Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?
Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?
Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?
Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?
Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.