Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

En seriös kärnkraftsrapport

Mycle Schneider är inte vem som helst. Det förstår man när man läser delar av den CV som han beskrev på Chalmers i veckan som gick. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt energifrågan och åt att ge råd åt regeringar när det gäller kärnkraft. Den presentation som han hade på Chalmers har jag läst igenom. Även den mest optimistiska kärnkraftskramare får rimligen svårt att på ett enkelt sätt beskriva hur Tidögängets ensidiga fokus på kärnkraft ska kunna bli verklighet och kunna spela någon roll för klimatet.

Verkligheten kommer ifatt…
Intrycket förstärks att valrörelsen 2022 enligt valtaktikerna skulle vinnas på fyra partiers enhet kring en kommunicerbar fråga. Inte på sakfrågan i sig. Den fick tjäna som förenklat budskap om hur enkelt det skulle bli att behålla nuvarande konsumtionsnivå och samtidigt fixa ”det där klimatet som forskarna pratar om”. Och skapa en antingen-eller-debatt där allt som kretsade kring klimat snabbt skulle ledas in på kärnkraftsspåret. Taktiken lyckades som bekant. Tidögänget vann 2022. Men nu kommer verkligheten ikapp dem.

Många intressanta bilder
Bilderna som Schneider visade är översiktliga, tydliga, grafiska och uppenbarligen baserade på många års faktainsamling och analys. Jag klipper in en av bilderna här för att illustrera nuläget. Det finns många fler. Hör av er om ni vill få ppt-filen i pdf-format.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Fördelningen av nya projekt
Bilden visar EU:s 27 medlemsländer och hur många reaktorer som lagts ner, som har färdigställts och är under byggande. Tjernobyl inträffade 1986 och tycks ha lagt locket på. Det som hänt de senaste 40 åren är också en kraftig kostnadsmässig fördyring av nya kärnkraftsprojekt, samtidigt som sol- och vindkraft blivit många gånger billigare. Han visade tydliga diagram på detta. Mer tankeväckande är att av de pågående 60 nya kärnkraftsprojekten i världen står Kina och Ryssland för 46, Indien för 4, Sydkorea och Frankrike för 3, USA, Brasilien, Argentina och Japan för 1 vardera. Dvs det är praktiken bara auktoritärt styrda länder som satsar på kärnkraft.

Det tycks bara vara Ryssland och Kina som klarar helheten idag
Att bygga ett kärnkraftverk är inte som att bygga en bro eller en tunnel. Det är bland det mest avancerade man kan göra, med tanke på hur alla steg i processen måste kvalitetssäkras och hur det därmed blir väldigt svårt att konkurrensutsätta olika delar. Specialistkompetens kring hållfasthet och olika gränsvärden för olika material och funktioner blir synnerligen viktiga. Jag såg en kommentar i ”flödet” att det nu i praktiken enbart är Ryssland och Kina som kan leverera kunskap, material och systemlösningar för kärnkraftverk, dvs från ax till limpa. Övriga länder behöver anlita Kina eller Ryssland för några eller flera delar i en nykonstruktion. Litar Tidöregeringen på Kina eller Ryssland? Att SD-företrädare gärna åker till Putin och hälsar på har vi genom åren sett exempel på (och SÄPO haft synpunkter på), men de övriga?

Illustrativ bild
En annan bild Schneider visade sträcker sig från 50-talet och framåt och visar hur länderna i EU27 startat och lagt ner olika reaktorer. Det är påtagligt hur länderna agerar. De sista 20 åren har man lagt ner 37 kärnkraftverk och startat 3. Bakom detta ligger naturligtvis både marknadsbedömningar och tekniska bedömningar av hur länge verken kan fungera. Det är svårt att driva dyra anläggningar när man inte får betalt för sina kostnader och rimlig ränta på investeringar.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Batterilagring ska inte glömmas bort, liksom pumpsystem
Som en egen kommentar vill jag påpeka hur batterilagring har blivit ett intressant alternativ för att jämna ut energitillförseln när vinden mojnar och solen inte skiner. Storskaliga lagringssystem kan även bygga på pumpar, där man fyller vattenreservoarer eller dammar för att använda vattenkraft som ett naturligt komplement. I Sverige har vi utmärkta förutsättningar för flera olika lösningar. Som inte kräver gigantiska investeringar och som snabbt kan komma på plats. Det är inte så att det saknas alternativ till kärnkraften.

