Prognoser räcker inte

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.