mänskliga, då är friheten bara ett uttryck för den sida av oss som aldrig blir nöjda, aldrig får nog och aldrig inser vad måttfullhet innebär. Läs gärna vad ordet lagom innebär. Det är ett svenskt ord, som förtjänar större spridning, inte minst hos banker, miljardärer och förblindade ”liberaler”.

Länktips: Min tidigare intryck av boken Missnöjets Tid, Den Liberala Erans Slut, av Francis Fukuyama http://christerowe.se/2023/02/nr942-lasning-missnojets-tid-av-fukuyama/

”Ni har bara ett svar på alla frågor”

”Ni har bara ett svar på alla frågor. Det är så deprimerande att ständigt höra hur en satsning på gammal, komplicerad, farlig och ineffektiv teknik skulle kunna lösa alla de problem som uppstått de senaste 70 åren. Ni låtsas att det skulle räcka att investera i en handfull nya, dyra, storskaliga kärnreaktorer för att lösa de problem vi i Sverige och hela världen står inför. Ni blundar för behovet av att tänka nytt och tänka smart på en mängd områden.”

”Två tredjedelar, närmare bestämt 69 procent” av alla djur har försvunnit. Ryggradsdjur, fåglar, fiskar. Borta. Artutrotning brukar det kallas. Det går olika fort för olika djur, men två tredjedelar är borta. Hur i hela världen tänker ni att nya kärnreaktorer ska få människor att ändra livsstil så att vi och kommande generationer lever i balans med naturen? Inte mot naturen som kärnkraften är en så tydlig symbol för, utan MED, tillsammans med.”

”Det är som om livsstilsfrågor och det så kallade moderna samhället med sin onaturliga överkonsumtion skulle vara omöjliga att ens diskutera. Som om vårt nuvarande slöseri av råvaror och enorma mängder plast, inte minst i haven, skulle vara omöjliga att få bort. Som om det är en mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, omänskligt och oansvarigt.”

”Det enda ni vill satsa på är mer av den farligaste teknik människan har konstruerat, teknik som inte ens alla länder i världen är välkomna att hantera eftersom den också kan användas för kärnvapen. Just denna farligaste teknik är det enda svar ni har på alla de olika frågor vi måste lösa. Ett jordbruk och ett skogsbruk som inte är hållbara, en vattenbrist och otillräcklig vattenförsörjning som riskerar att eskalera till nya konflikter, klimateffekter i form av stormar, översvämningar, torka och svält – allt det ska ni hantera med hjälp av den farligaste teknik människan skapat. Ni har bara ett svar samtidigt som det finns hundratals frågor där ute.”

”Faktum är att vi måste byta livsstil, det går inte att låtsas att kortsiktig ekonomisk lönsamhet för multinationella företag är lösningen. Hur gärna ni än vill att Marknaden ska fixa allt så gör den inte det. Den löser inte övergödningen, kemikaliespridningen eller utarmningen av odlingsbara marker. Marknaden löser inte rättvisefrågorna, den är en konstruktion för att vässa smarta lösningar och den sorterar företag i vinnare och förlorare. Men i ett samhälle har vi inte råd med förlorare. Alla har rätt att vara med. Inte minst alla barn, som är helt oskyldiga till de problem vi lever med.”

”Och i det här läget, när det är bråttom att korrigera för decennier av misstag, väljer ni att samarbeta med ett parti som inte står bakom vetenskapen, som bygger hela sin framtoning på ett vi-och-dom-tänkande och som gärna underblåser fördomar och motsättningar. Detta i ett läge då samarbete och tillit är kanske det viktigaste vi har att värna och bygga upp. Då väljer ni att luta er mot populister, som vill se Donald Trump som en värdig fredspristagare.”

”Det enda rimliga är att vi enas om att arbeta för ett mänskligt samhälle, där var och en får möjlighet att bidra, där vi tar till vara vars och ens potential och där samarbete blir viktigare än att till varje pris sortera människor i vinnare och förlorare. Marknadsexperimentet har kört i botten. Nu har vi hundratals miljardärer i Sverige. Och längre köer till soppköken. Är det verkligen det Sverige som ni och era väljare vill se? Är fler miljardärer och fler kärnreaktorer verkligen svaret på alla de frågor ni inte vill diskutera?”

(Utkast till ett manus för en debatt med företrädare för den regering vi har sedan valet 2022).

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Länktips:www.christerowe.se/2023/04/nr955-lasning2-missnojets-tid-av-fukuyama

Cirkulär ekonomi – Har den nya regeringen inte förstått vad som är på gång?

