Tag Archives: Klimat

Bo en dag i 2050

Posted on by
Reply

Bo en dag i år 2050 är namnet på ett projekt som utvecklats inom ramen för HSB Living Lab, som jag skrivit om tidigare. Tanken var att forma ett lägenhetsboende som kunde konkretisera en framtida dystopisk situation, där klimatförändringar, biologisk mångfald och olika hot blivit vardag. Under några timmar har olika grupper fått uppleva hur det kan vara att bo och leva i en framtid, där mycket av det som vi idag tar för självklart inte längre är så. (Se även länktips nedan).

Reaktionerna var starka och bestående
Projektet Bomorrow, som drivs av CER vid Mittuniversitetet, (se länk nedan) , ordnade nyligen en webbsändning där HSB:s hållbarhetsansvariga berättade om hur besökarna upplevde att hantera frågor som att laga mat utan el, att ladda sin telefon med hjälp av en trampcykel och att bli varnade för drönarhot. Deltagarna fick fiktiva identiteter och roller och resultatet var att man i betydligt högre utsträckning än före besöket på den iordningställda lägenheten regelbundet tänkte på klimathotet och att man även kände det mer angeläget att åtgärda frågan. Även efter flera månader. Det överraskade projektledningen att upplevelserna så tydligt påverkade deltagarna när polletten trillade ner och konsekvenserna blev påtagliga.

Ur presentation fr HSB Living Lab

Det är inte kört…
Under webbinariet fick även byggbranschen, polisen i Västernorrland och en riksdagspolitiker från Moderaterna kommentera det de just sett och hört. Genomgående formulerade de på olika sätt att de kände en optimism, att detta dystopiska perspektiv inte fick bromsa känslan av att problemen är lösbara. Och motsatsen hade naturligtvis varit sensationellt. Om de hade sagt att ”ja, det är nog kört…”.

”Vi gör ju så mycket”
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det blir lite märkligt att höra en moderat riksdagspolitiker, David Josefsson, formulera sig att ”vi gör ju så mycket för att det inte ska bli så här.” Verkligen? Lägger ner det fristående miljö- och klimatdepartementet och underordnar det näringslivsfrågorna. Skär ner kraftigt på resurser till den myndighet som ska ha bäst på koll på de här frågorna: Naturvårdsverket. Skär kraftigt i stödet till civilsamhällets viktigaste kunskapsresurs, studieförbund och folkhögskolor. Tar bort stödet för att skaffa elbil och och och….

Trots, inte tack vare
Extra märkligt blir det när Moderaterna hävdar att ”vi är på rätt väg” och att ”politiken vill lösa problem”, samtidigt som Sverige inte kommer att klara de mål EU satt upp och regeringens största samarbetsparti konsekvent spelar ner klimatfrågan i betydelse, förlöjligar och ifrågasätter personer som lyfter klimatfrågan och hjälper fossilbranschen att fortsätta med utsläppen genom att stödja flyget med miljarder hellre än att rusta upp järnvägen, gör en grej av att köttätande är en rituell vana osv. Det låter bra att vi är på rätt väg, men det är TROTS Tidö-regeringen, inte tack vare, i så fall.

Alltid Kina, aldrig per capita
David Josefsson säger i alla fall att vi måste värna demokratin och att vi behöver motverka populister. (Man kan ju undra hur kul det känns att hela tiden anpassa politiken till SD om nu dessa frågor är viktiga). Och för att relativisera Sveriges betydelse tar David Josefsson naturligtvis upp Kina. Det är så det brukar heta från det hållet. Det han naturligtvis inte säger att per person, per capita, konsumerar Sverige långt över vad som är långsiktigt hållbart. Och att per capita-jämförelsen är det rimliga med tanke på vad som egentligen driver utsläppen och hur utsläpp behöver hanteras. Jämförelsen brukar vara att vi i Sverige beter oss som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande. Men det nämner inte Josefsson.

Det är många detaljer som påverkas och tillit som behövs
Men åter till HSB och Bo-en-dag-i-2050-projektet. Greppet är naturligtvis tänkvärt och illustrativt. För att synliggöra en tänkbar, egentligen otänkbar, framtid för oss i Sverige och våra barn och barnbarn. Den robusthet och överlevnadskraft som finns i lokalsamhället är helt avgörande, tror jag. Att vi hjälps åt, tar hand om varandra, hjälps åt med det som vi har kunskap om osv. Den just-in-time-logik som industrin och detaljhandeln vant oss vid kommer att behöva ersättas med lagerhållning, samverkan, kloka planeringshorisonter och att vi bygger tillit bortom Bank-ID-systemet. När internet bara fungerar sporadiskt och med förbehåll behöver vi andra system för att kompensera varandra för varor och tjänster.

HSB avslutade webbinariet med att tipsa om sin hemsida för Living Lab.

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/

Länktips: https://www.hsb.se/hsblivinglab/projekt-i-huset1/bo-en-dag-i-ar-2050/

Länktips: Bomorrow vid CER, Mittuniversitetet: https://www.bomorrow.se/

Borde vi inte ta höjd för osannolikheter?

Posted on by
Reply

Människan tycks ha svårt att ta otydliga hot på allvar. Det är när vi står inför det konkreta problemet som vi eventuellt agerar. Det har kanske med vår anpassning att göra, vår förmåga att hitta lösningar här och nu. De hot vi står inför i och med klimatförändringarna är därmed svårare att ta som utgångspunkt för vårt agerande. Hoten är fortfarande diffusa, kommer att inträffa någon gång i framtiden och kanske inte här. De upplevs nästan som rykten, som kan avfärdas.

Är 15 procent mycket?
Samtidigt har vi under decennier nu matats med forskningsrapporter och analyser som alla pekar i samma riktning. Planeten är på väg in i ett nytt och okänt läge, där mänsklig aktivitet har gjort att det mångtusenåriga jämviktsläge vi har haft är på väg att rubbas. Glaciärerna smälter snabbare än beräknat. AMOC-systemet har tappat 15 procent av sin kapacitet. (Se länktips nedan angående AMOC, samt en The Guardian-artikel). Det finns tecken som tyder på att Amazonas regnskog har skövlats så kraftfullt att hela denna tropiska ”lunga” kommer att få svårt att finnas kvar som självbalanserande system, vilket i sin tur kan påverka andra luftströmmar, nederbördsmängder, ökenbildning osv. Allt hänger ihop.

Tröskelnivåer är osäkra
Den rådande bilden är att havsnivåhöjningen kommer att vara upp till en meter om 75 år. Men det är långt ifrån säkert eftersom återkopplingseffekter är mycket svåra att räkna på. Liksom att tröskelnivåer alltid bygger på en viss sannolikhet. Även det osannolika kan inträffa och då förstärks naturligtvis andra effekter. Ett större sjok av Antarktis glaciärer skulle exempelvis kunna brytas loss. Eller avsmältningen från landbaserade glaciärer skulle kunna ske mycket snabbare än tidigare. När olika komponenter i vårt klimatsystem rubbas vet vi ju inte exakt hur resten av det komplexa systemet reagerar. Men vi vet att med mer avdunstning till regn kommer väderfenomenen att bli mer extrema. Stormarna både mer frekventa och kraftigare. Jordskred och översvämningar mer sannolika. Väderfenomenen blir svårare att beräkna på både kort och lång sikt.

Fem miljarder behöver flytta….
När vi närmar oss något mellan en och två meters havsnivåhöjning kommer det steg för steg bli allt svårare att bo kvar i våra kuststäder. Minst fem miljarder människor bor kustnära. De försörjer sig bland annat på att det finns tillgång till livsmedel, färskvatten och fungerande infrastruktur. En indikator kommer att bli sjunkande fastighetspriser, och att försäkringsbolagen vägrar försäkra fastigheter. När lån på så sätt förfaller, där säkerheten utgörs av framtida värde på en fastighet kommer ett ”chicken-race” utan motsvarighet att äga rum. Alla banker kommer att jaga säkra belåningar. Kustnära fastigheter räknas bort. Korthus-ekonomin faller samman.

Kaoset väntar
Risken är uppenbar att forskarna, för att inte verka oseriösa, har räknat lite för ”snällt” sannolikheten för en snabb havsnivåhöjning. Inom två generationer kan det hela börja ta fart på allvar, när vissa områden på jorden blir obeboeliga och hundratals miljoner människor inte längre har sin försörjning. Bristen på mat och färskvatten, störningar i transporter, tillverkning och energiförsörjning kommer stegvis att bli så allvarliga att stora folkförflyttningar blir nödvändiga. När miljontals människor samtidigt söker sig nya bosättningar tvingas de ge upp det nuvarande boendet och kommer att få synnerligen svårt att skapa sig en ny försörjning. Det blir i praktiken omöjligt undvika en kaosartad utveckling.

Borde vi inte minimera riskerna?
Inom ett par generationer kan detta tyvärr vara det som händer. Elon Musk kanske hinner åka till Mars med sina raketer och andra miljardärer kanske kan köpa sig förnödenheter och skydd (men inte om pengar inte längre räknas). Mycket av det som vi idag tar för självklart kommer att upphöra. Och kampen för överlevnad blir konkret. Det låter kanske överdrivet och verklighetsfrämmande, men rimligen borde mänskligheten kunna ta sig samman och minimera risken för ett sammanbrott. Tydligen har vi svårt att föreställa oss hot som inte är konkreta.

Blir Göteborg i praktiken obeboeligt under mina barnbarns levnad?

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Amoc_(system_av_havsstr%C3%B6mmar)

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2024/feb/09/atlantic-ocean-circulation-nearing-devastating-tipping-point-study-finds

Det hade varit fullt naturligt…

Posted on by
Reply

Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som fokuserar på transportsektorns snabba omställning till fossiloberoende till 2030. I en debattartikel riktad till klimatminister Romina Pourmokhtari föreslår han att ministern kopplar upp sig på länk till COP30-mötet i Brasilien. Dels för att det visar hur möten kan göras digitala, dels för att påpeka vilken viktig roll svenskt näringsliv har haft i införandet av hård- och mjukvara för internetuppkoppling. (Se länktips nedan).

En fullt rimlig åtgärd
Det Goldmann föreslår hade ju varit fullständigt naturligt för en engagerad klimatminister att göra. Särskilt om hon hade varit gravid, som nu Pourmokhtari är. Det finns medicinska skäl till att avstå en lång och ansträngande resa. Men då hade det ju också varit ganska självklart att någon annan minister hade åkt. Den lösning som Goldmann föreslår hade kunnat vara et sätt att visa intresse för FN:s klimatarbete och markera att Sverige fortfarande vill göra vår del (och lite till) för att åstadkomma det som krävs.

Vad skulle hon säga?
Statsministern åker till Estland och Pourmokhtaris chef, Busch, är knappast intresserad av annat än att sy ihop något kärnkraftspaket, som förhindrar en snabb omställning av energisektorn. Hon köper ju hellre otestade SMR-verk som kanske kan komma i drift i början av 2040-talet än släpper fram billig vind- och solkraft, som världens fattiga länder skulle kunna kopiera system från. Och Pourmokhtari kommer naturligtvis inte koppla upp sig mot COP30. Vad skulle hon säga? Att Sverige kraftigt har ökat utsläppen under Tidöregeringen? Att Sverige tyvärr inte bryr sig om klimatfrågan, eftersom den enligt många på högerkanten är kraftigt överdriven om den ens finns som ett problem…? Att hon just har läst Björn Lomborgs artikel i Svenska Dagbladet och insett att han har rätt?

Egentligen har prioriteringarna varit synliga länge
Egentligen är det inget som överraskar. Redan när Tidöregeringen tillträdde och det separat miljö- och klimatdepartementet lades ner fick vi alla en tydlig signal om regeringens prioriteringar. Näringslivet överordnat miljö och klimat. Och bistånd och utrikeshandel packas ihop som en insats. Den som vill ha miljöåtgärder måste se till att de gynnar näringslivet. Och den som vill se bistånd måste se till att biståndet gynnar affärerna…. Det är så de tänker sedan valet 2022 i Rosenbad. Och läser Lomborgs försåtligt förvillande artiklar. Och skippar FN:s klimatarbete. Och blockerar framväxten av småskalig energiproduktion. Kul ändå att Mattias Goldmann orkar låtsas att de skulle bry sig i Rosenbad.

Länktips: Mattias Goldmanns artikel: här

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Posted on by
Reply

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Läsning: Erika Bjerström: Demokratin dör i hettan

Posted on by
2

Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.

Klimat: Isen på Antarktis

Posted on by
Reply

Då och då kommer rapporter om att isen på Antarktis återhämtar sig eller åtminstone inte smälter i den takt som förväntats av de prognoser som klimatforskarna arbetar med. Att Antarktis inte smälter fort borde naturligtvis glädja de flesta. Men klimatförnekare och dito skeptiker passar ju också på att låta detta exempel illustrera att allt är överdrivet och att klimatvariationer alltid har funnits osv.

Gigantiska mängder is som inte får smälta
Det är som bekant enorma mängder is som lagras på Antarktis. Havsnivån skulle höjas storleksordningen 15 – 20 meter om all is skulle smälta och i praktiken göra slut på dagens samhällen. Grönlands is brukar beräknas motsvara en havsnivåhöjning på cirka 7 meter. Den höjningen är också omöjlig för dagens samhällen att hantera. Arktis is flyter ju på vattnet och skulle innebär mindre havsnivåhöjningar, som delvis har påbörjats.

Det är komplexa förlopp
Den effekt som rapporteringen sällan tar upp är att smältvattnet runt Antarktis i sig kan bromsa avsmältningen. Den is som smälter är ju nollgradigt vatten och om man omgärdar hela Antarktis med nollgradigt vatten bromsar rimligen avsmältningen in. Det är inte så konstigt. Samtidigt påverkar dessa stora mängder kallvatten naturligtvis de havsströmmar som i vanliga fall transporterar varmare vatten från oceanerna närmare Antarktis. Att förloppen inte blir linjära borde väl journalisterna ganska snabbt inse, tycker man. Särskilt om de läser lite av den forskning som finns kring hur de branta iskanterna på glaciärerna i sig utgör ett skydd. (Se länktips nedan).

Tidsfaktorn är hisnande
Svängningarna lär blir större i takt med att både havstemperaturen och lufttemperaturen höjs. För min del är jag mer oroad över havstemperaturen eftersom den lagring som sker i haven rimligen kommer att ta tusentals år att balansera ut. Vi dömer framtida generationer till att leva i ett klimattillstånd, som på ett farligt och destruktivt sätt skapar onödigt kraftiga och förödande orkaner, oväder, stormar, bränder och annan förödelse. Exempelvis havsnivåhöjning. Alla kustnära städer borde snarast ta fram planer på hur man skyddar sig mot översvämningar.

Portar mot havet
Portar mot havet har diskuterats i 15 – 20 år i Göteborg. Det är en stor investering och en teknisk utmaning eftersom Göta Älv inte slutar att rinna bara för att havet trycker på. Och Nordre Älv har sina begränsningar. Det rimliga är att staten organiserar och finansierar en forskarledd grupp som får 5 – 6 år på sig att ta fram förslag på lämpliga åtgärder för alla utsatta samhällen, Annars riskerar vi få en debatt om vilka städer som är ”rättvist” att offra, när inte pengar, tid och resurser räcker till för att skydda alla. (Se länktips om en motion för portar i Göteborg från förra riksdagsåret).

Prioriteringar?
Istället har vi en Tidöregering som ser det som sin uppgift att staten, skattebetalarna, subventionerar dyr, farlig och otestad SMR-teknologi för serietillverkade en-gångs-kärnkraftverk. Prioriteringarna och omdömeslösheten är uppseendeväckande, minst sagt.

Länktips: Antarktis-artiklar som inte är särskilt hoppfulla: https://www.expressen.se/nyheter/klimat/hon-har-lost-gatan-darfor-smalter-glaciaren-sa-sakta/

och: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/EQrkWa/domedagsglaciarerna-i-antarktis-smalter-ny-studie

och: https://www.sverigesradio.se/artikel/varme-over-antarktis-kan-orsaka-tillvaxt-av-isen

Motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/yttre-portar-for-att-skydda-goteborg-och-en_hb02898/

Avslag på motion om portar: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/samhallets-krisberedskap_hb01f%C3%B6u7/

Den som blundar slipper förklara vad han ser

Posted on by
Reply

Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.

Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.

Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.

Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.

Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.

Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.

Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.

Nyfiken på Mexikos president

Posted on by
1

En av de göteborgsforskare som tidigt gjorde intryck på mig när jag på allvar började sätta mig in i miljöfrågorna för snart 30 år sedan var Thomas Sterner. Genom åren har han bidragit med värdefull forskning och skapat klarhet kring vad som behöver göras för att Hållbarheten ska vara nåbar. Nu läste jag en krönika i Aktuell Hållbarhet, skriven av Thomas Sterner, och kände ett behov av att haka på. Även om mycket ser hopplöst ut och det stora landet i väster återigen valt en ledare som vi hade hoppats att slippa få se igen på den internationella scenen, måste vi försöka se positiva exempel och stärka de krafter som kan bära oss in i framtiden.

En intressant person att följa
Claudia Sheinbaum är en person som vi alla behöver ha bättre kännedom om. Hon blev miljöforskare, fortsatte med miljöarbete inom Mexiko Citys administration, valdes till borgmästare och så småningom till Mexikos president. Vem är hon? Vad drivs hon av? Vad hoppas hon kunna åstadkomma? Krönikan av Thomas Sterner gav mig anledning att ta reda på mer än att hon varit medförfattare till en IPCC-rapport 2007.

Claudia Sheinbaum

Nära 60 procent av rösterna i juni 2024
I den enkla sammanfattning Wikipedia erbjuder framgår att hon representerar det relativt nybildade partiet Morena, som beskrivs som ett vänsterparti. I presidentvalet i juni 2024 vann Claudia Sheinbaum i 31 av 32 delstater och kunde tillträda som första kvinnliga president i oktober 2024. Om inget oväntat inträffar sitter hon kvar till 2030 så som konstitutionen föreskriver. Redan efter en dryg månad fick hon gratulera Donald Trump till segern i presidentvalet i USA och snart efter Trumps tillträde fick hon hantera Trumps tullar och allmänt aggressiva politik gentemot Mexiko.

Akademisk karriär
Det som skiljer henne från andra politiker är sannolikt hur hon valde en akademisk karriär inom miljö- och energiområdet för att steg för steg axla ett större och större ansvar. Med över hundra vetenskapliga artiklar och två böcker på meritlistan hade hon en vetenskaplig plattform som dels fick henne att arbeta med de påtagliga och allvarliga frågor Mexiko ställdes inför, samtidigt som hon uppenbarligen fick gehör för de förslag hon kom med. Det kan ha bidragit till hennes framgångar att hon föddes av föräldrar från forna öststater, som flydde förföljelser i sina respektive hemländer, men som samtidigt aldrig gav upp strävan efter ett bättre liv, baserat på kunskap.

Lite hoppfullt att Sheinbaum får chansen
När man läser i Utrikesmagasinet, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, och vad latinamerikakännare som Lars Palmgren skriver om Claudia Sheinbaum, blir det tydligt att hon kommer att försöka gå en egen väg. Hon har ett stort kontaktnät, talar och skriver utmärkt engelska, har visat att hon som borgmästare ville satsa på förnybar energi osv. Allt detta står i kontrast mot företrädaren på presidentposten, Andrés Manuel López Obrador, (ofta kallad AMLO), som såg en framtid i oljeutvinning och hur han ofta satte etiketten förrädare på oppositionen, medan Sheinbaum hellre söker dialog. Det är uppenbart när man studerar Mexikos situation att landet har flera samtidiga och svåra problem att lösa. Inte minst att karteller styr uppemot en tredjedel av de lokala kommunerna, att 40 procent av befolkningen är fattiga och att våldsspiralen behöver brytas på ett sätt som både ger trygghet och rättvisa åt befolkningen.

Man hoppades på förändring…
När Claudia Sheinbaum vann sin jordskredsseger i förra årets presidentval fanns det kommentatorer som noterade att ”detta visar hur lite vi vet om Mexiko”. Och på ett sätt speglar ju både Sheinbaums och Trumps presidentvalssegrar hur stora delar av befolkningen hoppas på ”något annat”, på en utveckling som inte steg för steg urholkar samhällets grundvalar. Den som, oavsett land, ser hur utvecklingen går i en riktning som skapar större klyftor och mer uppförsbacke för den egna gruppen, lockas naturligtvis av budskap som kan vända utvecklingen och där avsändaren har en trovärdighet. I USA-fallet låg Trumps trovärdighet i att han beskrivits som en affärsman som kan skaka om systemet. I Mexiko handlade nog trovärdigheten i att Claudia Sheinbaum faktiskt fått en del gjort som borgmästare i Mexiko City och på så sätt framstod som äkta, när hon beskrev vad hon ville göra. För sämre kunde det ju inte bli….

Vi får hålla tummarna för Claudia Sheinbaum
Trump har fått en tidigare chef för Bank of England, Carney, som motpart i Kanada och en doktor på miljöområdet som motpart i Mexiko. Ingen av dem lär låta sig luras av Trumps buffliga förhandlingstaktik. Och blockerar Trump, som det verkar, en naturlig utveckling av samordning av produktionsresurser i Nordamerika lär det bromsa USA:s ekonomi mer än de andra länderna. Men det är ett tema för en annan text. Tills vidare får vi hålla tummarna för att Claudia Sheinbaum lyckas styra utvecklingen i en demokratisk riktning för Mexiko, så att landet inte längre räknas som världens fjärde mest ojämlika land.

Kommentar: När Texas nyligen drabbades av gigantiska översvämningar tvekade inte Claudia Sheinbaum att skicka hjälpresurser från Mexiko. Så som man gör när nöden är stor. Inte för att Vita Huset skulle ta intryck, men det illustrerar ändå hur diametralt olika ledarskapet kan te sig.

Länktips: Thomas Sterner skriver om Claudia Sheinbaum i Aktuell Hållbarhet 

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2024/juni/upplagt-for-mexikansk-gryning/

Varför underminerar statliga företag det egna klimatarbetet?

Posted on by
Reply

Timbro är en aktör som ofta benämns tankesmedja, men som i praktiken fungerar som näringslivets opinionsbildare, både på ett öppet och ett mer dolt sätt. Timbro finansieras av organisationen Svenskt Näringsliv. Ett tag var Benjamin Dousa chef på Timbro. Numera är han biståndsminister. Timbro har sedan länge tagit emot pengar från oljejätten Exxon i syfte att så tvivel kring klimatfrågans dignitet och relevans. (Se länktips nedan ang Exxons finansiering av Timbro).

Varför vill statliga företag underminera det egna arbetet?
Det som känns märkligt i sammanhanget är kanske inte att giriga kapitalister hellre skapar oklarhet kring klimatkrisen för att tjäna mer pengar än att på bästa sätt bidra till att världen klarar den ständigt växande kris, som klimatförändringen innebär. Det är kanske viktigare att tjäna pengar nu än att barn och barnbarn får ett så bra liv som möjligt. I alla fall agerar Timbro och därmed Svenskt Näringsliv enligt den bedömningen. Det mest märkliga är kanske att våra statligt ägda bolag anser att de bäst gynnar staten Sverige genom att vara medlemmar i Svenskt Näringsliv och på så sätt underminera det klimatarbete som man bedriver och gärna lyfter fram i olika sammanhang.

Det motioneras om att statliga företag ska lämna Svenskt Näringsliv
Under Riksdagsåret 2023/24 motionerade några socialdemokrater om att de statliga företagen bör lämna Svenskt Näringsliv, eftersom denna organisation driver opinion bland annat i syfte att få staten att sälja sina företag. Motionen avslogs.

Roller och relationer är delvis dolda
Det blir allt viktigare att synliggöra ägar- och ansvarsförhållanden när världen blir allt mer komplex och opinionsbildning kontrolleras av starka ekonomiska intressen (som Twitter, numera X, som ju ägs av Elon Musk). Det blir allt mer avgörande att värna det som kan kallas den tredje statsmakten, dvs oberoende media, som kan göra wallraffande reportage och avslöja nättrollen (som TV4 och SD:s trollfabrik) och andra dolda samband, som makthavare gör allt för att hålla hemliga.

Fiskare
I fallet Timbro är det PM NIlsson som nu är chef, samme Nilsson som avslöjades som ålafiskare och därmed fick lämna en tjänst nära Ulf Kristersson. De fula fiskarna håller naturligtvis ihop.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dokumenten-som-bevisar-timbros-band-till-oljejatten-exxon/

Länktips: Lista över statliga företag: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_statliga_f%C3%B6retag_i_Sverige