Ekonomi är inte enbart någon rapport från Wall Street

Det skrivs mycket om hur Trump kunde vinna valet i USA. Många känner en oro och besvikelse, naturligtvis. Men som heter: som man bäddar får man ligga. När man har ett utbildningssystem som gallrar bort människor baserat på deras ekonomiska situation, dvs inte låter staten stå för kostnaden för collegestudier och universitetsdito, blir naturligtvis den generella utbildningsnivån lägre än den hade kunnat bli. Och om samhället inte stöttar fortbildning, folkbildning och studieförbund ger man heller inte ungdomar en andra chans att hitta sin yrkesväg.

Det är dyrt att få en utbildning som öppnar dörrar
Det kan kosta 8 – 10 000 US dollar per läsår att studera på ett tvåårigt college. Och det är de billiga. 50 000 US dollar är inte helt ovanligt för att få studera ett år på college. Och självklart blir universitetsstudierna kostsamma. Ska man lyckas är det svårt att försörja sig med jobb vid sidan av studierna. Vid sidan av terminsavgifter måste hyra, mat och alla levnadsomkostnader också betalas.

Någon annans fel, systemets fel…
När Trump fångar upp de djupa ledens aversion mot ”eliten i Washington” är det säkert så att på ett personligt plan är det många väljare som bär på en känsla av orättvisa. Kanske inte uttalat, mer som ett konstaterande att de själva inte riktigt fått chansen att göra det de innerst inne skulle vilja göra. Det blir ”systemet” och systemets företrädare som får ta kritiken. Och när ”allt” samtidigt blir dyrare, med inflation, och stadsdelar förfaller blir det till slut för mycket av det nuvarande systemet som är fel. Då blir det också naturligt att rösta för förändring. Att Biden inte klev av tidigare var ett stort misstag. Troligen omgav han sig med för många ja-sägare.

Ekonomi är inte BNP och Wall Street
Till de generella misstag som Demokraterna begick under Biden hör också att så ensidigt förlita sig på vad Wall Street anser om ”ekonomin”. Ekonomin kan alltid beskrivas på flera sätt och hur aktiekurser och den överordnade ekonomin utvecklas är bara en sida av myntet. Vanligt folk tycks ha halkat efter och fått det tuffare i vardagen. Och då måste politiken lyhört fånga upp och åtgärda bristerna. Troligtvis har den mer utsatta delen av USA:s befolkning tröttnat på att aldrig bli lyssnad till. Inte förrän nu, då en osannolik figur som Trump lyckas återkomma och sätta ord på det som folk känner. Inte för att han är fattig eller lever ett utsatt liv, men eftersom han förstått hur han ska agera för att få maximalt stöd för sin person i den show som kallas presidentval. Och republikanerna låter honom hållas.

Se upp för klyftorna, som inte får öka
Moderatdominerade budgetar har legat till grund för den nationella politiken i Sverige under många år. Förvillande begrepp som jobbskatteavdrag används för att motivera skattesänkningar för de mest förmögna. Och även de rödgröna regeringarna har tvingats luta sig mot dessa budgetar eftersom det inte har funnits en klar majoritet för en mer solidarisk skattepolitik. Och de ekonomiska klyftor som vi ser öka i vårt land applåderas naturligtvis av SD, eftersom de bidrar till att dra isär landet och skapa den situation som alla auktoritära partier hoppas på, då det blir så stor social oro i landet att de auktoritära krafterna ser sig tvingade att gripa in…

Den tredje statsmakten – ha ha ha …
USA och Sverige har många skillnader och än så länge har vi inte politiskt tillsatta tjänstemän i alla förvaltningar och domstolar. Men ”den tredje statsmakten”, pressen, vill Tidögänget krympa. Ifrågasättande journalister är ju bara jobbigt. De kan ju råka avslöja trollfabriker och kompisrelationer mellan landshövdingar och anställda på Länsstyrelsen. Det är obekvämt. Och fristående fackpress vill man absolut inte ha, eftersom de kan ställa väldigt relevanta frågor om miljö, energi och klimat.

Slutsatsen blir att vi som vill något annat än att trumpismen ska breda ut sig får organisera oss och göra det vi kan. Det är enklare nu än om vi väntar.

Tänk om Trump återkommer

Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju:
” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.

Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå
USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.

Möjliggjorde Biden attentatet?
Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.

Momentum för en antidemokratisk utveckling
Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.

Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse
Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.

Mellanöstern och FN
En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.

Varning för J D Vance
Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.

Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar?
Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.

