Tag Archives: Klimat

2030-sekretariatet kritiserar budgetpropositionen

Posted on by
Reply

Tidö-regeringens budgetproposition presenterades i veckan som gick och det finns mycket att säga om den. Skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare är kanske logiskt för en moderatledd regering, men att lägga nära 5 000 miljoner på detta och lika mycket på att sänka bensinpriset (oavsett var man bor i landet) för att inte tala om att utan motprestationskrav stödja flygplatserna med 1 000 miljoner och nästan samma belopp genom att slopa flygskatten är kortsiktiga och märkliga prioriteringar när läget är som det är.

Även objektivt sett måste budgetpropositionen kritiseras  
Transportsektorn är en viktig del av klimatarbetet. Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som på ett aktivt och initierat sätt följer politikutvecklingen när det gäller transportnäringen. På webben ligger 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, en presentation på 45 minuter som kan vara intressant att ta del av. (Länktips, se nedan). Som Goldmann betonar i inledningen vinnlägger sig 2030-sekretariatet att vara objektiva i sina bedömningar. Sannolikt för att inte få kritik för att backa upp något politiskt partis agenda. Vilket inte hindrar att kritiken mot Tidöregeringen blir omfattande även ur 2030-sekretariatets perspektiv. En missad chans att göra rätt är alltid en missad chans och, som nämns i presentationen, varje dag utsläppen fortsätter ackumuleras koldioxid i atmosfären. (Vi fortsätter att fylla badkaret med vatten trots att det svämmar över är en liknelse som illustrerar hur vi beter oss).

Indirekt hjälper svenska skattebetalare utländska åkerier
En effekt av de låga bensin- och dieselpriser som Tidöregeringen åstadkommer med sin politik blir att åkerierna från utlandet, danska, tyska och polska exempelvis, kommer vinna på att tanka sina lastbilar i Sverige. Indirekt blir det därmed de svenska skattebetalarna som subventionerar de utländska åkerierna, när det är sänkta drivmedelsskatter som ger åkerierna fördelar. Är det verkligen vad vi vill? Att vi ska avstå välfärd och angelägna satsningar på utbildning, bistånd, kultur och civilsamhälle för att gynna åkerier från andra länder?

Någon skicklig lobbyist har varit framme
En annan liten kostnadspost i Tidöregeringens budget är att man slopar ”malus”-delen av det bonus-malus-system som funnits för husbilar. Det handlar om ett fåtal fordon och gör ingen jättestor skillnad ur klimatperspektiv, men som Mattias Goldmann sa: Det är någon lobbyist som skickligt har argumenterat för sin sak här. (Se även länktips nedan).

Lagar gäller och kan inte relativiseras
På ett principiellt plan pekar Mattias Goldmann så neutralt han kan på det faktum att Tidöregeringen (både Svantesson och Pourmokhtari) konsekvent spelar ner betydelsen av att klara de lagkrav som Riksdagen fastställt för Sveriges utsläpp år 2030. Om en regering så tydligt talar om lag, ordning och vandel är det anmärkningsvärt att man tar så lättvindigt om att bryta mot lagen. När Tidöregeringen konsekvent beskriver 2030 som en hållplats mot 2045 är det vilseledande. Och EU kommer dessutom att fortsatt kräva att Sverige når de fastställda EU-målen för 2030.

Det saknas långsiktighet och logik
En av de bilder Mattias Goldmann visade i sin webbsända analys visade nedanstående positiva och negativa exempel på effekter med budgetpropositionen. När Klimatklivet nämns på både plus- och minussidan har det att göra med att bidragsnivåerna sänkts och bara delvis återställts. Det är lite grand som med reduktionsplikten. Först slaktas den och sedan höjs den en liten aning igen. Ryckigheten i politiken skapar i sig stora problem för branscher. Vilka volymer ska nu produceras? Vem ska tillverka och till vilka priser? Man kunde tänka sig att en regering med nära band till näringslivet skulle ha större förståelse för behovet av långsiktiga spelregler.

