”Ni har bara ett svar på alla frågor”

”Ni har bara ett svar på alla frågor. Det är så deprimerande att ständigt höra hur en satsning på gammal, komplicerad, farlig och ineffektiv teknik skulle kunna lösa alla de problem som uppstått de senaste 70 åren. Ni låtsas att det skulle räcka att investera i en handfull nya, dyra, storskaliga kärnreaktorer för att lösa de problem vi i Sverige och hela världen står inför. Ni blundar för behovet av att tänka nytt och tänka smart på en mängd områden.”

”Två tredjedelar, närmare bestämt 69 procent” av alla djur har försvunnit. Ryggradsdjur, fåglar, fiskar. Borta. Artutrotning brukar det kallas. Det går olika fort för olika djur, men två tredjedelar är borta. Hur i hela världen tänker ni att nya kärnreaktorer ska få människor att ändra livsstil så att vi och kommande generationer lever i balans med naturen? Inte mot naturen som kärnkraften är en så tydlig symbol för, utan MED, tillsammans med.”

”Det är som om livsstilsfrågor och det så kallade moderna samhället med sin onaturliga överkonsumtion skulle vara omöjliga att ens diskutera. Som om vårt nuvarande slöseri av råvaror och enorma mängder plast, inte minst i haven, skulle vara omöjliga att få bort. Som om det är en mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, omänskligt och oansvarigt.”

”Det enda ni vill satsa på är mer av den farligaste teknik människan har konstruerat, teknik som inte ens alla länder i världen är välkomna att hantera eftersom den också kan användas för kärnvapen. Just denna farligaste teknik är det enda svar ni har på alla de olika frågor vi måste lösa. Ett jordbruk och ett skogsbruk som inte är hållbara, en vattenbrist och otillräcklig vattenförsörjning som riskerar att eskalera till nya konflikter, klimateffekter i form av stormar, översvämningar, torka och svält – allt det ska ni hantera med hjälp av den farligaste teknik människan skapat. Ni har bara ett svar samtidigt som det finns hundratals frågor där ute.”

”Faktum är att vi måste byta livsstil, det går inte att låtsas att kortsiktig ekonomisk lönsamhet för multinationella företag är lösningen. Hur gärna ni än vill att Marknaden ska fixa allt så gör den inte det. Den löser inte övergödningen, kemikaliespridningen eller utarmningen av odlingsbara marker. Marknaden löser inte rättvisefrågorna, den är en konstruktion för att vässa smarta lösningar och den sorterar företag i vinnare och förlorare. Men i ett samhälle har vi inte råd med förlorare. Alla har rätt att vara med. Inte minst alla barn, som är helt oskyldiga till de problem vi lever med.”

”Och i det här läget, när det är bråttom att korrigera för decennier av misstag, väljer ni att samarbeta med ett parti som inte står bakom vetenskapen, som bygger hela sin framtoning på ett vi-och-dom-tänkande och som gärna underblåser fördomar och motsättningar. Detta i ett läge då samarbete och tillit är kanske det viktigaste vi har att värna och bygga upp. Då väljer ni att luta er mot populister, som vill se Donald Trump som en värdig fredspristagare.”

”Det enda rimliga är att vi enas om att arbeta för ett mänskligt samhälle, där var och en får möjlighet att bidra, där vi tar till vara vars och ens potential och där samarbete blir viktigare än att till varje pris sortera människor i vinnare och förlorare. Marknadsexperimentet har kört i botten. Nu har vi hundratals miljardärer i Sverige. Och längre köer till soppköken. Är det verkligen det Sverige som ni och era väljare vill se? Är fler miljardärer och fler kärnreaktorer verkligen svaret på alla de frågor ni inte vill diskutera?”

(Utkast till ett manus för en debatt med företrädare för den regering vi har sedan valet 2022).

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle.

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Cirkulär ekonomi – Har den nya regeringen inte förstått vad som är på gång?