SMR – mycket pengar läggs ner, men….
Schneider har också med ett antal bilder i sin presentation som handlar om hur det går för SMR-utvecklingen. Den som hoppas på ett snabbt genombrott för ”småskalig” och serieproducerad kärnkraft får ge sig till tåls. Det projekt som legat längst fram i USA har lagts ner. Delar av Schneiders bild nummer 45 ser ut så här. Nu-Scale började år 2000 med finansierad designutveckling.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april bild nr 45

190 länder?
Det finns naturligtvis de som lockas av de stora pengarna och ägarkoncentrationen kring det nukleära, men komplikationsnivån är samtidigt väldigt hög. Och den som hävdar att kärnkraft skulle kunna lösa energifrågan ur ett klimatperspektiv blundar för hur omöjligt det skulle vara för en majoritet av världens 190 länder att ha personal, teknik, kunnande, säkerhetssystem och ekonomi för att driva anläggningar. Hur man än vrider och vänder på tekniken är den dyr, farlig och kräver bemanning och säkerhetssystem, som andra energislag inte behöver. Det sitter ingen tekniker högst upp i varje vindkraftverk, det står ingen och tittar på batterier som lagrar ström.

Sol och vind blir billigare, kärnkraft dyrare
Det som får investerare att tveka är naturligtvis också de analyser som tex Lazard gjort 2023 och som Schneider återger på sin bild nummer 47. Kostnadsutvecklingen när man jämför per MWh, under perioden 2009 till 2023 och för olika energislag i USdollars blir ganska tydlig.

Säkerhet och annat
Till detta kommer Putins krigförning, som Schneider inte nämner. Men det är självklart en ökad säkerhetsrisk att kärnkraftverk angrips vid en kris eller ett krig. Drönare har setts vid Forsmark, så kartläggningen är klar, naturligtvis. Just detta tog inte Schneider upp, så vitt jag vet, men är ju ytterligare argument mot kärnkraft, liksom det jag brukar påpeka, att det aldrig går att utesluta den mänskliga faktorn.

Länktips: Mer om Schneiders arbete finns på www.worldnuclearreport.org

Länktips: För några dagar sedan skrev jag om Energiforsk och deras rapport, som vill göra gällande att kärnkraft ska ses som ett hållbart energislag. Länk: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Klimatfrågan sätter fingret på vad vi har forskningen till

Det klimatpolitiska rådet sågar regeringens så kallade plan för nettonoll utsläpp till 2045. Det är inte en fungerande plan eftersom Tidö-regeringen tillåter utsläppen att öka när de drastiskt borde sänkas. Att forskarna är tydliga med sina slutsatser är bra. Att regeringen inte lyssnar på sina egna experter är helt uppåt väggarna. Vem ska de då lyssna på?

Stickspår: Är Nobelfesten viktigare än forskningen?
Vad ska vi ha forskningen till? Om vi inte låter forskarnas arbete ha någon betydelse för prioriteringar och samhällets utveckling kan man ju fråga sig varför vi har forskning över huvud taget. Om vi inte behöver forskare för att navigera rätt i beslutsfattandet på samhällsnivå kan man ju fråga sig varför det delas ut Nobelpris. Är det så att själva prisutdelningen och tävlingen fram till priset är viktigare än forskningen som sådan?

Det klimatpolitiska rådets tolv förslag (inte ordagrant)
Det klimatpolitiska rådet kommer med tolv förslag till regeringen. Fyra handlar om att snabbt ta beslut som gör nytta i närtid:
– besluta ett åtgärdspaket för transportsektorns och arbetsmaskiners utsläpp
– ta fram en plan för ökat upptag av koldioxid i skog och mark
– kombinera skärpta klimatstyrmedel med riktad fördelningspolitik
– redogör för hur Sveriges EU-åtaganden ska nås i den kommande nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2024.

