Det skrivs mycket om hur Trump kunde vinna valet i USA. Många känner en oro och besvikelse, naturligtvis. Men som heter: som man bäddar får man ligga. När man har ett utbildningssystem som gallrar bort människor baserat på deras ekonomiska situation, dvs inte låter staten stå för kostnaden för collegestudier och universitetsdito, blir naturligtvis den generella utbildningsnivån lägre än den hade kunnat bli. Och om samhället inte stöttar fortbildning, folkbildning och studieförbund ger man heller inte ungdomar en andra chans att hitta sin yrkesväg.
Det är dyrt att få en utbildning som öppnar dörrar
Det kan kosta 8 – 10 000 US dollar per läsår att studera på ett tvåårigt college. Och det är de billiga. 50 000 US dollar är inte helt ovanligt för att få studera ett år på college. Och självklart blir universitetsstudierna kostsamma. Ska man lyckas är det svårt att försörja sig med jobb vid sidan av studierna. Vid sidan av terminsavgifter måste hyra, mat och alla levnadsomkostnader också betalas.
Någon annans fel, systemets fel…
När Trump fångar upp de djupa ledens aversion mot ”eliten i Washington” är det säkert så att på ett personligt plan är det många väljare som bär på en känsla av orättvisa. Kanske inte uttalat, mer som ett konstaterande att de själva inte riktigt fått chansen att göra det de innerst inne skulle vilja göra. Det blir ”systemet” och systemets företrädare som får ta kritiken. Och när ”allt” samtidigt blir dyrare, med inflation, och stadsdelar förfaller blir det till slut för mycket av det nuvarande systemet som är fel. Då blir det också naturligt att rösta för förändring. Att Biden inte klev av tidigare var ett stort misstag. Troligen omgav han sig med för många ja-sägare.
Ekonomi är inte BNP och Wall Street
Till de generella misstag som Demokraterna begick under Biden hör också att så ensidigt förlita sig på vad Wall Street anser om ”ekonomin”. Ekonomin kan alltid beskrivas på flera sätt och hur aktiekurser och den överordnade ekonomin utvecklas är bara en sida av myntet. Vanligt folk tycks ha halkat efter och fått det tuffare i vardagen. Och då måste politiken lyhört fånga upp och åtgärda bristerna. Troligtvis har den mer utsatta delen av USA:s befolkning tröttnat på att aldrig bli lyssnad till. Inte förrän nu, då en osannolik figur som Trump lyckas återkomma och sätta ord på det som folk känner. Inte för att han är fattig eller lever ett utsatt liv, men eftersom han förstått hur han ska agera för att få maximalt stöd för sin person i den show som kallas presidentval. Och republikanerna låter honom hållas.
Se upp för klyftorna, som inte får öka
Moderatdominerade budgetar har legat till grund för den nationella politiken i Sverige under många år. Förvillande begrepp som jobbskatteavdrag används för att motivera skattesänkningar för de mest förmögna. Och även de rödgröna regeringarna har tvingats luta sig mot dessa budgetar eftersom det inte har funnits en klar majoritet för en mer solidarisk skattepolitik. Och de ekonomiska klyftor som vi ser öka i vårt land applåderas naturligtvis av SD, eftersom de bidrar till att dra isär landet och skapa den situation som alla auktoritära partier hoppas på, då det blir så stor social oro i landet att de auktoritära krafterna ser sig tvingade att gripa in…
Den tredje statsmakten – ha ha ha …
USA och Sverige har många skillnader och än så länge har vi inte politiskt tillsatta tjänstemän i alla förvaltningar och domstolar. Men ”den tredje statsmakten”, pressen, vill Tidögänget krympa. Ifrågasättande journalister är ju bara jobbigt. De kan ju råka avslöja trollfabriker och kompisrelationer mellan landshövdingar och anställda på Länsstyrelsen. Det är obekvämt. Och fristående fackpress vill man absolut inte ha, eftersom de kan ställa väldigt relevanta frågor om miljö, energi och klimat.
Slutsatsen blir att vi som vill något annat än att trumpismen ska breda ut sig får organisera oss och göra det vi kan. Det är enklare nu än om vi väntar.