Ur 2030-sekretariatets presentation 20 september 2024

Det mesta tyder på att det kommer att bli mycket bråttom att återställa och vässa klimatåtgärderna efter valet 2026.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/03/sankt-skatt-for-husbilar/

Länktips: 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, 45 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=3NC0tFHiOrQ

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Kärnkraftshaveriet på Tidösidan

Posted on by
2

Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.

Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar
Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.

Säkerhet kostar
Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).

Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument?
Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.

Det går inte att räkna hem ny kärnkraft
Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…

Storbritannien och Frankrike sitter fast
Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.

Vatten och batterier räcker långt
I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.

Global lösning?
Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.

Vi kan inte vänta 20 år
Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.

Länktips till tidigare kärnkraftstexter från 2024 och 2023:
https://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

https://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

https://christerowe.se/2024/01/nr1024-karnkraft-igen-det-finns-inget-manskligt-i-ett-omanskligt-system/

https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

https://christerowe.se/2023/09/nr993-karnkraften-haller-stallningarna-ett-tag-till/

https://christerowe.se/2023/04/nr957-karnkraften-igen-sa-sorgligt-att-vi-nu-lagger-skattepengar-pa-dyr-och-farlig-energi/

2030-sekretariatet gör nytta

Posted on by
2

Jag skriver för sällan om 2030-dekretariatet, inser jag. Mattias Goldmann och hans kollegor arbetar idogt och målinriktat för att Sverige ska klara klimatmålen. I Almedalen hade man en egen arena, där olika aktörer och seminarier avlöste varandra. Man hade bl.a. en lite ovanlig programpunkt med 12-åriga frågeställare, individer som blir myndiga just år 2030. Märkligt nog deltog denna gång enbart tjejer/kvinnor. Är det bara kvinnor som bryr sig och som har svar på frågorna?

Bild från seminarium där 12-åringar ställer frågor om 2030

Lite förvånande är tidsperspektivet, eller kanske inte?
När jag läser de punkter som 2030-sekretariatet själva listar i sin analys (länk, se nedan) slås jag av tidshorisonten. Det talas om självkörande bilar, om elflyg och om några teknikskiften där vätgas kan vara en pusselbit. Kanske är det rätt fokus för att få industrin att satsa på rätt tekniklösningar framåt. Kanske. Samtidigt behövs en folklig acceptans och en realism, som politiker och lokala beslutsfattare kan relatera till. Det är inte realistiskt med självkörande bilar ännu på länge, i alla fall på allmän väg. Kanske som matarbussar på flygplatser och liknande, där det är relativt väl avgränsat vilka kollisionsrisker som kan uppstå. Men på allmän väg blir det troligen svårt att uppnå den grad av systemtillförlitlighet som krävs. I alla fall under de närmaste decennierna. Och ska en teknik lanseras måste det finnas en investerare som ser möjligheten till återbetalning och vinst på insatt kapital.

Infrastruktur!
Ett antal av punkterna i 2030-analysen är lätt att hålla med om. Göteborg-Oslo och egentligen hela järnvägsstrukturen behöver snabbt ser över. Ska vi förflytta gods på järnväg måste detta transportslag vara tillförlitligt och snabbt i relation till alternativen. Och då behövs en bättre rustad infrastruktur. Att dessutom subventionera traditionellt flyg med en miljard, som Tidö-gänget nu gjort, är att i praktiken bromsa intresset för alternativen.

Det har ”alltid” varit en svensk lösning att vara innovativ
I stället för att låta skeptiker och förvillare inom SD och delar av Timbro-högern styra klimatarbetet borde regeringen ta vara på de utvecklingschanser som Sverige har att gå före, ta fram teknik och göra det vi ”alltid” har gjort, exportera smarta tekniklösningar till resten av världen. Det har ofta varit kännetecknande för Sverige att vi varit innovativa och hittat lösningar som både gjort nytta och skapat jobb här hemma. AGA-fyren, SKF:s kullager och många andra industriföretag finns som tydliga historiska exempel på hur svenskt kunnande bidragit till framsteg och välstånd.