Åtta förslag från rådet handlar om de långsiktiga klimatmålen
– ta fram ett vetenskapligt grundat EU-mål för Sverige till 2040
– utveckla EU:s utsläppshandelssystem för att nå klimatneutralitet
– inkludera klimatperspektivet i det finanspolitiska ramverket
– koppla ihop det stärkta totalförsvaret och ökad självförsörjning med klimatomställning och -anpassning
– fokusera på energi- och resurseffektivisering i klimatpolitiken
– utforma en strategi för ett klimatneutralt jordbruk
– utforma en bredare, mindre sårbar strategi för elektrifieringen
– bredda samverkan vid utformningen och genomförandet av klimatpolitiken för att ta vara på engagemang och positiva krafter.

Man skyller på ”väljarna”
Ett nationellt och globalt hot mot vårt samhälle borde rimligen leda till att alla goda krafter samverkar och tillsammans beslutar om lämpliga åtgärder. Men i Sverige vilar regeringsmakten på ett parti som inte vill ta itu med klimatfrågan. Därmed politiseras frågan. ”Väljarna” vill ha något annat än kort- och långsiktiga lösningar på klimatproblematiken”, heter det. ”Väljarna vill inte betala för högre bensinpris”. Samtidigt som tre fjärdedelar av befolkningen vill se åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Den katastrofala utveckling som väntar runt hörnet bortser Tidögänget ifrån. Medvetet eller omedvetet.

SD är naturligtvis missnöjda
SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, har intervjuats av Aftonbladet och vill se över rådets uppdrag. Han säger: ” Vi får inte några konkreta inspel på vad politiken ska göra. Det är väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll. Det är inte särskilt konstruktivt”. De tolv förslagen är tydligen inte ”konstruktiva” enligt SD:s världsbild. Man vill ju ”med berått mod” (som högern brukar säga) försätta Sverige i en så komplicerad situation att enbart statens maktmedel duger att upprätthålla ordningen. Undantagstillstånd är t.ex. ett begrepp Åkesson snabbt kastade fram i samband med den tragiska sprängningen i Göteborg den 28 september 2021.

Det är så de auktoritära krafterna ser på samhällsutvecklingen. Ränderna går aldrig ur. Stövlarna står nog putsade i garderoben när Riksdags-kostymerna inte längre behövs. Och under tiden fördröjs allt klimatarbete.



Trettio minuter i veckan?

Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

CCS löser i bästa fall en promille av utsläppsproblemet

Sveriges Natur, som Svenska Naturskyddsföreningen ger ut, har en artikel om CCS som är läsvärd. (Länktips nedan). CCS har man talat om från oljeindustrins sida i decennier. Att fånga in och lagra koldioxiden som släpps ut. Inte minst Norge har haft en hög svansföring kring CCS. Det har låtit som om uppeldad olja skulle kunna stoppas tillbaka i gasform när oljelagren töms i Nordsjön. På ett plan är det säkert tänkbart. Men händer det något? Funkar det?

En promille
Uppeldad olja bildar koldioxid. Två syreatomer kopplas till en kolatom. På köpet utvinns energi. När det brända kolet, i gasform ska pumpas tillbaka ner i jordskorpan tar det lite större plats än förut. De två syreatomerna behöver plats. Så redan där börjar problemen. Men det är mycket värre än så. Bara 1 promille av koldioxidutsläppen har teoretiskt någon plats att lagras. Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. De övriga 999 promillena har ingen lagringsplats.

Luftslott
Av de nämnda 45 miljoner ton koldioxid handlar 80 procent om kapacitet knuten till oljebolagens prioritering att få upp mer olja ur källor som nästan är tömda. ”Luftslott” kallar Sveriges Natur dessa resurser. Det är besvärande att Norge inte tar täten och sparar så mycket som möjligt av de återstående oljeresurserna till kommande generationer. Särskilt när vi i dagsläget inte har en fungerande teknik som kan hantera effekterna av alla koldioxidutsläpp.

