Tag Archives: Hans Rosling

Freden handlar om att bejaka

Posted on by
2

Finns det en fred bortom alla strider, alla vapen och allt maktbegär? Det fanns en tid då fred och försoning fick ta plats. I mitten av 1900-talet tog icke-våldstanken plats och Gandhi personifierade en fredlig utvecklingsprocess, som senare tyvärr inte fått så många efterföljare. I vår egen svenska historia gjorde Dag Hammarskjöld, Alva Myrdal, Folke Bernadotte, Ulla Lindström och flera andra viktiga insatser. När minnena av Andra Världskriget bleknade bort minskade också till viss del engagemanget för en fredlig utveckling. Annat blev viktigare.

Några personer har tagit plats
Glimtvis har svenska och nordiska röster tagit plats på världsscenen. I FN banade Trygve Lie väg för Hammarskjöld i en svår uppbyggnadstid för FN. Senare gjorde Gro Harlem Brundtland sin historiska insats på 80-talet, när hon lade grunden till ett globalt ramverk för en hållbar utveckling med sin rapport ”Vår gemensamma framtid”. Det var den som senare fick ett viktigt möte i Rio de Janeiro 1992 att bli en milstolpe i historien. Dessförinnan hade Olof Palme tagit plats som en av få tydliga politiker som kritiserade Vietnamkriget. Hans Rosling, professor med ett särskilt fokus på global hälsa fick ett stort genomslag för 10-15 år sedan, framför allt genom sitt pedagogiska sätt att synliggöra och lyfta en positiv utveckling, som i och för sig kritiserades för att vara selektiv. Och så Greta Thunberg, förstås, som med sin tydlighet och skärpa tog plats på världsscenen när beslutsfattarna tvekade, och fortsatt tvekar, kring beslut för att vända utvecklingen i klimatfrågan. Vi har några personer som gjort internationellt avtryck för en fredligare värld. Men det tycks inte räcka och inte heller hjälpa.

”Make the world worse…”
Tyvärr har utvecklingen på senare tid snarast gått i en anti-fredlig riktning. Det är aggression, angrepp, krigshandlingar och våld som tar stor plats på världsscenen. Politiska ledare väljs inte för att de vill hitta bra kompromisser och samlevnadslösningar utan för att de ”står upp för” en viss grupp väljare och anstränger sig att organisera världen utifrån de egna behoven, inte utifrån ett perspektiv som skulle kunna vara bra för alla.

Jämförelse med förälderns behandling av sina barn
Om man som förälder skulle bete sig likadant skulle det bli tydligt: Att ett barn hela tiden favoriseras medan ett annat barn får nöja sig med bråkdelar av det som syskonet får. Vilken förälder skulle med gott samvete och skryta med att man särbehandlar sina barn? Översatt till ledarskapet på den politiska scenen: det är orimligt att särintresset hela tiden ska gå före allmänintresset. Egoism leder till konflikter. Vi behöver ledare som kan motivera goda kompromisser och samförståndslösningar, där lösningarna optimeras på en sammanvägd nivå.

Det mänskliga mötet och bejakandet är avgörande
Så hur får vi fred i världen? Tyvärr är mer upprustning, mer vapensystem och mer militärer det världen just nu tycks satsa på. Och det som vi för 15 år sedan trodde skulle kunna bana väg för folkliga resningar och social sammanhållning, när sociala medier började ta plats, har ju visat sig att de utvecklas till propagandakanaler för en girig maktelit. Tidigare Twitter, numera X, har under Elon Musks tid blivit allt mer ointressant och även Facebook har tappat i attraktivitet. Det mänskliga mötet och mänskliga kontakter är fortsatt viktiga för att åstadkomma den samsyn och de gemensamma lösningar som kan vända utvecklingen. Vi måste lyssna och bejaka varandras konstruktiva förslag så långt det är möjligt.

Under ytan
I nyhetsflödet nämns att SD har svårt att acceptera inskränkningar i vilka vapen som folk kan få licens för. De halvautomatiska vapen det handlar om har ingenting med viltjakt att göra. Det är snarare så att det finns människor som av olika skäl vill beväpna sig och dessa återfinns sannolikt i stor utsträckning i den krets väljare som stödjer SD. Antidemokrater som gärna ser en framtida folklig milis ser naturligtvis lokalt beväpnade grupper som en tillgång. Kraschar livsmedelsförsörjningen och/eller banksystemet kommer det att bli oroligt, uppstå plundring m.m. Då vill naturligtvis de auktoritära krafterna ta över. I skuggan av det civila försvar som Tidögänget vill forma finns risken att det skapas utrymme för detta. Den blåögdhet SD-företrädarna gärna ser som självklar i Sverige får inte tolkas symboliskt. Blåögda väljare blir lätt förda bakom ljuset.

Länktips: Svenska freds i Göteborg: https://www.svenskafreds.se/engagera-dig/lokala-grupper/goteborgs-lokalforening/

Peace av och med Merit Hemmingsson, några minuters musik värd att lyssna till: https://www.youtube.com/watch?v=9KYplpZZPQQ&list=RDL7D8jz60fFc&index=12

Vi behöver en hjärtkammare!

Posted on by
1

Vi lärde oss hur världen såg ut när vi gick i skolan. För många av oss var det kalla kriget, järnridån, de ofantliga mängderna kärnvapen på väst- och östsidan och befolkningsfrågan de stora frågorna. Hur ska vi minska antalet människor på jorden så att alla får mat? Hur ska terrorbalansen ersättas med en fredlig balans? Nedrustningsförhandlingarna var det tyngsta ämnet i nyhetsrapporteringen.

Andra bekymmer
Hans Rosling och hans skapelse Gapminder har vänt på en hel del uppfattningar. Världen har inte stannat i 70- eller 80-talets utvecklingsskede. Visst finns det fattiga, någon miljard människor utan trygg vattenförsörjning, det dubbla utan sanitet, miljoner människor på flykt, lokala krigshandlingar. Men – peppar, peppar – det har inte blivit ett tredje förödande kärnvapenkrig, det är inte stormakterna som öser bomber över varandra. Istället landade världsutvecklingen i helt andra bekymmer, som kräver helt andra lösningar.

Antropocen tidsålder
Det storskaliga sker i stället under ytan, nästan osynligt men mitt framför ögonen på oss. Vi saboterar den biologiska mångfalden, slår sönder fungerande ekosystem och ignorerar vårt egna behov av ekosystemtjänster i en takt som ingen trodde möjlig. Vi har en pågående höjning av koldioxidhalten i luften som enligt en enig forskarvärld rekordsnabbt tvingar in oss i ett helt nytt klimatscenario, med sannolikt förödande konsekvenser för miljarder människor. Människan påverkar nu livsbetingelserna på jorden så mycket att man talar om en antropocen tidsålder.

Hjärtkammaren
Man skulle önska att det fanns utsedda folkvalda personer som hade som primär och egentligen enda uppgift att granska de dagsaktuella besluten ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. En andra kammare som valdes på 10-15 år och som hade som uppgift att filtrera dagspolitiken mot det långsiktiga perspektivet. Och med ett rimligt regelverk ha möjlighet att lägga in ett veto mot sådana beslut som riskerar att dra utvecklingen i fel riktning. En barnens och jordens kammare, hjärtkammaren, som för framtidens talan idag.

Länktips:

www.gapminder.org
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/

Ett nytt sätt att utveckla

Posted on by
2

Ett nytt år. Ett nytt medvetande.  Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.