Läsning: Vår tids stora omdaning

Hans Abrahamsson är forskare vid Göteborgs Universitet som bidrar med viktiga analyser kring social hållbarhet. Nyligen lyssnade jag till ett av hans föredrag (se länktips nedan) och där skaffade jag en av hans senare böcker, Vår tids stora omdaning, som han gav ut 2019 på bokförlaget Korpen. Nu har jag läst den boken och tänkte plocka upp några trådar som fastnade.

Att ha på fötterna
Bland det första som slår mig vid läsningen är hur Hans Abrahamsson konsekvent hänvisar till de källor han använt sig av. Referenslistan i slutet av boken handlar om drygt 225 böcker och rapporter av nästan 200 författare. Närmare en definition av uttrycket ”att ha på fötterna” är svårt att komma. Synnerligen detaljerat hänvisar han till vem som påstått vad och när. Intrycket blir att opponenter får anstränga sig att hitta fel eller luckor i resonemangen. Konsekvent lutar sig Hans Abrahamsson på annan forskning, ibland sin egen naturligtvis, men också med ett imponerande tidsspann.

Kunskapsväven tar form
Det kanske måste bli så, när textens centrala tema gäller något så abstrakt som social hållbarhet. Hur kan vi som samhälle agera för att stärka demokrati, delaktighet och meningsfullhet i en tid, då fake news, populism och auktoritära ledare tar allt större plats? I mina egna randnoteringar vid läsningen ser jag hur Hans Abrahamssons forskning knyter an till både Nils Björlings forskning runt platsutveckling och självklart Åsa Wikforss tankar om demokrati. Som om det fanns en tanke kring hur väven vävs. (Se länkar nedan).

Lärandet som process
Det är svårt att sammanfatta Hans Abrahamssons bok om social hållbarhet. Mycket eftersom hans beskrivningar i sin tur leder till följdresonemang som bottnar i min egen erfarenhet. Men här några stolpar:

  • Folkbildningens unika roll
  • Studiecirklar med dialog
  • Bildning och ömsesidig förståelse
  • Integration som en känsla av icke-utanförskap
  • Medborgarskap i en segregerande tid

Sex stycken nya frågor, i all enkelhet…
I mina randnoteringar ser jag också ett antal tankespår och frågor som skulle kunna vara värdefulla att utveckla.
1) Var finns dynamiken i utvecklingen, dvs vem går före och vem ska följa efter och hur blir den rollfördelningen rättvis? Alla kan inte gå i takt.
2) Är det obildningens tid vi är inne i nu, när fake news och algoritmerna styr informationsflöden och vägval? Hur möter vi obildningen bäst?
3) Hur kan vi se på motståndare så att de inte blir fiender utan medspelare i en utvecklingsprocess?
4) Kan man utveckla ett gräsrotsförankrat medborgarskap som inte utgår från nationalstaten? Hur skulle det se ut, och skulle det kunna inkludera ett åtagande för helheten? En frivillig ”skatt”? Ett löfte för framtiden?
5) Finns det något sätt att ta till vara den praktiska klokhet som beskrivs på sidan 193ff och som varje människa bär på, men som i princip aldrig dokumenteras?
6) Vad innebär det att vara människa i vår tid och framåt?

Efter nationalstaten – vadå?
I ett av kapitlen i boken resonerar Hans Abrahamsson kring nationalstaten. Har den blivit för liten i en global kontext och har den blivit för stor i den lokala? Är det så att nationalstaten som den lämpligaste formen för politisk styrning, för ansvarsutkrävande, för representativitet, rättvisa, rättsskipning, utbildning, välfärd osv behöver ersättas av något mer relevant? Hur ska det gå till i så fall? Vem ska ersätta dagens (delvis bristfälliga) struktur med något annat? Brexit har blivit en tydlig och konkret symbol för dragkampen kring EU. Överstatligheten löser vissa men inte alla problem. De multinationella bolagens agenda ger oss ökad BNP, men har definitivt inget med utökad demokrati att göra, snarare tvärtom. Kapitalet kommer inte att kapitulera. Så vilka alternativ återstår? Frihetskamp? Det går sådär, kan man väl säga, om man iakttar hur beväpnade frihetslängtande grupperingar ”tagit makten” i olika länder. Det är tydligen svårt för människor att kämpa för andra människors rättvisa.

Formaliserad empati för att klara planetens gränser
Ändå tror jag att det är i en formaliserad empati vägen framåt behöver upptäckas. Genom att balansera egenintresset mot andra legitima intressen måste vi lära oss att utveckla en hållbarare värld. En värld som inte dukar under för att vi inte klarar att begränsa vår civilisations utveckling inom ramarna för vad planeten tål. Forskarna har länge visat vilka planetära gränser det handlar om. Nu måste vi organisera utvecklingen på ett klokare sätt. Vi får börja med en studiecirkel.

Länktips:
Föredrag med Hans Abrahamsson: http://christerowe.se/2023/12/nr1012-intryck-fran-en-kvall-med-hans-abrahamsson/

Platsutveckling: http://christerowe.se/2023/12/nr1014-platsutveckling-utan-omstallning/

Åsa Wikforss Vinter i P1: http://christerowe.se/2024/01/nr1019-asa-wikforss-ar-en-viktig-rost-for-demokratin/

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Intryck från en kväll med Hans Abrahamsson

Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs Universitet som jag lyssnat till flera gånger. Och alltid fått något nytt, tänkvärt, att fundera på. Hur man ska förstå den pågående samhällsutvecklingen är något av det Hans Abrahamsson hjälper till att begripliggöra. Inget undantag den 6 december då han föreläste på Arena Första Lång i ett arrangemang av Ingenjörer för Miljön. (Se länktips nedan).

Vägen bort från konflikterna och polariseringen
Vår tids stora omdaning är namnet på en bok Hans Abrahamsson gett ut om som hans föredrag till stor del kretsar kring. Slutsatsen är att det behövs möten, mötesplatsen, lyhördhet och en insikt att ska verkningsfulla åtgärder och förändringar genomföras behöver de berörda människorna vara delaktiga. När åtgärder exempelvis planeras i försummade (utsatta) områden ska dessa inte sättas in FÖR de boende, utan MED de boende. Det blir kontraproduktivt om myndigheter ser på befolkningen som omyndiga medborgare. Top-down behöver ersättas med bottom-up och respekt för de berördas erfarenheter och behov.

Tre idéströmningar 
Riktigt intressant blir det när Hans Abrahamsson beskriver de idéströmmar som präglat efterkrigstiden. Han skissar fram inte en vanlig vänster-höger-skala, utan en karta, där tre olika bärande idéer konkurrerar om uppmärksamhet och bejakande från befolkningen.
För det första den idé som inkluderar frihet och utveckling. Det är här marknadens aktörer tar plats och där mycket av den materiella tillväxten ägt rum.
För det andra den idé som handlar om rättvisa. Här handlar det om att människor ska ges rimliga och rättvisa förutsättningar att växa och leva sina liv.
För det tredje finns en tydlig idé om säkerhet. När mycket av samhället förändras och när basala krav känns osäkra växer längtan efter trygghet och säkerhet. Dessa tre idéer finns samtidigt och omfamnas också samtidigt, är min tolkning, av alla människor. Avgörande för våra värderingar blir hur vi som individer väger dessa motsatta strömningar mot varandra.

Sammanvägning – inte antingen /eller
Ur hållbarhetsperspektiv skulle man kunna lägga till en slags pendel över de tre idéströmningarna. Detta är min personliga reflexion för att bilden av de tre idéströmningarna också ska kunna fånga det långsiktigt hållbara. En hängande pendel över mittpunkten i triangeln Frihet, Rättvisa, Säkerhet skulle kunna indikera hur olika beslut viktas i relation till det långsiktigt hållbara. Vi kan inte ge upp säkerheten, vi kan heller inte avstå vår frihet eller våra möjligheter att välja en ny utvecklingsväg. Varje beslut innehåller någon del av de tre idéerna. Viktningen skulle kunna illustreras med hjälp av en hängande pendel.

Bild ur Hans Abrahamssons presentation

Längtan efter en stark ledare
Ska vi förstå Trump, Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina är det att de fångar upp en motreaktion i riktning mot säkerhet, trygghet, nationalism och lovar en slags återgång till något välbekant och tryggt. Missnöje och osäkerhet kring vart världen är på väg fångas upp av politiker som sätter ord på längtan efter det som känns tryggt. Den starke ledaren träder fram.

Dikeskörningen kan bero på fel underlag
Rubriken för Hans Abrahamssons föredrag var ”Håller Sverige på att köra i diket ─ om konsten att värna demokrati och social hållbarhet”. Han hade valt ut fyra politikområden av stor vikt för den sociala hållbarheten, där politiken snarare riskerar bygga på opinionsundersökningar av individers (många gånger oreflekterade) åsikter än på evidensbaserad forskning. Detta, menar Hans Abrahamsson, gäller för såväl den nuvarande kriminal- och migrationspolitiken som för kultur- och klimatpolitiken. I sin presentation förklarade han sammanhanget mer i detalj.

Opinionen är kanske inte alltid sann
Hans Abrahamsson pekar på att politikerna har tappat en stor del av kontakten med sina väljare. Därmed riskerar de politiska initiativen att inte på bästa sätt spegla opinionen. Han påpekar att opinionsmätningar som görs många gånger har 50-procentiga bortfall, dvs det som politikerna tror ligger i allmänhetens intresse kanske bara till en mindre del motsvarar medborgarnas förväntningar. Där ligger en stor risk för att politiken varken löser problemen eller uppfattas av medborgarna att vara rimlig. Jag skulle kunna lägga till att det finns en övertro på mätbarhet. När vi har t.ex. i genomsnitt 65 kvadratmeter boyta per person i Sverige speglar det väldigt dåligt hur folk faktiskt bor.

Varsamhet med orden
En annan poäng som Hans Abrahamsson lyfter är hur vi använder begrepp. Han tar exemplet ”förebyggande” åtgärder när det gäller kriminalpolitiken. I vanligt tal brukar det handla om hur samhället satsar på skola, omsorg, fritidsaktiviteter för barn i riskzonen. Den nya regeringen använder begreppet för att beskriva hur unga människor ska dömas vid lägre ålder för brott de begår. Det är en demokratibekymmer när orden inte längre har samma innebörd. Man pratar bokstavligen förbi varandra.

Ska socialtjänsten stå till tjänst?
Och när vi ändå är inne på orden och deras innebörd kan nämnas hur Hans Abrahamsson stillsamt poängterade att det kanske är dags för myndighetsutövningen inom socialtjänsten att mer handla om sociala tjänster ur ett brukarperspektiv. Att stå till tjänst i det sociala arbetet.

Mer info
Den halvannan timme Hans Abrahamsson talade var fylld av klokskaper och det går inte att återge allt här. Men en länk som kan ge fortsatt hjälp är den som heter omvärldskunskap. Se länklista nedan.

Länktips:
Omvärldskunskap: https://www.omvarldskunskap.se/

Ingenjörer för Miljön information om Hans Abrahamssons föredrag: https://ingenjorerformiljon.se/23-12-06-hans-abrahamsson-om-social-hallbarhet/

Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.


Lekplatsen som bild för det nya företagandet

Häromdagen hade jag en hel dag med ett par små barn eller snarare barnbarn, ett i taget. Det blev aningen oplanerat eftersom det hade dykt upp några saker som gjorde att jag behövdes. En tvååring lekte i gårdens välutrustade sandlåda och lekavdelning.

Gården
Bostadsrättsföreningen har satt upp en kombinerad klätterställning och rutschkana mitt i en generös sandlåda. Småbarnsföräldrar låter sina barns uteleksaker ligga kvar – spadar, hinkar, små traktorer och grävare, något vattenhjul, en flyttbar gunga av plast, några trehjulingar och andra leksaker. (Allt av plast, men det är ett annat tema).

Ett effektivt resursutnyttjande
Gården var nästan helt tom på folk. Det var en vardagsförmiddag och alla vuxna var nog på sina jobb, medan barnen var i skolan eller förskolan. Den telning jag var ute med hade et överflöd av saker att välja på. Roligast för honom var en stabil och lättrampad trehjuling.  ”Här har vi en tydlig illustration till den nya ekonomin”, insåg jag. Föreningen står för den grundläggande investeringen i sandlåda och klätterställning, medan nyttjarna investerar i leksaker, som alla kan använda. Resurserna görs tillgängliga för alla. Familjerna bidrar med en eller ett par leksaker och alla barn kan använda dem. Genom att köpa en eller två leksaker får varje familj en rättvis tillgång till kanske femton eller tjugo gånger fler leksaker. Resurserna används effektivt, alla bidrar och alla har nytta av dem på ett jämlikt sätt.

Bygg underifrån
Den lilla lekplatsen blir plötsligt en bild för hur samhället skulle kunna organiseras. Via skatten finansieras grundstrukturen. Var och en bidrar därefter med något och får samtidigt tillgång till mångdubbelt mer. Det skulle kunna vara en verkstad för reparationer, ett bageri, ett storkök, ett möbelsnickeri, en lokal för diverse skapande arbete som fylls med intresserade, kunniga och motiverade personer som tar med sig sina idéer, sina färdigheter och sina lösningar. Vi kanske måste organisera det lokala arbetet på ett helt nytt sätt och skapa förutsättningar för fler att utveckla sina idéer.

Från husbehov till affärsidé
Några kanske nöjer sig med att producera för husbehov. Andra ser en affärsidé och vill sälja sina produkter, en tredje kanske är den med kontakter som kan skapa intresse för en lösning i ett nytt sammanhang. Det finns många roller att fylla. Inte minst behövs former för att utbyta idéer, lära sig nya saker och att mötas över olika gränser. Till viss del finns detta redan i branscher som handlar om IT, design och konsultfunktioner. Men modellen går att vidareutveckla.

Vi behöver inte vinnare och vi behöver definitivt inte förlorare
”Monopol”-ekonomin, som till slut leder till någon sitter på Centrum och Norrmalmstorg och försätter alla andra i konkurs, skapar en ohälsosam obalans i samhällsekonomin. Framför allt om några vinner på de övrigas bekostnad. När några få kan beteckna sig som vinnare medan flertalet knappt får vardagen att gå ihop byggs motsättningar upp som ingen är betjänt av. Utgångspunkten måste vara att vi strävar efter att varje människa får möjlighet att bidra till, och samtidigt möjlighet att delta i, det vi kallar samhälle. Vi behöver inte ”vinnare ” och ”förlorare”, vi behöver en utveckling som tar vara på mänskliga och naturliga resurser, inte ödelägger dem. Vi behöver nya plattformar och sammanhang för framtidens företagande.

 

Guld och gröna skogar

Sveriges första kongress på temat agroforestry ägde rum den 13-15 november i Göteborg, dels på Chalmers, dels i Angered bl.a. på Blå Stället. 170 personer deltog, av naturliga skäl många från Göteborg och västsverige, även från resten av Sverige och t.o.m. hitresta från Uganda specifikt för kongressen. Inbjudna huvudtalare kom från Spanien och Italien och gav en internationell och en europeisk utblick och lägesrapport. Vi är lite sena i Sverige att organisera det nationella arbetet för agroforestry. Men på ett plan är vi pionjärer.

Inte bara odling
Den som vill sätta sig in i agroforestry hittar några länkar via kongresslänken längst ner på sidan. Göteborg Stads engagemang i frågan handlar om både lokal livsmedelsförsörjning, ett smartare och mer selektivt skogsbruk och om att bygga resiliens, motståndskraft, i samhället. Det finns en social rättvisedimension kopplad till agroforestry, som innebär att såväl människor, naturresurser, ekosystem som verksamheter kan stärkas istället för att de exploateras. Långsiktigt är detta det kanske viktigaste argumentet för att staden ska betrrakta agroforestry som en grundläggande metod för arbetet med lokal utveckling i staden och på stadens odlingsbara marker, inklusive integrerad djurhållning.

Att tjäna pengar på resilienta ekosystem
Ett annat sätt att beskriva agroforestry är att det innebär ett sätt att koppla ihop en växande ekonomi med förmågan att stärka och bygga upp jordens näringsinnehåll, biologisk mångfald och motståndskraftiga lokala ekosystem, där människor dessutom kan finna vägar till försörjning i olika skala. Det går att tjäna pengar på biologisk mångfald. Guld och gröna skogar är ingen utopi.

Jämbördiga möten, delaktighet och frihet
De internationella gästerna från FN:s livsmedelsorgan och från den europeiska agroforestryrörelsen var mycket imponerade av kongressen. På ett demokratiskt och tillåtande sätt skapade kongressen en mötesplats för forskare, praktiker, idealister, tjänstemän, politiker, bönder, odlare, organisationer och intresserade. Tredagarskongressen hade dessutom en form som skapade mer och mer delaktighet för samtliga deltagare. Fredagens inledande föreläsningar och lördagens panelsamtal med ett stort antal nyckelpersoner följdes upp av parallella workshops, mingel och samtal samt söndagens avslutande ”Open Space”-möten, där var och en valde vilken fråga man ville arbeta vidare med.

Färgstark medverkan
Resultatet av kongressen blev bl.a. att det bildades en interimsgrupp för det fortsatta arbetet för en nordisk och nationell förening och plattform, liksom för en lokal och regional dito. Mängder av olika kontakter togs mellan deltagare.

Välfylld kongressal på Blå Stället i Angered

En grupp av studenter ställde upp som volontärer, dokumenterade och skötte en del av de administrativa frågorna. En studiecirkel med basen i Komettorget i Bergsjön deltog tack vare särskilt stöd från studieförbundet Vuxenskolan. Några personer från Uganda deltog under kongressens alla dagar – några av dem hade t.o.m. rest till Göteborg enkom för att medverka i kongressen!

Det transnationella och det interkulturella
Det transnationella och det interkulturella fick stort utrymme genom att flera personer med rötterna i Etiopien och Mellanöstern på ett personligt och tydligt sätt kunde berätta om sina egna upplevelser av att möta den svenska naturen och den ursvenska och självklara inställningen att naturen är vacker och god. På ett både symboliskt och ett konkret plan handlar agroforestry om att kärleken till naturen möter kärleken till odling och mat. Och i dessa tider av hat, hot och terror är det kanske just det vi behöver allra mest.

Länktips där det finns mer information om kongressen och fler länkar att använda http//:www.agroforest.se och Agroforestry-föreningen i Sverige
Artikel i Fria tidningen http://www.goteborgsfria.se/artikel/120391
Tidigare bloggpost på denna sida här .

Föregångare för byggande, boende och ekonomi

Riksbyggen presenterar läget i sitt projekt Positive Footprint Housing och pilotprojektet Brf VIVA på Johanneberg Science Park inför en fullsatt lokal. För oss som följt projekten är det intressant att se hur idéerna utvecklas från frågeställningar, via antaganden och påståenden till säljargument. Ledande på sitt område. Föregångare. Modigt och viktigt.

Verktyg för social hållbarhet
För en tid sedan presenterade Riksbyggen sitt verktyg för Ekosystemtjänster, en metod för att mäta, värdera och åtgärda byggnaders påverkan på närmiljön. Nu har man stommen till ett motsvarande verktyg för social hållbar utveckling. Det nya är inte checklistan eller ens åtgärderna. Det nya är att de vill systematisera och synliggöra de avgörande delfrågor, som påverkar hur ett bostadsprojekt blir socialt hållbart både ur ett blixtbelysnings-perspektiv och ur ett processperspektiv. Var är man just nu och vart är man på väg?

Arkitekt: Malmström & Edström Arkitekter AB, Illustratör: Tenjin AB

Många kringfunktioner
700 personer har ställt sig i en intressentkö för att få bo i BRF VIVA. Och man planerar även för lägenheter med tydligt mindre storlek i syfte att attrahera unga personer utan familj. Kringutrymmena fascinerar. Livsrummet, orangeriet, bollburen, växthuset, postrummet, bilpool, cykelhub, särskilda rum för återanvändning, verktygspool, leveranser visar att man tänker funktionalitet och sammanhang hellre än individuella lösningar.

Nya former
I en bisats fladdrar begreppet hyreskooperativ förbi, som en idé som kanske kan ta form i nästa projekt – ett mellanting mellan bostadsrätt och hyresrätt. Bra, tänker jag. Vi kommer att behöva olika slags boenden, olika slags sammanhang för att lösa behoven på ett respektfullt och ändå effektivt sätt. Kanske är det bra att vi inte fortsatt att bygga miljonprogramsområden. Kanske är det tur att vi nu får chansen att bygga framtidens boende.

Hundra år
Någon i publiken ställer en fråga om utbildning av boende, av styrelsepersoner etc. och frågan fångas upp på ett klokt sätt. Att medvetandegöra och aktualisera för de boende, de kringboende och andra är en aspekt man insett att den inte får tappas bort. Här visar Riksbyggen hur man tar ansvar bortom byggandet och in i förvaltandet. Husen ska stå i hundra år, säger man. Då gäller det att upprätthålla och utveckla värdet av boendet, så att alla berörda förstår både helheten och detaljerna.

Visar vägen
På ett annat plan visar Riksbyggen vägen in i den avvägning mellan företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta som den nya ekonomin måste bygga på. Inte för att man hittat rätt ännu, utan för att man går i den riktningen. Kanske är det kooperationens nya roll att visa vägen in en ny balansekonomi. Det kändes så efter mötet.

Efter kollektiva och individuella lösningar

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Vår oförmåga att ta ansvar

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Alla vinner på att fattigdomen elimineras

Rädda Barnen har kommit fram till att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattigdom. I varje skolklass finns det således i genomsnitt tre eller fyra elever som inte har samma förutsättningar som sina klasskamrater. Fattigdom är naturligtvis relativt som begrepp. Flertalet fattiga barn i vårt land lever ändå på en avsevärt högre nivå än de fattigaste i världen. Samtidigt innebär fattigdomen ett underkännande av det vi brukar benämna den svenska eller nordiska modellen.

Alla tjänar på jämnare inkomstfördelning
OECD har nyligen presenterat en studie, där man slår fast att den ekonomiska utvecklingen hade kunnat vara 6 procentenheter bättre i Sverige om vi inte haft ett så stort inkomstgap i befolkningen. (Se länk nedan). Motivet enligt OECD är att människor med sämre ekonomi satsar mindre på utbildning, och de blir fler och fler. Medlemsländernas rikaste en procent drar ifrån, samtidigt som de fattiga och medelklassen halkar efter.

Att stå utan alternativ
Samhället, och även de rikaste, mår bättre om vi fördelar inkomsterna bättre. Inte för allt ska värderas i kronor och ören, men när förutsättningarna för ett gott liv ges till fler, uppstår en större marknad och fler kan välja hur man använder sina resurser. Att tvingas bo i alltför trång bostad, att ha begränsat med alternativ när det gäller kvalitetsinköp eller att inte kunna ge några julklappar till barnen – allt detta bidrar till att låsa fast människors förmågor istället för att frigöra de kreativa idéerna.

Fattigdom kan inte förbjudas
När de svagaste grupperna från EU:s senast tillkomna medlemmar söker sig hit är det inte för att de gillar att tigga. Det är för att tiggandet ändå ger mer i vårt land, än alternativet att inte få något i hemlandet. Det är meningslöst och felaktigt att försöka förbjuda tiggeriet. Fattigdomen löser vi inte genom att förbjuda den. Fattigdomen är ett politiskt utjämningsprojekt som alla humanistiska partier borde stå bakom.
Vi kan sända en tydlig signal om det vid valet den 22 mars.

Länktips: Om OECD-rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6041166