Tekniskt finns frågetecken och utmaningar
Gasen koldioxid behöver lagras under tryck för att ta mindre plats. Detta leder i sin tur till energianvändning för att skapa tryck och att pumpa gasen dit den ska. Ett ökat tryck sätter press på varje packning och varje koppling. Det blir då ännu viktigare att säkra upp hur tekniken konstrueras. Därmed dyrare förutom att det åtgår energi. Även transporterna av gasen kostar resurser och behöver säkras upp rent tekniskt. All teknik går sönder så det gäller att hitta rätt nivå för varje led i lagringstekniken.

Lönsamhet?
En annan faktor är att lagringen tydligt behöver kopplas till en ekonomisk vinst. De energiföretag som tänker sig att satsa på CCS behöver kunna visa sina ägare att det är lönsamt. Att bara göra det som är bra duger inte i dagens samhälle. När Stockholm Energi funderar på att investera i CCS måste de fundera både en och två gånger på kalkylen. Det effektuttag som CCS-tekniken förutsätter minskar ju bolagets debiterbara intäkt. Kalkylen för CCS blir därmed extra kännbar.

Greenwash
Hela talet om CCS känns som greenwash. Varför ägna tid åt något som i bästa fall täcker en promille av utsläppen? Det är troligen välbetalda lobbyister som ser till att CCS hela tiden kommer upp som en punkt på dagordningen. Greenwash, är nog det snällaste man kan kalla det. Och jag tror man kan lita på att Tidöregeringen kommer att lyfta fram CCS som en ”viktig del” av den ”plan” man har för klimatet. Vad Tidögänget tänker göra med de 999 övriga promillena utsläpp får vi nog aldrig veta.

Länktips: Sveriges Natur: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/ccs-en-svarfangad-losning/

En programidé till 30 minuter i SVT

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Vet du vad en Sverdrup är?

(Lagt till en länk till SR Klotets program om AMOC i länktipsen nedan).

Två-tum-fyra är ett mått som alla snickare kan i sömnen. Det finns till och med företag som heter just så, troligen för att tydligt signalera vad man kan och vill göra i form av småsnickerier. Tum-måttet har hängt med väldigt länge och hänger fortfarande kvar i vår kära tumstock och hur vi till vardags talar om grovlek på reglar till våra hemmabyggen. Att säga ”fyrtiofem-gånger-nittiofem” är svårare, tar längre tid, kan ge hörfel i bullrig miljö osv. ”Hämta en två-tum-fyra” är på så sätt snabbare och säkrare.

Måtten fanns till hands
I äldre tid var det dessutom synnerligen praktiskt. Tummens bredd angav måttet. Måttet fanns bokstavligen till hands. Bekymret var kanske att tumbredden varierade lite grand från snickare till snickare. Alnen och famnen var på samma sätt alltid närvarande. Enkla att mäta ut. Även på fiskelinor och rep. Hur många famnars djup har vi här, var en fråga som enkelt kunde mätas av var och en med ett rep och ett sänke.

Mil är praktiskt
Det blev lite krångligt, dock, när britterna som vanligt hade egna idéer. En mile, ett pound och en inch var något annat i deras värld. Verktum hette det länge i Sverige. Det gick tolv verktum på en fot. Och det gick sex fot på en famn. Alla de gamla måtten utgick från en normalbyggd man. Det som också hänger kvar, justerat efter införandet av meter och kilometer är en svensk mil. Ska man ange långa sträckor är det enklare att säga ”tre mil” än att säga ”trettio kilometer”. I det kalla Norden öppnar man inte munnen i onödan. Går något att säga med färre stavelser så gör vi det. Och pratar man mil är någon kilometer hit eller dit inte så noga. (Länktips till gamla mått, se nedan).

En miljon kubikmeter per sekund
En Sverdrup är ett mått jag nyligen lärde mig. Otto Sverdrup var samtida med Fridtjof Nansen, polarforskare och upptäcktsresande även han. Sverdrup var inte lika synlig i sin tids media, men har gjort avtryck genom att få ge namn åt vattenflöde per sekund. En Sverdrup är en miljon kubikmeter vatten per sekund. Många floder har detta flöde. Och när Golfströmmen är som starkast utanför New Foundland håller den 150 Sverdrup. Vid norska kusten är flödet 10 Sverdrup i normalfall. Det är Golfströmmen som gör att vi har ett så milt klimat på våra breddgrader.

Golfströmmen påverkas
Det som nu händer med klimatförändringarna rubbar förutsättningarna för Golfströmmen. Smältvattnet från Arktis, från grönlandsisen och andra normalt snötäckta ytor hamnar i havet och förändrar värme- och saltbalansen i havet. Oceanograferna är bekymrade. Nu gäller det att mäta Sverdrup hos Golfströmmen. Hur snabbt saktar den in?

Jetströmmarna spelar roll
Nyligen kom en rapport (länktips se nedan) om att sannolikheten för en omkastning av årstiderna i Amazonas är mycket stor. När vi tillför vattenånga i de mängder uppvärmningen leder till ökar ovädren både i frekvens och magnitud. Det regnar helt enkelt oftare och mer våldsamt. Med mer vattenånga i atmosfären är det fullt logiskt. Jetströmmarna vid Arktis har också förändrat karaktär. När arktisk luft strömmar ner får vi plötsliga kallperioder hos oss, fenomen som kommer att bli allt vanligare. Och när Golfströmmen bromsar in tillräckligt mycket går vi på våra breddgrader mot en helt ny klimatperiod.

Balansen rubbas – även om några blundar och vägrar se hoten
Sverigedemokrater och klimatförnekare kommer att ta nedkylningen som bevis på att klimatforskarna inte vet vad de talar om. ”Hur kan vi få så mycket kallare om det nu stämmer att jorden värms upp?”, kommer det heta från det hållet. Sanningen är att hela jordens mycket intrikata och balanserade klimatsystem är i gungning och vi kommer få stora variationer lokalt. Torka, översvämningar, regnperioder, arktisk kyla vartannat på ett tidigare ovanligt och nästan okänt sätt. Jordbruket och hela ekosystem kommer inte att kunna klara påfrestningarna på enkelt sätt.

Dessutom ökar ppm-halten oroväckande snabbt
Forskarna tror att någon typ av klimatkollaps inträffar inom en generation. Exakt i vilken ordning saker och ting kommer att inträffa är osäkert. De forskare som mäter halten CO2 i atmosfären har upptäckt ett oväntat och ovälkommet hack i ökningskurvan. På kort tid har ppm-malten ökat 4 enheter, något som brukar ske på årsbasis. Någon tröskeleffekt har redan inträffat, med andra ord. Kanske permafrostens grepp om frusen metan har släppt. Allt hänger ihop.

Bild från https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Länktips: http://www.hhogman.se/matt_vikter.htm

Länktips om AMOC-forskningen: https://omni.se/forskare-om-stromkollaps-kan-bli-20-grader-kallare/a/BWggPv

Länktips om SR Klotets program om AMOC-forskningen: https://sverigesradio.se/avsnitt/varningstecken-pa-att-atlantens-havsstrommar-kollapsar-kan-orsaka-brist-pa-mat

Från Science: https://www.science.org/doi/10.1126/sciadv.adk1189

Välj kloka EU-politiker den 9 juni

Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.

(Bild från Stockholm Recilience Centre)

Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar
Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.

Viktigt: Ny redovisning och ny moms
En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.

Vi måste bryta resursslöseriet
Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.

Freden
EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.

Länktips: Artikel i Science om Golfströmmen: här

Logiken bakom handlingsplanen

Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).

Litenhet är inget argument
Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.

Den centrala idén 
Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.

Hellre små steg nu än ett stort steg 2045
Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.

Mångfald hellre än enfald
Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.

Det kommer kritik när det börjar kosta…
Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.

Absolut ingen livsstilsförändring
I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet 29 december https://www.aktuellhallbarhet.se/alla-nyheter/kronika/det-kanske-finns-en-logik-bakom-klimathandlingsplanen-men-i-sa-fall-haller-den-inte/

Krönika av Kajsa Dovstad (Timbro) i GP i september 2023: https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/jorden-gar-inte-under-av-klimatkrisen.63896916-be6d-4bf0-b0f6-73af882e3eec

Platsutveckling utan omställning?

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling