Lögnen som vapen blir allt vanligare

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

”Kan han, så kan jag”

När Elon Musk klev fram på den internationella scenen och lanserade sin exklusiva och nytänkande bilkonstruktion Tesla var det lätt att se honom som en av ”the good guys”, någon som bidrog till att världen blir bättre. Alla de stora bilföretagen hade elbilskonstruktioner i byrålådan, men de tvekade och det hände egentligen ingenting. Trots att alla visste att vi måste upphöra med förbränningsmotorer som använder fossila drivmedel. När Tesla visade att det går att ta täten och få kräsna kunder att välja en elbil hände något. Det blev plötsligt intressant för hela branschen att visa att man hade fossilfria alternativ.

Musk har visat var han hör hemma
Elon Musk nöjde sig inte med biltillverkning i stor skala. Han satsade på rymdfart och kan tog över Twitter döpte om plattformen till X och såg till att Donald Trump fick tillgång till den plattformen igen. Han har dessutom ställt sig bakom Trumps nya kandidatur till presidentposten och visat var hans värderingar hör hemma. Och när den svenska fackföreningsrörelsen tröttnade på Tesla och i oktober 2023 satte hårt mot hårt i en konflikt kring rätten att få ett kollektivavtal på plats totalvägrade Elon Musk att acceptera villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det är tydligt att Elon Musk konsekvent prioriterar ekonomin före anställdas villkor.

”Kan han så kan jag”
När Elon Musk helhjärtat ställer sig bakom Trumps försök att återigen bli vald till USA:s president infinner sig tanken att Elon Musk ser Trump som sin förebild. ”Kan han, så kan jag”, resonerar nog Musk. En högprofilerad företagsledare kan bli president i USA, så varför skulle inte jag kunna bli det, tänker han säkert? Särskilt som Trump är till åren och det snart är läge för en yngre kraft att ta över stafettpinnen från Trump.

Världen går baklänges
Världens utveckling hänger tydligen mer och mer samman med jakten på personlig förmögenhet, medialt genomslag och hur tydligt ett ego kan ta plats på scenen. Det handlar inte om klokskap, omdömesförmåga och en inkluderande syn på människa och samhälle. Det är hela tiden som om världen går baklänges och blir mindre och mindre genomtänkt. Det är en kamp mot klockan och mot vårt kollektiva misslyckande när det gäller klimat, ekosystem, giftspridning, artutrotning m.m. Och tiden är inte längre på vår sida. Vi har låtit oss bli beroende av bilden av världen snarare än kunskapen om världen. Och i detta race räknas bara vinnare, som syns och hörs och säger ogenomtänkta saker. Som Trump och Musk. Eller Putin, som vill gå till historien som den som återupprättade stormakten Ryssland.

Suck.

Kommentar till invändningen att Musk är född i Sydafrika och därmed aldrig kan bli president i USA. När eller om Trump kommer tillbaka kommer han, som han själv har sagt, göra det onödigt för väljarna att gå att rösta vart fjärde år. Som en konsekvens av att demokratin sätts åt sidan är det självklart fullt möjligt för Trump att själv utse sin efterföljare i traditionell icke-demokratisk anda. Trump hyllar ju för övrigt Kim Jong-Un i Nordkorea, som ju inte behöver ta hänsyn till någon annan åsikt än sin egen.

Länktips: Ang att Trump sagt att ingen behöver rösta om fyra år: https://omni.se/trump-ni-kommer-inte-att-behova-rosta-langre/a/kw03vv

Nu ska vi blunda för Trumps auktoritära sidor anser högern

PM Nilsson är en person under ett par månader arbetade som statssekreterare hos Ulf Kristersson innan hans ålafångster fick honom att kliva åt sidan. Numera är han VD på Timbro och skriver ibland krönikor åt Dagens Industri, där han tidigare var chefredaktör. Nilsson skrev nyligen en text i just DI, där budskapet var att snart tar Donald Trump över i USA för en andra omgång och det blir inte så farligt, bara vi satsar själva på att bygga upp det svenska försvaret av Östersjön till sjöss och i luften. Och kanske behöver vi inordna oss i spänningsfältet mellan USA och Kina. Ungefär det skrev Nilsson. (Länktips se nedan).

Vi uppmanas att blunda för Trumps auktoritära sidor
Hela hans text handlar egentligen om att tona ner betydelsen och innebörden av att det sannolikt blir Donald Trump som återkommer som president nästa år i USA. ”Dra absolut inte in det amerikanska polariserande giftet hit”, skriver han och syftar på att de svenska politikerna inte ska värdera det som händer i USA utan mer ta fasta på de konstruktiva delarna av de transatlantiska kontakterna med EU. Vi ska förbereda oss på att USA överger Ukraina, hävdar Nilsson, och säger ingenting om vad det skulle få för konsekvenser för styrkebalansen i Europa, inflytandet för Ryssland och Rysslands vänner med Orban, Le Pen och SD i spetsen. Nilsson höll ju länge på och bäddade för att ge Åkesson exakt den styrkeposition SD har i Sverige. Och att de auktoritära krafterna i och med en Trump-seger tar ytterligare plats bekymrar naturligtvis inte Nilsson. Hans vision handlar ju bara om att det kan drivas företag och att folk vill utbilda sig. Så att businessen kan fortsätta som vanligt. Vi ska blunda för Trumps auktoritära sidor, är budskapet.

Paris-avtalet, lagstiftningen och mänskliga rättigheter
Att Trump gjorde allt vad han kunde för att dra ut USA ur Parisavtalet och andra internationella avtal som har med klimatfrågan att göra nämner självfallet inte Nilsson. Att Trump bidrog till att USA:s Högsta domstol nu skruvat tillbaka abortlagstiftningen och förpassat stora delar av de mänskliga rättigheter som steg för steg tagit plats i USA till historien nämner han naturligtvis inte. Istället lyfter han fram hur Trumps vicepresidentkandidat minsann växte upp i miserabla förhållanden, så han har säkert goda avsikter….

Militär upprustning
På ett strategiskt och taktiskt plan gör naturligtvis Nilsson helt rätt om han nu vill fortsätta att gynna den utveckling han bäddade för i och med sin energiska inställning till att M måste samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Han kan säga sådant som är svårt för någon ansvarig M-politiker att torgföra. Han kan ta ut svängarna och förbereda ”marknaden” och alla sina företagskompisar på världen kommer kunna se ut om ett halvår. Han säger i princip att det är dags att avsluta så många som möjligt av de gällande kommersiella avtalen med kinesiska företag. Han säger också att en betydligt större del av skattekakan behöver gå till upprustning. Inte av järnvägen, inte av välfärden, inte av skolan eller av sjukvården utan av de militära styrkorna. Eftersom EU kommer att lämnas åt sitt öde av en Trump, som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om, tycker han.

Märkliga formuleringar
En mening är mycket märklig i Nilssons text. ”Vi har en regering som delar Trumps bedömning av vad ’last night in Sweden’ egentligen betyder.” Meningen hänger i luften. Litet längre ner står det också ”Planera nu ett besök i Norden”. Jag antar att han menar att det är läge att bjuda in Trump till Norden eftersom ”vi har en kung och en drottning, ett kristet kors i flaggan.” Och eftersom vi ligger strategiskt nära Ryssland. På vilket sätt ett besök av Trump skulle hjälpa oss eller NATO eller någon är oklart.

Är regeringen fortfarande överraskade?
Och vad Trump menade med ”last night in Sweden” är oklart, mer än att det var märkligt att nyhetsflödet tog upp våldsspiralen i gängkriminaliteten så att händelseutvecklingen t.o.m. hamnade på amerikanska mediers toppnoteringar under några dagar för några år sedan. Överraskningseffekten är väl borta vid det här laget. Och våldet fortsätter, men är ju mot bakgrund av attentatet mot Trump själv på en blygsam nivå i vårt land, låt vara att vi varit förskonade från detta tidigare. Men det är oklart vad Nilsson menar med att regeringen håller med Trump om ”last night in Sweden”. Är regeringen också överraskade? Fortfarande? Vad är det de håller med om? Att Trump har rätt i sin samhällsanalys? Att mer polarisering och mer makt åt de rika är rätt väg att gå?

Är det smart att använda PM Nilsson som opinionsbildare?
Det som går att lära av PM NIlssons text är att det är smart att låta opinionsbildare skriva och säga saker som ansvariga politiker har svårt att säga. Man kan ana att PM Nilsson stämde av sin text med statsministerns kansli innan den gick i tryck. Och att Kristersson gärna vill ha detta sagt eftersom det kanske är svårt för honom själv att omfamna Trump och trumpismen. Så han skickar fram sin opinionsbildare. Kanske smart. Eller inte.

Länktips: https://www.di.se/ledare/planera-nu-for-trump-ii/

Tänk om Trump återkommer

Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju:
” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.

Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå
USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.

Möjliggjorde Biden attentatet?
Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.

Momentum för en antidemokratisk utveckling
Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.

Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse
Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.

Mellanöstern och FN
En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.

Varning för J D Vance
Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.

Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar?
Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.

Länktips: Intervju med USA-forskaren Oscar Winberg: https://svenska.yle.fi/a/7-10060582

Nu kan Trump göra lite som han vill efter valet

Högsta domstolen i USA fick en konservativ majoritet under Trumps presidentperiod. Vad det innebar för aborträtten i USA blev tydligt när Högsta domstolen tog ställning och för två år sedan upphävde den lag som gällt sedan 1973 och garanterat kvinnor aborträtt. Nu har flera delstater i USA vridit tillbaka klockan och i varierande grad ställt sig på abortmotståndarnas sida. Men det besked som kom häromdagen från ”The Supreme Court” var nog egentligen ännu mycket värre, även om det ännu inte har kommenterats särskilt mycket i vårt land.

Har presidenten immunitet?
Det Högsta Domstolen bland annat slagit fast är att presidenten till stor del har immunitet och att det åligger lägre instanser att slå fast om en president agerat som privatperson eller som president. Bakgrunden är naturligtvis Trumps pådrivande roll i samband med attacken på Kapitoleum, där kongressens elektorer hade samlats den 6 januari 2021 för att fastslå att Joe Biden just hade valts till president. En mobb invaderade Kapitoleum och det var mer en tillfällighet att bara fem personer avled till följd av attacken och att ingen av dem var politiker.

Flera hundra av de som deltog har erkänt sin delaktighet
Trump uppmuntrade sina anhängare i sitt försök till statskupp. Han hade också sett till att kongressbyggnaden hade minimalt med polis till försvar på plats. Inget nationalgarde hade informerats om vad som var på gång, eller alternativt fått order om att avvakta. Det rättsliga spelet efter 6 januari har lett till hundratals fällande domar mot personer som deltog, men huvudpersonen själv, Trump, har ännu inte ställts inför rätta för sin roll.

Domstolen vill se en modig president som gör det han lovat
Nu kommer Högsta Domstolen med ett besked, som i sin olika formuleringar ger Trump ett villkorat stöd. Domstolen säger uttryckligen att man vill se ”boldness” och handlingskraft, dvs en president som tar större plats än sedvanligt, som visar ”mod” och gör det som de konservativa anser rätt. I praktiken ger Högsta Domstolen presidenten, och det är Trump man ser framför sig som nästa president, ett carte blanche och säger åt honom att göra det som är nödvändigt och domstolen kommer att se positivt på det som Trump åstadkommer.

En ny maktbalans
Högsta domstolens besked förflyttar maktbalansen på ett påtagligt sätt och ger presidenten mer exekutiv makt och indikerar att domstolen kommer att bekräfta riktigheten i det presidenten, Trump, genomför. Självklart är allt inlindat i juridiska termer, så att det enbart är väl pålästa jurister och motsvarande som förstår vad domstolens besked egentligen kan leda till. Men det finns uttolkare som förstår texten och förstår hotet som en återkomst för Trump innebär. Trump skulle få näst intill fria händer att använda det juridiska systemet mot sina motståndare, troligen inklusive media. USA skulle snabbt närma sig det vi sett i andra länder i form av begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Det är många som kommer att påverkas
En detalj som framgår av den youtube-film jag kollat (se länk nedan, och tack Lasse för tipset!) är att istället för en rättegång skulle domaren som har hand om 6-januari-åtalet kunna genomföra en hearing, där vittnen tvingas att under ed klargöra vad som egentligen hände och vilken roll Trump hade för detta. Oavsett hur det går är beskedet från Högsta domstolen synnerligen oroande. Med en revanschsugen Trump tillbaka i Vita Huset, vilket är fullt tänkbart efter valet i november står världen inför en helt ny situation. Inte enbart Ukraina, NATO och det usla svenska DCA-avtalet kommer att påverkas.

Oroande, minst sagt
En återkomst för Trump kan i värsta fall få långtgående konsekvenser för hur länder kommer att samverka, och inte. Det vi vant oss vid att kunna dra nytta av i form av tillgänglig och sann information kommer att kunna strypas på olika sätt. Delar av mediavärlden strävar efter större marknadsandelar och i slutänden monopol och vill inte se värdet av olika nyhetskanaler. Det paradoxala kan inträffa att de bolag som säger sig arbeta för ”frihet” till slut står på samma sida av historien som de regimer som utövar stark kontroll över nyhetsflöden och fakta. Monopolmedia och statligt kontrollerade medier i icke-demokratier motverkar båda en sund samhällsutveckling. Och i skuggan av detta mediala skymningsland kan despoter som Trump göra lite som han vill.

Länktips: Youtube-film med analys av vad Högsta domstolen i USA egentligen gett besked om: https://www.youtube.com/watch?v=_m_Rkop0noc

Ser USA ut som det gör trots eller tack vare inbördeskriget?

Thomas Sörensen har skrivit en bok om det amerikanska inbördeskriget. Han har militärhistoria som specialområde och är verksam vid högskolan i Kristianstad. TV-serien ”Manhunt” om jakten på president Lincolns mördare, John Booth, väckte nyfikenhet hos mig. Jag ville veta lite mer om det amerikanska inbördeskriget, också för försöka förstå vad det är som påverkar dagens händelseutveckling i USA. Dessutom skulle jag få lite tid för läsning i samband med en utlandsresa.

En fullmatad beskrivning av slag och viktiga personer
Boken är en intressant läsning för att förstå bakgrunden till kriget och hur kriget förlöpte på en mycket detaljerad nivå. Ett omfattande persongalleri passerar revy med både kända och mer okända namn. Hundratusentals män fick sätta livet till och kriget ledde självklart till förluster även på andra sätt.

Vilket avtryck gjorde kriget i USA?
Ett motiv för mig att läsa boken var att försöka förstå hur det amerikanska samhället kan ha hamnat där det är, med sin för oss främmande religiositet och sitt överdrivna fokus på materiell konsumtion. Det som också är slående är hur stark känslomässig koppling många amerikaner tycks ha till sin flagga, till att vara patrioter och att åtmistone i ord försvara konstitutionen. Varför ser det ut som det gör? Och hur kommer det sig att Lincolns parti, republikanerna, viker ner sig för en sådan som Trump? Det var ju ändå Abraham Lincoln som i praktiken såg till att slaveriet avskaffades. Var tappade amerikanerna bort sig själva i historiens förlopp? Vilken roll spelade inbördeskriget för den fortsatta utvecklingen? Ser det ut som det gör tack vare eller trots kriget?

Två mobila Borås under fyra år…
Det slående med Sörensens bok, förutom att den är så rik på detaljer på alla nivåer är hur tydligt det framstår hur svårt det måste ha varit att bedriva ett krig på den tiden så länge med så stora arméer. Jag tänker på alla transporter, alla hästar, allt foder, all mat och ammunition, allt krut och sprängmedel och olika förnödenheter som hela tiden måste fyllas på och transporteras fram till en rörlig front. Och dessutom alla skadade soldater som skulle tas om hand, liksom de som tillfångatogs från motståndarsidan.

Vilka alternativ hade man på slagfältet och i planeringen?
Boken fokuserar till stor del på alla de slag som ägde rum, hur befälhavare på ömse sidor gjorde rätt eller fel i skilda situationer, med många livsöden och personporträtt invävda i berättelsen. Det är en detaljerad och faktacentrerad berättelse. Bara glimtvis skymtar något fram som illustrerar hur svåra avvägningar befälhavarna kan ha ställts inför. Och då oftast ur ett backspegels-perspektiv, med facit i hand. Sällan lotsas vi in i det kartrum där kloka huvuden slogs ihop för att, ofta under tidspress och med bristfällig information, på ett rimligt sätt lösa en taktisk uppgift. Som läsare blir vi i praktiken aldrig inbjudna att del av hur alternativen såg ut. Det hade varit ett sätt att komma historien närmare, men det kanske vore för spekulativt för författaren. En militärhistoriker vill troligen inte spekulera eller basera sin beskrivning på antaganden. Men som stilistiskt grepp hade det varit intressant att följa med in i stabstälten. Och hade några kapitel skrivits i jagform hade berättelsen blivit ännu mer fängslande.

Hästar, och varför nämns inte John Eriksson?
Jag saknar ett särskilt kapitel om hästarna. Hur många gick det åt? Hur sköttes de och av hur många personer? Var det olika hästar för kavalleri och för vagntransporter? Tog man hand om skadade hästar eller lät man dem ligga där de föll? Hade nord- eller sydsidan flest hästar att tillgå? Och så järnvägen, som nämns, men inte så tydligt. Hur viktig blev järnvägen för endera sidan? Eller John Eriksson, vår svenske uppfinnare som ju här hemma har uppmärksammats för sin delaktighet i konstruktionen av krigsfartyget USS Monitor. John Eriksson nämns faktiskt inte alls i boken.

Hur togs besluten?
I TV-serien Manhunt är krigsminister Edvard Stanton en huvudperson. I boken får Stanton bara ett kort omnämnande, vilket är lite oklart eftersom han rimligen bör ha varit involverad i varje större strategiskt beslut som nordsidan och Lincoln behövde ta under hela kriget. Möjligen har TV-seriens skapare tagit sig konstnärliga friheter som en militärforskare inte känner sig bekväm med. Men Stanton måste ju rimligen haft ett stort inflytande på de flesta av nordsidans beslut.

Lättläst, men det saknas en del kringfakta
Det som är tilltalande med Sörnesens bok är att den är lättläst och att den inte förutsätter stora förkunskaper. Möjligen hade det varit bra med en förklaring av amerikanska militära rang, vad som menas med kompani, brigad, regemente, samt hur olika vapenslag gjorde för att samverka, hur man höll kontakt, hur signalgivning gick till osv. Hade nord- och sydsidan olika trumpetfanfarer för sina trupper? Hela kommunikationsapparaten hade varit intressant att få veta mer om: ryttare, telegrafi, kurirer m.m. för att ännu bättre förstå hur svårt det måste ha varit att ta rätt beslut i rätt tid.

Hur sov man? Luktade det hästskit?
Ett par gånger nämns att trupperna fastnar i gyttja, men lite oklart om det var på farbara vägar eller i fri terräng. Och hur såg egentligen inkvarteringen ut? Hur sov trupperna och officerarna? Till slut blir det många delfrågor som man vill veta mer om. Hur mycket hästskit luktade det?

Det fanns inte utrymme för ett högre pris
Motivet för kriget tycks ha varit att många bomullsplantager var beroende av sin billiga arbetskraft, slavarna. Man ville eller kunde inte sälja sin bomull till det högre pris som hade blivit följden om arbetarna skulle ha lön vid sidan mat och husrum. Systemet byggde på att arbetskraftskostnaden var försumbar. Bomullen såldes till stor del på export till Europa, där det också fanns starka mellanhänder som inte ville förlora sin chans att tjäna pengar på handel och bearbetning av bomullen.

Olika arbetskraftbehov
För plantageägarna, som var motorn i söderns ekonomi, blev status quo en överlevnadsfråga. Nordstaternas ekonomi vilade på fler och andra ben. De kunde förhålla sig på ett annat sätt till frågan om mänskliga rättigheter, De behövde också fler arbetare som kunde läsa och skriva och ta ansvar. Skillnaden i hur ekonomin var uppbyggd var en avgörande faktor.

Det går inte att sluta
Varför krigade sydstaterna så länge när de såg hur det gick i kriget? Kanske var det av samma skäl som nazityskland fortsatte sitt krig efter att krigslyckan vänt 1943. Man hade mentalt ställt in sig på att vinna och såg ingen framtid efter en förlust. Det hade ju också inneburit ett erkännande att kriget var fel och att alla egna förluster i kriget hade varit meningslösa. Man ville inte att de egna uppoffringarna skulle vara förgäves, eller erkänna att kriget var ett gigantiskt misstag från början till slut. Här kan man ju fundera på dagens Putin-krig i Ukraina. Att avsluta kriget skulle ju innebära att de ryska förlusterna var onödiga, att liv kastats bort helt i onödan. Auktoritära ledare kan inte acceptera en förlust.

Liberal eller konservativ  tillhörigheten har skiftat
Ett annat tankespår är hur två tydliga politiska strömningar, konservativismen och liberalismen uppenbarligen till stor del har bytt hemvist i de amerikanska politiska partierna. Socialismen har aldrig fått dominera något parti i USA, men de liberala och de konservativa idéerna har alltid hittat någon koppling till de två dominerande partierna. På Lincolns tid tycks det dock ha varit så att de liberala idéerna hörde hemma hos republikanerna, medan de konservativa samlades i demokraterna. Idag är det ju tvärtom.

Pengarna behövs för att kunna bli vald
Republikanerna stod för anti-raslagar på Lincolns tid, medan det idag är demokraterna som tydligast står upp för människors lika värde. Möjligen hänger detta samman med att partierna i USA mer är organiserade som kampanjorganisationer än som föreningar. Partierna i USA är mer av ekonomiska plattformar för kandidater än gräsrotsrörelser. Den som vill bli vald måste kunna finansiera dyra kampanjer. I och med framväxten av teaparty-rörelsen, sociala medier och i takt med att formfrågor blivit viktigare än ett seriöst innehåll har åsikter steg för steg tagit plats på bekostnad av verifierbara fakta. I Sverige ser vi samma tendens när ministrar avfärdar sina egna vetenskapliga forskningsråd med att de ”står för en åsikt”. Med AI ökar hotet ytterligare att fakta trängs undan av ogrundade påståenden.

Polariseringen kvarstår
Risken är stor att motsättningen mellan nord och syd, mellan de urbana och de rurala delarna av USA blossar upp igen. Den 6 januari 2021 stormades Capitoleum av militanta och våldsbenägna Trump-supportrar. Ställs Trump mot Biden i höstens presidentval finns risken att mönstret upprepas om Trump vägrar acceptera ett nederlag. I värsta fall var den 6 januari 2021 i så fall bara en övning inför en större folklig resning. Det är lätt att se hur delar av media i USA kan backa upp en sådan rörelse och stötta de väljare som känner sig mer lojala med MAGA-rörelsen än med det demokratiska arvet. Till slut blir det avgörande hur polis och militär ställer sig. Den 6 januari avvaktade polisen och lät saker och ting ha sin gång. Indirekt gav de därmed Trump sitt stöd genom att passivt avvakta. Detta kan naturligtvis upprepas. Polariseringen i USA är stark.

Länktips: https://www.bokus.com/bok/9789175456980/amerikanska-inbordeskriget-1861-1865/

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Om söndagsintervjun med Åsa Wikforss

Åsa Wikforss är en positiv kraft i samhället. Man märker att hon trivs med sig själv och sin möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det hon lärt sig under livet. Hon bjuder på sig själv och sin kunskap på ett naturligt sätt. I söndagsintervjun den 18:e februari (länk nedan) får akademiledamoten och den kommunikativt skickliga Åsa Wikforss utrymme att precisera sin syn på kunskap, alternativa fakta och vad som kan få demokratin att tappa i betydelse. (Jag har tidigare skrivit om hennes Vinter-program och hennes böcker, se länk nedan).

Man får inte se motståndare som fiender
Om man ser sina motståndare som fiender skadar man det demokratiska samspelet, betonar Åsa Wikforss. Om motståndarna utmålas som politiskt korrupta, som personer som har illegitima anspråk på makt etc, kan demokratin skadas allvarligt. I USA är Trump betydligt bättre (värre) förberedd den här gången inför ett maktövertagande än han var förra gången. Han vet hur han nu skulle kunna omge sig med personer som lojalt genomför hans agenda. ”Nästa steg i USA är inbördeskrig” säger Åsa Wikforss i en reflexion över hur det kan gå i USA om Trump får makten igen. Och kanske är risken för våldsamheter och upplopp ännu större om han förlorar valet?

Skolan och kunskapsutvecklingen
Skolans förhållningssätt till kunskap är ett annat område som Åsa Wikforss utvecklar tydligt. Det håller inte att eleverna ska söka sin egen kunskap och heller inte att reducera läraren till en handledare, hävdar hon. Eleverna måste först ha tillräckligt mycket kunskap för att själva senare kunna tillämpa det kritiska tänkandet. Hon gläds över att insikten om hur kunskap genereras och utvecklas tycks ha landat hos pedagoger och läroplansförfattare. Eleverna behöver en gedigen grund för att kunna ifrågasätta, referensramar helt enkelt. Att bara säga nej till något baserat på en känsla leder i värsta fall bort från det demokratiska och empatiska samtal, som är avgörande för samhället. Utvecklingen från samtal till argumentation till bråk ser vi inom olika områden. Jag ser t.ex. denna utveckling när man hör om läktarvåld på fotbollsmatcher. Det är inte idrotten som är central för våldsverkarna utan snarare kampen mot motståndarsidan. Fotbollen blir bara en kuliss för chansen att få slåss.

Reklamen vilseleder
En komponent i samhällsutvecklingen de senaste decennierna nämns inte under den korta, men innehållsrika, intervjun. Hur marknaden och marknadens skyltfönster, reklamen, tagit allt större plats i våra liv. ”Because You´re worth it” och andra slogans som vädjar till känslorna snarare än till konkreta fakta. Reklamens starka genomslag i våra liv, vad vi väljer att köpa och hur vi prioriterar vår tid, måste ha spelat roll när nu fakta trängs undan av tyckanden och känslomässigt baserade ställningstaganden. För att värna demokratin borde vi sätta upp gränser för hur mycket reklam och vinklad, i värsta fall skadlig, information vi ska utsätta våra barn för.

”Med berått mod…”
Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att direkt skadliga produkter och ”lösningar” får marknadsföras trots att de skadar planeten, framtiden och hela vårt globala ekosystem. Kortsiktiga vinster är i dagens system prioriterade framför långsiktigt ansvarstagande. Konsekvensen ser vi i de planetära gränser, som forskarna nu tydligt visar är överskridna. Med berått mod, för att citera en av Tidögängets partiledare, med berått mod kör vi vår planet och våra barns framtid i diket. Och vi underminerar barnens metod att själva bilda sig en uppfattning baserad på riktig kunskap.

De planetära gränserna enl Stockholm Resilience Centre m fl

Vad tänker hon om AI?
Man blir nyfiken på vad Åsa Wikforss tänker om AI-utvecklingen. När det blir ännu enklare att fejka fakta och att sprida hitte-på. Tills slut blir det väl en slags kunskaps- eller informationsanarki där folk resignerar inför flödet av information, reklam och fejkade nyheter. ”Det går ju inte att lita på någon längre”, kommer det att heta. Och när tilliten försvinner växer misstron och hatet. Motkraften mot detta blir det mänskliga mötet, hjälpsamheten och att på allvar bry sig om hur andra har det.

Länktips: SR Söndagsintervjun: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-euforisk-livradd-tankare

Jag har tidigare skrivit om Åsa Wikforss ”Vinter i P1”-program och andra texter om hennes böcker som länkas till här: http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Tidögänget möts i polariseringen

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Om Julia Roberts, makten och demokratin (!)

Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.

Den konservativa vågen
Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.

Filmen ligger nära verkligheten
Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.

OK att vara anti-demokrat?
På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.

Påtryckningar även i Sverige
I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.