RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Hur ska flernivå-förvaltningen utvecklas efter pandemin?

Pandemin har satt fingret på behovet av en kontinuerlig process för att säkerställa att samhällets viktigaste uppgifter fungerar både i normalfallet och i oförutsedda situationer. Vi betalar skatt för att samhället ska lösa de frågor som ingen kan eller ska behöva hantera själv. Försvar, polis, domstolar, sjukvård, skola, sociala skyddsnät, infrastruktur för transporter, elförsörjning och VA-system är några av de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga sköter på ett förutsägbart sätt. Förvaltningen är organiserad i flera nivåer: stat, regioner och kommuner. Vi har dessutom EU och i viss mån FN som två överordnade nivåer. Hur bra fungerar det svenska flernivåsystemet? Och hur ska det utvecklas?

Skillnader måste få spela roll och samverkan behöver utvecklas
Re Väst arrangerade ett webbinarium på detta tema den 28 september och hade bjudit in forskare, utredare och sakkunniga till en diskussion. I den historiska tillbakablicken pekade forskaren David Karlsson på hur sällan vi faktiskt har ändrat förvaltningsmodell i Sverige. Det senaste som skett är att landstingen bytt namn till regioner i hela landet och också har fått ta hand om kulturfrågor och regional utveckling. De förslag till storregioner som figurerat i olika utredningar har av olika skäl inte förverkligats. Ska slutsatserna från webbinariet sammanfattas får det bli att den lokala förankring av beslut vårt förvaltningssystem erbjuder också måste få leda till olika bedömningar. Att lokala skillnader spelar roll måste få synas i de beslut som tas.

Hur ska prioriteringar vägas samman när intressen står varandra?
En annan tydlig synpunkt som kom fram var att staten måste vara mer delaktig i de horisontella processerna. Det exempel jag kom att tänka på i det sammanhanget är järnvägsutbyggnaden. Nationella perspektiv av att knyta ihop Stockholm med Oslo, Göteborg och Malmö behöver naturligtvis sammanjämkas med lokala och regionala behov av arbetspendling, godstransporter etc. Staten behöver vara delaktig i de samtal som förs för att förstå hur lokala och regionala prioriteringar kan jämkas samman med de nationella.

Likvärdighet måste inte innebära lika utförande
Från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, medverkade Lena Langlet, som sa att det är viktigt att samverka för att hantera det oväntade. Hon efterlyste även en större delaktighet i regionala frågor för att stärka demokratin. Johan Hirschfeldt, som varit expert i flera utredningar, betonade att någon behöver ta ansvar för ansvarsprincipen. Pandemin har synliggjort hur experter och politiken kan samverka, men också att det kan se olika ut i olika länder. David Karlsson pekade på att det har skett en dramatisk förändring i befolkningen och var folk bor och att det därför måste gå att lösa frågor på olika sätt och att olikheterna motiverar flernivåsystemet. Lena Langlet föreslog idén om frikommuner som ett sätt att få testa andra lösningar. Och att det finns behov av en ökad förståelse och kunskap om hur systemet fungerar.

Hur ska spelreglerna ändras om alla följer spelreglerna?
Det positiva med diskussionen var att behovet av ökad samverkan kom fram så tydligt, och också att det finns ett behov av att se värdet med de olika beslutsnivåerna. På knappa två timmar hinns inte så mycket med, men nog hade det varit värdefullt med ett större fokus på de frågor som ingen har ensam rådighet över och hur de ska hanteras. En omställning av transport- och energisystemet till att bli långsiktigt hållbart behöver t.ex. kopplas ihop mellan förvaltande myndigheter, offentligägda bolag och med näringsliv, civilsamhälle och direkt berörda för att klaras av på den korta tid vi har för att klara Parisavtalet. Just diskussionen om avvägning mellan förnyelsetakt och förvaltningsansvar behöver få betydligt mer utrymme. Vi kommer inte att kunna förvalta oss ut ur det gamla, eftersom det är de gamla spelreglerna som ska ersättas med nya.

Där gav webbinariet inga tydliga besked.

Länk till inspelad version av webbinariet:
här

Länk till ett samarbetsforum för cirka 40 kommuner som samverkar och utbyter kunskap om sitt klimatarbete:
https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Kan trump väcka motkrafterna?