Länktips: Intervju med USA-forskaren Oscar Winberg: https://svenska.yle.fi/a/7-10060582

Presidentval i USA nästa år…??

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar

Vad händer 18 september?

(Uppdatering 19 september. Länk till CNN:s rapportering från eventet se nedan. Hotet från de högerextrema kvarstår, även om de inte var så många den 18 september).
Det planeras något i Washington den 18 september. Underrättelseuppgifter tyder på att grupper som ”Proud Boys” och ”Oath Keepers”, som är vältränade, välutrustade fristående milisgrupper på yttersta högerkanten, planerar att genomföra en aktion vid Capitoleum denna dag. (Länk till kommentatorn David Pakman och hans You-Tube- inlägg om detta, se nedan).

Man upprepar 6 januari för att protestera mot 6 januari
Enligt Pakman, som citerar andra källor, tänker sig demonstranterna framför allt ha ett fokus på hur orättvist strängt det rättsliga systemet har bestraffat deltagare den 6 januari i år, då stormningen av Capitoleum ägde rum i syfte att störa den demokratiska processen, då valet av Joe Biden som USA näste president formellt skulle klubbas. Än en gång tänker man sig således samlas vid kongressbyggnaden för att protestera mot att de tidigare protesterna lett till åtal och domar. Uppenbarligen anser sig den militanta högern ha rätt att kritisera rättsstatens försvar av sina demokratiska principer. Antidemokrater behöver inte bry sig om spelreglerna i det demokratiska samhället. De har rätt utifrån helt andra utgångspunkter.

De högerextrema bryr sig inte om demokratin
David Pakman väcker i sin kommentar en intressant och principiell fråga om hur rättsstaten egentligen ska försvara sig mot antidemokrater. Om de styrande och polisen i Washington sätter upp stängsel och konfronterar de militanta grupperna i syfte att säkerställa ordningen och skydda kongressen kommer myndigheterna av demonstranterna att beskyllas för polarisering och övervåld. Om de gör som den 6 januari och inte skyddar de folkvalda är risken stor att en ny stormning äger rum. De högerextrema själva inser naturligtvis inte det absurda i att protesterna mot efterspelet efter den 6 januari följs av ett nytt stormningsförsök. Men i deras värld har demokratin ändå ingen framtid.

18 september kommer att utnyttjas av vissa
Om det blir en ny attack den 18 september lär vi få se den förre presidenten hylla demonstranterna som patrioter och tacka dem för att de försöker rätta till ”stölden” av valet, som han ju envist hävdar ägt rum. Och beroende på hur passiva eller aktiva polis och nationalgarde är, kommer det bli en diskussion om hur lojaliteterna egentligen ser ut. Den 6 januari fanns det ju poliser på plats som hjälpte mobben att storma kongressen, liksom att det fanns politiker på insidan, republikaner, som gärna höll sig vän med den förre presidenten och hans supporters.

Bilden av presidenten är avgörande
Tyvärr har Joe Biden lite av Jimmy Carter över sig. En välvillig demokrat som framstår som en svag president, när Talibanerna tar över Kabul på det sätt som skedde. Jimmy Carter blev inte omvald just för att han uppfattades som svag i relation till Irans nya makthavare. 40 år senare ser vi mönstret upprepas. Allmänheten vill att deras president är stark. Bilden av USA är starkt förknippad med identiteten och väljarna gillar inte någon som framstår som förlorare. Skillnaden nu är att nästa presidentval är om 3 år och det lär hinna hända mycket innan dess.

Krackelerar USA?
USA måste lägga om sin politik om vi ska ha en chans att klara Parisavtalet. Men om Biden inte får med sig folk på sina förslag lär konservativa låt-gå-politiker få medhåll. Oavsett hur mycket av Kaliformien som brinner, av Louisiana som dränks eller av skördarna som torkar bort. När samhället inte längre förmår skydda sina medborgare krackelerar själva idén om ett ”vi” som är meningsfullt. Det blir en överlevnadskamp, där den med pengar och vapen tror sig kunna vinna. Ryssland och Kina behöver inte göra något, de kan lugnt titta på när världens rikaste land imploderar och de påhittade värdena på världens börser störtdyker.

Det behöver inte bli så. Men spänningarna och orättvisorna i världens rikaste land måste hanteras. Innan det är för sent.

Länktips:
David Pakman om 18 september i 6 minuters klipp

https://edition.cnn.com/2021/09/15/politics/september-18-rally-capitol-security-explainer/index.html