Göteborgs-Posten har den 8 januari en debattartikel skriven av Stina Larsson, centerpartistisk miljötalesperson, där rubriken är ”Vart tog cirkulär ekonomi vägen, Pourmokhtari?” Artikeln pekar på att delar av näringslivet redan har påbörjat omställningen och att det nu är viktigt att regeringen stödjer arbetet genom att ge rätt marknadsförutsättningar för svenska företag. Hon noterar att den nationella strategi som antogs under förra mandatperioden nu inte finns kvar på regeringens hemsida.

Strategin försvunnen
Den nationella strategin innehöll mer än hundra konkreta förslag på åtgärder när det gäller materialförsörjning, industriomställning och teknikutveckling. Men finns inte kvar. Stina Larsson skriver: ”Det är olyckligt att helt utradera vad tidigare regeringar och regeringsunderlag har gjort av dunkla ideologiska skäl.” Och fortsätter: ”… men det är värre att göra så utan en tillstymmelse till till någon egen konkret plan eller vision.

Företagen har fattat
Stina Larsson betonar i sin artikel hur viktigt det är att lyfta in den cirkulära omställningen i resan mot ett fossilfritt och hållbart samhälle och att ett effektivt resursutnyttjande måste ha en central roll i de underlag som tas fram.
Stina Larssons inlägg bekräftar den bild som finns hos en växande andel företagare i olika branscher. Inte minst har bygg- och fastighetsbranschen tagit viktiga steg framåt för att organisera ett mer resurssparande och effektivt byggande genom initiativ som Handslaget i Göteborg och ett liknande initiativ i Malmö.

Svik inte företagen!
Det har blivit uppenbart för flera branscher att volymförsäljning med kortsiktiga vinster inte längre kan ingå i affärsmodellerna. Volvo Personvagnar beskrev detta nyligen i Delegationens för Cirkulär Ekonomi årskonferens, som jag skrivit om tidigare. (Se länk nedan). Andra företag som seriöst ser över sina affärsmodeller är IKEA och Essity i Mölndal. Att lämna dem i sticket nu är att svika de svenska företag som vill gå i bräschen.

Vårda värdet innebär nya tjänster och ny arbetsmarknad
Samtidigt behöver inte bara Centerpartiet utan alla partier inse att omställningen från den linjära resursslösande logiken till en cirkulär ekonomi inte enbart handlar om att vårda resurser och säkra materialflöden. Det handlar även om att inse hur viktig tjänstesektorn är. Reparationer och underhåll av maskiner, produkter och varor blir centralt när det ekonomiska utfallet inte längre kopplas till ägande utan relateras till nyttjandet. Uppenbarligen har Tidögänget inte förstått hur viktigt det är att branschen för reparationstjänster utvecklas, annars hade man inte höjt momsen för sko- och cykelreparationer som en av de första åtgärderna när man tillträdde. De ideologiska skygglapparna skymmer uppenbarligen sikten för det nya gänget vid rodret.

Tjänstesektorn växer
Mobility as a service är ett sådant exempel, där fordonsindustrin nu ställer om från att tjäna pengar på att fordonen byter ägare till att nyttjarna betalar för de tjänster fordonen tillhandahåller. Som Volvo Personvagnar säger: varje Volvo on Demand-bil ersätter nio traditionella bilar. Nio bilar som inte behöver parkering, som inte behöver trängas i köerna, som inte behöver tillverkas. Men där funktion, kvalitet, tillförlitlighet och just-in-time-leveranser blir viktiga konkurrensfördelar.

Ekonomidelen av Cirkulär ekonomi måste utvecklas mer
Omställningen från vinst till värde är det kanske mest komplicerade. Hur ska den ekonomiska redovisningen i företagen se ut när det inte längre är volymförsäljning som egentligen speglar företagets potential? Hur ska banker och andra värdera tillgångar som inte kan mätas på gängse sätt och som inte omsätts? Ekonomidelen av cirkulär ekonomi är det riktigt intressanta. Det är inte enbart den marginaliserade Pourmokhtari, underordnad näringslivsdepartementet som hon är, som ska stå till svars. Här är många ministrar involverade eftersom omställningen resulterar i helt andra sätt att redovisa värde, ansvarstagande, kvalitet, beräknad livslängd och inte minst moms. Vi behöver en cirkulärt anpassad moms, som fångar flera loopar av de material som cirkulerar i den nya värdebaserade ekonomin och där vi också regelmässigt ser sopor som osorterad resurs.