Thomas Sterner skriver i sin ledare i ETC Göteborg den 10 januari 2018 om vilken skada trumpadministrationen gör på miljöområdet. (Se länk nederst på denna sida). USA:s motsvarighet till vårt Naturvårdsverk, EPA, har fått en bock till trädgårdsmästare. Med stor effektivitet river EPA:s chef Scott Pruitt nu upp massvis med tidigare beslut. I generella termer handlar det om att EPA ger miljöförstörande verksamheter fritt fram att tjäna pengar utan att behöva bry sig om miljökonsekvenserna.

Snabb förändring i fel riktning
Thomas Sterner räknar upp en förfärande lista av beslut som EPA under Pruitt tagit, vart och ett av dem förödande och sammantaget inte mindre än en katastrof för miljön och för decennier av kamp mot storföretagens cyniska exploatering. Man undrar stilla hur det kan kännas att arbeta på EPA när allt det de anställda arbetat för nu i snabb takt raseras.

Hoppet
Hoppet kan ligga i kostnaderna. Det kommer att kosta USA enorma belopp att hantera effekterna av den politik som förs. Det kommer naturligtvis att ta tid och det kommer inte att bli de miljöförstörande verksamheterna som får betala, men förr eller senare kommer problemen att leda till att någon måste betala. När vattnet inte längre går att dricka för att det är förgiftat kommer drabbade kommuner och allmänhet att stämma de företag som orsakat problemen. Försäkringsbranschen kommer att få stora problem när skadefallen blir så många och så allvarliga att kalkylerna inte längre håller. I ren självbevarelsedrift kommer de att tvingas in i långa processer mot de företag som orsakar problemen. Stämningarna i domstol har redan påbörjats. San Francisco stämmer nu Exxon m.fl. oljebolag för att de medvetet orsakat stora klimatrelaterade extrakostnader som staden tvingas täcka. (Se länk nedan).

Det finns inga återställare
Det sorgliga är att först ska människan förstöra planetens sköra system innan de skyldiga ställs till svars. Och då kan det ju till stor del vara för sent. Det finns inga kända mekanismer som snabbt återställer balansen i klimatet eller snabbt ser till att antalet djur, fiskar, fåglar och insekter återgår till nivåer från 1800-talet. När väl förändringarna skett är de irreversibla.

Täckelset har fallit
På ett sätt är det bra att trump kom till makten. Nu är det tydligare än någonsin att politiken i ”världens största demokrati” inte styrs av folkviljan utan av strateger, som har helt andra mål än att skapa maximal välfärd för flertalet. Om tidigare presidenter hållit skenet uppe och låtit allmänheten tro att deras president arbetade på folkets uppdrag har täckelset nu fallit. Agendan är uppenbar och makten över de politiska vägvalen ligger hos en grupp män som inte ens låtsas att de är demokratins tjänare. Med sin ständiga kamp mot etablerade media undergräver trump dessutom möjligheten till en objektiv verklighetsbeskrivning. Med propaganda, stormöten, twittrande och ifrågasättanden marginaliserar trump de krafter som skulle kunna beskriva verkligheten på ett objektivt sätt och leda till att en bred opinion vill ställa honom till svars.

Pågående förändring
Demokratin i USA håller på att pulvriseras framför våra ögon och på köpet vinner andra icke-demokrater som Putin, Xi och Erdogan ett större inflytande. Särskilt nu när EU ägnar sig åt Brexit och olika nationella politiska frågor. Hoppet ligger i att det alltid finns motkrafter till varje kraft. Den hänsynslöshet som trump visar på flera plan väcker motkrafterna.

Länktips: https://goteborg.etc.se/ledare/detta-har-hant-efter-ett-ar-med-trumps-miljopolitik

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2017/09/san-francisco-stammer-oljejattar-pa-grund-av-klimatkostnader

Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Nyktra föräldrar och självklarheter

Vissa dagar möter man människor och för intressanta samtal, som är mer givande än andra. Häromdagen var en sådan dag. Jag mötte personer som tänker utanför boxen och som på så sätt även utmanar sin omgivning. När de dessutom sitter i en chefsställning blir man extra uppmärksam – det kan ju hända att det som sägs faktiskt genomförs.

