Lönegapet får inte växa

Posted on 18 augusti, 2025 by Christer Owe

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Är engagemang något oönskat?

Posted on 28 november, 2024 by Christer Owe

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/

31000 svenskar har skyddad identitet

Posted on 28 augusti, 2024 by Christer Owe

31 000 svenskar har skyddad identitet. Det är mer än en dubblering på tio år. Detta hör jag i ett inslag på radions P1, där man också låter en av de drabbade kvinnorna komma till tals. Hon får berätta om hur säkerheten med en skyddad identitet också blir ett vägglöst fängelse. ”Det går inte att ha ett mobilnummer eller att anmäla sitt barn till en skola”, säger kvinnan i reportaget. Hon beskriver också hur just hennes situation, med psykisk och fysisk misshandel utgjorde tillräcklig bakgrund för att få den skyddade identiteten. (Länktips, se nedan).

Svårigheter att leva ”skyddad”
Det måste vara svårt på en mindre ort att ha skyddad identitet. Det går inte att gömma sig i mängden när det bara finns en eller två livsmedelsbutiker eller ett par skolor. Förr eller senare hittar våldsverkaren sitt tilltänkta offer och risken är uppenbar att våldet fortsätter. Och vad gör denna situation med barnen? Vilken trygghet och tillit kan barnet känna när mamman (för det är ju mamman som får skyddad identitet) inte kan leva ett vanligt liv i samhället? Hur ska en tonåring hantera det utanförskap det innebär att inte få vara med på skolfoton, inte få gå med i en idrottsförening, inte ställa sig i kö för något, där namn och adress ska anges?

Äntligen kan vi använda ordet vandel till något bra?
Spontant känns det som att det i påföljdsskalan måste finnas något mer än dagsböter för en förövare. Han skulle behöva bevisa sin vandel (för att nu låna ett av Tidögängets favoritord). Kanske under fem eller tio år återkommande rapportera på något sätt, tvingas att bete sig på ett sätt som i förlängningen kan få aggressionen att lägga sig. Mest för att skapa en rimlig balans mellan konsekvenserna för offer och förövare, men också för att ge offren (kvinnan och barnen) känslan av att även mannen får sin vardag inskränkt.

Det fysiska brukar vara den femte fasen i konflikttrappan
På en annan nivå är det naturligtvis också så att mannen behöver hjälp. Det är ett misslyckande att män misshandlar kvinnor och att det är den väg mannen väljer för att på något bakvänt sätt ”få rätt” eller känna sig nöjd med sitt liv. I de konflikttrappor kan studerat brukar det fysiska bli aktuellt i steg fem, dvs att konflikten gör över i en handgriplig fas. Men det finns åtminstone fyra nivåer före denna fysiska nivå. Faser, där det borde finnas metoder att hantera tillkortakommandena och motsättningarna på ett sätt som förhindrar eskalering.

Hur ska vi ta tillvara barnens rättigheter?
Antagligen är det en definitionsfråga. När är en konflikt i en relation någon utomståendes angelägenhet? När upphör en konflikt i en relation att bara handla om de inblandades svårighet att komma överens? Kan man se det som en rättighet för barn att få växa upp utan att ständigt vara orolig för föräldrarnas återkommande konflikter? Hur ska barnens rätt då bäst tas till vara? Vi vill ju inte ha ett kinesiskt övervakningssamhälle, antar jag. Så hur ska det gå till att ge varje barn en rimligt trygg uppväxt?

Vad ska vi ha samhället till?
Att samhället till stor del handlar om att ge våra barn en god uppväxt är en tanke jag plockat upp ur Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020, som jag just börjat läsa. Jag kanske återkommer när jag har kommit lite längre i den läsningen.

Länktips:
https://sverigesradio.se/artikel/allt-fler-lever-med-skyddade-personuppgifter

Läsning: Vår tids stora omdaning

Posted on 4 januari, 2024 by Christer Owe

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

Folkbildningens unika roll
Studiecirklar med dialog
Bildning och ömsesidig förståelse
Integration som en känsla av icke-utanförskap
Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Intryck från en kväll med Hans Abrahamsson

Posted on 7 december, 2023 by Christer Owe

Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs Universitet som jag lyssnat till flera gånger. Och alltid fått något nytt, tänkvärt, att fundera på. Hur man ska förstå den pågående samhällsutvecklingen är något av det Hans Abrahamsson hjälper till att begripliggöra. Inget undantag den 6 december då han föreläste på Arena Första Lång i ett arrangemang av Ingenjörer för Miljön. (Se länktips nedan).