Kan inte 2030-sekretariatet fixa en debatt?
Det som kunde vara intressant vore att låta delar av Svenskt Näringsliv möta de progressiva företag som vill gå före i utvecklingen. Varför tror Svenskt Näringsliv att en kostsam satsning på traditionell kärnkraft skulle vara bättre än havsbaserad vindkraft? Vad är det som gör att Svenskt Näringsliv vill satsa på det dyraste energislaget, när det är ett fåtal länder som ägnar sig åt den komplicerade kärnkraften? När de stora exportmarknaderna i Afrika, Sydamerika och delar av Asien kommer att efterfråga energi från betydligt enklare system. Huvuddelen av världens länder kommer inte ha förutsättningar att fasa ut oljan om alternativet blir avsevärt mycket dyrare. En debatt mellan olika företag skulle vara intressant, där det kanske blir tydligt varför Svenskt Näringsliv så enträget förespråkar det dyraste energislaget. Och 2030-sekretariatet kan hjälpa till att vaska fram lämpliga företag som ser på utvecklingen på ett mer realistiskt sätt.

Samhällsnyttiga, framtidssäkrade företag behöver synliggöras
Det är hög tid att synliggöra olika organisationers mer eller mindre dolda motiv för att förespråka olika lösningar. Lojaliteterna behöver fram i ljuset. Och samhällsnyttiga, framtidssäkrade lösningar måste få draghjälp att hitta sina finansiärer och sitt stöd. Lösningarna finns.

Länktips: https://www.2030sekretariatet.se/almedalspusslet-visar-sverige-kan-na-vara-nationella-och-eus-klimatmal/

2030-arenans ambitiösa program från 2024 i Almedalen: https://www.2030sekretariatet.se/almedalen-program-2024/

Plasteländet kräver nya grepp

Posted on by
2

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/

Så här kan hållbarheten förverkligas

Posted on by
2

Hur ska vi egentligen gå till väga för att åstadkomma ett hållbart samhälle? Hur ser beslutsgången ut och vem ska göra vad? Det har talats om hållbarhet ända sedan Gro Harlem Brundtland 1987 skrev rapporten ”Our common future”, som gjorde att Rio-konferensen 1992 landande i Agenda 21 och många förhoppningsfulla delbeslut togs på olika nivåer. Men därefter har det var it svårt. FN tog ett nytt grepp år 2015 med sin Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen. Parisavtalet samma år om att satsa på att begränsa koldioxidutsläppsökningarna till en nivå som innebär maximalt två graders temperaturökning kändes också hoppfullt.

Förnekare och förvillare har hållit på länge
Det som pågått sedan 70-talet är också en förnekelse av fakta och en massiv kampanj från oljelobbyn att sprida tvivel om riktigheten i klimatprognoserna. Under tidigt 2000-tal syntes framför allt danske Bjørn Lomborg och svenske nationalekonomen Marian Radetzki i den svenska debatten. Lomborg håller fortfarande på och bagatelliserar vad som är uppenbart för en överväldigande majoritet av forskarna. Och nyligen kunde vi läsa om hur Exxon slussar pengar till Timbro och Moderaterna.

Den ekonomiska realiteten
För näringslivets toppar handlar det om en brytpunkt mellan vad som är mest kostsamt respektive lönsamt. Är det bättre att vänta med omställningen av olika produktionsprocesser för att slippa förtida avskrivning av investeringar? Eller är det bättre att ta marknadsandelar i det nya konkurrensläge som uppstår när teknikskiftet är på gång? Företagen tänker ur sina respektive branschunika positioner. Många installationer och maskiner ska driftas i trettio år eller mer. Att då skrota dem i förtid är ekonomiskt olönsamt, även om de bygger på fossil teknologi. Man är inlåst i sin egen beslutsgång.

Rapport från ett skeende
Regeringens utredare Peter Larsson pekar på något liknande i sin senaste rapport: ”Rapport från ett skeende”, där han sedan 3,5 år haft i uppdrag att särskilt utreda norrlandslänen och hur samhället hanterar konsekvenserna av de stora industrisatsningarna Northvolt och Hybrit. Hur klarar kommunerna att matcha den snabba industriella utvecklingen? Hur går det med arbetskraftsförsörjning, bostäder och samhällsutveckling när behoven både är stora och uppstår snabbt?