Helhetsperspektiv, tack!
Omställningen kommer, med eller utan regeringens aktiva stöd, men blir naturligtvis bättre och effektivare med en proaktiv regering som förstår sammanhangen och helheten. Att synka utvecklingen på EU-nivå borde vara Sveriges ansvar under ordförandeskapet. Men det är väl för mycket att hoppas på.

Länktips: Årskonferensen, referat: http://christerowe.se/2022/12/nr929-delegationen-for-cirkular-ekonomi-arskonferens-referat/

Den spontana känslan den 12 september

Den spontana känslan efter Riksdagsvalet är bedrövelse. Skulle det preliminära resultatet stå sig kommer Sverige och världen att tappa minst fyra år i omställningsarbete, eftersom högersidan inte tänker lyfta ett finger för att ta itu med klimatfrågan, den ekonomiska ojämlikheten eller de systemfel som idag dränerar de kommunala kärnverksamheterna, eftersom man tror att mer av parallella system, där rika får fördelar, är bättre än ett rättvist system som alla kan vara nöjda med.

Att tro att SD skulle protestera mot några M/KD-förslag är utsiktslöst. SD vill ha mer av konflikt och motsättningar i samhället för att kunna sjösätta sin verkliga agenda med undantagstillstånd, militär på gatorna, kontroll över pressen och kulturlivet m.m. I enlighet med auktoritära ledares syn på demokratin. De har ju öppet sagt att de sympatiserar med utvecklingen i Ungern, så det är ju den typen halv-demokrati de strävar efter. Och med Putin har de goda kontakter, vilket ju kommer underminera demokratin på andra sätt.

Hur Liberalerna kan tycka det är roligt att få igenom ett förslag när SD får igenom 3 eller 4 är obegripligt. Några röda linjer lär vi inte få se skymten av från det hållet – man har ju investerat hela sin återstående trovärdighet på att hellre släppa fram auktoritära nationalister än sociala demokrater.

Och klimatet? Det bryr sig inte högeregoisterna om. Det är ju tillväxt och kärnkraft om 15 år som fixar den detaljen… (obs ironi är bäst att skriva).

Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Hur mycket egoism är rimlig?

Det är några veckor kvar till valet i Sverige. Tonläget är högt. På nationell nivå står två statsministerkandidater mot varandra. På både vänster- och högersidan finns svårigheter att hitta långsiktiga och bärande överenskommelser. De åtta partier som just nu sitter i Riksdagen representerar olika syn på både problem och lösningar. Demokratins kärna är representativiteten, dvs att väljarna känner sig företrädda av sina politiker. Politikerna ska agera på väljarnas mandat och så väl som möjligt företräda de åsikter och ståndpunkter de gått till val på.

Respekt för minoriteter
Den förenkling som skett de senaste åren handlar om regeringsfrågan. Medierna lyfter gärna frågan om regeringskonstellationer som om makten vore överordnad allt annat och som om majoriteten alltid kan bestämma. Finessen med ett demokratiskt styrelseskick är att det inte innebär att 51 procent alltid ska bestämma över 49 procent. Majoritetsdiktatur vore detsamma som att konsekvent åsidosätta lyhördheten för olika minoriteters behov. I en levande demokrati finns hela tiden respekt för rimliga avvägningar mellan särintressen.

Tillväxt i all evighet, amen
Det är märkligt att så få av partierna talar om de grundläggande systemfelen i dagens samhälle. Bland de marknadstroende partierna, där marknaden ständigt sägs ha effektivare och bättre lösningar än att låta samhället organisera verksamheten, hör man aldrig någon ifrågasätta den eviga tillväxtens princip. Tillväxt i ekonomiska termer är alltid av godo, hävdas det, och evig tillväxt är önskvärd och till och med möjlig enigt dessa röster. Att Sverige idag slösar resurser som om vi har fyra jordklot är inget som bekymrar tillväxtanhängarna. Att naturen och de naturgivna förutsättningarna utgör gränser för mänsklig verksamhet är inget som bekymrar de marknadstroende politikerna eller deras väljare.

Egoismen förenar
Missnöjda väljare dras till SD. Men den politik som högersidan vill driva – ifall de får chansen – inkluderar nedskärningar i offentliga system som a-kassa och sjukförsäkringar, något som borde avskräcka många missnöjda. Mer av privatiseringar leder till ökade klyftor, men det är knappast de mest välbeställda som tänker ge SD sin röst. Hur ett nedmonterat välfärdssamhälle på något sätt skulle vara till fördel för ett mer rättvist samhälle är en gåta. Den slutsats jag drar är att det som förenar kapitalägande högerväljare med missnöjda högerväljare är egoismen, dvs att det finns väljare som har en upplevd känsla av att samhällsutvecklingen missgynnat dem, dels för att ”allt går till skatter” och dels för att ”allt är någon annans fel”.

Vilken roll ska egoismen spela?
På så sätt handlar valet om vilken betydelse vi vill att egoismen ska ha i ett sammanhållet samhälle. Ska det viktigaste vara att var och en får förutsättningar att klara sig själv eller mår vi alla bättre av ett samhälle där alla ges chansen att bidra med sin insats? Hur mycket egoism är bra för samhället i stort?

Varför värnar vi inte nästa generation?
Så länge det är cirka 800 miljoner människor som inte har rent dricksvatten, 2,5 miljarder som inte har tillgång till en toalett och så länge vi inte på allvar hanterar de kriser som står för dörren: klimatet, artutrotningen, vattenbristen, föroreningarna av havet och på land mm, måste vi inse att det är en återvändsgränd att tro att ingen av oss behöver ändra livsstil. Passiviteten och oförmågan att tänka på nästa generations förutsättningar är påfallande. Så har mänskligheten aldrig tidigare betett sig. Varje generation har satt en ära i att ge nästa generation ett bättre liv.



Varför blundar så många för fakta?

Steg för steg närmar sig valdagen. Medierna letar efter motsägelser och konflikter som kan locka tittare och klick. Partierna gör vad de kan för att få ut sina budskap, som de tror bäst påverkar väljarna i önskad riktning. Utvecklingen i USA, med trump och diverse trump-nissar i släptåg tyder på – sorgligt nog – att fakta, vetenskap och tillförlitlighet tappar i betydelse till förmån för vinklade och t.o.m. falska påståenden. Allt i syfte att plocka poäng och locka väljare med enkla knep. Tyvärr kommer vi att få se liknande tendenser i Sverige, där ogrundade påståenden torgförs på ett sätt som om de vore nära sanningen.

Varningarna duggar tätt
Det som förvånar denna sista månad före valet är att en stor del av väljarkåren kommer att rösta på partier som tydligt ignorerar vår tids stora utmaningar. Artutrotningen, vattenbristen, klimatförändringarna och hur vi ödelägger de ekosystem som vi är så beroende av hänger alla samman med hur människor väljer att leva sina liv. I 100 kommuner i Frankrike råder akut vattenbrist. Kylningen av de franska kärnkraftverken fungerar inte när vattnet inte flödar i tillräcklig mängd och med rätt temperatur. Skördarna av ris och grönsaker i Italien blir mindre än vanligt. Varningssignalerna duggar tätt i Europa.