Göteborgs-Posten har den 8 januari en debattartikel skriven av Stina Larsson, centerpartistisk miljötalesperson, där rubriken är ”Vart tog cirkulär ekonomi vägen, Pourmokhtari?” Artikeln pekar på att delar av näringslivet redan har påbörjat omställningen och att det nu är viktigt att regeringen stödjer arbetet genom att ge rätt marknadsförutsättningar för svenska företag. Hon noterar att den nationella strategi som antogs under förra mandatperioden nu inte finns kvar på regeringens hemsida.

Strategin försvunnen
Den nationella strategin innehöll mer än hundra konkreta förslag på åtgärder när det gäller materialförsörjning, industriomställning och teknikutveckling. Men finns inte kvar. Stina Larsson skriver: ”Det är olyckligt att helt utradera vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har gjort av dunkla ideologiska skäl.” Och fortsätter: ”… men det är värre att göra så utan en tillstymmelse till till någon egen konkret plan eller vision.

Företagen har fattat
Stina Larsson betonar i sin artikel hur viktigt det är att lyfta in den cirkulära omställningen i resan mot ett fossilfritt och hållbart samhälle och att ett effektivt resursutnyttjande måste ha en central roll i de underlag som tas fram.
Stina Larssons inlägg bekräftar den bild som finns hos en växande andel företagare i olika branscher. Inte minst har bygg- och fastighetsbranschen tagit viktiga steg framåt för att organisera ett mer resurssparande och effektivt byggande genom initiativ som Handslaget i Göteborg och ett liknande initiativ i Malmö.

Svik inte företagen!
Det har blivit uppenbart för flera branscher att volymförsäljning med kortsiktiga vinster inte längre kan ingå i affärsmodellerna. Volvo Personvagnar beskrev detta nyligen i Delegationens för Cirkulär Ekonomi årskonferens, som jag skrivit om tidigare. (Se länk nedan). Andra företag som seriöst ser över sina affärsmodeller är IKEA och Essity i Mölndal. Att lämna dem i sticket nu är att svika de svenska företag som vill gå i bräschen.

Vårda värdet innebär nya tjänster och ny arbetsmarknad
Samtidigt behöver inte bara Centerpartiet utan alla partier inse att omställningen från den linjära resursslösande logiken till en cirkulär ekonomi inte enbart handlar om att vårda resurser och säkra materialflöden. Det handlar även om att inse hur viktig tjänstesektorn är. Reparationer och underhåll av maskiner, produkter och varor blir centralt när det ekonomiska utfallet inte längre kopplas till ägande utan relateras till nyttjandet. Uppenbarligen har Tidögänget inte förstått hur viktigt det är att branschen för reparationstjänster utvecklas, annars hade man inte höjt momsen för sko- och cykelreparationer som en av de första åtgärderna när man tillträdde. De ideologiska skygglapparna skymmer uppenbarligen sikten för det nya gänget vid rodret.

Tjänstesektorn växer
Mobility as a service är ett sådant exempel, där fordonsindustrin nu ställer om från att tjäna pengar på att fordonen byter ägare till att nyttjarna betalar för de tjänster fordonen tillhandahåller. Som Volvo Personvagnar säger: varje Volvo on Demand-bil ersätter nio traditionella bilar. Nio bilar som inte behöver parkering, som inte behöver trängas i köerna, som inte behöver tillverkas. Men där funktion, kvalitet, tillförlitlighet och just-in-time-leveranser blir viktiga konkurrensfördelar.

Ekonomidelen av Cirkulär ekonomi måste utvecklas mer
Omställningen från vinst till värde är det kanske mest komplicerade. Hur ska den ekonomiska redovisningen i företagen se ut när det inte längre är volymförsäljning som egentligen speglar företagets potential? Hur ska banker och andra värdera tillgångar som inte kan mätas på gängse sätt och som inte omsätts? Ekonomidelen av cirkulär ekonomi är det riktigt intressanta. Det är inte enbart den marginaliserade Pourmokhtari, underordnad näringslivsdepartementet som hon är, som ska stå till svars. Här är många ministrar involverade eftersom omställningen resulterar i helt andra sätt att redovisa värde, ansvarstagande, kvalitet, beräknad livslängd och inte minst moms. Vi behöver en cirkulärt anpassad moms, som fångar flera loopar av de material som cirkulerar i den nya värdebaserade ekonomin och där vi också regelmässigt ser sopor som osorterad resurs.

Helhetsperspektiv, tack!
Omställningen kommer, med eller utan regeringens aktiva stöd, men blir naturligtvis bättre och effektivare med en proaktiv regering som förstår sammanhangen och helheten. Att synka utvecklingen på EU-nivå borde vara Sveriges ansvar under ordförandeskapet. Men det är väl för mycket att hoppas på.

Länktips: Årskonferensen, referat: http://christerowe.se/2022/12/nr929-delegationen-for-cirkular-ekonomi-arskonferens-referat/