En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.
”Varför sa ni ingenting?” Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”
Tipping points med oklar fortsättning ”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…
Det är på riktigt Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?
Vill vi fortsätta resan? Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.
Sveriges Natur, som Svenska Naturskyddsföreningen ger ut, har en artikel om CCS som är läsvärd. (Länktips nedan). CCS har man talat om från oljeindustrins sida i decennier. Att fånga in och lagra koldioxiden som släpps ut. Inte minst Norge har haft en hög svansföring kring CCS. Det har låtit som om uppeldad olja skulle kunna stoppas tillbaka i gasform när oljelagren töms i Nordsjön. På ett plan är det säkert tänkbart. Men händer det något? Funkar det?
En promille Uppeldad olja bildar koldioxid. Två syreatomer kopplas till en kolatom. På köpet utvinns energi. När det brända kolet, i gasform ska pumpas tillbaka ner i jordskorpan tar det lite större plats än förut. De två syreatomerna behöver plats. Så redan där börjar problemen. Men det är mycket värre än så. Bara 1 promille av koldioxidutsläppen har teoretiskt någon plats att lagras. Enligt det internationella energirådet, IEA, fanns det 2022 kapacitet att lagra 45 miljoner ton koldioxid per år i världen. De övriga 999 promillena har ingen lagringsplats.
Luftslott Av de nämnda 45 miljoner ton koldioxid handlar 80 procent om kapacitet knuten till oljebolagens prioritering att få upp mer olja ur källor som nästan är tömda. ”Luftslott” kallar Sveriges Natur dessa resurser. Det är besvärande att Norge inte tar täten och sparar så mycket som möjligt av de återstående oljeresurserna till kommande generationer. Särskilt när vi i dagsläget inte har en fungerande teknik som kan hantera effekterna av alla koldioxidutsläpp.
Tekniskt finns frågetecken och utmaningar Gasen koldioxid behöver lagras under tryck för att ta mindre plats. Detta leder i sin tur till energianvändning för att skapa tryck och att pumpa gasen dit den ska. Ett ökat tryck sätter press på varje packning och varje koppling. Det blir då ännu viktigare att säkra upp hur tekniken konstrueras. Därmed dyrare förutom att det åtgår energi. Även transporterna av gasen kostar resurser och behöver säkras upp rent tekniskt. All teknik går sönder så det gäller att hitta rätt nivå för varje led i lagringstekniken.
Lönsamhet? En annan faktor är att lagringen tydligt behöver kopplas till en ekonomisk vinst. De energiföretag som tänker sig att satsa på CCS behöver kunna visa sina ägare att det är lönsamt. Att bara göra det som är bra duger inte i dagens samhälle. När Stockholm Energi funderar på att investera i CCS måste de fundera både en och två gånger på kalkylen. Det effektuttag som CCS-tekniken förutsätter minskar ju bolagets debiterbara intäkt. Kalkylen för CCS blir därmed extra kännbar.
Greenwash Hela talet om CCS känns som greenwash. Varför ägna tid åt något som i bästa fall täcker en promille av utsläppen? Det är troligen välbetalda lobbyister som ser till att CCS hela tiden kommer upp som en punkt på dagordningen. Greenwash, är nog det snällaste man kan kalla det. Och jag tror man kan lita på att Tidöregeringen kommer att lyfta fram CCS som en ”viktig del” av den ”plan” man har för klimatet. Vad Tidögänget tänker göra med de 999 övriga promillena utsläpp får vi nog aldrig veta.
Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.
Använd det diagram som finns SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.
Förklara varje del lite kort Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.
”Vad ställer du nu för fråga?” I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”
Det blir mer nära verkligheten Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna. För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.
Ännu en variant – med dramatisering och rollspel Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.
Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.
(Lagt till en länk till SR Klotets program om AMOC i länktipsen nedan).
Två-tum-fyra är ett mått som alla snickare kan i sömnen. Det finns till och med företag som heter just så, troligen för att tydligt signalera vad man kan och vill göra i form av småsnickerier. Tum-måttet har hängt med väldigt länge och hänger fortfarande kvar i vår kära tumstock och hur vi till vardags talar om grovlek på reglar till våra hemmabyggen. Att säga ”fyrtiofem-gånger-nittiofem” är svårare, tar längre tid, kan ge hörfel i bullrig miljö osv. ”Hämta en två-tum-fyra” är på så sätt snabbare och säkrare.
