Att utvecklas eller växa som människa

Vissa dagar får man möjlighet att lära sig helt nya saker. En Chalmersforskare som jag träffade häromveckan tipsade om en filosof, som jag blev nyfiken på. Inte för att jag särskilt ofta läser filosofer eller brukar citera tänkare av det slaget. Men man ska vara öppen för att lära sig och ta till sig av sådant man inte kan. Jag hittade lite information filosofen i fråga, Jonathan Reams, och lyssnade på en podcast där han förde ett samtal om sin forskning. Några tankar fastnade. Podcasten är mycket längre än vad jag återger här. Länk se nedan.

Några frågor
Hur kan vi växa och utvecklas som människor? Hur lätt har vi människor att acceptera och driva förändring? Hur kom det sig att de skandinaviska länderna blev framgångsrika i utvecklingen av sina samhällen? Hur går det till att förändra ett samhälle?

Maktens språk
Omställning av samhället kan ske som i Myanmar (Burma). Brutalt tvingar maktens representanter befolkningen till lydnad. Omställning ses av dessa militärer som något hotfullt och man tar till vilka medel som helst för att förhindra ett folkligt uppror. De pågående konflikterna i Syrien, Tigray (Etiopien) och på flera andra ställen handlar om makt. Även i våra väl fungerande demokratier finns krafter som gärna vill använda maktmedel för att förändra normer, livsbetingelser och graden av frihet. Ibland genom att åberopa en verklig eller påhittad ofrihet. (”…men det får man inte säga i det här landet…”, som de ofta sa).

Train the brain
Det Jonathan Reams resonerar mest kring är varje människas inre processer, hur vi kan ”train the brain”, öva oss till att vilja växa som vuxna människor. Och vilken skillnaden är mellan utveckling och växande. Ju mer jag lyssnar, desto mer förstår jag att hur lite jag vet om hans och andra filosofers forskning och vad den kan säga oss i vår tid. Jag försöker koppla det han säger till vår tids ödesfrågor och inser att hur vi förhåller oss till våra barn och ungdomar är mycket avgörande. Vill de lära sig nya saker, vill de växa som människor på olika sätt, har vi kanske en chans att rätta till alla tillkortakommanden som 1900-talets återvändsgränder resulterat i. Det viktiga blir att inte bli passiv, att inte sluta ha framtidstro eller tillförsikt. Att det unika med människan är vår fria vilja, som gör att vi kan bete oss både rationellt och irrationellt. Vi är inte predestinerade till ett visst slags liv.

Sorteringen ger bara förlorare
Förändring är svårt, det finns en osäkerhet i förändringen som sådan. Ska vi lyckas med en förändring i hållbar riktning måste människor se förbättringen i förändringen. Att livet blir bättre. Men inte så att människor sorteras bort av olika skäl. Det überekonomiska systemet vi har idag sorterar oss i vinnare och förlorare. Och vinner du inte på aktier finns ju Trisslott-dragningen i TV, eller snabba cash i mörka gränder. Allt detta vinstfokus leder fel.

Har vi en annan självmedvetenhet?
Varför de skandinaviska länderna lyckats förklarar Jonathan Reams med att det möjligen har att göra med en jagupplevelse eller ett självmedvetande som av någon anledning blivit allmän i våra länder. Han nämner i förbigående hur människan består av kropp, sinnen och en astral verklighet, men går inte närmare in på detta. Kanske för att en mekanisk människosyn, där andlighet inte får plats, fortfarande dominerar i det offentliga samtalet.

Mänsklig tillväxt
Att vi behöver se tillväxt ur andra perspektiv än det ekonomiska blev supertydligt efter att ha lyssnat på Jonathan Reams. Det är människans tillväxt vi måste satsa på. Människans förmågor är outvecklade och vi behöver fortsätta att utveckla oss, var och en och tillsammans, som sociala, kulturella, ansvarstagande varelser, där vi slutar att se oss som överordnade naturen. Det helhetstänkande som vi har så svårt för är en avgörande komponent för att växa i omdömesbildningen.

Vad som händer om vi slutar tänka själva visade trump med (icke) önskvärd tydlighet.

Länktips: Jonathan Reams http://jonathanreams.com
Länktips: Podcast med Jonathan Reams här

Vi måste förstå dagens konfliktlinjer

Femtio år med fel politik har skapat många av de problem som står för dörren. Den globala orättvisan, klimatförändringarna, hotet mot hela ekosystemet samt sammanhållningen och tilliten i samhället, är sådant som hotas idag. Det är hög tid att rita om kartan.

Bluffen om ”trickle down” som ännu inte uppmärksammats
Ronald Reagan och Margaret Thatcher satte ner foten på 80-talet och lanserade en extrem marknadsliberal syn på samhället. Privatisering var rätt väg och det var bra för alla om stora bolag och deras ägare gjorde stora vinster; de stora ekonomiska överskotten skulle på något mirakulöst sätt ”trickle down”, sippra ner till alla i samhället, så att alla fick en del av välståndsökningen. Sänkta skatter, privatisering och en minimal stat var några ingredienser i deras ideologi. Nyliberaler kallades de som företrädde denna linje. Det gick inget vidare. Gemensamma nyttigheter som järnvägen i Storbritannien kördes i botten. Klyftorna i samhället ökade. De rika blev ännu rikare.

Skattepengar kunde ha gjort nytta, men rinner ut ur samhället
I Sverige har dessa teorier gett oss en uppsjö ”jobbskatteavdrag” under åtta år med Reinfeldt, privatiseringar inom vård, omsorg och skola som dränerar skattesystemet på resurser och för över vinster till privata bolag på ett sätt som skadar tilltron till skattesystemet. Sjukhus läggs ner i Sollefteå medan en vårdkoncern som Humana gör miljardvinster. Pengar som hade kunnat stanna i vården hamnar hos ägarna. Engelska skolan plockar ut stora belopp, pengar som de fått från oss skattebetalare. Systemet inte bara gnisslar, det skriker orättvisa och i Riksdagen vill en majoritet av partierna ha det så här. Timbro-lobbyn är stark.

BNP-utveckling sedan 1970
Sedan 70-talet har den omhuldade marknadsekonomin drivit på en ohejdad överkonsumtion av varor och ett fossilberoende som vi nu ser följderna av. De senaste 50 åren har BNP ökat 3,5 gång i OECD i fasta priser.

BNP-utveckling enl OECD

Världens energianvändning
Energiåtgången för att hålla samhället igång har ökat under samma period och fossilberoendet är kompakt.


(Bild från Wikipedia)

Tillväxt? Verkligen?
Den förda politiken har gett oss dagens ohållbara överkonsumtion av resurser och farligt beroende av fossila energislag. Det är inget politisk rörelse som erkänner sin del i hur det blivit. Den ekonomiska liberalism som dominerat i de utvecklade länderna ifrågasätts inte. Kopplingen mellan upplevt välstånd och hotande kollaps för ekosystem, klimat och resurstillgångar diskuteras inte. Tvärtom talar många politiker om ”tillväxt”, business-as-usual, när pandemin lagt sig. Trots att det är business-as-usual som orsakat de problem vi nu måste hantera för att ha en chans att förhindra kommande ödesdigra, samhällsfarliga katastrofer.

Republikanerna kan bara vinna genom fusk
I dragkampen mellan privat ägande och socialism på den traditionella höger-vänster-skalan har i princip alla förlorat. Socialismen i sin ideologiskt renodlade form klarade inte att forma ett rättvist och öppet samhälle. I den ohämmade marknadens förlovade land, USA, har en majoritet av befolkningen förlorat på den förda politiken. Det har lett till insikten hos det republikanska partiet att de inte kommer kunna vinna demokratiska val på traditionellt sätt. De fåtal rika blir aldrig fler än de fattiga. En person – en röst blir därmed omöjligt för republikanerna. Hundratals lokala lagförslag läggs nu fram för att begränsa rösträtten för minoriteter, och s.k. ”Gerrymandering” pågår för fullt. I kulisserna lurar ett de-facto-maktövertagande av trump eller hans efterföljare. Maktförskjutningen på grund av den förda ekonomiska politiken leder således till att en ekonomisk överklass försöker vidmakthålla ett politiskt övertag inte bara genom att ekonomiskt stödja de kampanjer de gillar. Den ekonomiska utvecklingen påverkar demokratin som sådan, där principen om fria val sätts på undantag. ”Stop the steal” och stormningen av Capitoleum var bara ett i raden på symptom på detta. Nya attacker lär komma.

Hoten idag handlar om ett annat vi och dom
GAL-TAN-skalan har i min analys blivit viktigare än den gamla höger-vänster-skalan. Det är inte socialismen som hotar samhället utan en växande nationalism och fördomsfull populism. Vi ser hur Indien, Brasilien, Turkiet, USA under trump och till viss del Polen och Ungern styrs av ledare som baserar sin position på att exploatera rädslor och fördomar hellre än sammanhållning och solidaritet.

Den nya konfliktlinjen är inte vänster-höger
När nu svenska partier försöker positionera sig inför valet 2022 missar de, enligt mig, att konfliktlinjen inte går mellan 1900-talets socialism och privatkapitalism utan snarare mellan öppenhet och slutenhet, mellan att se möjligheter hellre än hot. När den starka konservativa, närmast egoistiska tidsandan med sina hatdrev, sina påhopp och sin fientlighet blir rumsren förlorar vi viktiga komponenter i det demokratiska samhällsbygget: jämlikhet, rättvisa, respekt för människor med olika läggning och bakgrund osv. När Liberalerna i Sverige hellre väljer att förhandla med antiliberaler än att hålla dem borta från makten har det gått långt. Liberalerna låter på så sätt andra ta striden för det samhälle de varit med om att forma.

Andra får visa vägen
Det positiva med Liberalernas ställningstagande är att andra partier nu desto tydligare kan ta upp striden för det öppna, inkluderande och sammanhållna samhälle som vi alla har mest nytta av. Världen blir inte bättre för att några få miljardärer kan bli orimligt rika. ”Trickle down” fungerar inte och det har utvecklingen visat. Partier som skickligt driver ”bootom-up”-frågor och stärker den lokala tillförsikten och demokratin har nu chansen att visa hur vi tillsammans kan bygga en ny ekonomi som inte kör planeten i diket. Nyliberalerna och de extrema marknadsanhängarna har visat att de varken löser de akuta ekonomiska, miljömässiga eller de sociala problemen i vår tid. Nu får andra visa vägen.

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer

There is no profit on a dead planet…

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Varför tillväxt? – Om behovet av nya sätt att mäta

Studentföreningen HASS*), har under ett års tid ordnat seminarier och föredrag på temat ”Varför tillväxt?”. Man har haft ett flertal kunniga och lärda personer på besök. Den 10 oktober 2013, som en del av Handelshögskolans Hållbarhetsdag, en obligatorisk dag för förstaårsstudenter, fick HASS ansvaret för en del, där professor Ola Olsson och författaren och tidigare europaparlamentarikern Anders Wijkman diskuterar tillväxtbegreppet, BNP och hur vi borde se på dessa frågor.

200 dollar
Ola Olsson forskar en hel del på Afrika och nämnde särskilt Darfur och Kongo. I de fattiga länderna, där årsinkomsten per capita kan stanna vid 200 USD, är tillväxt en livsnödvändighet. Förutsättningarna är så otroligt olika i vår del av världen och i de fattiga länderna, vilket är lätt att glömma bort. Flera av länderna sitter samtidigt på stora naturtillgångar och mineraler.

Oljepriset
I väst har vi vant oss vid billig energi. Anders Wijkman nämner att ett oljepris på 130 – 140 USD per fat olja skulle bromsa världsekonomin. Den rika delen av världen är så beroende av olja att ett så högt oljepris skulle få stora konsekvenser för världsekonomin. Idag kostar oljan cirka 110 USD per fat. Att ett ännu högre oljepris skulle vara gynnsamt för EU:s ekonomier hävdar professor von Weizsäcker, som på god tyska förklarar varför i ett Youtube-klipp. Länk se nedan.

Ökad BNP = fler jobb
Ola Olsson beskriver vår användning av BNP som liknande om vi skulle använda Celsiusskalan för att bedöma hur mycket det regnar. Dvs BNP mäter en sak, den ekonomiska volymen, producerat, konsumerat och investerat i ett land. Men BNP missar sidoeffekterna, hur olika ekonomiska aktiviteter påverkar naturens resurser, ekosystemen och gratistjänsterna, sociala förändringar, sjukdom, utbildningsnivå etc. Oftast, påpekar Ola Olsson, innebär ökad BNP att arbetslösheten minskar. Det omvända finns det inga belägg för. Det är detta politikerna avser med begreppet ”tillväxt”, att det ger fler jobb.

Två klick till fakta
Frågan är om vi kan använda andra mått än BNP för att mäta en bra utveckling. Anders Wijkman är negativ till en ”grön BNP”, där det sätts kronor och ören på t.ex. ekosystemtjänster och att BNP justeras utifrån dessa belopp. Allt kan inte värderas i pengar, menar han. Inte heller Bhutans ”Happiness index” är enkelt att använda. Ola Olsson påpekar att SCB sitter på fantastiska indexserier, som skulle kunna användas för att åskådliggöra hur utvecklingen ser ut i landet. Och dessa uppgifter är bara två klick bort, som han påpekar.

Styrinstrument och konsumtion
Vi behöver en skatteväxling, säger Ola Olsson, och kanske andra och fler styrinstrument för att vända utvecklingen. Och glöm inte att det är ekonomer som tar fram de hjälpmedel och lösningar som nu används. Vi behöver även en annan konsumtion, mer av cirkulär ekonomi, säger Anders Wijkman och tar exemplet från dator- och mobilindustrin, där ett års längre användningstid per produkt skulle halvera resursanvändningen i den branschen.

Kortsiktigheten
Kortsiktigheten i både politik och näringsliv är förödande, säger Anders Wijkman. I USA sitter en kongressman i två år. Det gör att finansieringen av nästa valrörelse startar omedelbart när kongressen är vald. Det säger sig självt att industrins inflytande blir stort. Det är stort även i lobbyisternas Bryssel, nämner Anders, och pekar på det kompakta motståndet mot REACH från tysk kemiindustri. Det är dags för de nya vinnarna, de nya företagen, att ta plats och påverka framtidens villkor. Lobbyverksamheten i t.ex. Svenskt Näringsliv styrs av de gamla vinnarna, säger Anders.

Aktiva medborgare – dygnet runt?
Större aktivitet från medborgarna är viktigt för demokratin, säger Anders. Det är dags att lyfta fram andra värden som hälsa, meningsfullhet och andra sociala indikatorer. Samtidigt påpekar Ola hur många som idag arbetar mer än 40 timmar, som tar med sig arbetet hem, som läser mejl på fritiden osv. Vi är långt ifrån en diskussion om 35-timmarsvecka.

Vi behöver, är min slutsats, arbeta fram några nyckeltal eller index, som visar hur samhället mår och som bättre fångar ambitioner och visioner kring vart vi är på väg. Vi behöver veta om solen skiner eller om det regnar, om vinden blåser eller om det är risk för halt väglag. Bara temperaturangivelse (BNP) för att föra Ola Olssons liknelse vidare, räcker inte.

*) HASS = Handels Students for Sustainability, är en studentförening/nätverk vid Handelshögskolan i Göteborg bestående av en aktiv grupp ekonomistudenter, som ställer de frågor som måste ställas. HASS samarbetar med tankesmedjan Global Utmaning kring flera av de event som genomförs. HASS finns på Facebook: https://www.facebook.com/HandelsStudentsForSustainability

Länktips: Intervju med Professor Weizsäcker, 2 min tysk språkkurs. Professor Weizsäcker förklarar bland annat varför vi måste hoppas på att energi blir dyrare, något som påskyndar utvecklingen av förnybara energislag. Vi kan t.o.m. bli rikare på dyrare energi genom att arbete görs billigare och energi dyrare. Istället för att skicka miljarder Euro till Saudiarabien varje år för en allt dyrare olja kan vi satsa på egen produktion av förnybar energi.

Bortom tillväxten

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.