Rapporten ett exempel på hur vi kan gå till väga
Intressant nog landar Peter Larsson i att, möjligen omedvetet, beskriva hur vi kan gå till väga för att åstadkomma en hållbar utveckling på bred front. Han visar med konkreta exempel och på ett övertygande sätt att det som nu behöver komma på plats är ett tydligt ledarskap på statlig nivå, gärna i utförande av länsstyrelserna. Han ser tydligt skillnaden på den traditionella följande rollen, där staten följer utvecklingen noga och den proaktiva roll som krävs för att åstadkomma både horisontell och vertikal samordning av myndigheter, näringsliv och andra organisationer. Det är en känslig balansen som måste upprätthållas i detta, och lika viktigt är kravet på insyn och transparens. Det är ett delvis helt outforskad fält som nu måste upptäckas och få sina aktörer utsedda, där legitimitet är central.

Delaktighet handlar om känslan av rättvisa
Rörligheten på arbetsmarknaden behöver öka och rapportens förslag handlar om provboende, pendlingsstöd och att uppmärksamma de problem som kan uppstå i samband med att människor tvingas bo i tillfälliga bostäder. Att det behövs en ökad satsning på bostadsbyggande ser han som självklart, men också att bättre utnyttja de dolda resurserna. Generellt synliggör rapporten en hel del av de konsekvenser som samhället måste bli mycket bättre på att hantera på ett samordnat och rättvist sätt. Han beskriver också hur viktigt det är att de beslut som fattas med anledning av klimatomställningen behöver uppfattas som rättvisa och legitima av berörda parter. Demokrati är inte enbart en fråga om en röst vart fjärde år, det är också en känsla av att vara delaktig och delansvarig i ett skeende.

Det duger inte att en vinner och 99 förlorar
För egen del brukar jag i olika sammanhang tala om framtidsnytta. Ska vi forma en hållbar utveckling måste varje beslut innehålla en avvägning, där framtiden tjänar på det som beslutas. Naturen måste må bättre, vattnet bli renare, luften klarare, människor friskare osv. Det räcker inte att matcha företagens behov med samhällets eller individens behov. Det har efterkrigstiden visat oss med (o)önskad tydlighet. Marknadens yttersta konsekvens är att en vinner och 99 förlorar. Vi kan inte ha en utveckling där majoriteten är förlorare.

Jag ska troligen återkomma till ”Rapport från ett skeende”, eftersom den innehåller flera intressanta perspektiv, som kan utvecklas ytterligare.

Länktips: Rapport från ett skeende: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/departementsserien-och-promemorior/2024/06/rapport-fran-ett-skeende/

”Varför gjorde ni ingenting åt klimatet” och kopplingen till oljelobbyn

Posted on by
4

”Varför gjorde ni ingenting? Ni visste ju hur allvarligt läget var, och ändå gjorde ni inte det som behövdes för att bromsa utvecklingen?” Så kommer det att låta när frågor ställs i framtiden om varför vi lät klimatförändringen pågå under hela början av 2000-talet. Vi hade den information som behövdes, men valde ändå att ignorera alla varningssignaler. Framtiden kommer inte att förstå hur det kunde ske.

Det handlar om makt för många ledare
En ”förklaring” som kanske kommer att användas är att bara en tredjedel av världens länder kunde kallas demokratiska, medan resten fick sina ledare på andra sätt, utan att folket fick säga sitt. Ledare som tillträtt utan folkets stöd har sett liten anledning att agera för flertalets bästa, istället har man på olika sätt befäst sin ställning och använt sin makt till att berika sig eller till att förstärka sitt inflytande, alternativt både och.

Exxon + Atlas + Timbro + Ulf Kristersson = motverkar klimatarbetet
Men även de länder som kallar sig demokratiska har påfallande svårt att göra det som är rätt ur ett mänskligt perspektiv. Lobbyister och starka, kortsiktiga ekonomiska intressen har ett avgörande inflytande på hur besluten tas. Det senaste exemplet är hur företaget Atlas agerat på Exxons uppdrag och slussat bidrag och stöd till Timbro, som i sin tur agerat för att misstänkliggöra klimatforskningen och andra som velat få till en förändring av fossilberoendet i samhället. Länktips nedan till en del av det som Dagens ETC skrivit om saken. När Ulf Kristersson var chef på Timbro pågick mycket av det som pågått i decennier. Man säger en sak och gör något annat. Pengarna styr. Och man låtsas att agendan är seriös, samtidigt som man agerar i kulisserna.

