Tidögänget har otur, eller…?

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Bättre frågor till politikerna, tack!

Anders Holmberg på SVT har ett intervjuformat som kallas 30 minuter, där han intervjuar makthavare och följer upp ett fåtal frågor med följdfrågor. Senast i raden hade han Ebba Busch i intervjustolen. Jag tycker att Anders Holmberg missade några viktiga frågor, som hade varit intressant att få svar på.

KD, sjukvården och frågorna som inte ställdes
När det gäller frågan om att staten ska ta kontroll över sjukvården, så som KD vill, hade det varit intressant med följdfrågor kring vad denna statliga kontroll skulle handla om. Ansvar för fastigheter, för personal, för utbildning, för lokalisering av verksamheter, för kompetens- och resursfördelning mer likvärdigt över landet – eller vad är det KD ser som statens uppgift i ett mer centraliserat sjukvårdssystem? Finns det inte risk för att beslut blir långsammare, att lokala behov åsidosätts etc när besluten ska tas centralt? Ökar därmed inte risken att skillnaderna mellan städer och glesbygd ökar ytterligare? Och hur ser KD på privatiseringsfrågorna mot bakgrund av en statlig kontroll? Vill KD öka insynen i de privata verksamheterna och/eller förändra regelverken så att det blir mer eller mindre lönsamt för privata företag och koncerner att etablera sig och tjäna pengar på vården? Motståndarsidan, socialdemokraterna, har ju flaggat för att återta samhällets kontroll av privata aktörer mot bakgrund av de skenande kostnader som privatiseringarna sägs ha lett till – hur ser KD på detta? Är det ett mer tudelat sjukvårdssystem med ett privat och ett samhällskontrollerat system KD strävar efter? Eller är likvärdigheten i tillgången vårdresurser viktigare än etableringsrätten? Hur ser KD långsiktigt på samhällets ansvar för helheten om en stor del av ansvaret för sjukvården läggs på privata verksamheter, där lönsamheten alltid har förtur? Är inte detta ett problem?

Om jag gömmer en flykting – vem ska jag då rösta på?
En annan fråga som hade varit intressant att få Busch:s svar på är hur KD ser på den kristna traditionen av att ”hjälpa sin nästa” mot bakgrund av den mycket restriktiva invandrings- och flyktingpolitik KD numera står bakom. Det finns många i Sverige som ägnar ledig tid åt frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Medmänsklighet och humanism har i det nya debattklimatet tappat mark till förmån för strängare regelverk och synen att Sverige inte ska välkomna flyktingar på samma sätt som tidigare. Hur ska en väljare, som kanske ägnar mycket ledig tid åt att hjälpa människor på flykt, tänka? Vilket parti hör en väljare hemma i, där vederbörande ser det som en livsuppgift att ta hand om och hjälpa utsatta människor? Det hade varit intressant att höra KD:s ledare tala om balansen mellan tuffa regelverk och medmänskliga villkor i en orättvis värld.

Synliggör hur viktiga frågor är relativt varandra!
Generellt borde Anders Holmberg försöka att hitta sakfrågor att ta upp med partiledarna som på ett tydligt sätt hjälper tittarna att väga in hur väl partiets ståndpunkter och värderingar stämmer med tittarnas egna ståndpunkter och värderingar. Ibland har de frågor han tagit upp varit av detaljkaraktär, som tittarna knappast har som vägledande frågor för att kunna ta ställning till partiet. Till kommande serier av utfrågningar kunde det t.ex. vara intressant att ge partiledaren tio – femton stycken bollar eller kulor att lägga i olika korgar. För att illustrera hur viktiga olika frågor är. Ett antal korgar med tunga frågor kan då fyllas med valfritt antal kulor för att ge partiledaren chans att markera angelägenhetsgraden kring olika frågor.

Detaljförslag
Korgarna skulle t.ex. kunna heta ”Klimat och miljö”, ”Försvar och säkerhetspolitik”, ”Brottsbekämpning”, ”Sysselsättning” , ”Sjukvård”, ”Skola” och ”Annat”. Någon partiledare skulle kunna lägga alla kulor i ”Annat”-korgen och hävda att ”Invandring” är den viktigaste frågan. Något annat partis företrädare skulle kunna lägga kulor i ”Annat” och hävda att ”Ekonomisk rättvisa” är en viktig fråga. Osv. framför allt får tittarna en synlig illustration till vad partierna själva anser vara viktigast att arbeta med.

Förståelsen är viktigast – inte bilden av partiledarens förmåga
Den fysiska representationen av vad politik innebär tog redan Ny Demokrati till Riksdagen för 30 år sedan, när Bert Karlsson och hans greve staplade ölbackar på scenen. Att synliggöra frågor och avvägningarna mellan angelägna delfrågor är, tror jag, väldigt viktigt för att öka förståelsen för den politiska debatten. Det är tittarna SVT ska hjälpa att förstå de folkvaldas prioriteringar och dagordning; programmen ska inte gå ut på att vinna en diskussion med en partiledare eller att få partiledaren att framstå som motsägelsefull och osäker.

Partiernas suboptimering

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Om det starka och om det som inte kan beskattas

Hårdare tag mot brottslingar står högt på agendan hos ett antal partier. Man föreslår att lägenhetskontrakt ska kunna sägas upp om hyresgästen tillåter att lägenheten används som vapengömma. Mer avlyssning ska kunna ske för att få bättre koll på de kriminellas mobiltrafik. Under rubriken ”Trygghet” i sin rapport ”Förortslyftet” listar Liberalerna ett antal skärpningar på det rättsliga området. Som om trygghet bara vore en etikett för en tydligare kontrollapparat och i förlängningen farligt nära en orwellsk polisstat. Är det en svensk variant på thatcherism vi beskådar?

Avsändarens betydelse
När Margaret Thatcher styrde i Storbritannien kallades hon för järnladyn, för sina hårda nypor. Är det så att kvinnliga partiledare på den borgerliga sidan måste visa sin tuffa, handlingskraftiga sida? Ebba Busch och Nyamko Sabuni – profilerar de sig på tuffast möjliga förslag för att slippa framstå som kvinnliga? Driver Annie Lööf kraftiga nedskärningar av Arbetsförmedlingen för att på motsvarande sätt framstå som ”stark”? Är det lite av samma omvända logik som när Reinfeldt skrotade det svenska försvaret – att det är just för att han var Moderat som han kunde göra det? Och därmed är det OK för de kvinnliga partiledarna att ”kräva hårdare tag för de står ju egentligen för något annat”? Dvs avsändaren legitimerar ett större svängrum än om en socialdemokrat lagt ner försvaret eller om Göran Hägglund respektive Jan Björklund föreslagit samma saker som nu Busch och Sabuni gör?

Det hårda eller det mänskliga samhället
Det val vi står inför är att lyssna på ytterhögerns domedagsfanfarer och enkla svar på komplexa sammanhang – och i förlängningen riskera just den polisstat dessa antidemokrater drömmer om – eller att hejda oss och inse att det är inte straff och kontroll som bygger ett framtidsinriktat samhälle. Vill vi ha ett hårt eller ett mänskligt samhälle? Är det traditionellt manliga eller kvinnliga synsätt som ska dominera? Och ska vi då lyckas genomskåda hur kvinnliga partiledare som Busch och Sabuni driver ”manliga” förslag?

Betong eller tillit?
Det ska bli intressant att se hur ett parti som Socialdemokraterna väljer väg. Är det jobben, kärnkraften och vägbyggen som är viktigast, eller är det viktigare att satsa på långsiktigt hållbara lösningar, på solidarisk politik, på vård och omsorg och ett land där kunskap och tillit växer? Ska vi ha storskaliga och fossilberoende industrier och lösningar eller ska vi bygga ett samhälle som mer betonar varje människas ansvar och tillit till varandra?

Det mest värdefulla kan inte beskattas
Det finns en risk av ett val av Magdalena Andersson till ny S-ledare gör att hon känner sig manad att visa ”handlingskraft” och ”styrka”. Och på så sätt bidrar till att samhället får mer betong och BNP-ökning och mindre av sammanhållning. Tillit är ju så mycket svårare att mäta. Men är i längden så mycket mer värdefull. Även om den inte kan beskattas.


Den nya kartan

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

Kvinnor i politiken

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

Femtio år bakåt – och nu?

De gångna dagarna har väckt några tankar kring idéströmningar och hur de hänger ihop.

60-talet – allt var möjligt
Grundkänslan på 60-talet var att allt var möjligt. Pragvåren -68 antydde att det fanns en ”mänsklig” variant av socialism. Månlandningen 1969 flyttade det möjligas gräns. Efter -68 sköljde en vänstervåg genom landet och världen. En generation ungdomar intresserade sig för kampen mellan det ”onda” kapitalet och de ”goda” kollektiva lösningarna. Om 60-talet hade väckt upp en slumrande ungdomskultur (Beatles, Rolling Stones…) väckte 70-talets polarisering ett politiskt engagemang hos många unga.

Du, svart/vitt och medvetenhet
Vietnamkriget både väckte medvetenhet hos en ung generation och insikten hos de äldre – insikten att världen förändras. Teknisk överlägsenhet, napalmbomber och materiel bygger inte upp ett samhälle. Men kapprustningen fortsatte. Nystartade TV2 beskylldes för att vara ”vänster” i programtablå och nyhetsvärderingar. Alternativrörelsen vaknade upp i dureformens kölvatten. Både problem och lösningar målades upp i svart/vitt.

70- och 80-tal – Löntagarfonder, fax och kallt krig
Det sena 70-talet präglades av företeelser som Tältprojektet, Meidnerfonderna och framväxten av en polsk motståndsrörelse, Solidaritet. De kommunistiska staterna motsvarade inte de höga idealen. En religiös diktatur ersatte den förre härskaren, Shahen, i Iran och de svarta dräkterna sänkte sig som en ny ridå över människors tankar. U137 körde fast i Karlskrona skärgård. De borgerliga partierna fick 6 år på sig att förverkliga sin politik. Pendeln svängde igen. Reagan och Thatcher satte dagordningen, kapitalet bar fram en politik som banade väg för de ideal som senare skulle dominera. Det blev möjligt att tjäna stora pengar på pengar. Yuppien började synas med sin kära nalle.
Framgång stavades j a g.

Datorisering, globalisering, kommunikation
90-talet blev datoriseringens årtionde. Processerna och ägarbytena speedades upp. Avregleringar skedde, efter viss tvekan gick Sverige med i EG, senare EU. Skolans bekymmer började med en kommunalisering där staten släppte ansvaret för verksamheten. Mobiltelefoni och internet dök upp. Kommunikation och information blev var mans egendom. Centralisering och effektivisering blev nyckelord. Populistiska Ny demokrati gjorde en sväng i Riksdagen och beredde väg för 2010-talets hårdare variant.

Alla blev producenter och konsumenter
På 00-talet blev gränserna mellan produktion och konsumtion otydliga på journalistikens område. Alla kunde plötsligt vara skribenter och nå ut via sociala medier. Nya format skapades när det blev möjligt att kommunicera i realtid över nätet. Smarta apparater skapade nya beteendemönster. Mängden information svällde mångfalt. Kommentarsfälten på webben började fyllas med påhopp och dumheter. Samtalsklimatet hårdnade. Fyra borgerliga partier testade en skattesänkarpolitik i regeringsställning för fler jobb och mindre bidragsberoende.

Frågan
Nu är vi här och ska förstå vart samhället är på väg. Och hur vi i EU-val och i de nationella valen ska låta oss bli företrädda. Vilket samhälle vill vi ha? Vem formar bäst detta samhälle?

Faran
En tydlig tråd går från 80-talet och fram till nu i form av individens perspektiv som går före de kollektiva lösningarna. Att tjäna pengar har varit viktigt. Egoismens kollektiva variant av gruppegoism och nationalism har blivit allt tydligare. I nationalismen lurar ett farligt vi-och-dom-tänkande som kan övergå i ett ifrågasättande av att alla ska ha samma rätt. Minoriteter exponeras och de som själva känner sig exkluderade vänder sin ilska mot andra svaga grupper. Segregeringen förstärks. Att inte vara behövd, att inte bli sedd, att ha misslyckats i en feldimensionerad skola gör inte saken lättare. Ur individualismens på ytan rimliga perspektiv öppnar sig stegvis en samhällelig avgrund, som ingen vinner på.

Ett enkelt val
Egentligen är det väldigt enkelt. Renodlad egoism fungerar inte som samhällsstruktur, men det gör inte renodlad kollektivism heller. Drivkrafter för entreprenörskap och att modigt testa olika vägar är väsentliga, liksom förmågan att se mervärden bortom de uppenbara. Valen i år handlar om vem som bäst förmår skapa ett samhälle på olika nivåer: EU, nationell, regional och kommunal, där balansen mellan olika perspektiv gör att samhället som helhet utvecklas optimalt. Utan att belasta miljön, andra människor eller framtida generationer.

 

När samtalet upphör har vi verkliga problem

Partiledardebatt. Direkt från Riksdagen i TV. En liberal partiledare hävdar att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Är det sant, funderar jag? Har Folkpartiet hand om energifrågorna i regeringen och har Centern vikit ner sig? Oklarheten består. Ansvarig minister tar inte upp frågan. Vad ska väljarna tänka, hinner jag tänka. Men det bestående intrycket handlar om något annat och värre. Det handlar om nonchalansen från talarstolen.

