Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.