Mot bättre vetande
Så även de länder som kallar sig demokratiska agerar mot bättre vetande. Vi har en ”klimatminister” i Sverige som på fullt allvar kallar ett uttalande från den egna gruppen av vetenskapsmän, det vetenskapliga råd som är tillsatt att vägleda regeringen i klimatarbetet, för en ”åsikt”. Och skapar därmed utrymme för någon annan ”vetenskap” som skulle kunna påstå att sakförhållandena är annorlunda. Till exempel att jorden är platt. Att ett kunskaps- och vetenskapsorienterat politiskt parti så uppenbart ignorerar vad vetenskapen säger och öppnar upp för alternativa sanningar är skrämmande. Åsikter jämställs med fakta.

Det mörka 2000-talet
Så det blir svårt för framtiden att förstå vad vi höll på med under de första tre decennierna av 2000-talet. Vi hade diktaturer och halvdiktaturer som tog beslut på sina sätt. Och vi hade ”demokratier” som tillät att vetenskapen sattes på undantag, när den inte passade den rådande politiska dagordningen. Mörkret föll snabbt över 2000-talet på ett sätt som framtiden kanske kommer att jämföra med hur det var enstaka munkar i enstaka kloster som förde kunskapen vidare under den mörka medeltiden. Som jag läste i Dagens ETC idag: Vi har fler och större rubriker om M´bappés näsa i fotbolls-EM än vi har om klimatet. Mängden av och tillgången till dubbelriktad ”information” skadar oss idag på ett sätt som vi inte förstår hur vi ska värja oss emot. Vi klarar inte att sortera information från fake news och att hålla oss informerade om rätt saker. Och då har vi ännu inte sett vad AI kan åstadkomma.

Kortsiktighetens förbannelse
Min slutsats blir att det som hela tiden sätter käppar i hjulet är den kortsiktighet som präglar mycket av samhället. Är det inte Dow Jones index så är det hur många klick en nyhet fått eller hur många likes eller följare en kändis har. Egoismen och de snabba ”vinsterna” överskuggar hela tiden långsiktighet och rättvisa. Som om allt skulle gå ut på att bli mer känd imorgon än igår, att hela tiden bli bekräftad. Så att det kan stå på gravstenen hur många följare man hade på sociala medier.

Länktips: Artikel om hur Exxon påverkat opionen i Sverige: https://www.etc.se/story/saa-koepte-oljejaetten-exxon-inflytande-oever-moderaternas-miljoepolitik

Så dyrt är det att inte åtgärda klimatet

Posted on by
Reply

Vad är egentligen kostnaden för de koldioxidutsläpp världen håller på med? En grupp forskare har räknat på detta och deras rapport återges i en artikel i The Guardian, som jag läst, se länktips nedan. Det visar sig att tidigare kalkyler på kostnadseffekterna inte alls stämmer. Det amerikanska miljödepartementet, EPA, har haft en tidigare uppskattning av kostnad i storleksordningen $190 per ton koldioxid. Den nya rapporten, som The Guardian hänvisar till, visar att kostnaden snarare är $1056 per ton. Dvs mellan 5 och 6 gånger högre. Och när man räknar på hur utsläppen påverkar BNP, GDP som det heter på utrikiska, är effekten dramatisk. Det handlar om så mycket som en minskning på 50 procent till år 2100.

Även ekonomer med skygglappar borde reagera
BNP är en problematisk enhet att räkna på. BNP är ju egentligen bara en total summering av ekonomiska transaktioner och säger ingenting om nyttan i sig. BNP säger heller ingenting om förmögenhetsfördelning eller inkomstskillnader. Men det används som ett mått på hela ekonomin. Rapporten sätter fingret på hur stor skada vi gör, även om vi bortser från värden som biologisk mångfald, plasteländet i haven, kemikalierna, vattenproblemen, livsmedelskriser osv osv. Även de ekonomer som lever med skygglappar och tycker att ”vi inte har råd att rädda planeten, inte förrän senare, kanske” borde ta till sig av rapportens budskap. Att inte hejda koldioxidutsläppen så fort som möjligt kommer att skada ekonomin enormt mycket.

Oöverblickbara kedjeeffekter
Med tanke på hur ekonomin är konstruerad är det en tämligen självklar slutsats att värst slår nedgången i ekonomin mot dem som redan har det svårt. Både här hemma, men kanske framför allt ute i världen. Den sociala oro och de följdeffekter bristen på mat, vatten och basal försörjning som klimateffekterna leder till är kedjeeffekter som forskarna delvis inkluderat, men vi egentligen inte kan veta hur de kommer att slå.

Dubbel och mångdubbel skada
I tidningsartikeln jämför man hur ett ständigt pågående krig påverkar BNP. Man hävdar att nedgången i ekonomin blir precis lika stor, som om vi hade ett ständigt pågående krig. Det man missar att nämna är att sannolikheten är ganska stor att en utlösande faktor för ett eller flera de-facto-krig i kölvattnet på resursbrister och orättvis fördelning inträffar. Därmed skulle världen drabbas dubbelt och de fattiga mångdubbelt.

Och den rådande attityden hos ”regeringen” i Sverige är att allt kommer att lösa sig till år 2045. Med berått mod (för att låna ett av Ebba Buschs favorituttryck) försätter ”regeringen” oss i en extra svår sits genom att just nu öka utsläppen. Och i kulisserna väntar antidemokraterna på sin chans att få rulla in stridsvagnar på gatorna.

Länktips: artikel i The Guardian

En seriös kärnkraftsrapport

Posted on by
2

Mycle Schneider är inte vem som helst. Det förstår man när man läser delar av den CV som han beskrev på Chalmers i veckan som gick. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt energifrågan och åt att ge råd åt regeringar när det gäller kärnkraft. Den presentation som han hade på Chalmers har jag läst igenom. Även den mest optimistiska kärnkraftskramare får rimligen svårt att på ett enkelt sätt beskriva hur Tidögängets ensidiga fokus på kärnkraft ska kunna bli verklighet och kunna spela någon roll för klimatet.

Verkligheten kommer ifatt…
Intrycket förstärks att valrörelsen 2022 enligt valtaktikerna skulle vinnas på fyra partiers enhet kring en kommunicerbar fråga. Inte på sakfrågan i sig. Den fick tjäna som förenklat budskap om hur enkelt det skulle bli att behålla nuvarande konsumtionsnivå och samtidigt fixa ”det där klimatet som forskarna pratar om”. Och skapa en antingen-eller-debatt där allt som kretsade kring klimat snabbt skulle ledas in på kärnkraftsspåret. Taktiken lyckades som bekant. Tidögänget vann 2022. Men nu kommer verkligheten ikapp dem.

Många intressanta bilder
Bilderna som Schneider visade är översiktliga, tydliga, grafiska och uppenbarligen baserade på många års faktainsamling och analys. Jag klipper in en av bilderna här för att illustrera nuläget. Det finns många fler. Hör av er om ni vill få ppt-filen i pdf-format.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Fördelningen av nya projekt
Bilden visar EU:s 27 medlemsländer och hur många reaktorer som lagts ner, som har färdigställts och är under byggande. Tjernobyl inträffade 1986 och tycks ha lagt locket på. Det som hänt de senaste 40 åren är också en kraftig kostnadsmässig fördyring av nya kärnkraftsprojekt, samtidigt som sol- och vindkraft blivit många gånger billigare. Han visade tydliga diagram på detta. Mer tankeväckande är att av de pågående 60 nya kärnkraftsprojekten i världen står Kina och Ryssland för 46, Indien för 4, Sydkorea och Frankrike för 3, USA, Brasilien, Argentina och Japan för 1 vardera. Dvs det är praktiken bara auktoritärt styrda länder som satsar på kärnkraft.

Det tycks bara vara Ryssland och Kina som klarar helheten idag
Att bygga ett kärnkraftverk är inte som att bygga en bro eller en tunnel. Det är bland det mest avancerade man kan göra, med tanke på hur alla steg i processen måste kvalitetssäkras och hur det därmed blir väldigt svårt att konkurrensutsätta olika delar. Specialistkompetens kring hållfasthet och olika gränsvärden för olika material och funktioner blir synnerligen viktiga. Jag såg en kommentar i ”flödet” att det nu i praktiken enbart är Ryssland och Kina som kan leverera kunskap, material och systemlösningar för kärnkraftverk, dvs från ax till limpa. Övriga länder behöver anlita Kina eller Ryssland för några eller flera delar i en nykonstruktion. Litar Tidöregeringen på Kina eller Ryssland? Att SD-företrädare gärna åker till Putin och hälsar på har vi genom åren sett exempel på (och SÄPO haft synpunkter på), men de övriga?

Illustrativ bild
En annan bild Schneider visade sträcker sig från 50-talet och framåt och visar hur länderna i EU27 startat och lagt ner olika reaktorer. Det är påtagligt hur länderna agerar. De sista 20 åren har man lagt ner 37 kärnkraftverk och startat 3. Bakom detta ligger naturligtvis både marknadsbedömningar och tekniska bedömningar av hur länge verken kan fungera. Det är svårt att driva dyra anläggningar när man inte får betalt för sina kostnader och rimlig ränta på investeringar.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april 2024 på Chalmers

Batterilagring ska inte glömmas bort, liksom pumpsystem
Som en egen kommentar vill jag påpeka hur batterilagring har blivit ett intressant alternativ för att jämna ut energitillförseln när vinden mojnar och solen inte skiner. Storskaliga lagringssystem kan även bygga på pumpar, där man fyller vattenreservoarer eller dammar för att använda vattenkraft som ett naturligt komplement. I Sverige har vi utmärkta förutsättningar för flera olika lösningar. Som inte kräver gigantiska investeringar och som snabbt kan komma på plats. Det är inte så att det saknas alternativ till kärnkraften.

SMR – mycket pengar läggs ner, men….
Schneider har också med ett antal bilder i sin presentation som handlar om hur det går för SMR-utvecklingen. Den som hoppas på ett snabbt genombrott för ”småskalig” och serieproducerad kärnkraft får ge sig till tåls. Det projekt som legat längst fram i USA har lagts ner. Delar av Schneiders bild nummer 45 ser ut så här. Nu-Scale började år 2000 med finansierad designutveckling.

Ur Mycle Schneiders presentation 9 april bild nr 45

190 länder?
Det finns naturligtvis de som lockas av de stora pengarna och ägarkoncentrationen kring det nukleära, men komplikationsnivån är samtidigt väldigt hög. Och den som hävdar att kärnkraft skulle kunna lösa energifrågan ur ett klimatperspektiv blundar för hur omöjligt det skulle vara för en majoritet av världens 190 länder att ha personal, teknik, kunnande, säkerhetssystem och ekonomi för att driva anläggningar. Hur man än vrider och vänder på tekniken är den dyr, farlig och kräver bemanning och säkerhetssystem, som andra energislag inte behöver. Det sitter ingen tekniker högst upp i varje vindkraftverk, det står ingen och tittar på batterier som lagrar ström.

Sol och vind blir billigare, kärnkraft dyrare
Det som får investerare att tveka är naturligtvis också de analyser som tex Lazard gjort 2023 och som Schneider återger på sin bild nummer 47. Kostnadsutvecklingen när man jämför per MWh, under perioden 2009 till 2023 och för olika energislag i USdollars blir ganska tydlig.

Säkerhet och annat
Till detta kommer Putins krigförning, som Schneider inte nämner. Men det är självklart en ökad säkerhetsrisk att kärnkraftverk angrips vid en kris eller ett krig. Drönare har setts vid Forsmark, så kartläggningen är klar, naturligtvis. Just detta tog inte Schneider upp, så vitt jag vet, men är ju ytterligare argument mot kärnkraft, liksom det jag brukar påpeka, att det aldrig går att utesluta den mänskliga faktorn.