Förståelse
Det talas ofta om politikerförakt. Med det begreppet vill man sammanfatta det låga förtroende politiker åtnjuter hos allmänheten. Möjligen är förakt ett alltför starkt ord, med det fungerar ju utmärkt på löpsedlar: kort och starkt. Jag anar ändå en viss omsvängning i opinionen, där det finns en ökande förståelse hos allmänheten  för politikers utsatthet och svåra sits. Det är ingen lätt uppgift att kompromissa med vallöften, värderingar och verklighetens förändring, som ingen med exakthet kan förutspå. Det finns också en ökande förståelse för människan bakom politiken i svallvågorna efter Mona Sahlin och Håkan Juholt, hotbilden mot vissa ministrar etc. Begär vi det orimliga av våra företrädare?

Tårtan
I partiledardebatten överraskar Gustav Fridolin med en färgglad tårta. 1% klimat, 2% skola, 62% skattesänkning. Pedagogiskt. Statsministern kontrar med att peka på den stackars tårtbagaren som oppositionen vill försämra villkoren för, och får skrattarna med sig. Att de flesta tårtor inte köps hela på restaurang utan köps över disk och att MP en gång i tiden föreslog momssänkningen är små faktabitar som glöms bort. Fakta är inte så viktigt, det är slagfärdighet som belönas.

Respektlöst
Återkommande i denna debatt, liksom många tidigare debatter, är något annat. Otyget att inte svara på varandras frågor. Vill eller kan någon partiföreträdare inte svara så struntar man i att svara på en konkret fråga. Detta mönster upprepas gång på gång. Man låter helt sonika frågan hänga i luften, obesvarad. Man talar om något annat, ställer en motfråga om något annat osv. Detta är förödande för tilltron till politiken. Om man inte respekterar samtalet och dialogen som form respekterar man ju heller inte institutionen Riksdagen och hela det demokratiska och parlamentariska systemet. Resultatet av att konsekvent undvika ett riktigt samtal blir till slut ett antal monologer, där ingen lyssnar på någon. Det är ett otyg att förhålla sig så respektlöst inför vårt styrelseskick, där samtalet, dialogen och debatten gör verkligheten begriplig och framtiden hanterbar.

Till och med journalistfrågor hanteras så
Till och med i intervjusituationer, där en journalist ställer en enkel fråga till en politiker händer samma sak. Politikern svarar inte på den egentliga frågan, utan svarar något annat. Detta är om möjligt ännu värre eftersom journalisterna ska företräda allmänheten med sina frågor och ställa politiker till svars för sina ställningstaganden och beslut. När samtalet upphör har vi verkliga problem.

Vi behöver en hjärtkammare!

Vi lärde oss hur världen såg ut när vi gick i skolan. För många av oss var det kalla kriget, järnridån, de ofantliga mängderna kärnvapen på väst- och östsidan och befolkningsfrågan de stora frågorna. Hur ska vi minska antalet människor på jorden så att alla får mat? Hur ska terrorbalansen ersättas med en fredlig balans? Nedrustningsförhandlingarna var det tyngsta ämnet i nyhetsrapporteringen.

Andra bekymmer
Hans Rosling och hans skapelse Gapminder har vänt på en hel del uppfattningar. Världen har inte stannat i 70- eller 80-talets utvecklingsskede. Visst finns det fattiga, någon miljard människor utan trygg vattenförsörjning, det dubbla utan sanitet, miljoner människor på flykt, lokala krigshandlingar. Men – peppar, peppar – det har inte blivit ett tredje förödande kärnvapenkrig, det är inte stormakterna som öser bomber över varandra. Istället landade världsutvecklingen i helt andra bekymmer, som kräver helt andra lösningar.

Antropocen tidsålder
Det storskaliga sker i stället under ytan, nästan osynligt men mitt framför ögonen på oss. Vi saboterar den biologiska mångfalden, slår sönder fungerande ekosystem och ignorerar vårt egna behov av ekosystemtjänster i en takt som ingen trodde möjlig. Vi har en pågående höjning av koldioxidhalten i luften som enligt en enig forskarvärld rekordsnabbt tvingar in oss i ett helt nytt klimatscenario, med sannolikt förödande konsekvenser för miljarder människor. Människan påverkar nu livsbetingelserna på jorden så mycket att man talar om en antropocen tidsålder.

Hjärtkammaren
Man skulle önska att det fanns utsedda folkvalda personer som hade som primär och egentligen enda uppgift att granska de dagsaktuella besluten ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. En andra kammare som valdes på 10-15 år och som hade som uppgift att filtrera dagspolitiken mot det långsiktiga perspektivet. Och med ett rimligt regelverk ha möjlighet att lägga in ett veto mot sådana beslut som riskerar att dra utvecklingen i fel riktning. En barnens och jordens kammare, hjärtkammaren, som för framtidens talan idag.

Länktips:

www.gapminder.org
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/