Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Uppdatering om demokratin

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

Om klimatmålen och fem scenarier

Konsumtionsmetoden för att bedöma utsläpp av koldioxid innebär att även de utsläpp som äger rum på annan plats i världen räknas in. Är produkterna tillverkade på annan plats räknas de ändå till Sveriges utsläpp om produkten konsumeras här. Även svenska resor ingår. Å andra sidan räknas svensk export bort från de svenska utsläppsnivåerna. Metoden ger en tydligare bild av hur vår livsstil påverkar utsläppsnivåerna. Per person och år orsakar varje svensk i genomsnitt 9 ton CO2-utsläpp. Nu har en forskargrupp under ledning av Jörgen Larsson från Chalmers sammanställt en rapport på 71 sidor, med fem olika scenarier, som är intressant läsning. (Länk till rapporten, se nedan).

Fem scenarier
Man har gått grundligt tillväga och redovisar de fem scenarierna, hur man gått till väga och särskilt noga analyserat persontransporter, byggande och livsmedel. (Vi som varit med ett tag minns Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen, bostaden”, SOU 2005:51 som kom för 16 år sedan ….). De fem scenarierna som redovisas kan kort beskrivas så här:
ett – fortsätt som nu med de beslut som tagits
två – genomför teknikförändringar för att nå målen
tre – lägg till ytterligare insatser med teknik och beteende för att även nå utanför Sveriges gränser med det som görs
fyra – utgå från stora tekniska och beteenderelaterade insatser, bl.a. kring flyg, personbilar, nötkött etc.
fem – bortse från teknikförändringar och satsa på beteenderelaterade insatser.

Det räcker inte med det ena eller det andra
De fem scenarierna svarar därmed i hög grad på frågan om det räcker med teknik av typen att fånga in koldioxid, om det räcker med beteendeförändringar eller om det behövs genomförande av båda delarna. Slutsatsen av min läsning av rapporten blir att det inte räcker med det ena eller det andra, vi måste lyckas med både och, om vi ska ha en rimlig chans att på ett rättvist sätt bidra till att hejda uppvärmningen. Eller som författarna själva skriver på sidan 6:

” En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet. Det gäller även om resten av världen också genomför en klimatomställning. Resultaten visar också att enbart omfattande beteendeförändringar, och ingen avancerad teknik, ligger ännu längre ifrån målen i Parisavtalet. En kombination av både avancerad teknik och vissa beteendeförändringar skulle däremot kunna ge en utveckling som ligger i nivå med de genomsnittliga utsläppen per person som Parisavtalets mål motsvarar år 2050″.

Business as usual, plus lite osthyvel räcker inte
Teknikutveckling, implementering av ny teknik och bred acceptans för ändrade beteenden är vad som krävs. Rapporten har Sveriges parlamentariska miljömålsberedning som mottagare och är antagligen svårsmält läsning för de flesta, som kanske trott att lite osthyvel-åtgärder och kosmetisk förändring av det rådande systemet skulle vara tillräckligt. Det krävs mycket mer. Om Miljömålsberedningen inte gör politik av scenario fyra ovan, som är det scenario som har bäst chans att bli framgångsrikt blir svekdebatten stark. ”Varför gjorde ni inget när ni hade ett tydligt beslutsunderlag?”, kommer det att heta.

Mycket kalkyler och tillhörande grafik
Rapporten har många genomarbetade delar, stapeldiagram och kurvor som ger en samstämmig bild hur de fem scenarierna skulle påverka de svenska CO2-utsläppen. Så här kan det se ut:

Ur Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige av Jörgen Larsson mfl

Svårt att sia om teknikutveckling
När det gäller teknikutvecklingen pekar rapporten på hur svårt det är att förutse hur utvecklingen tar fart. Får vi självkörande bilar? När kommer elflyget? När kan infångning och lagring av CO2 bli standard så att koldioxid kan lagras i berggrunden? En fråga som inte nämns under avsnittet om flyget är hur en förtida avskrivning av värdet på flygplan med konventionell drift ska finansieras. Det finns enligt uppgift från annat håll cirka en miljon flygplan i världen, som delvis är nyanskaffade. De står som en tillgång i bolagens balansräkningar och att plötsligt värdera dem till värde noll skapar problem. Tidsfaktorn för teknikskifte och beteendeförändringar kommer att spela stor roll, är min bedömning. Även finansieringsfrågorna för nya investeringar behöver adresseras på ett genomtänkt sätt, i rätt ordning och på ett transparent sätt.

Bilåkande och några siffror som fastnade i minnet
En annan detalj som fastnade vid genomläsningen var att en delad bil kan beräknas ersätta 6 ägda bilar. Och när vi minskar bilåkandet med 1 procent och alla istället reser kollektivt, ger det en ökning av kollektivresandet med 5 procent, helt enkelt beroende på att det är så många fler bilar på vägarna än bussar. Eller om hälften av alla bilpendlare stannar hemma två dagar i veckan – så som de lärt sig göra under pandemin – ger det en femprocentig minskning av allt bilåkande.

Det finns fortfarande tid att ställa om
Det finns mycket att lära sig av rapporten, men slutintrycket blir ändå att vi måste göra så mycket som möjligt. Vi kan inte tro att det räcker med det ena eller det andra.

Länktips:
Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige – underlag för diskussioner om nya klimatmål
https://research.chalmers.se/publication/526528/file/526528_Fulltext.pdf

Masterplan för laddinfrastruktur

Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.

Sätt ihop en Masterplan!
Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.

Hälften av laddningarna på offentlig plats?
Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.

Stater måste gå före och samordna
Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.

Same but different?
Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?

EU och Tesla
Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?

Att gå vidare
En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?

Länktips:
Rapport på engelska från BCG:

https://www.bcg.com/publications/2021/electric-vehicle-charging-station-infrastructure-plan-for-governments

Nukleär energi löser inte klimatfrågan

(Uppdaterad med länk till en artikel i Aftonbladet, och kostnadsuppgifter från Lazard, se nedan).
Det är ett väldigt tjat om kärnkraft från några politiska partier. De har ”kärnkraft” som ett autosvar på frågor om klimatet. Den nukleära energiproduktionen har till synes vissa fördelar, som att det går att storskaligt driva turbiner som genererar en stabil ström (även om verkningsgraden bara är cirka 30 % när mycket energi går förlorad i det uppvärmda kylvattnet). Men bekymret är att nukleär energiproduktion kräver uran, som behöver brytas och hanteras på ett säkert sätt. Och restprodukten, uttjänt kärnbränsle, har bara ett negativt värde som en deponiprodukt, som dessutom behöver lagras på ett säkert sätt i 100 000 år. Och så finns risken för tekniska problem, haverier, naturkatastrofer och mänskliga misstag. Även om kostnaden för långtidslagringen räknas bort är det ett mycket dyrt energislag. Marknadens aktörer tvekar med rätta.

Bara dyrare ju fler driftstimmar som adderas
Kostnadsutvecklingen för sol- och vindkraft har varit sensationellt positiv för en omställning till dessa energislag. Det omvända gäller för nukleär energi. Säkerhetskraven, övervakning, bemanning med utbildad personal osv kostar pengar, medan driftskostnaderna för en solcellsanläggning är försumbara. Ingen människa behöver sitta och titta på när solen skiner. Skillnaden i produktionskostnad gör att kalkylerna blir osäkra för de energibolag som vill bygga och driva nukleär energiproduktion. Kommer försäljningspriset per kWh ligga så högt att det går att räkna hem investeringen?

Uppdatering 29 oktober om kostnadsnivåer
Nya kostnadsjämförelser från konsultbolaget Lazard (se länk nedan) visar att solceller kostar 36 öre / kWh, landbaserad vindkraft 38 öre /kWh och nukleär energi kostar 1,73 kr / kWh i USA och inte ens anhängarna till det sistnämnda energislaget vill rimligen sänka ambitionen på säkerhetstänket för svenska verk. Så hur ska en långsiktig drift av kärnkraft någonsin kunna bli lönsam? Och vilka andra osäkerheter finns i kalkylerna?

Vem ska ta risken och betalar konsumenten rätt pris?
Det som är märkligt i den offentliga debatten är att ingen journalist ställer följdfrågor till anhängarna av storskalig nukleär energiproduktion.
– Vem vill de ska bygga verken? Ryssarna (som i Finland)? Eller vem ska ta den kommersiella risken?
– Vad tror anhängarna om prisutvecklingen? Kommer elen i framtiden vara så dyr att det långsiktigt lönar sig att bygga storskaliga nukleära anläggningar?
– Kommer konsumenterna acceptera mycket dyrare el bara för att den garanterat inte kommer från sol och vind? Vem tycker anhängarna ska tjäna på att konsumenterna betalar ett överpris i relation till el från sol och vind?

Tekniska risker, den mänskliga faktorn och terrorhoten
– Hur ofta räknar bolagen med att kustnära verk kommer att behöva stänga ner för att kylvattnet är för varmt? (Så som sker redan idag, när t.ex. Östersjön sommartid blir cirka 20 grader varmt och kylningen inte duger). Vilken osäkerhet innebär det ur driftsynpunkt att kylningen inte kan garanteras med ett allt varmare havsvatten?
– Hur ser kalkylerna för mänskliga misstag ut? I maj 2011 glömdes en dammsugare kvar i Ringhals 2, till en kostnad av 1,8 miljarder kronor (!). Alla vet att det aldrig går att helt utesluta mänskliga misstag. Hur ser kalkylerna ut mot bakgrund av den incidenten?
– Vilka säkerhetsanordningar kalkylerar man med mot bakgrund av ökningen av terrorhot, nya sätt att t.ex. med drönare ge sig in i luftrummet ovanför verken osv? Vilka risker räknar man med och vilka merkostnader innebär dessa säkerhetsanordningar?

Placering och projekteringstid
– Tänker sig anhängarna nya anläggningar i Barsebäck? Eller var ska de nya verken placeras?
– Ryms utbyggnaden inom Parisavtalet? I Finland skulle ett verk stått klart 2009 i Olkiluoto. Den senaste uppgiften är att verket kanske kommer i full drift med 13 års försening, dvs nästa år. Vad innebär planering, konstruktion, tillståndsgivning, byggfas, godkännande, laddning och testdrift rent tidsmässigt? När kommer nya verk att leverera ström? Om allt går utan problem kan kanske nya verk stå driftsklara på 10 år, men om det är ny teknologi man tänker sig är det uppenbart att ny teknik inte fungerar felfritt och storskaligt vid testdrift. Hur svårt det kan vara illustreras även av fördyringen av och förseningarna med Hanhikivi 1 i Finland, som byggs av ett ryskt bolag. (se länk nedan).

Klimatfrågan är global – är tekniken det?
Även om Sverige skulle lyckas bygga 3-4 nya reaktorer och få dem i drift är klimatfrågan global. Alla världens länder behöver fossiloberoende energi.
– Vill anhängarna till nukleära anläggningar att varje grekisk eller thailändsk semesterö har sitt egna aggregat?
– Skulle det fungera med vattenkylning om havstemperaturen är så behaglig som semesterfirarna vill att den ska vara?
– Med tanke på kopplingen till kärnvapen – vilka ickedemokratiska länder vill anhängarna ska få tillgång till teknologin – och ska de i annat fall fortsätta med olja, kol och gas eller hur tänker man?
Klimatfrågan är global och det gör att den teknik vi utvecklar och skulle kunna exportera behöver snabbt komma igång i många länder. Enkla tekniska lösningar är ur det perspektivet enklast att exportera. Det finns inget som talar för att en storskalig satsning på nukleär energiproduktion skulle lösa klimatfrågan, särskilt som det är oerhört bråttom att få till stånd ett teknikskifte – samtidigt som vi måste verka för en mer rättvis välståndsutveckling länder och befolkningar emellan.

Journalister – ställ några av ovanstående följdfrågor, tack!

Länktips:
Artikel i Aftonbladet 28 oktober 2021 av Göran Bryntse och Thomas B Johansson om hur dyr kärnkraften är, även när allt det ”nya” räknas in: https://www.aftonbladet.se/a/a7Kbm4

Konsultbolaget Lazard gör årliga jämförelser av kostnadsnivån för olika energislag. https://www.lazard.com/perspective/levelized-cost-of-energy-levelized-cost-of-storage-and-levelized-cost-of-hydrogen/

Hanhikivi 1: https://www.nyteknik.se/energi/nasta-finska-karnkraftverk-blir-forsenat-och-dyrare-7014143

Tidigare bloggtext på samma tema med flera länkar: http://christerowe.se/2020/10/nr737-karnkraften-ett-haveri/

Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Miljöpartiets klimatplan

Miljöpartiet presenterade sin klimatplan den 11 oktober, en klimatplan som ersätter versionen från 2017. Jag såg presskonferensen med språkrören och har läst igenom 62 sidor Klimatplan. (Länkar se nedan). Det är många konkreta steg som presenteras, flera av dem nödvändiga, angelägna och riktiga. Ändå känner jag att det saknas något.

Rätt timing
Det är inget fel på ambitionen. Ska vi ha en chans att klara 1,5 graders-målet enligt Parisavtalet måste mycket förändringsarbete komma igång. Det är bra att konsumenterna börjar välja elbilar hellre än fossildrivna. Det är bra att medvetenheten om resursslöseriet tränger igenom. ( I dagens GP skriver Håkan Byström på ledarplats om behovet av ett utvecklat småskaligt näringsliv bl.a. ur ett resursperspektiv. Så även hos traditionellt fartblinda tillväxtkramare börjar insikten om illusionen bakom den oändliga resursanvändningens eviga sanning sakta tränga igenom. (Länk se nedan). )

Stuprör och top-down…
Rent tekniskt och innehållsmässigt är det få av Klimatplanens förslag som det finns anledning att ifrågasätta. Flera hundra punkter, inom alla sektorer, motiveras och preciseras. Det som dyker upp för mig är bristen på sammanhang och kopplingarna till andra samhällssektorer och ansvariga. (Här ser jag tyvärr en likhet med Liberalernas lansering av Förortslyftet, som jag kommenterat tidigare, och där bristen på gräsrotsperspektiv och samordning var uppenbar, för att inte säga förödande för trovärdigheten).

Dialogbehov
Klimatplanen avslutas med följande ord:
”Miljöpartiet har politiken som krävs, och vi har ambitionen att få alla människor med i omställningen. Klimatnödläget är en samhällskris som angår oss alla. För att möta krisen krävs nytänkande, mod och samarbete. Tillsammans kan vi driva en politik som gör att vår generation möter klimatkrisen och ger våra barn och barnbarn en framtid att tro på”.
Så banbrytande det hade varit om Klimatplanen vid varje punkt eller vid varje avsnitt också hade angett tillsammans med vem eller vilka denna åtgärd ska detaljplaneras, justeras och sjösättas. Tillsammans. Om det hade varit rubriken på Klimatplanen, och med en öppen inbjudan till dialog med näringslivet, med forskningen, med kommuner och boende – så mycket av mod, nytänkande och samarbete det hade kunnat ge direkt!

Tillsammans
Nu stannar planen vid en ”Statens att-göra-lista”. Där här tänker vi göra om vi får förtroende att arbeta vidare. Men det räcker ju inte. Alla behöver bidra och framför allt måste de aktörer som motsätter sig olika åtgärder lockas till förhandlingsbordet. Hur löser vi ett problem? Vem ska göra vad och hur skapar vi win-win för både samhället nu och i framtiden? Det hade varit ett nytt grepp och en öppning till verklig dialog.

Komplext och bråttom – därför nya sätt att jobba
Nu är det inte försent. Det går att göra. Men rollfördelningen tycks cementerad. Staten stiftar lagar, beslutar skatter osv. Alla andra får göra sin bit. Och det har fungerat någorlunda. Vi har varit förskonade från vilda strejker på arbetsmarknaden. Traktorerna blockerar inte huvudstaden (som ofta sker i Paris). Vi hittar stegvis fram till lösningar. Bekymret nu är digniteten på problemet. En mycket stor andel av vår överkonsumtion kan kopplas till ohållbara CO2-utsläpp. Det andra bekymret är tidsaxeln. Det är hysteriskt bråttom om vi inte ska riskera att naturen byter jämviktsläge.

Feltänk ang momsen och cirkulär ekonomi
Eftersom jag har ett särskilt intresse för cirkulär ekonomi kunde jag notera att det som återfinns i Klimatplanen är förslag på sänkt eller avskaffad moms på Second-hand-produkter, vissa reparationer och bilpooler. (Se sid 20 i Klimatplanen). Det är knappast långsiktigt hållbart att eliminera momsen på de delar av ekonomin som på sikt ska ersätta de linjära flödena. Kortsiktigt ger det fördelar, men affärsmodellerna måste bli långsiktigt hållbara och kunna bära moms. Det blir kontraproduktivt att låtsas att den cirkulära ekonomin i sin bästa form – tillvaratagande av högt restvärde – bara blir en försumbar del av ekonomin när omställningen kommit längre.

Att spara och att lagra energi blir viktigt
Energihushållning och energisparlager är intressanta delar, som kanske kunde ha utvecklats ytterligare. Volkswagens VD har t.ex. uttryckt att man ser sig som ett energibolag i framtiden. Dvs lagringen av energi in och ut ur fordonen blir en intressant buffert, även ekonomiskt. Jag noterar också att i avsnittet om byggande och boende nämns inte begreppet passivhus. För cirka 15 år sedan utgjorde Passivhustekniken spetsen på energispararbetet i byggsektorn. Jag hoppas innerligt att branschen och övriga inte har lyckats begrava en god idé för att den inte passade in i affärsmodellerna.

Nya företag
Konkret hade jag gärna sett att Klimatplanen hade uppgifter vid varje avsnitt hur många näringsidkare som redan vidtalats om att ingå i beredningsgrupper eller samtalsgrupper för att komma framåt i processerna. Och att man i urvalet av företag förstått att förändring är svårt för de stora etablerade företagen, samtidigt som det öppnar upp för nya affärsmodeller från ännu inte etablerade aktörer. Inte minst när det gäller ”tjänstefieringen” av produktförsäljning är det sannolikt så att dagens distributionsföretag har svårt att byta affärsmodell, eftersom de valt att ha centrallager, e-handel och distribution på ett visst sätt.

Motstånd
En insikt om att förändring också innebär att det väcker motstånd kunde ha varit bra att nämna. Någon kommer att förlora när andra vinner. På samhällsnivå vinner vi alla på att vi hanterar klimatutmaningen, men på individ- och företagsnivå ser förändringen delvis annorlunda ut. När IBM lanserade elektriska skrivmaskiner blev man nervösa på Facit i Åtvidaberg och spiken i kistan blev den första ”Macken”, som totalt förändrade hur vi skrev ut dokument. På liknande sätt kommer fossilerans förlorare att behöva anpassa sig eller försvinna. Inte som en naturlag, men i alla fall som en mycket sannolik konsekvens.

Länktips: Klimatplan från Miljöpartiet: här
Presskonferens (startar efter 3 minuter) här

GP ledare om småskaligt näringsliv här

Pengarna viktigare än barnen?

Den 10 oktober var det partiledardebatt i SVT. Fyra ämnen skulle debatteras. Jobben, kriminaliteten, klimatet och skolan. Fem av partierna i Riksdagen vill gärna behålla nuvarande system med marknadsdrivna koncernskolor, där vinsten är överordnad elevernas utbildning. Istället för att debattera kärnfrågan om rimligheten i de ekonomiska villkoren valde anhängarna till koncernskolor att prata om en justering av kötiden, så att föräldrar inte ska få ställa sina barn i kö vid födseln, samt ett generellt påstående att vänstersidan i politiken är emot marknadslösningar.

Orättvisan på 80-talet
Från 1989 och framåt var jag aktiv i det opinionsarbete som så småningom gjorde att dåvarande icke-offentliga skolor fick någotsånär rimliga villkor. Det var den alternativa pedagogiken som stod i fokus, som inte med enkelhet kunde integreras i de kommunala skolorna. Pedagogiken och driftsformen hängde ihop. Friståendet blev semantiskt också ett sätt att särskilja skolorna från de rena privatskolorna, som lockade förmögna föräldrar och deras barn, typ Lundsberg och liknande.

Låt någon annan betala och få en del av kostnadsökningen som bidrag
Det som blivit fel i dagens system är att skolpengen per elev räknas ut utifrån vad kommunen betalar per elev. Så när kommunen har en extra kostnad för en elev, exempelvis med en assistent, får den fristående skolan ersättning för en kostnad den inte har. Rättvisan vi kämpade för på 90-talet har blivit en omvänd orättvisa, när cyniska affärsintressen vill tjäna pengar på att äga och driva skolor i egen regi. Skolsektorn dräneras på resurser och alla barn ges inte likvärdiga förutsättningar att växa in i vuxenvärlden. Med koncernskolornas urval av ”billiga” elever, som inte kostar extra skyfflas problemen över på kommunerna, vars kostnader stiger och de högre kostnaderna tillfaller koncernerna i form av skolpeng – utan att koncernerna betalar ett öre. Grönköpings Veckobad hade inte kunnat hitta på ett mer bakvänt ersättningssystem: Låt någon annan betala och tjäna på kostnadsökningen, utan att ha kostnaden ifråga.

Skyldighet
En annan aspekt är kommunens lagstadgade skyldighet att ha beredskap att ta emot alla elever. När John Bauer-gymnasiet gick i konkurs stod plötsligt gymnasieelever utan huvudman. (Länk till det tveksamma John Bauer-upplägget mellan år 2000 och 2013, se nedan). Kommunerna måste ständigt ha en beredskap att erbjuda alla elever undervisning, en skyldighet som de fristående och de koncerndrivna skolorna inte har, och som motiverar en bidragsnivå som skiljer sig åt.

Sveket med ”lätta” betyg
Betygsinflationen är ett annat problem. I skolmarknadens konkurrensmodell ligger ju att det ska vara ”lätt” att få höga betyg. Det är naturligtvis ett svek mot eleverna som går i koncernskolor. De tror att de har bättre kunskaper än de de facto har. Kunskap är livslång (i bästa fall) och inte en tillfällig prestation i en Idol-tävling. Särskilt bekymmersamt blir sveket eftersom det är tidsödande och dyrt att i vuxen ålder ta igen förlorade år.

Pengarna vinner
I debatten i SVT nämnde partierna som är emot koncernskolor att skolsektorn som helhet dräneras av skolpengssystemet så som det ser ut. Men tydligt var också att de fem partier som inte vill ändra reglerna hellre ser företag gå med vinst än ser att alla elever får en rättvis skolgång. Tydligare än så blir det inte. Pengarna vinner. Se till att vara rik och frisk, och att vara född av föräldrar som ger dig rätt start i livet.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/JB_Gymnasiet

Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu