Forskningen om MAGA-fascismen

Trump är tillbaka och nu har han förberett sig ordentligt. Han vet hur systemet fungerar och hur han kan agera. Han vet också hur han ska beskriva verkligheten på ett sådant sätt att hans hejaklack jublar. Det påminner om alla de massmöten som hölls i Tyskland för 90 år sedan. I det perspektivet blir det intressant att läsa vad forskarna ser för likheter mellan 1900-talets fascism och hur Trump bedriver kampanjer och politik.

Medkänsla fungerar inte i MAGA-fascismens tid
Maga-fascismen är vid makten i USA, slår Mikael Nilsson fast i sin debattartikel (se länk nedan) i GP. När biskop Mariann Budde under ceremonin ”i Guds namn” vädjar till Trump om medkänsla med de hbtq-personer och migranter som nu känner oro och hot, svarar Trump senare med ett flagrant personangrepp på biskopen. Hon är en vänsterradikal Trumphatare, påstod han. Andra senatorer tyckte att hon borde utvisas ur USA. Och Elon Musk bredde på med att hon är ett ”woke-virus”. Det enda hon gjorde var att vädja till Trumps medkänsla. Det kan inte MAGA-fascisterna acceptera, uppenbarligen.

Stark går först
Mikael Nilssson knyter an till hur den offentliga kristendomen blev ett verktyg även i nazisternas Tyskland. Likheterna är slående och farliga. Vi ser också hur det bara tog ett dygn för Trump att få Colombias president att acceptera hur USA nu utvisar colombianer och att vanlig diplomati inte längre gäller. Nu är det stor och stark som går före och bestämmer. Gör som jag säger eller ta konsekvenserna. Så vill amerikanerna ha sin ledare nu.

Trump vill se ett svagare Europa
Mikael Nilsson drar även fram attentaten mot Hitler som en parallell. Trump var millimeter från att bli skjuten under valrörelsen. Och det är inte osannolikt att det var risken för nya attentat som fick Trump att flytta in sin ceremoni den 20 januari inomhus, då han skulle sväras in. (Men ”glömde” lägga handen på bibeln…). När nu Musk springer Trumps ärenden i Europa är det troligen för att USA vill försvaga Europa. Musk har ju kommit ut som en närmast frälst högerextrem på senare tid och gjort vad han kunnat för att stärka extremhögern i Europas större länder. Ett första text blir nu också hur Grönlands-frågan ska lösas. Trump vill ha Grönland för att ta kontroll över Norra Ishavet och för att på sikt utvinna mineraler och annat. Han vill också positionera USA som starkare och mer dominant gentemot Europa och EU. Det är synd om danskarna nu, som måste ägna tid åt icke-frågor som hur de ska balansera Trumps rovdjursmentalitet utan att låsa fast sig i positioner som inte går att lösa annat än med våld. Och vad säger NATO?

Forskningen ger vägledning
Mikael Nilssons text är en bra påminnelse om att det alltid är intressant att ta del av vad forskare kommer fram till, forskare som kanske på heltid och under lång tid kunnat studera vissa detaljfrågor. Till skillnad från oss vanliga dödliga, som ställs inför att hantera diverse olika frågor varje dag. Det hade varit klädsamt om Tidögänget insåg detta. Att forskarna faktiskt är experter. Ibland är de inte överens, men de har metoder att närma sig fakta och att sortera dem på ett klokt sätt. Och väljer också ord och begrepp på ett sätt som skapar förståelse och gemensamma bilder av verkligheten. Ett exempel är ju att det i debatten tycks finnas två samtidiga åsikter, att Sverige har världens sämsta och världens bästa elsystem. Båda dessa åsikter kan knappast vara sanna.

Länktips: Debattartikel av Mikael Nilsson, docent i historia: https://www.gp.se/debatt/for-maga-fascismens-forsvarare-spelar-det-ingen-roll-vad-trump-och-musk-gor.2488cd6b-87bc-45fb-9119-06d85b8c4ebc

Biskop Mariann Budde vädjar till Trump om medkänsla med de som nu känner sig hotade av hans politik. https://tv.aftonbladet.se/video/380019/biskopens-vadjan-till-donald-trump-som-faatt-republikaner-att-rasa

Robert Reich: Detta är Trumps plan

Robert Reich har länge varit en sanningssägare i USA, en tydlig röst i ett alltmer svårbegripligt politiskt och kommunikativt samhälle, där olika starka särintressen har tillgripit både möjliga och omöjliga metoder för att styra debatten i sin riktning. Det räcker att säga Fox News och deras hårt vinklade syn på sanningen. Nu har Robert Reich kommenterat Trumps första vecka efter återkomsten i en läsvärd artikel och i ett Youtube-klipp talar Reich om regim snarare än administration. Nyansskillnaden är tydlig. Artikeln och Youtube-klippet är värda att ta del av. (Länktips se nedan).

Planen är att göra de rika ännu rikare och ge dem ännu mer makt
Han inleder artikeln med tydligt hävda att Trump inte har tagit täten i en global våg av hårdför konservativ populism. Det menar Reich är helt fel. Konservativ politik handlar om att bromsa och minska omfattningen av myndigheter och populismen handlar om att utmana eliter. Reich hävdar istället att det Trump vill göra är att ersätta demokratin så som vi känner den med ett oligarkiskt system. De rika, inklusive Trump själv, ska bli ännu rikare och allt syftar till att göra demokratin snarlik ett företag, som styrs av en handfull superrika personer.

Nyckelpersoner som finansierat Trump och Vance
Reich beskriver ett antal nyckelpersoner som agerar i kulisserna och som gärna ser Singapore som en förebild, en statsbildning som framgångsrikt styrs av en handfull självutnämnda ledare. En annan detalj som Reich nämner är satsningen på kryptovalutor för att steg för steg minska betydelsen och den delvis demokratiska kontrollen av den ordinarie dollarn. Peter Thiel nämns som en av finansiärerna bakom både Trump och Vance och han citeras i artikeln att ha skrivit att han inte anser att det går att förena frihet med demokrati. Thiel och hans oligark-kamrater driver numera en utveckling, där ekonomisk och politisk makt ska sammanföras.

Hur ska det gå?
Reich drar slutsatsen att amerikanerna inte kommer att tolerera en ny slags aristokrati. Landet formades en gång i tiden som en revolt mot den rikedom och den makt som på den tiden hade en självklar position. Det är bara att hoppas att Robert Reich har rätt. Att det finns förnuft kvar hos tillräckligt många amerikaner.

Länktips: Robert Reich om Trump II och första veckan: https://robertreich.substack.com/p/trumps-first-week-the-real-story?r=9ljo0&utm_campaign=post&utm_medium=web&triedRedirect=true

Och ett samtal på Youtube som kan vara sevärt: https://www.youtube.com/watch?v=4wh8VaBBTKY

SOU2025-7 igen ─ en liknelse

Ibland blir det tydligt om man använder liknelser. För att illustrera hur tillståndsgivningen för ny kärnkraft är tänkt att fungera, se föregående blogginlägg med länk nedan, kan följande liknelse vara passande.

Det behövs ett körkort, inser någon
Spola tillbaka klockan etthundra år eller mer. I trafiken rullar nu plötsligt bensindrivna fordon istället för häst-och-vagn-ekipage. Någon inser att denna nya teknik behöver något slags godkännande. ”Annars riskerar vi att få ett rent vilda västern på våra gator” som någon hävdar. Man beslutar därför om ett slags körkort för de nya fordonens framfart.

”Bilprovningen” = Strålskyddsmyndigheten
Denna tillståndsgivning utreds av en motsvarighet till SOU2025:7 och utredningen föreslår en uppdelning i två delar. För den tekniska delen ska fordonen granskas av en teknisk myndighet som kallas ”Bilprovningen” för att få ett modernt namn. I SOU2025:7 heter denna myndighet Strålskyddsmyndigheten. Det tekniska i den nya, farliga tekniken ska granskas av experter på tekniken.

En kort checklista, därefter fritt fram
Den administrativa delen av det körkort för de nya fordonen som planeras reduceras till en ekonomisk granskning så att inga betalningsanmärkningar föreligger. Självklart kollas även straffregister och andra personuppgifter. Om inget framkommer som hindrar ett körkort beviljas detta baserat på de två granskningarna.

En massa saker som inte behövs, anser SOU 2025:7
SOU2025:7 tänker sig på ett liknande sätt att det inte behövs någon annan granskning av en sökande. Inte om den sökande har ekonomiska resurser att hantera en olycka, att garantera långsiktig drift under flera decennier, att ha kunskap från drift av liknande anläggningar under lång tid osv. För att få ett ”körkort” för världens i särklass mest farliga teknik, som dessutom är tänkt att ha en nyckelposition i samhällets elförsörjning, något som är systemkritiskt ur många aspekter, behövs ingen sammanvägning av storlek på företag, specialistkompetens, samlad kompetens, koncernbolag i övrigt, samarbetspartners, referenser, erfarenheter och dokumenterad förmåga att hantera oförutsedda incidenter, att sätta in extra personella resurser och att ekonomiskt och administrativt säkerställa långsiktig drift även under komplexa förhållanden, där företagets storlek utgör en viss garanti, särskilt om det har ett statligt delägande.

Det behövs ingen storlek på företagskoncern
Nej. Det räcker, tycker utredningen, att man visat intresse för att lansera ny teknik eller en ny typ av etableringsprocess. Det nya är också att ”körkortet” kan säljas till någon annan. Det räcker att bilbesiktningen kollar att lamporna lyser och bromsarna tar. Sedan är det tuta och kör.

Och bråttom har de
En del av förslagen i SOU2025:7 är dessutom tänkta att sjösättas mycket snabbt under det första halvåret 2025. Tidögänget har ju bråttom att visa upp att något är på gång. Därför är det bråttom, tydligen. Och samtidigt har det tänkta sydkoreanska företaget med erfarenhet att bygga kärnkraft dragit sig ur processen. Det hela känns som historien om ”Mäster skräddare”. ”Kom tillbaka på lördag…..” Om det inte var så allvarligt skulle man le åt hela historien.

Länktips: Föregående text om SOU2025:7 och tillståndsgivningen för ny kärnkraft: https://christerowe.se/2025/01/nr1157-nu-krattas-manegen-for-vinstjagare/

Nu krattas manegen för vinstjägare

Tidögänget tycks ha personal som ägnar sig åt kärnkraft varje vaken timma på dygnet. Ansvariga ministrar blundar på ett oseriöst sätt för alternativa lösningar och lägger allt fokus på att till varje pris (och priset lär bli högt) driva igenom etablering av ett energislag med många risker och tydliga nackdelar. Även regeringens egna expertorgan har gett regeringen bakläxa på de förslag som kommit fram. Nu i dagarna kom ett delbetänkande som heter SOU 2025:7 och som på närmare 600 sidor beskriver hur tillståndsprocessen kan förändras och förenklas för att bana väg för nya kärnkraftsdrömmar. (Länktips till delbetänkandet och forskarkritik nedan).

Överföring av tillstånd ska uppmuntras? Verkligen?
Det som är slående vid en snabb läsning av delar av betänkandet är hur noga utredaren är att kratta manegen för nya aktörer på kärnkraftssidan. Känslan infinner sig att delar av texten är ett beställningsverk, där de nya intressenterna inom projektering och planering av kärnkraft mer eller mindre dikterat hur de vill att tillståndsprocessen ska gå till. I texten beskrivs relativt tydligt hur nya aktörer nu kan komma att söka tillstånd för att i ett senare skede överkåta driften av en färdig anläggning till ett annat bolag. På sidan 142 beskrivs dessa nya ägar- och driftsförhållanden, men utredaren problematiserar inte alls kring detta. På sidan 57 återfinns ett textförslag som föreskriver hur överförandet av tillstånd kan gå till. Som om det var den naturligaste sak i världen.