Måtten fanns till hands I äldre tid var det dessutom synnerligen praktiskt. Tummens bredd angav måttet. Måttet fanns bokstavligen till hands. Bekymret var kanske att tumbredden varierade lite grand från snickare till snickare. Alnen och famnen var på samma sätt alltid närvarande. Enkla att mäta ut. Även på fiskelinor och rep. Hur många famnars djup har vi här, var en fråga som enkelt kunde mätas av var och en med ett rep och ett sänke.
Mil är praktiskt Det blev lite krångligt, dock, när britterna som vanligt hade egna idéer. En mile, ett pound och en inch var något annat i deras värld. Verktum hette det länge i Sverige. Det gick tolv verktum på en fot. Och det gick sex fot på en famn. Alla de gamla måtten utgick från en normalbyggd man. Det som också hänger kvar, justerat efter införandet av meter och kilometer är en svensk mil. Ska man ange långa sträckor är det enklare att säga ”tre mil” än att säga ”trettio kilometer”. I det kalla Norden öppnar man inte munnen i onödan. Går något att säga med färre stavelser så gör vi det. Och pratar man mil är någon kilometer hit eller dit inte så noga. (Länktips till gamla mått, se nedan).
En miljon kubikmeter per sekund En Sverdrup är ett mått jag nyligen lärde mig. Otto Sverdrup var samtida med Fridtjof Nansen, polarforskare och upptäcktsresande även han. Sverdrup var inte lika synlig i sin tids media, men har gjort avtryck genom att få ge namn åt vattenflöde per sekund. En Sverdrup är en miljon kubikmeter vatten per sekund. Många floder har detta flöde. Och när Golfströmmen är som starkast utanför New Foundland håller den 150 Sverdrup. Vid norska kusten är flödet 10 Sverdrup i normalfall. Det är Golfströmmen som gör att vi har ett så milt klimat på våra breddgrader.
Golfströmmen påverkas Det som nu händer med klimatförändringarna rubbar förutsättningarna för Golfströmmen. Smältvattnet från Arktis, från grönlandsisen och andra normalt snötäckta ytor hamnar i havet och förändrar värme- och saltbalansen i havet. Oceanograferna är bekymrade. Nu gäller det att mäta Sverdrup hos Golfströmmen. Hur snabbt saktar den in?
Jetströmmarna spelar roll Nyligen kom en rapport (länktips se nedan) om att sannolikheten för en omkastning av årstiderna i Amazonas är mycket stor. När vi tillför vattenånga i de mängder uppvärmningen leder till ökar ovädren både i frekvens och magnitud. Det regnar helt enkelt oftare och mer våldsamt. Med mer vattenånga i atmosfären är det fullt logiskt. Jetströmmarna vid Arktis har också förändrat karaktär. När arktisk luft strömmar ner får vi plötsliga kallperioder hos oss, fenomen som kommer att bli allt vanligare. Och när Golfströmmen bromsar in tillräckligt mycket går vi på våra breddgrader mot en helt ny klimatperiod.
Balansen rubbas – även om några blundar och vägrar se hoten Sverigedemokrater och klimatförnekare kommer att ta nedkylningen som bevis på att klimatforskarna inte vet vad de talar om. ”Hur kan vi få så mycket kallare om det nu stämmer att jorden värms upp?”, kommer det heta från det hållet. Sanningen är att hela jordens mycket intrikata och balanserade klimatsystem är i gungning och vi kommer få stora variationer lokalt. Torka, översvämningar, regnperioder, arktisk kyla vartannat på ett tidigare ovanligt och nästan okänt sätt. Jordbruket och hela ekosystem kommer inte att kunna klara påfrestningarna på enkelt sätt.
Dessutom ökar ppm-halten oroväckande snabbt Forskarna tror att någon typ av klimatkollaps inträffar inom en generation. Exakt i vilken ordning saker och ting kommer att inträffa är osäkert. De forskare som mäter halten CO2 i atmosfären har upptäckt ett oväntat och ovälkommet hack i ökningskurvan. På kort tid har ppm-malten ökat 4 enheter, något som brukar ske på årsbasis. Någon tröskeleffekt har redan inträffat, med andra ord. Kanske permafrostens grepp om frusen metan har släppt. Allt hänger ihop.
Vissa saker måste hanteras och beslutas på överstatlig nivå. Vi har ett EU-val i juni och chansen att få in kloka politiker i parlamentet. Viktigast är naturligtvis att snarast bromsa den utveckling vi ser på klimatsidan, när det gäller ekosystemen och flera av de andra hoten som Stockholm Recilience Centre har varnat för i decennier.
Risken är stor att jordens nuvarande klimatzoner kollapsar Hoten är betydande och nyliga forskarrapporter visar att Golfströmmen inom 20 år kommer ha försvagats så mycket att hela jordens klimat påverkas. Intrycket är att det är synnerligen brådskande. Om Golfströmmen försvagas, så som forskarna ser i sina sannolika prognoser, kommer det att bli svårt att bedriva jordbruk i Sverige, årstiderna i Amazonas kommer att kastas om och ingenting blir som vi är vana. Därför måste EU få så många politiker som möjligt till den gröna partigruppen, där Miljöpartiet ingår. Och vi har chansen den 9 juni att utse kloka politiker, där de kan göra bäst nytta. Det är den gröna partigruppen som är mest konsekvent kring klimatpolitiken, alla de andra kompromissar i varierande grad och vill väga in andra aspekter. Eller vill inte alls se hoten.
Viktigt: Ny redovisning och ny moms En annan viktig fråga som EU måste ta beslut om är ekonomin. Det är ekonomin som styr hur vi mäter, fördelar och tilldelar resurser som skapar det samhälle vi vill ha. Ekonomin är nyckeln. Och vi behöver snarast få på plats minst två nya verktyg för en hållbar ekonomi. Dessa två verktyg är dels en på europanivå godkänd och verifierad redovisningsprincip, som företag och verksamhet kan använda. Dagens redovisning landar i vinst per räkenskapsår. Detta vinstfokus innebär att andra viktiga värden (och förluster) blir osynliggjorda. Det andra EU behöver få på plats är en ny moms, en alternativ beskattning som inte räknas fram som en procentandel av omsättningen, utan som bygger på vilka värden verksamheten genererar.
Vi måste bryta resursslöseriet Denna ständiga jakt på vinst, och statens del av denna kaka, påverkar effektivt långsiktigt ansvarstagande och ekonomiska beslut som skulle kunna gynna omställningen till en hållbar samhällsutveckling. Idag får staten istället mer moms-intäkter när vi snabbt slänger fungerande produkter och köper nya eller när vi överkonsumerar i antal enheter. Denna låsning är mycket olycklig och hänger naturligtvis samman med hur vi väljer att värdera verksamhet. Det är därför vi måste både erbjuda nya redovisningsprinciper och en ny moms, som bättre speglar hur vi vill att samhället utvecklas. Att inte göra detta är att låsa fast oss i det sena 1900-talstänk som tydligt leder till resursslöseri och till hur vi idag, genomsnittligt per svensk, använder fyra gånger så mycket resurser som planeten förmår generera.
Freden EU-valet är viktigt för att det är på EU vi kan ta gemensamma beslut om sådant som EU bäst hanterar. I samförstånd och som det fredsprojekt EU är tänkt att vara. Vi får inte ge separatisterna utrymme att sabotera framtiden.
Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).
Litenhet är inget argument Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.
Den centrala idén Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.
Hellre små steg nu än ett stort steg 2045 Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.
Mångfald hellre än enfald Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.
Det kommer kritik när det börjar kosta… Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.
Absolut ingen livsstilsförändring I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).
Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är
att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
att främja samarbeten mellan olika aktörer
att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige
Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.
Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ? Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).
Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar? Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).
Vad är bra platsutveckling? Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?
Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ? Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.
Stallbacka skulle kunna gå före En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.
Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.
Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.
Ingen vill vara proaktiv I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.
Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).
Klassanalysen har saknats Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”
Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.
Progressiv koldioxidskatt Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.
Skattefinansiering är en orättvis börda Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?
Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.
Prioriteringar Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:
Vem tar ansvar för decennier av desinformation? Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?
Säkerheterna faller ihop Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.
Det finns ingen allmän förståelse för allvaret Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.
Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.
Det tog ett år för Tidögänget att prata ihop sig om klimatfrågan. Nu är SD med på att målet om nollutsläpp av växthusgaser ska gälla 2045. Och så kallar man etappmålen för kontrollstationer. Lite lagom luddigt. En station blir ju inte lika styrande som ett mål. På perrongen lär Tidögänget, och vi alla, stå och kunna se att tåget redan om något år har gått.
Vadå samsyn? Ulf Kristersson beskriver överenskommelsen som att man har en bred samsyn i klimatfrågan. När 7 av 8 partier var överens om klimatpolitiken fanns det tydliga etappmål. När 4 av 8 partier inrättar kontrollstationer på vägen mot 2045 beskriver Kristersson det som en ”bred samsyn”. Det är förödande för tilltron till politiken och politikens formuleringar att ord används på ett missvisande sätt. Det är som när Johan Pehrsson (L) efter valet förklarade att ”först säger man en sak före valet, sedan har man val och sedan säger man en sak efter valet.” Det är i praktiken detsamma som att säga att ”vi säger vad vi vill, bara vi vinner valet.”
Tidögängets taktik När SD är en del av klimatuppgörelsen så blir det om möjligt ännu tydligare att regeringen tänker sig en knappt märkbar förändring när klimatpolitiken ska genomföras. ”Klimat och konkurrenskraft måste gå hand i hand”, som Ebba Busch formulerade det. Uppenbarligen tänker Tidögänget att man fördröjer och försenar allt klimatarbete, hänvisar till att snart är ny kärnkraft på plats, och lugnar folk med att hålla nere bensinpriset så att ingenting egentligen förändras. Klimatarbetet blir bara en skylt som man plockar fram ibland för att man måste. Och så skyller man på EU. Genom att skylla alla förändringar på EU så slipper man en svekdebatt på hemmaplan. Så tycks taktiken se ut.
Oansvariga ska inte behöva ta ansvar Taktiken inkluderar köp av utsläppsrätter. Vi fortsätter släppa ut och köper oss den rätten av andra inom ramen för de handelssystem som finns. Så tänker Tidögänget. Business as usual, Och om vi måste så får vi väl betala för vår livsstil, lite grand. Men det smetar vi ut på alla skattebetalare, så den som kör mycket bil eller beter sig fel ur klimatsynpunkt ska inte drabbas. Så tycka man resonera. Ingen ska behöva ta ansvar för sin oansvariga hållning. Här ska minsann miljövänner ses som flummiga undantag. Vanligt folk ska köpa sin falukorv som vanligt, kunna elda på som vanligt, fylla sin pool som vanligt och dra ner på stan i sin traditionella bensinbil, kanske köra ett extra varv bara för att….
Hur tänker Wallenberg? Att det är långt kvar till en verklig förändring framgick i den stora intervjun med Jakob Wallenberg i GP häromdagen. Han tyckte det var upprörande att vi inte har en fyrfilig väg från Stockholm till Göteborg. Inte ett ord från Svenskt Näringslivs ordförande och svensk ekonomis grå amanuens om att vi står inför en klimatkris och en ekosystemkris. Mer bilar. Inte bättre tåg. Ingenting om laddstolpar. Ingenting om hur vi effektiviserar inom ramen för tillgängliga resurser. Om Wallenbergs syn på framtiden är det svenska näringslivets framtidsvision har vi all anledning att vara oroliga.
Att klyftorna ökar gynnar på olika sätt Tidö-partierna På ett plan är det tydligt att det är egenintresset som styr just nu. Jag. Jag ska ha. Dom andra får skylla sig själva om de har det sämre. Och passar det inte så skickar vi hem er till de länder ni flydde ifrån. Det är i egoismen och egenintresset som den traditionella rikemanshögern och den populistiska motståndshögern möts. SD vill ha konflikt. Hela tiden kunna peka på orättvisor och syndabockar. Därför är det bra för SD att vi har många miljardärer, att vi inte har en förmögenhetsskatt osv. Så att klyftorna ökar, orättvisorna består. Då kan SD:s väljare känna igen sig i beskrivningarna. Det är ingen inom SD som vill lösa några problem. Och M-väljarna, som vill ha ett femti-elfte ROT-avdrag för att kunna fixa sommarhuset i Spanien lite billigare, behöver se till att det är M och inte S som sitter på finansdepartementet och justitiedepartmentet. Så att allt kan fortsätta som vanligt.
Det är, som Ulf Kristersson säger, en bred samsyn som gäller.