Länktips: Mer om Schneiders arbete finns på www.worldnuclearreport.org

Länktips: För några dagar sedan skrev jag om Energiforsk och deras rapport, som vill göra gällande att kärnkraft ska ses som ett hållbart energislag. Länk: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Klimatfrågan sätter fingret på vad vi har forskningen till

Posted on by
Reply

Det klimatpolitiska rådet sågar regeringens så kallade plan för nettonoll utsläpp till 2045. Det är inte en fungerande plan eftersom Tidö-regeringen tillåter utsläppen att öka när de drastiskt borde sänkas. Att forskarna är tydliga med sina slutsatser är bra. Att regeringen inte lyssnar på sina egna experter är helt uppåt väggarna. Vem ska de då lyssna på?

Stickspår: Är Nobelfesten viktigare än forskningen?
Vad ska vi ha forskningen till? Om vi inte låter forskarnas arbete ha någon betydelse för prioriteringar och samhällets utveckling kan man ju fråga sig varför vi har forskning över huvud taget. Om vi inte behöver forskare för att navigera rätt i beslutsfattandet på samhällsnivå kan man ju fråga sig varför det delas ut Nobelpris. Är det så att själva prisutdelningen och tävlingen fram till priset är viktigare än forskningen som sådan?

Det klimatpolitiska rådets tolv förslag (inte ordagrant)
Det klimatpolitiska rådet kommer med tolv förslag till regeringen. Fyra handlar om att snabbt ta beslut som gör nytta i närtid:
– besluta ett åtgärdspaket för transportsektorns och arbetsmaskiners utsläpp
– ta fram en plan för ökat upptag av koldioxid i skog och mark
– kombinera skärpta klimatstyrmedel med riktad fördelningspolitik
– redogör för hur Sveriges EU-åtaganden ska nås i den kommande nationella energi- och klimatplanen senast den 30 juni 2024.

Åtta förslag från rådet handlar om de långsiktiga klimatmålen
– ta fram ett vetenskapligt grundat EU-mål för Sverige till 2040
– utveckla EU:s utsläppshandelssystem för att nå klimatneutralitet
– inkludera klimatperspektivet i det finanspolitiska ramverket
– koppla ihop det stärkta totalförsvaret och ökad självförsörjning med klimatomställning och -anpassning
– fokusera på energi- och resurseffektivisering i klimatpolitiken
– utforma en strategi för ett klimatneutralt jordbruk
– utforma en bredare, mindre sårbar strategi för elektrifieringen
– bredda samverkan vid utformningen och genomförandet av klimatpolitiken för att ta vara på engagemang och positiva krafter.

Man skyller på ”väljarna”
Ett nationellt och globalt hot mot vårt samhälle borde rimligen leda till att alla goda krafter samverkar och tillsammans beslutar om lämpliga åtgärder. Men i Sverige vilar regeringsmakten på ett parti som inte vill ta itu med klimatfrågan. Därmed politiseras frågan. ”Väljarna” vill ha något annat än kort- och långsiktiga lösningar på klimatproblematiken”, heter det. ”Väljarna vill inte betala för högre bensinpris”. Samtidigt som tre fjärdedelar av befolkningen vill se åtgärder för att komma till rätta med klimathotet. Den katastrofala utveckling som väntar runt hörnet bortser Tidögänget ifrån. Medvetet eller omedvetet.

SD är naturligtvis missnöjda
SD:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen, har intervjuats av Aftonbladet och vill se över rådets uppdrag. Han säger: ” Vi får inte några konkreta inspel på vad politiken ska göra. Det är väldigt mycket kritik och väldigt mycket gnäll. Det är inte särskilt konstruktivt”. De tolv förslagen är tydligen inte ”konstruktiva” enligt SD:s världsbild. Man vill ju ”med berått mod” (som högern brukar säga) försätta Sverige i en så komplicerad situation att enbart statens maktmedel duger att upprätthålla ordningen. Undantagstillstånd är t.ex. ett begrepp Åkesson snabbt kastade fram i samband med den tragiska sprängningen i Göteborg den 28 september 2021.

Det är så de auktoritära krafterna ser på samhällsutvecklingen. Ränderna går aldrig ur. Stövlarna står nog putsade i garderoben när Riksdags-kostymerna inte längre behövs. Och under tiden fördröjs allt klimatarbete.