Vägen bort från konflikterna och polariseringen
Vår tids stora omdaning är namnet på en bok Hans Abrahamsson gett ut om som hans föredrag till stor del kretsar kring. Slutsatsen är att det behövs möten, mötesplatsen, lyhördhet och en insikt att ska verkningsfulla åtgärder och förändringar genomföras behöver de berörda människorna vara delaktiga. När åtgärder exempelvis planeras i försummade (utsatta) områden ska dessa inte sättas in FÖR de boende, utan MED de boende. Det blir kontraproduktivt om myndigheter ser på befolkningen som omyndiga medborgare. Top-down behöver ersättas med bottom-up och respekt för de berördas erfarenheter och behov.

Tre idéströmningar
Riktigt intressant blir det när Hans Abrahamsson beskriver de idéströmmar som präglat efterkrigstiden. Han skissar fram inte en vanlig vänster-höger-skala, utan en karta, där tre olika bärande idéer konkurrerar om uppmärksamhet och bejakande från befolkningen.
För det första den idé som inkluderar frihet och utveckling. Det är här marknadens aktörer tar plats och där mycket av den materiella tillväxten ägt rum.
För det andra den idé som handlar om rättvisa. Här handlar det om att människor ska ges rimliga och rättvisa förutsättningar att växa och leva sina liv.
För det tredje finns en tydlig idé om säkerhet. När mycket av samhället förändras och när basala krav känns osäkra växer längtan efter trygghet och säkerhet. Dessa tre idéer finns samtidigt och omfamnas också samtidigt, är min tolkning, av alla människor. Avgörande för våra värderingar blir hur vi som individer väger dessa motsatta strömningar mot varandra.

Sammanvägning – inte antingen /eller
Ur hållbarhetsperspektiv skulle man kunna lägga till en slags pendel över de tre idéströmningarna. Detta är min personliga reflexion för att bilden av de tre idéströmningarna också ska kunna fånga det långsiktigt hållbara. En hängande pendel över mittpunkten i triangeln Frihet, Rättvisa, Säkerhet skulle kunna indikera hur olika beslut viktas i relation till det långsiktigt hållbara. Vi kan inte ge upp säkerheten, vi kan heller inte avstå vår frihet eller våra möjligheter att välja en ny utvecklingsväg. Varje beslut innehåller någon del av de tre idéerna. Viktningen skulle kunna illustreras med hjälp av en hängande pendel.

Längtan efter en stark ledare
Ska vi förstå Trump, Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina är det att de fångar upp en motreaktion i riktning mot säkerhet, trygghet, nationalism och lovar en slags återgång till något välbekant och tryggt. Missnöje och osäkerhet kring vart världen är på väg fångas upp av politiker som sätter ord på längtan efter det som känns tryggt. Den starke ledaren träder fram.

Dikeskörningen kan bero på fel underlag
Rubriken för Hans Abrahamssons föredrag var ”Håller Sverige på att köra i diket ─ om konsten att värna demokrati och social hållbarhet”. Han hade valt ut fyra politikområden av stor vikt för den sociala hållbarheten, där politiken snarare riskerar bygga på opinionsundersökningar av individers (många gånger oreflekterade) åsikter än på evidensbaserad forskning. Detta, menar Hans Abrahamsson, gäller för såväl den nuvarande kriminal- och migrationspolitiken som för kultur- och klimatpolitiken. I sin presentation förklarade han sammanhanget mer i detalj.

Opinionen är kanske inte alltid sann
Hans Abrahamsson pekar på att politikerna har tappat en stor del av kontakten med sina väljare. Därmed riskerar de politiska initiativen att inte på bästa sätt spegla opinionen. Han påpekar att opinionsmätningar som görs många gånger har 50-procentiga bortfall, dvs det som politikerna tror ligger i allmänhetens intresse kanske bara till en mindre del motsvarar medborgarnas förväntningar. Där ligger en stor risk för att politiken varken löser problemen eller uppfattas av medborgarna att vara rimlig. Jag skulle kunna lägga till att det finns en övertro på mätbarhet. När vi har t.ex. i genomsnitt 65 kvadratmeter boyta per person i Sverige speglar det väldigt dåligt hur folk faktiskt bor.