Konsumtionen är tydligen helig
Det märkliga är att högerpartierna, konservativa, nationalister och marknadsliberaler, alla väljer att ignorera dessa frågor. När klimatet kommer på tal är ryggmärgsreflexen att framtida, ännu ej testad eller byggd, kärnkraft ska lösa allting. Och att väljarna inte ska behöva ändra sin livsstil. Konsumtionen är ju det som håller igång vinsterna….

Vad säger de till sina barn?
Det tycks vara så att högerpartierna tycks tro att miljön är oändlig, att resurser och energi räcker till för en evig tillväxt. Så heligt är dagens system att inget får ifrågasättas, tycks det. Att anpassa vår livsföring till vad planeten klarar av att försörja är tydligen oansvarigt och fel enligt dessa partier. Egoismen som överordnad princip. Man undrar om dessa politiker och deras väljare har barn. Hur tror de att världen kommer att se ut när vi får de irreversibla systemförändringar forskarna länge har varnat för? Vad tänker de säga till sina barn? Att egoism är överlägsen allt annat?

När blev det OK att ödelägga planeten för kortsiktiga vinsters skull?

Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Bok: Isabella Lövin – Oceankänslan

Isabella Lövins bok ”Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse” är en välskriven, personlig sammanfattning av Isabellas tolv år i politikens centrum. Hennes ingång i politiken var havsfrågorna ( med boken Tyst Hav som viktigt bidrag) och möjligheten att på riktigt förändra EU:s fiskepolitik. Med de framgångarna i ryggen fick hon överta stafettpinnen efter Åsa Romson som Miljöpartiets språkrör och hamnade på så sätt i Stefan Löfvéns regering med ansvar för biståndsfrågorna och senare miljö- och klimatfrågorna. Boken är lättläst och tillgänglig för den som intresserar sig för det politiska arbetet.

Oceankänslan (Natur & Kultur)

Detaljrikedom, namn och och intryck
Det som sticker ut en aning är hur noga hon är med namn och detaljer. Vi får följa med in i förhandlingsrummen och möta de personer som kommer från andra länder och har andra motiv för vart förhandlingarna ska leda. Hur det är att delta som kvinna i en – fortfarande – mansdominerad värld skymtar fram i en del avsnitt. Men också hur starka intrycken blir från besök i Somalia och andra länder, där svenskt bistånd gör en liten, men dock skillnad. Detaljrikedomen och sammanhangen skapar en god förståelse för både problem och möjliga lösningar på världens utmaningar.

Kortsiktigheten är ett gissel
Politiken är det möjligas konst och i några avsnitt får vi exempel på hur kompromissandet och ge-och-ta-taktiken kan göra skillnad. Framgången för The Swedish Proposal, ett svenskt förslag om reformering av EU:s handelssystem gällande utsläpp av koldioxid, får vi t.ex. följa ganska detaljerat vid förhandlingsbordet. Men också hur Riksdagens opposition tar varje chans att sätta käppar i hjulet för en sittande regering genom att anmäla förhandlingarna till konstitutionsutskottet. Vi får på så sätt en konkret inblick i det växelspel som måste råda mellan Riksdag och EU för att ny lagstiftning ska börja gälla, samtidigt som det kan locka en riksdagsminoritet att plocka poäng i det mediala spelet och försöka att ”sätta dit” en minister. (Intrycket för min del blir att tjyv- och rackarspel bara bidrar till att folk i allmänhet tappar förtroendet för demokratin. De senaste turerna kring Morgan Johansson och misstroendet från Åkesson och hans kompisar är ett aktuellt exempel).

Reflexion över demokratins väsen
Just partitaktiska motiv för att ta ställning i sakfrågor exemplifieras några gånger i boken. Hur olika partier hellre ser kortsiktig medial nytta med en viss ståndpunkt än att se till sakfrågans betydelse ur ett längre perspektiv. De exempel Isabella Lövin lyfter illustrerar hur lockande det tycks vara för en del partier att plocka poäng, egentligen suboptimera nyttan, hellre än att se till Sveriges bästa och till de lösningar som faktiskt behöver sjösättas av våra folkvalda. Denna kortsiktighet underminerar som jag ser det trovärdigheten för det demokratiska systemet. Demokrati måste innebära kompromissande och samarbete, annars landar vi i växlande majoritetsdiktaturer, som riskerar att ständigt missgynna marginaliserade medborgare, minoriteter osv. Demokrati innebär inte att majoriteten alltid ska bestämma allt. Eller att röststarka särintressen alltid ska få rätt.

Havet som symbol och konkret verklighet
Oceankänslan, som Isabella Lövin återkommer till några gånger i boken, förutsätter att människan har förmåga att lyssna och att inse hur världen hänger samman. Fascinationen över livet på planeten behöver landa i en känsla av storslagen litenhet. Det är lätt att springa vidare i ekorrhjulet och att fastna i alla webbens snabba klipp och lockelser. Vi tror att vi måste så mycket hela tiden. Vi måste inte alls. Vi har viktigare saker att göra under vår tid på jorden än att jaga bekräftelse eller pengar eller vad vi nu jagar. Vår litenhet i det stora blir tydlig på havet, oceanen. Välfunnet hittar Isabella också talespersoner från örikena i Stilla Havet, som på ett naturligt sätt beskriver hur de tvingas hantera överkonsumtionens baksidor och civilisationens misslyckanden. Länder planerar för emigration av hela befolkningar när havsnivåerna gör det omöjligt att bo kvar.

Motkrafterna
Berättelsen som behöver formuleras måste handla om vad som är möjligt, hur världen kan se ut när vi hittat ett samförstånd. Tyvärr har motkrafterna, konspirationsteoretiker, antidemokrater, trumpister och andra flyttat fram positionerna. Fakta jämställs idag alltmer med tyckande. Forskningen respekteras inte utan ses som en av flera ståndpunkter. Det samhälle som idag växer fram bygger på en överskattad identitetsjakt och gruppegoism, där bilden av individen som mer framgångsrik än grannen är viktigare än faktiska omständigheter. Att se bra ut har blivit viktigare än att må bra. Så gräver vi en grop åt oss själva och underminerar vår egen framtid.

Ska alla vara politiker?
Läs gärna Oceankänslan. Det är en välskriven och angelägen bok, som ger en insyn i det arbete som få av oss kommer i närheten av. Boken borde kunna inspirera andra att också ta ansvar och att också våga tänja på gränsen för det bekväma. Kanske alla borde praktisera som politiker en tid?


Hur ser det ut med ism-erna?

Hur ser det ut med de politiska ideologierna idag? Kartan från 1900-talet tycks inte längre stämma. Låt oss titta på några ideologier och vart de tagit vägen.

Kommunism – vad är det idag?
Det kommunistiska Kina är idag en stat som exploaterar människa och miljö genom att landet har tagit sig en allt starkare ställning som en ekonomisk stormakt. Den cyniska kapitalismen i kinesisk tappning berikar några individer, men framför allt stärks partiet/staten, samtidigt som mänskliga rättigheter systematiskt åsidosätts. Den definition vi haft av begreppet ”kommunism” hänger inte ihop med verklighetens Kina.

Konservativa har blivit nationalister
Konservativa partier i olika länder har också på senare år förändrats. Om konservativismen en gång i tiden betonade bevarandet och värnandet av resurser och uppnått välstånd tycks dagens konservativa mest vilja sprida nationalistiska budskap, gärna i konflikt med olika etniska grupper, som man inte vill inkludera i ett konservativt ”vi”. Den högljudda extremhögern som hyllar trump, Modi eller Bolsonari har tagit plats på bekostnad av den konservativism som personifierades av äldre tiders välbärgade och bildade överklass, som såg status quo som det optimala.

Marknadens politiska gren
Ännu märkligare är hur den idéburna liberalismen tycks ha försvunnit för att lämna plats åt en ohämmad marknadsliberalism. Det är inte längre idén om människans inre utveckling, yttrandefrihet och religionsfrihet som liberalismen handlar om. Det är påtagligt hur liberaler idag ensidigt ställer sig bakom marknadsaktörernas agendor. Oavsett om det är koncernskolornas miljardvinster från skattesystemet (där den offentliga skolan tvingas betala ägarnas ökande vinster) eller om det handlar om NATO och det militärindustriella komplexet, där vapenindustrins aktier och framtida vinster är det som lockar, eller om det handlar om den storskaliga energisektorns ideologiska låsningar vid miljardprojekt knutna till storskalig kärnkraft – alla dessa exempel illustrerar hur ensidigt liberaler idag ser sin roll som marknadens politiska gren.

Demokratisk socialism
Socialismen – tanken på att det gemensamt ägda och där staten är en aktiv ägare och garant för kvalitet, likabehandling och rättvisa villkor – är på tillbakagång. Det finns naturligtvis en demokratisk vänster, som gärna ser en kombination av demokratiska fri- och rättigheter och en sund ekonomisk utveckling, där ägandet och vinsterna fördelas på ett sätt som minskar de ekonomiska klyftorna i samhället. Bekymret för socialisterna är att den traditionella marknadsekonomin är så mycket mer effektiv i att generera vinst. Privat vinst lockar till mer entreprenörskap och risktagande än gemensam vinst. Egoismen är idag starkare än solidariteten som fenomen.

Den gröna ideologin
Den gröna ideologin har också svårt att få fotfäste. I korsdraget mellan nyhögerns nationalism och ultraliberalernas vinstjakt är det svårt att få gehör för ett annat sätt att se på människans roll i helheten. Ansvarstagande och framtidsfokus passar inte in i det dagliga flåset efter kortsiktiga kickar, vinst på andras bekostnad och egotrippar. Att bry sig om hur ekosystemen mår är uppenbarligen ointressant när medias lyhörda fokus ligger på påhittade nyheter om vem som vill gifta sig med vem i direktsändning. Och att det egna beteendet skadar vår livsmiljö och klimatet är det få som tycks vilja ta till sig ens på en elementär nivå. Inte ens Greta Thunberg tycks kunna ändra på detta. Tyckande har blivit lika viktigt som kunskap i det nya sociala landskapet.

Vi ser hur de auktoritära agerar
Putins krig mot Ukraina har i alla fall synliggjort att det finns demokratiska värden att försvara, att auktoritära regimer inte tvekar att ta till vapen för att hävda sina intressen. Vi har sett det i Assads Syrien, hur Etiopiens styre begår folkmord mot sin egen Tigray-provins, hur Modi i Indien och Bolsonaro i Brasilien beter sig mot den egna befolkningens minoriteter. Och vi ser hur uppemot var tredje svensk man sympatiserar med SD, som har tydliga auktoritära ambitioner med sin politik. SD säger själva att de vill ta kontroll över media och över utbildningssystemet. Argumenten från 1930-talet ekar ljudligt.

Regering för hela befolkningen
Demokrati är inte majoritetens diktatur. Efter ett val ska de vinnande 51 procenten sluta betrakta de resterande 49 procenten som motståndare som ska bekämpas. Polariseringen som uppstår i ett val måste upphöra efter valet och den folkvalda majoriteten måste se till hela befolkningens väl och ve. Naturligtvis med utgångspunkt i de reformer man gått till val på, men inte för att behandla halva befolkningen som fiender utan som en minoritet som ska respekteras. De kontraster media gärna lyfter fram är många gånger överdrivna och en del av dramaturgin för att locka tittare och klick.

Demokrati eller inte
Min slutsats är att den stora skillnaden idag å ena sidan går mellan länder som upprätthåller ett flerpartisystem med regelbundna demokratiska val, med begränsad korruption, med tydliga mänskliga fri- och rättigheter, samt å andra sidan auktoritärt styrda länder som i varierande grad begränsar just dessa kännetecken. Vilka ideologiska etiketter som ska sättas på olika makthavare är sekundärt. Därför blir valet mellan Biden och Putin självklart för alla demokrater.