Monthly Archives: september 2021

Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Posted on by
2

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Intervju med Staffan Laestadius

Posted on by
Reply

Staffan Laestadius, som är professor emeritus i industriell omvandling vid KTH, har skrivit boken ”En strimma av hopp – Klimatkrisen och det postfossila samhället.” Hans bok har fått en hel del uppmärksamhet och han har blivit intervjuad i olika sammanhang. Jag har lyssnat till Ragnhild Larssons intervju med honom från i mars 2021 (länk se nedan) och slås av hur han betonar realism i den ofrånkomliga förändring samhället står inför. Framför allt ser jag realism i hans syn på 7-procents-målet.

Lagom steg
7 procents utsläppsminskning var det ”hack i utsläppskurvan” som Laestadius nämner och som uppstod till följd av Corona-pandemin under 2020. 7 procent är dessutom vad vi måste klara av att minska utsläppen om vi ska ha halverat dem till 2030. Genom att fokusera på steget 7 procent blir utmaningen begriplig, hanterbar och uppnåelig. Varje resa börjar med ett steg. Och om första steget är 7 procent blir det lättare att ta nästa steg. Vi behöver en hanterbarhet, rimlighet och en lagom effektiv skala tycks Laestadius mena. 5 procent räcker inte, hävdar han, då går det för långsamt. Och att diskutera större minskningar riskerar att blockera verkliga åtgärder.

Energislag
Av energislagen håller han dörren på glänt för det kollegorna på KTH forskar kring, den typ av ”småskalig” nukleär energiproduktion som det bedrivs forskning kring och där bränslet skulle kunna utgöras av restprodukter från dagens kärnkraft. I övrigt menar han att vi måste satsa på att skala upp det som gör minst avtryck i form av fossila utsläpp, dvs vind och sol och kanske vågkraft. Men också fortsätta att utveckla tekniken.

Omställning – inte tillväxt
Han sågar också teknikoptimisternas övertro på att nya tekniska lösningar kommer kunna frigöra oss från fossilberoendet och samtidigt ge oss ökad BNP. ”Vi kan inte leva på föreställningen att vi kan ha en tillväxt när det är omställning som behövs”, säger han. ”All teknik är inte bra”.

Potential
Han jämför också Sverige med Tyskland. Vi har bara 1/8-del av den vindkraft tyskarna har på samma yta och menar att vi har en stor potential också om vi inkluderar nya lösningar som att bygga tornen i trä och använda smartare teknik. Vi måste använda det bästa vi har.

Hopp
I den filosofiska delen av samtalet kommer han på ordet hopp, som han ger innebörden av att det är något betydelsefullt, som vi förhåller oss till utan att veta hur det slutar. Motsatsen beskriver han som mållöst, tomt och livlöst. Att hoppet är det sista som överger människan är väl ett gammalt känt talesätt. Men det är klart att likgiltigheten hotar runt hörnet.

Migration
Migrationsfrågan menar Laestadius kommer att bli påtaglig inom 30 år i takt med att bebodda trakter blir obeboeliga pga havsnivåhöjningar, torka och översvämningar. Det blir viktigt även utifrån detta perspektiv att tidigt börja rätta till det som är fel, eftersom allt blir dyrare och svårare ju längre vi väntar, samtidigt som det kommer att beröra allt fler människor. I förbifarten nämner han att romarriket kollapsade under migrationstryck och att det forntida assyriska riket blomstrade i 200 år för att sedan gå under under en 100-årsperiod. Historien kanske upprepar sig.

Industrin är redo, men politikerna tvekar
Rimligen måste vi snabbt förbjuda försäljning av fossildrivna bilar, menar Laestadius, och riktar sig särskilt till SUV-ägare, som han inte förstår hur de kan satsa 400-500.000 kronor på något som kommer att vara förbjudet inom kort. Just i fråga i bilindustrin tycker han också att det är märkligt att industrin inte får bättre gensvar från politiken. Industrin är redo att byta från fossil drift till el, men politikerna agerar inte tillräckligt kraftfullt.

Summa summarum, var det en intressant timme att lyssna till, med många kloka ord. Det Laestadius tycks hoppas på är att hans bok ska ge tillräckligt många och goda argument för en omställning, som blir genomförbar och hanterbar i sina konsekvenser. Det får väl snart vara slut på att se klimatfrågan som en fråga som ska hanteras separat. Utan en planet i balans har vi inte förutsättningar för allt annat vi värdesätter och behöver.

Länktips:
Intervjun börjar efter dryga 3 minuter, spola fram.
https://www.youtube.com/watch?v=Vgb9gZMFpvE

Hur ska flernivå-förvaltningen utvecklas efter pandemin?

Posted on by
Reply

Pandemin har satt fingret på behovet av en kontinuerlig process för att säkerställa att samhällets viktigaste uppgifter fungerar både i normalfallet och i oförutsedda situationer. Vi betalar skatt för att samhället ska lösa de frågor som ingen kan eller ska behöva hantera själv. Försvar, polis, domstolar, sjukvård, skola, sociala skyddsnät, infrastruktur för transporter, elförsörjning och VA-system är några av de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga sköter på ett förutsägbart sätt. Förvaltningen är organiserad i flera nivåer: stat, regioner och kommuner. Vi har dessutom EU och i viss mån FN som två överordnade nivåer. Hur bra fungerar det svenska flernivåsystemet? Och hur ska det utvecklas?

Skillnader måste få spela roll och samverkan behöver utvecklas
Re Väst arrangerade ett webbinarium på detta tema den 28 september och hade bjudit in forskare, utredare och sakkunniga till en diskussion. I den historiska tillbakablicken pekade forskaren David Karlsson på hur sällan vi faktiskt har ändrat förvaltningsmodell i Sverige. Det senaste som skett är att landstingen bytt namn till regioner i hela landet och också har fått ta hand om kulturfrågor och regional utveckling. De förslag till storregioner som figurerat i olika utredningar har av olika skäl inte förverkligats. Ska slutsatserna från webbinariet sammanfattas får det bli att den lokala förankring av beslut vårt förvaltningssystem erbjuder också måste få leda till olika bedömningar. Att lokala skillnader spelar roll måste få synas i de beslut som tas.

Hur ska prioriteringar vägas samman när intressen står varandra?
En annan tydlig synpunkt som kom fram var att staten måste vara mer delaktig i de horisontella processerna. Det exempel jag kom att tänka på i det sammanhanget är järnvägsutbyggnaden. Nationella perspektiv av att knyta ihop Stockholm med Oslo, Göteborg och Malmö behöver naturligtvis sammanjämkas med lokala och regionala behov av arbetspendling, godstransporter etc. Staten behöver vara delaktig i de samtal som förs för att förstå hur lokala och regionala prioriteringar kan jämkas samman med de nationella.

Likvärdighet måste inte innebära lika utförande
Från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, medverkade Lena Langlet, som sa att det är viktigt att samverka för att hantera det oväntade. Hon efterlyste även en större delaktighet i regionala frågor för att stärka demokratin. Johan Hirschfeldt, som varit expert i flera utredningar, betonade att någon behöver ta ansvar för ansvarsprincipen. Pandemin har synliggjort hur experter och politiken kan samverka, men också att det kan se olika ut i olika länder. David Karlsson pekade på att det har skett en dramatisk förändring i befolkningen och var folk bor och att det därför måste gå att lösa frågor på olika sätt och att olikheterna motiverar flernivåsystemet. Lena Langlet föreslog idén om frikommuner som ett sätt att få testa andra lösningar. Och att det finns behov av en ökad förståelse och kunskap om hur systemet fungerar.

Hur ska spelreglerna ändras om alla följer spelreglerna?
Det positiva med diskussionen var att behovet av ökad samverkan kom fram så tydligt, och också att det finns ett behov av att se värdet med de olika beslutsnivåerna. På knappa två timmar hinns inte så mycket med, men nog hade det varit värdefullt med ett större fokus på de frågor som ingen har ensam rådighet över och hur de ska hanteras. En omställning av transport- och energisystemet till att bli långsiktigt hållbart behöver t.ex. kopplas ihop mellan förvaltande myndigheter, offentligägda bolag och med näringsliv, civilsamhälle och direkt berörda för att klaras av på den korta tid vi har för att klara Parisavtalet. Just diskussionen om avvägning mellan förnyelsetakt och förvaltningsansvar behöver få betydligt mer utrymme. Vi kommer inte att kunna förvalta oss ut ur det gamla, eftersom det är de gamla spelreglerna som ska ersättas med nya.

Där gav webbinariet inga tydliga besked.

Länk till inspelad version av webbinariet:
här

Länk till ett samarbetsforum för cirka 40 kommuner som samverkar och utbyter kunskap om sitt klimatarbete:
https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Tyskland, Sverige och att förvaltning inte räcker

Posted on by
Reply

Idag den 26 september går tyskarna till val och väljer vem som de vill ska efterträda Angela Merkel. Och nästa år har vi riksdagsval i Sverige och väljer vem vi vill ska efterträda Stefan Löfvén som statsminister de kommande åren. Demokratin fungerar. Våra företrädare blir bortvalda eller väljer att avgå i förtid för att bereda plats för nästa person. Vanligast är kanske att förlorare avgår som en konsekvens av en valförlust. Men både Merkel och Löfvén valde att avgå när de själva valt tidpunkten.

Varför kunde inte Löfvén sitta kvar som Merkel gjort?
Till skillnad från i Tyskland skiljer vi i Sverige inte på rollen som partiledare och statsministerkandidat. Hade vi haft det tyska systemet hade Löfvén kunnat sitta kvar till valdagen och ändå aviserat sin avgång så att partiet kunde enas om en statsministerkandidat. Varför är det så? Det skapar ju en onödig karusell med regeringsombildning ett år före valet när Löfvén lämnar både partiledarskapet och statsminsterrollen samtidigt.

Kontinuitet och pragmatism
Det finns m¨ånga kommentarer att läsa om Merkel i dessa dagar. Hur hon pragmatiskt hanterat problem i den takt den visat sig nödvändiga att hantera och egentligen varit mer av en förvaltare än en förnyare. Och där finns likheter med hur Löfvén agerat. Där en Olof Palme hade sökt konfrontation för att det gav rörelse åt rörelsen har Löfvén förlitat sig på sitt omdöme och förmåga att förhandla fram rimliga lösningar. Reinfeldt var också mer av samarbetspolitiker än hans företrädare på den borgerliga sidan.

Förvaltning räcker inte
Ur ett hållbarhetsperspektiv räcker det inte att vi företräds av förvaltare. Eftersom det som förvaltas är ohållbart. För varje år som går utan att vi korrigerar för 1900-talets systemfel får vi och kommande generationer att betala dyrt. I form av drastiskt ändrade livsvillkor för allt levande på jorden. Arter utrotas, klimatförändringens effekter skapar oförutsägbarhet och försörjningskriser. Då duger det inte att vänta tills vi passerat en mängd tröskeleffekter. När isen har smält blir det inte möjligt att återskapa den.

Tiden är inte med oss
Så vilka ledare löser uppgiften bäst i Tyskland och i Sverige? Hur kan våra länder gå före och visa en framkomlig, humanistisk och demokratisk väg, när trumpister, populister och nationalister lockar fram det sämsta hos människor? Det behövs en levande diskussion om vad vi egentligen siktar mot. Hur ett rättvist och på alla sätt hållbart samhälle kan växa fram och
hur acceptansen för denna process ska bli allmängiltig. Ju längre vi väntar att på allvar ta itu med de problem vi skapat de senaste hundra åren, desto svårare kommer det att bli att hitta lösningar som accepteras av flertalet.

Mot bättre vetande
Hur svårt det kan vara att få med ”alla” på en lösning visar oss exemplet med vaccinering mot Covid-19. I vissa länder är misstron mot myndigheter så stor att man hellre chansar och avstår vaccinet än tar det. Även i vårt relativt upplysta land finns det en betydande grupp medborgare som misstror vaccinet och avstår vaccinering, trots att det ger dem själva och hela samhället bättre skydd. De tycks ha misstolkat uppmaningen ”Mot bättre vetande!”

Är det bättre att vara omedveten om vad som pågår?
Översatt till andra kriser vi tvingas hantera kommer det innebära att även självklara val att sluta bete sig själv-och samhällsdestruktivt kan bli ifrågasatta. Logiken får stå tillbaka för den upplevda osäkerheten och misstron. Människans förmåga att fritt välja att göra något annat än vad nedärvda naturliga beteenden lärt oss är det som skiljer oss från djuren. Och det verkar som att denna förmåga också blir det som till slut kommer att bli avgörande. Våra medvetna handlingar försätter oss i dilemman vi inte som mänsklighet inte mäktar att hantera. Alternativet hade varit att vi omedvetet gjort samma sak. Då hade vi troligen skyllt våra tillkortakommanden på ”gudarnas straff” eller något liknande. Hoppet ligger i att vi är medvetna om vad vi håller på med.


Vi vet att vi gör fel

Posted on by
Reply

Nyligen läste jag översiktligt några vetenskapliga artiklar publicerade med tjugo års mellanrum och skrivna av mycket ansedda forskare, bland dem John Holmberg på Chalmers. En handlade om verktyget ”ekologiskt fotavtryck”, som utvecklades för att beräkna hur skadlig en produkt kunde vara om allt ingick i form av mineralutvinning, fossil energianvändning etc. En annan artikel handlade om begreppen faktor fyra och faktor tio, som på ett förenklat sätt kan kvantifiera vilken förändring som krävs. (LED-lampans intåg anses illustrera faktor tio-begreppet eftersom energiåtgången för en LED-lampa är cirka 10% av en traditionell glödlampas). Två andra artiklar var mer nyligen publicerade och syftade till att hjälpa oss att orientera oss i den ohållbara tillvaron i syfte att visa vägen mot hållbar utveckling. Läsningen fick mig att reflektera över varför forskningen har så svårt att få genomslag i konkret förändring.

Korrigeringsprocessen kommer inte igång
På ett plan handlar olika teoretiska modeller för hållbarhet om att hitta ett sätt vetenskapligt motivera varför mänsklighetens felaktiga beteende är fel. Vi vet att vi som kultur eller som civilisation beter oss i strid med det vad naturen tål och det vi kallar hållbarhet. Vi vet att vi gör fel. Forskarnas modeller försöker formulera kvalitetssäkrade perspektiv på hur vi ska motivera åtgärder och kunna navigera i en hållbar riktning. Sunt förnuft räcker ju inte. Vi inser att det är fel att förgifta naturen med utsläpp, att vi inte ska överexploatera resurser, att det är förkastligt att utnyttja människor för snöd vinning, och att låta egenintresset ständigt gå före allmänintresset….
Allt detta felaktiga beteende behöver korrigeras, i synnerhet som klimatförändringarna så tydligt kan kopplas till vår ohejdade användning av den energirika fossila oljan.
Och det är denna korrigeringsprocess vi inte riktigt mäktar med att beskriva och sätta igång. För den kanske rubbar så många fundament.

Medan vi avvaktar växer obalansen
Vi väntar på något. Kanske på något som gör att vi slipper korrigera, kanske på att någon annan ska komma på något bättre. Det har ju gått bra så här långt. I alla fall för tillräckligt många människor. BNP växer i många länder, välfärd och livslängd ökar.
Men till priset av en ökande obalans mellan hur det är och hur det borde vara.

Studiebesök i verkligheten ger vägledning
Föreningen Ingenjörer för Miljön ordnade ett studiebesök nyligen på Angereds Gård, där nu Sveriges första naturbruksgymnasium i stadsmiljö tar plats, liksom ett besök på ett lokalt utvecklingsprojekt för s.k. Tiny Houses, som handlar om mobila småhus för små ytbehov. Odlingarna handlar i Angered mycket om agroforestry och att sätta kvalitet före kvantitet. Husbyggen i miniformat möjliggör att kunskaper och resurser tas till vara på ett klokt och hållbart sätt.

Att göra vad man kan
Och så möts vetenskapen och det praktiska. Just skärningspunkten mellan teori och praktik är intressant. Det räcker inte med principer om vi inte tillämpar dem på nya sätt och det räcker inte att göra något nytt om vi inte förstår sammanhangen. Några av de verktyg som forskats fram fokuserar på vad som INTE kan räknas som hållbart. Det är svårare att formulera kriterier för det som ännu inte tagit form och som behöver utvecklas.
Till slut kokar allt ner till ett ansvar för varje människa att göra det man förmår för att bidra till en hållbar utveckling.
Mer kan ingen begära. Mer än att det är bråttom att korrigera för mer än hundrafemtio år av felaktiga beslut.
Eller så får vi skyffla över alla problem på nästa generation och nästnästa…

(Anm. Tack, Dan Melander, för visningarna i Angered)

(Anm2. Den som vill ta del av de artiklar jag nämner ovan får mejla mig).

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Posted on by
Reply

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Vad händer 18 september?

Posted on by
Reply

(Uppdatering 19 september. Länk till CNN:s rapportering från eventet se nedan. Hotet från de högerextrema kvarstår, även om de inte var så många den 18 september).
Det planeras något i Washington den 18 september. Underrättelseuppgifter tyder på att grupper som ”Proud Boys” och ”Oath Keepers”, som är vältränade, välutrustade fristående milisgrupper på yttersta högerkanten, planerar att genomföra en aktion vid Capitoleum denna dag. (Länk till kommentatorn David Pakman och hans You-Tube- inlägg om detta, se nedan).

Man upprepar 6 januari för att protestera mot 6 januari
Enligt Pakman, som citerar andra källor, tänker sig demonstranterna framför allt ha ett fokus på hur orättvist strängt det rättsliga systemet har bestraffat deltagare den 6 januari i år, då stormningen av Capitoleum ägde rum i syfte att störa den demokratiska processen, då valet av Joe Biden som USA näste president formellt skulle klubbas. Än en gång tänker man sig således samlas vid kongressbyggnaden för att protestera mot att de tidigare protesterna lett till åtal och domar. Uppenbarligen anser sig den militanta högern ha rätt att kritisera rättsstatens försvar av sina demokratiska principer. Antidemokrater behöver inte bry sig om spelreglerna i det demokratiska samhället. De har rätt utifrån helt andra utgångspunkter.

De högerextrema bryr sig inte om demokratin
David Pakman väcker i sin kommentar en intressant och principiell fråga om hur rättsstaten egentligen ska försvara sig mot antidemokrater. Om de styrande och polisen i Washington sätter upp stängsel och konfronterar de militanta grupperna i syfte att säkerställa ordningen och skydda kongressen kommer myndigheterna av demonstranterna att beskyllas för polarisering och övervåld. Om de gör som den 6 januari och inte skyddar de folkvalda är risken stor att en ny stormning äger rum. De högerextrema själva inser naturligtvis inte det absurda i att protesterna mot efterspelet efter den 6 januari följs av ett nytt stormningsförsök. Men i deras värld har demokratin ändå ingen framtid.

18 september kommer att utnyttjas av vissa
Om det blir en ny attack den 18 september lär vi få se den förre presidenten hylla demonstranterna som patrioter och tacka dem för att de försöker rätta till ”stölden” av valet, som han ju envist hävdar ägt rum. Och beroende på hur passiva eller aktiva polis och nationalgarde är, kommer det bli en diskussion om hur lojaliteterna egentligen ser ut. Den 6 januari fanns det ju poliser på plats som hjälpte mobben att storma kongressen, liksom att det fanns politiker på insidan, republikaner, som gärna höll sig vän med den förre presidenten och hans supporters.

Bilden av presidenten är avgörande
Tyvärr har Joe Biden lite av Jimmy Carter över sig. En välvillig demokrat som framstår som en svag president, när Talibanerna tar över Kabul på det sätt som skedde. Jimmy Carter blev inte omvald just för att han uppfattades som svag i relation till Irans nya makthavare. 40 år senare ser vi mönstret upprepas. Allmänheten vill att deras president är stark. Bilden av USA är starkt förknippad med identiteten och väljarna gillar inte någon som framstår som förlorare. Skillnaden nu är att nästa presidentval är om 3 år och det lär hinna hända mycket innan dess.

Krackelerar USA?
USA måste lägga om sin politik om vi ska ha en chans att klara Parisavtalet. Men om Biden inte får med sig folk på sina förslag lär konservativa låt-gå-politiker få medhåll. Oavsett hur mycket av Kaliformien som brinner, av Louisiana som dränks eller av skördarna som torkar bort. När samhället inte längre förmår skydda sina medborgare krackelerar själva idén om ett ”vi” som är meningsfullt. Det blir en överlevnadskamp, där den med pengar och vapen tror sig kunna vinna. Ryssland och Kina behöver inte göra något, de kan lugnt titta på när världens rikaste land imploderar och de påhittade värdena på världens börser störtdyker.

Det behöver inte bli så. Men spänningarna och orättvisorna i världens rikaste land måste hanteras. Innan det är för sent.

Länktips:
David Pakman om 18 september i 6 minuters klipp

https://edition.cnn.com/2021/09/15/politics/september-18-rally-capitol-security-explainer/index.html

Prognoser räcker inte

Posted on by
Reply

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Ett par lärdomar från pandemin

Posted on by
Reply

Vad har vi lärt oss av pandemin? Det finns uppenbara och även lite oväntade erfarenheter att sätta fingret på. Här är några exempel på vad pandemin har synliggjort. Och hur vi kommer att kunna utveckla nya idéer och funktioner, beroende på vilken roll vi har.

Hemarbete
Jobba hemifrån fungerar för många, i alla fall deltid. Det sedvanliga sättet att arbeta på samma arbetsplats och sitta vid ett skrivbord på kontoret hade redan före pandemin kommit att utmanas genom införandet av flexibla arbetsplatser. Med pandemin blev det ännu tydligare att en hel del kontorsarbete kan göras hemifrån. Detta förändrar kalkylerna för kontorsytor och hur de kan komma att disponeras i andra upplåtelseformer. Hemarbete blir samtidigt ett tydlig markör för den kvarstående skillnaden för arbetare och tjänstemän. Bussförare, städare, vårdpersonal och många fler kan inte jobba hemifrån. Trångboddhet och social situation blir också tydligare om den som jobbar hemifrån inte har ett rum att arbeta ostört i. VAB blir å andra sidan lite av en gråzon. ”Du som är hemma kan väl passa på att jobba med det här…”. Vi kommer att få se tydligare regelverk för hemarbete och en annorlunda marknad för kontorsfastigheter som ett par av effekterna.

Hemester
En annan påtaglig effekt av pandemin blev att fler upptäckte värdet av att semestra på hemmaplan. Istället för att flyga utomlands till solen valde många att tillbringa semestern på hemmaplan. På sikt kan det innebära ett lyft för småskalig tjänstesektor, upplevelseindustri och turism. Att berätta om lokala sammanhang, vandra i deckarförfattares spår eller att upptäcka flora och fauna under ledning av någon kunnig person eller via en app kan skapa nya mervärden. Som vanligt handlar det om lönsamhet, men också om förmåga att samarbeta för att skapa attraktiva destinationer.

Mötesteknik
Om 100 personer ska träffas för att lyssna till några föreläsningar under en halvdag – eller kortare – har praxis varit att 100 personer använder en hel dag för att resa till mötet, delta och resa hem igen. Med pandemin har vi lärt oss att webbmöten fungerar. Samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt blir webbmöten mer lönsamma eftersom deltagarna kan arbeta med annat fram till strax före mötet. Arbetstid försvinner inte i resandetid och dessutom blir tiden produktiv. Kostnader för lokaler och resor blir mindre. En god gissning är att många möten (men definitivt inte alla) i framtiden blir i webbformat. Som spin-off finns ofta en inspelning av mötet att tillgodogöra sig plus att frågor till föredragshållaren modereras i förväg så att de bästa frågorna kommer fram.

Konsekvenser
Inrikesflyget kommer att få färre resenärer när dagspendlingen blir mindre aktuell. Konferenshotellen kommer att få färre bokningar av traditionellt snitt. Nya tjänsteföretag som hjälper till att rigga och förbereda interna och externa konferenser kommer att växa fram, inte minst när det gäller att dokumentera event, realtidsöversätta talare, skapa attraktiva flerbildsskärmar där mötesdeltagaren får flera bilder att välja mellan, möjlighet att zooma in på detaljer, repetera detaljer i presentationen osv. Utvecklingen fortsätter. Men inte linjärt. Nya upplägg och nya sätt att skapa mervärden kommer att utvecklas.

Dvs, om vi hinner innan all is har smält, alla orkaner har omöjliggjort vanligt liv på en planet i balans och innan orättvisorna på global nivå lett till ohanterliga konflikter.

Länktips:
Nyhetsbrev från Daniel Hirsch på Westander Klimat och Energi som skriver om Bromma och om att flygresandet i näringslivet kan komma att halveras:
https://www.westander.se/press/klimatkommentaren/darfor-ar-det-rimligt-att-bromma-flygplats-anvands-till-annat/