Förebilder finns på hur man mjölkar svenska skattebetalare
I praktiken kan ju det nya förfarandet kring tillstånd leda till att ett utlandsägt bolag tar över driften. Bulvaner kan bana väg för oseriösa lycksökare som förstått att intäkterna kommer att garanteras i generationer framåt av de svenska skattebetalarna. Här har ju samvetslösa kapitalister lärt sig av den unika svenska modell inom koncernskolesystemet som t.ex. har gjort ägarna bakom Engelska Skolan stormrika.

Checkbox: ekonomi
Det står på sidan 71 att ett yttrande ska inhämtas från Riksgäldkontoret gällande en sökandes ekonomiska resurser och förmåga att motsvara de krav som ställs. Men jag hittar ingen precisering av vad Riksgäldskontoret ska bedöma. Förfarandet ger ett intryck av att punkten finns med för syns skull, inte för att säkra upp att den sökande har långsiktiga förutsättningar att ta ansvar för decennier av drift av den mest komplexa energiproduktion världen skådat, där ”soporna” dessutom behöver hanteras i tusentals år. Vill vi verkligen att kärnkraftsbranschen ska locka till sig lycksökare och bolag med en kortsiktig vinsthorisont som fokus?

Modeller beskrivs som om de finns
På sidan 136 beskriver betänkandet ett antal olika varianter av kärnkraftsanläggningar. Texten skulle kunna vara hämtad från vilken hemsida som helst från branschen. Utan att nämna att flera av de typer som beskrivs ännu inte tagits i drift någonstans i världen eller ens testats i prototypformat, beskrivs modellerna som om de fanns att tillgå på en marknad. Vill vi verkligen att Sverige ska vara testmarknad för obeprövad teknik? Är det pionjärernas misstag Sverige ska betala för? Att allt skulle bli perfekt från början är knappast rimligt. Inte minst med tanke på de decennier av förseningar de senaste traditionella kärnkraftsprojekten i Europa drabbats av. Förseningar som någon måste betala. Om ingen betalar går det företag som står med förlusterna i konkurs och det händer också, som bekant. Westinghouse gick t.ex. i konkurs 2017, men rekonstruerades. Och de har redan idag stora intressen i Sverige genom att de äger f.d. Asea Atom i Västerås.

Önskvärt med storskalig prototypdrift ? Verkligen ?
På sidan 479 skriver utredaren en del om konsekvenserna av sina förslag. Det lyfts fram att tidiga principbeslut och frivilligt samråd med myndigheter ska underlätta för nya och mindre aktörer att komma in på marknaden. Det står också att de förhandsbesked som sökanden kan få från Strålsäkerhetsmyndigheten kan hämma den tekniska utvecklingen (!). Som om det vore direkt önskvärt att helt otestad teknik installeras för storskalig drift! I förbigående nämns även det kommunala godkännandet som ett hinder, som behöver hanteras. För säkerhets skull betonar texten att ett positivt förhandsbesked underlättar finansieringen. Här står verkligen de ekonomiska villkoren i centrum, men inte för staten eller för medborgarna.

Upplagt för snabba cash
En del preciseringar i texten handlar om hur många årsarbeten som sparas in i tillståndsprövningen och hur mycket tid som sparas på att Miljöbalken ges mindre betydelse än förut. De kostnader som nämns i olika avsnitt är naturligtvis bra som precisering, men handlar samtidigt bara om promille av den totala systemkostnaden vid uppförande och drift. De som kan glädjas åt SOU 2025:7 är de projekterande bolag som nu ser möjligheten till snabba cash och vältajmad försäljning när någon ny aktör ska kliva fram. Inte för att ta ansvar utan för att tjäna pengar.

Mörkret sänker sig.

Länktips: SOU 2025:7 : https://www.regeringen.se/contentassets/fd2ab0770049418bb47634c950e11064/ny-karnkraft-i-sverige–effektivare-tillstandsprovning-och-andamalsenliga-avgifter-sou-20257.pdf

Filip Johnsson (klimatpolitiska rådet-medlem) sågar regeringens ensidiga tilltro till kärnkraft i en debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JbRXRR/forskare-buschs-religiosa-tro-pa-karnkraft-ar-obegriplig

De avgörande motargumenten: https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Tidögänget har otur, eller…?

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Överkonsumtionen måste upphöra

Staffan Lindberg har gjort ett reportage i Aftonbladet om den allvarliga baksidan av vår tids överkonsumtion. En länk till en av de fyra delarna hittas längst ner under länktips. På ett berömvärt sätt har Staffan Lindberg dokumenterat vad som händer med många de klädesplagg vi skickar i retur. Genom att förse fem slumpvisa plagg med spårsändare lyckas han följa tre av plaggen, som transporteras kors och tvärs, importeras och smugglas i en komplicerad rutt. Det blir tydligt att världens ekonomi inkluderar både officiella och inofficiella maktcentra. I fokus den här gången står kinesiska Shein, som snabbt tagit stora marknadsandelar, bland annat genom att surfa på det genomslag TikTok har och genom att utnyttja kryphål i EU:s lagstiftning. Det går inte blunda för det reportaget visar.

Glesbygden och öknen får ta emot soporna
Sedan millennieskiftet har världen dubblerat produktionen av klädesplagg. Det är ofattbara volymer vi talar om. 100 miljarder nya plagg tillverkas i världen varje år och inom ett år har hälften gått till sopor. Vi har hört tidigare om hur västvärldens sopor hamnar i Afrika, men här beskrivs hur frihandelsavtalet mellan USA och Chile underlättar för textilöverskottet att hamna i Sydamerika. Den chilenska staden Iquique tar emot 60 000 ton kläder varje år varav två tredjedelar kastas. Det är 130 miljoner plagg. Varje år. Bara där.

Fattigdom och utsatthet i klädernas spår
Spårsändarna i kläderna visar att många av plaggen smugglas in i Bolivia, där knarkkarteller styr. Självklart ägnar sig inte dessa åt ideell verksamhet. Några chilenska personer intervjuas i reportaget, när de eldar upp ett lastbilslass med textilier och berättar att de får 200 kronor för besväret. I kölvattnet på soporna skymtar flyktingar, förföljda och utsatta personer. Man lever bokstavligen på sopor.

Vi får en hård dom av framtiden 
En problematik är att EU tillåter införsel av varor under 150 Euro utan förtullning. 2,3 miljarder sådana paket kom in till EU under 2024. Det innebär över 6 miljoner paket om dagen. Inse volymen och inse hur eftervärlden kommer att döma oss hårt. ”Förstod de inte hur de byggde sin överkonsumtion på oljeprodukter som de eldade upp inom ett år?” Plaggen från Shein består i snitt av 82 procent polyester eller motsvarande. Tillverkad av Putins och Trumps omhuldade olja.

Dags att förstå den allvarliga baksidan av frihandelsvurmen
Globaliseringen och frihandeln låter ju som ett utvecklingsprojekt som skulle kunna gynna hela världen. Men verkligheten visar att destruktiva krafter utnyttjar systemet på ett sätt som förebådar en total kollaps. På olika sätt måste vi självklart vända utvecklingen. Troligen genom att använda tvångsmedel eftersom konsumentens egna insikt och ansvarstagande inte tycks räcka för att begränsa flödena. Lockande filmer från influencers på sociala medier, kopplade till aggressiv marknadsföring lurar säkert många att köpa lågkvalitetsprodukter helt i onödan. Och volymerna blir extrema.

Tullfriheten borde kunna stoppas
En sak att omedelbart begränsa är naturligtvis tullfriheten på paket från tillverkarna. Produkterna kryper ju dessutom under alla regelspärrar som finns för farliga kemikalier och andra produktionsregler som vi behöver. På så sätt slås ju seriösa företag ut av orimlig konkurrens från företag som kinesiska Shein, som utgör exemplet i Staffan Lindbergs reportage. Det finns säkert fler saker att åtgärda på olika nivåer. Sverige borde kunna gå före och EU borde verkligen ta sina egna regler på allvar och förhindra att framgångsrikt arbete undermineras av global konkurrens.

Någon slags rimlig begränsning av missbruket?
Missbruk och fattigdom ledde till införande av motboken när det gällde sprit för hundra år sedan. Tydligen behöver vi en ny slags registrering för konsumtionsmissbruk. Det är inte rimligt det som sker idag.

Länktips: Del tre av fyra avsnitt i Aftonbladets reportage: https://special.aftonbladet.se/story/4BxLpe?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Från Wolf Hall till Tidö slott

Utbudet av TV-serier är stort och ibland hittar man något som fascinerar och verkligen griper tag. På SVT Play finns just nu två säsonger, totalt tolv entimmas avsnitt, av BBC:s historiska serie om Henrik VIII i England. Serien heter Wolf Hall och kretsar väldigt mycket kring Thomas Cromwell, som var kungens förtrogne. Förutom att regissören och producenten av serien har skapat en mycket sevärd serie av hög kvalitet, dessutom insett hur musiken kan användas på ett innovativt sätt är det påtagligt hur hela historien och hur den berättas har viktiga budskap till oss idag.

Landets väl och ve kopplas till en individ
För drygt tio år sedan kom tre hyllade romaner om Thomas Cromwell av Hilary Mantel. Och den första delen TV-serien spelades in strax efteråt och visades även då i SVT (något som jag missade då). Säsong 2 har nyligen spelats in. Thomas Cromwell spelas övertygande av Mark Rylance. Kungen, Henrik VIII, gestaltas av Damian Lewis och i flera andra roller ser vi skickliga skådespelare. Men det riktigt intressanta med TV-serien är hur lojaliteter, dagspolitik och beslut formas i ett sammanhang där landets väl och ve är direkt sammankopplat med en diktator.

Ingen säger nej
Det TV-serien så övertygande väver samman är hur rådgivaren Cromwell växer in i sin roll som kungens förtrogne samtidigt som han skickligt manövrerar, till synes med mycket små medel, för att i varje situation undvika en konflikt. Storyn är naturligtvis uppdiktad, men den skulle kunna vara sann. Det är så här det skulle ha kunnat gå till, den känslan är tydlig. Och budskapet till vår tid är kristallklart. I ett auktoritärt system, där en härskare i praktiken inte kan möta någon opposition, finns inte utrymme för något ifrågasättande. Ingen säger nej. Ingen vågar opponera. I alla fall inte direkt. Men under ytan bubblar konflikterna.

Putin och Trump som exempel
Om det är viktigt för England med stabilitet och en manlig arvinge blir allt annat underordnat. Även om en drottning måste avrättas för att en ny drottning ska kunna träda till. Vi ser på nära håll hur Putin lyckas och misslyckas med sina anspråk på andra länder. Om Putin säger att Kiev ska intas på några veckor i februari 2022 säger ingen rysk militär emot honom. Och nu kommer Trump tillbaka i USA. Trump som naturligtvis lärt sig av sina första fyra år i Vita Huset och som anser sig ha fått ett starkt personligt mandat i presidentvalet i november. Om Trump säger att han vill ha Panamakanalen och Grönland lär det bli så.

Lärdom för Sverige
Det var intressant att följa hela TV-seriens tolv avsnitt, även om man vet att Cromwell till slut kommer att avrättas han också. Men hur det ena leder till andra, och hur de olika detaljerna hänger samman i en intrikat väv av händelser, lojaliteter och maktanspråk beskrivs i TV-serien på ett sätt som kan vara viktigt för vår tid att komma ihåg. Sluter man avtal på Tidö slott med ett parti som är praktiken är antidemokrater kan man inte bli förvånad när demokratin steg för steg monteras ner i de lagförslag som läggs. Det kan handla om angiverilagen, om indragna medborgarskap och att det nu förbereds en lagstiftning som ger regeringen ytterligare möjligheter att utlysa undantagstillstånd utan att Riksdagen har något att säga. All makt utgår från folket, heter det. Men där förskjuts nu stadigt makten från Riksdagen till regeringen.

Länktips: Wolf Hall: https://www.bbc.co.uk/programmes/p02gfy02 Serien går just nu på SVT Play och är mycket sevärd.

Backar EU in i framtiden?

(Nu med tillägg längst ner den 17 januari 2025)
Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).

Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.

Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.

Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.

Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.

Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.

Tillägg 17 januari: Varför höjs pantbeloppet i Sverige?
Det är intressant att Returpack-Pantamera nu flaggar för en höjning av pantbeloppen. Från september 2025 kommer de nya pantbeloppen gälla för vissa förpackningar i det svenska pantsystemet. En gissning är att detta görs för att skapa ett ännu större folkligt stöd för det system vi har i Sverige, så att motståndet mot EU:s planer blir massivt. Men om detta står ingenting på Pantameras hemsida. Se länktips nedan.

Länktips: https://www.recyclingnet.se/article/view/1137418/eus_nya_forpackningsbeslut_hot_mot_pantsystemet?ref=newsletter&utm_medium=email&utm_source=newsletter&utm_campaign=daily

Från Pantameras hemsida om höjning av pantbeloppet: https://pantamera.nu/sv/om-oss/panthojning/

Den nya världsordningen

Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

SvD ledare 5 januari 2025

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.

Det går så där för mänskliga rättigheter…

En hållbar utveckling förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om hållbarhet när människors livsvillkor kränks och det inte finns en rimlig rättvisa för människor att leva sina liv i harmoni med omvärlden. Det finns organisationer som ser som sin uppgift att rapportera om hur illa det är ställt. Jag såg en sammanfattning av en av dessa (se länktips nedan) och borde naturligtvis läsa originaltexten. Men det är mycket man borde. Jag nöjer mig med att återge och kommentera en del av artikeln. Den som vill gå till källan kan hitta originalrapporten i länkarna nedan.

Först något om statistik, som har svårt att ge hela bilden
All statistik kan vinklas, eftersom den måste bygga på antaganden, indelning, förutbestämda kategoriseringar och vägningar av data. Hur minoriteter behandlas är ofta en gemensam nämnare, men det finns också korruption och andra mekanismer som skadar rättstillämpningen och hur villkoren kan se ut. Mycket börjar med hur skolan, sjukvården och de grundläggande funktionerna i ett samhälle är organiserade. All statistik blir på olika sätt en utvald bild av verkligheten, men ger ändå en viss vägledning för att förstå digniteten och allvaret i situationen.

Ur Civicus Monitor rapport december 2024

Obalans är bara förnamnet
Hur illa det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter framgår av bilden ovan. Enligt den kategorisering Civicus Monitor använder lever 30 procent av världens befolkning i ”stängda” samhällen, och bara mellan 3 och 4 procent i samhällen som de betecknar som öppna. Av världens 198 länder är det bara 40 länder som har mötesfrihet etc.

Civilsamhällets förmåga att fungera är avgörande
Krig och konflikter finns som bekant på flera ställen, men det finns självklart många fler länder med rapporterade och orapporterade fall där mänskliga rättigheter kränks. Journalister och människorättsadvokater är extra utsatta. Kvinnor likaså. En bild som framträder är att civilsamhället och strukturer för att främja civilsamhället är viktiga komponenter för att stävja problemen. Och att komma till rätta med utvecklingen, där sanning och lögn jämställs och fakta ersätts med alternativa sanningar.

Det går åt rätt håll i några länder, men…
I några länder går utvecklingen åt rätt håll. Grekland och Thailand har numera lagstiftning som ger rätt till samkönade äktenskap för att ta ett exempel. Artikeln nämner även vissa framsteg i Kazakstan och i Tjeckien.
Men på det stora hela är det oroande att grundläggande mänskliga rättigheter är åsidosatta och blockerade i så stor del av världen. Varför ska det vara så svårt att organisera en rättvis samhällsordning? Och nu kommer en ny fyraårsperiod i USA med en president som verkligen inte har det allmänt bästa i sikte. Med världens rikaste man i släptåg, som i sin tur lär ha egna mål i sikte. Utvecklingen i Tyskland, där Musk stödjer AfD, finns det all anledning att återkomma till. Tyvärr.

Länktips: Presentation av Civicus decemberrapport: https://www.democracywithoutborders.org/se/34570/civicus-endast-40-av-198-lander-har-ett-oppet-medborgerligt-utrymme/

Civicus december-rapport 92 sidor: https://civicusmonitor.contentfiles.net/media/documents/GlobalFindings2024.EN.pdf