Tobias
Jag mötte Tobias, en distriktschef inom allmännyttan i Göteborg. Han har bl.a. ansvar för flera tusen lägenheter i Bergsjön. Vi talade om förortens förutsättningar, möjligheter och resurser, som behöver backas upp på rätt sätt för att problem ska vändas i lösningar. Uppenbart är att Tobias ständigt ser möjligheter och på så sätt inte fastnar i de traditionella hjulspårens låsningar. Samtidigt som han ställer krav. Ungefär: ”Vi ger inga bidrag – vi kräver något i utbyte för att stödja en verksamhet.” Det är också då, som verksamheter har chans att etableras på riktigt och utvecklas i sund konkurrens med andra.

Avgörande detaljer
Tobias berättade om hur man tog sökande på allvar genom att intervjua alla sökande till en tjänst för att uppmuntra dem och för att även de som inte skulle få anställning åtminstone kunde skriva i sin CV att de varit på intervju…. Små detaljer som kan bli helt avgörande för en arbetssökande långt från en fast anställning. Göteborgs administrativa stadsdelarJag lämnar Tobias med en känsla av att om den inställningen han har blir dominerande finns det ett stort hopp för de stadsdelar i staden, som utifrån sett huvudsakligen förknippas med problem.

Eva-Lena
Ett annat möte ledde till ett samtal i en snarlik anda, där vi bollade utvecklingsfrågor, vägval, hinder och möjligheter i en strid ström av tankar. Mycket uppfriskande och hoppfullt även det samtalet. En av chefspersonerna i bolaget Business Region Göteborg, Eva-Lena, berättade hur man ansträngt sig att inkludera begreppet ”hållbar tillväxt”, framför allt i informations-material. Jag kunde inte hålla mig. ”Det är som att göra en kampanj för nyktra föräldrar”, sa jag. Berusade föräldrar är olämpliga att uppfostra sina barn. Eller är det inte självklart? Vem förordar en ohållbar tillväxt?

Självklarhet
Språket speglar våra utgångspunkter och vår värderingshorisont. Så länge vi envisas med att sätta prefixet ”hållbar” framför begrepp som utveckling, tillväxt och samhälle är hållbarheten inte en självklar utgångspunkt. Den är fortfarande bara en alternativ väg i våra ständiga vägval.
Jag önskar att titeln på min hemsida/blogg inte skulle behöva inkludera ordet hållbar. Men där är vi inte ännu.

Spänningar, förändringar och spiraler

Häromdagen hade jag ett cafésamtal med en vän, som jag inte träffar så ofta. Men samtalet dröjer sig kvar. Min vän talade om kaos och ordning, om de märkliga samband och avstånd som finns mellan solsystemets planeter, om DNA.spiralen som i sig manifesterar två samverkande principer – cirkeln och det gyllene snittet. Motsatser och polaritet som både står för ett slags status quo och ett möjligt växelspel.

Status quo som broms för förändring
Det som har med hållbarhet att göra är hur det statiska och det dynamiska ska balanseras för att å ena sidan skapa en begriplig utgångspunkt för förändring, å andra sidan ett möjligt handlingsutrymme. Just behovet av stabilitet, förutsägbarhet och kontinuitet finns som en bakgrundsfaktor för många företag. Kalkylerna, avskrivningarna, boksluten och ekonomin  hänger ihop med förutsägbarheten. Samtidigt leder detta till inlåsningar. Det blir svårt att i förtid byta ut teknik som man investerat stora pengar i. Förändring kan i det sammanhanget bli både dyrt och svårt. Framgången kan bli sin egen fiende.

Naturen visar vägen
Naturen har egentligen ett facit. Naturen står mitt i kaoset och ordnas utifrån den rangordning naturen själv står för. Växter och djur slåss om ljus, föda och utrymme, men det mest intressanta är att att hela naturen återskapar sig själv utan att generera något som kan liknas vid sopor. Hela naturen visar egentligen vägen för mänskligheten. Det är naturens självorganisering som vi måste försöka kopiera så långt det går.

Ljus och mörker
En polaritet som kan fungera som förebild i olika sammanhang är ljus och mörker. Det var poeten Goëte som i ett vetenskapligt sammanhang presenterade tanken att färgerna uppstår just i brytningen mellan ljus och mörker och att det är i ögat som färgupplevelsen uppstår. (Googla gärna Goëtes färglära för mer information).

Tidsspiralen
Gränslandet mellan olika företeelser är det område vi bättre måste utforska och utnyttja för att förändringen ska bli möjlig. Precis som nuet och framtiden ständigt möter varandra i en tidsspiral, kan vi i varje ögonblick välja hur vi använder detta möte.