Varsamhet med orden
En annan poäng som Hans Abrahamsson lyfter är hur vi använder begrepp. Han tar exemplet ”förebyggande” åtgärder när det gäller kriminalpolitiken. I vanligt tal brukar det handla om hur samhället satsar på skola, omsorg, fritidsaktiviteter för barn i riskzonen. Den nya regeringen använder begreppet för att beskriva hur unga människor ska dömas vid lägre ålder för brott de begår. Det är en demokratibekymmer när orden inte längre har samma innebörd. Man pratar bokstavligen förbi varandra.

Ska socialtjänsten stå till tjänst?
Och när vi ändå är inne på orden och deras innebörd kan nämnas hur Hans Abrahamsson stillsamt poängterade att det kanske är dags för myndighetsutövningen inom socialtjänsten att mer handla om sociala tjänster ur ett brukarperspektiv. Att stå till tjänst i det sociala arbetet.

Mer info
Den halvannan timme Hans Abrahamsson talade var fylld av klokskaper och det går inte att återge allt här. Men en länk som kan ge fortsatt hjälp är den som heter omvärldskunskap. Se länklista nedan.

Länktips:
Omvärldskunskap: https://www.omvarldskunskap.se/

Ingenjörer för Miljön information om Hans Abrahamssons föredrag: https://ingenjorerformiljon.se/23-12-06-hans-abrahamsson-om-social-hallbarhet/

Gränsen för vad som är ”vi”

Posted on 4 oktober, 2021 by Christer Owe

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.

Lekplatsen som bild för det nya företagandet

Posted on 21 november, 2015 by Christer Owe

Häromdagen hade jag en hel dag med ett par små barn eller snarare barnbarn, ett i taget. Det blev aningen oplanerat eftersom det hade dykt upp några saker som gjorde att jag behövdes. En tvååring lekte i gårdens välutrustade sandlåda och lekavdelning.

Gården
Bostadsrättsföreningen har satt upp en kombinerad klätterställning och rutschkana mitt i en generös sandlåda. Småbarnsföräldrar låter sina barns uteleksaker ligga kvar – spadar, hinkar, små traktorer och grävare, något vattenhjul, en flyttbar gunga av plast, några trehjulingar och andra leksaker. (Allt av plast, men det är ett annat tema).

Ett effektivt resursutnyttjande
Gården var nästan helt tom på folk. Det var en vardagsförmiddag och alla vuxna var nog på sina jobb, medan barnen var i skolan eller förskolan. Den telning jag var ute med hade et överflöd av saker att välja på. Roligast för honom var en stabil och lättrampad trehjuling. ”Här har vi en tydlig illustration till den nya ekonomin”, insåg jag. Föreningen står för den grundläggande investeringen i sandlåda och klätterställning, medan nyttjarna investerar i leksaker, som alla kan använda. Resurserna görs tillgängliga för alla. Familjerna bidrar med en eller ett par leksaker och alla barn kan använda dem. Genom att köpa en eller två leksaker får varje familj en rättvis tillgång till kanske femton eller tjugo gånger fler leksaker. Resurserna används effektivt, alla bidrar och alla har nytta av dem på ett jämlikt sätt.

Bygg underifrån
Den lilla lekplatsen blir plötsligt en bild för hur samhället skulle kunna organiseras. Via skatten finansieras grundstrukturen. Var och en bidrar därefter med något och får samtidigt tillgång till mångdubbelt mer. Det skulle kunna vara en verkstad för reparationer, ett bageri, ett storkök, ett möbelsnickeri, en lokal för diverse skapande arbete som fylls med intresserade, kunniga och motiverade personer som tar med sig sina idéer, sina färdigheter och sina lösningar. Vi kanske måste organisera det lokala arbetet på ett helt nytt sätt och skapa förutsättningar för fler att utveckla sina idéer.

Från husbehov till affärsidé
Några kanske nöjer sig med att producera för husbehov. Andra ser en affärsidé och vill sälja sina produkter, en tredje kanske är den med kontakter som kan skapa intresse för en lösning i ett nytt sammanhang. Det finns många roller att fylla. Inte minst behövs former för att utbyta idéer, lära sig nya saker och att mötas över olika gränser. Till viss del finns detta redan i branscher som handlar om IT, design och konsultfunktioner. Men modellen går att vidareutveckla.

Vi behöver inte vinnare och vi behöver definitivt inte förlorare
”Monopol”-ekonomin, som till slut leder till någon sitter på Centrum och Norrmalmstorg och försätter alla andra i konkurs, skapar en ohälsosam obalans i samhällsekonomin. Framför allt om några vinner på de övrigas bekostnad. När några få kan beteckna sig som vinnare medan flertalet knappt får vardagen att gå ihop byggs motsättningar upp som ingen är betjänt av. Utgångspunkten måste vara att vi strävar efter att varje människa får möjlighet att bidra till, och samtidigt möjlighet att delta i, det vi kallar samhälle. Vi behöver inte ”vinnare ” och ”förlorare”, vi behöver en utveckling som tar vara på mänskliga och naturliga resurser, inte ödelägger dem. Vi behöver nya plattformar och sammanhang för framtidens företagande.

Guld och gröna skogar

Posted on 16 november, 2015 by Christer Owe

Sveriges första kongress på temat agroforestry ägde rum den 13-15 november i Göteborg, dels på Chalmers, dels i Angered bl.a. på Blå Stället. 170 personer deltog, av naturliga skäl många från Göteborg och västsverige, även från resten av Sverige och t.o.m. hitresta från Uganda specifikt för kongressen. Inbjudna huvudtalare kom från Spanien och Italien och gav en internationell och en europeisk utblick och lägesrapport. Vi är lite sena i Sverige att organisera det nationella arbetet för agroforestry. Men på ett plan är vi pionjärer.

Inte bara odling
Den som vill sätta sig in i agroforestry hittar några länkar via kongresslänken längst ner på sidan. Göteborg Stads engagemang i frågan handlar om både lokal livsmedelsförsörjning, ett smartare och mer selektivt skogsbruk och om att bygga resiliens, motståndskraft, i samhället. Det finns en social rättvisedimension kopplad till agroforestry, som innebär att såväl människor, naturresurser, ekosystem som verksamheter kan stärkas istället för att de exploateras. Långsiktigt är detta det kanske viktigaste argumentet för att staden ska betrrakta agroforestry som en grundläggande metod för arbetet med lokal utveckling i staden och på stadens odlingsbara marker, inklusive integrerad djurhållning.

Att tjäna pengar på resilienta ekosystem
Ett annat sätt att beskriva agroforestry är att det innebär ett sätt att koppla ihop en växande ekonomi med förmågan att stärka och bygga upp jordens näringsinnehåll, biologisk mångfald och motståndskraftiga lokala ekosystem, där människor dessutom kan finna vägar till försörjning i olika skala. Det går att tjäna pengar på biologisk mångfald. Guld och gröna skogar är ingen utopi.

Jämbördiga möten, delaktighet och frihet
De internationella gästerna från FN:s livsmedelsorgan och från den europeiska agroforestryrörelsen var mycket imponerade av kongressen. På ett demokratiskt och tillåtande sätt skapade kongressen en mötesplats för forskare, praktiker, idealister, tjänstemän, politiker, bönder, odlare, organisationer och intresserade. Tredagarskongressen hade dessutom en form som skapade mer och mer delaktighet för samtliga deltagare. Fredagens inledande föreläsningar och lördagens panelsamtal med ett stort antal nyckelpersoner följdes upp av parallella workshops, mingel och samtal samt söndagens avslutande ”Open Space”-möten, där var och en valde vilken fråga man ville arbeta vidare med.

Färgstark medverkan
Resultatet av kongressen blev bl.a. att det bildades en interimsgrupp för det fortsatta arbetet för en nordisk och nationell förening och plattform, liksom för en lokal och regional dito. Mängder av olika kontakter togs mellan deltagare.

Välfylld kongressal på Blå Stället i Angered

En grupp av studenter ställde upp som volontärer, dokumenterade och skötte en del av de administrativa frågorna. En studiecirkel med basen i Komettorget i Bergsjön deltog tack vare särskilt stöd från studieförbundet Vuxenskolan. Några personer från Uganda deltog under kongressens alla dagar – några av dem hade t.o.m. rest till Göteborg enkom för att medverka i kongressen!

Det transnationella och det interkulturella
Det transnationella och det interkulturella fick stort utrymme genom att flera personer med rötterna i Etiopien och Mellanöstern på ett personligt och tydligt sätt kunde berätta om sina egna upplevelser av att möta den svenska naturen och den ursvenska och självklara inställningen att naturen är vacker och god. På ett både symboliskt och ett konkret plan handlar agroforestry om att kärleken till naturen möter kärleken till odling och mat. Och i dessa tider av hat, hot och terror är det kanske just det vi behöver allra mest.

Länktips där det finns mer information om kongressen och fler länkar att använda http//:www.agroforest.se och Agroforestry-föreningen i Sverige
Artikel i Fria tidningen http://www.goteborgsfria.se/artikel/120391
Tidigare bloggpost på denna sida här .

Föregångare för byggande, boende och ekonomi

Posted on 17 juni, 2015 by Christer Owe

Riksbyggen presenterar läget i sitt projekt Positive Footprint Housing och pilotprojektet Brf VIVA på Johanneberg Science Park inför en fullsatt lokal. För oss som följt projekten är det intressant att se hur idéerna utvecklas från frågeställningar, via antaganden och påståenden till säljargument. Ledande på sitt område. Föregångare. Modigt och viktigt.

Verktyg för social hållbarhet
För en tid sedan presenterade Riksbyggen sitt verktyg för Ekosystemtjänster, en metod för att mäta, värdera och åtgärda byggnaders påverkan på närmiljön. Nu har man stommen till ett motsvarande verktyg för social hållbar utveckling. Det nya är inte checklistan eller ens åtgärderna. Det nya är att de vill systematisera och synliggöra de avgörande delfrågor, som påverkar hur ett bostadsprojekt blir socialt hållbart både ur ett blixtbelysnings-perspektiv och ur ett processperspektiv. Var är man just nu och vart är man på väg?

Arkitekt: Malmström & Edström Arkitekter AB, Illustratör: Tenjin AB

Många kringfunktioner
700 personer har ställt sig i en intressentkö för att få bo i BRF VIVA. Och man planerar även för lägenheter med tydligt mindre storlek i syfte att attrahera unga personer utan familj. Kringutrymmena fascinerar. Livsrummet, orangeriet, bollburen, växthuset, postrummet, bilpool, cykelhub, särskilda rum för återanvändning, verktygspool, leveranser visar att man tänker funktionalitet och sammanhang hellre än individuella lösningar.

Nya former
I en bisats fladdrar begreppet hyreskooperativ förbi, som en idé som kanske kan ta form i nästa projekt – ett mellanting mellan bostadsrätt och hyresrätt. Bra, tänker jag. Vi kommer att behöva olika slags boenden, olika slags sammanhang för att lösa behoven på ett respektfullt och ändå effektivt sätt. Kanske är det bra att vi inte fortsatt att bygga miljonprogramsområden. Kanske är det tur att vi nu får chansen att bygga framtidens boende.

Hundra år
Någon i publiken ställer en fråga om utbildning av boende, av styrelsepersoner etc. och frågan fångas upp på ett klokt sätt. Att medvetandegöra och aktualisera för de boende, de kringboende och andra är en aspekt man insett att den inte får tappas bort. Här visar Riksbyggen hur man tar ansvar bortom byggandet och in i förvaltandet. Husen ska stå i hundra år, säger man. Då gäller det att upprätthålla och utveckla värdet av boendet, så att alla berörda förstår både helheten och detaljerna.

Visar vägen
På ett annat plan visar Riksbyggen vägen in i den avvägning mellan företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta som den nya ekonomin måste bygga på. Inte för att man hittat rätt ännu, utan för att man går i den riktningen. Kanske är det kooperationens nya roll att visa vägen in en ny balansekonomi. Det kändes så efter mötet.

Efter kollektiva och individuella lösningar

Posted on 11 maj, 2015 by Christer Owe

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se