Varför är det så svårt med rättvisa?

Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.

Enkla budskap går hem
Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.

Ska det vara så svårt att fixa rättvisa?
Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.

Känslorna styr
Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.

Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra?
Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?

Länktips: Artikel i ETC: https://www.etc.se/analys/milei-vaender-sig-direkt-till-argentinas-haemndbegaer

Bättre kan ni, SVT !

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

Presidentval i USA nästa år…??

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar

Trump banar väg för nästa Trump

Snart har det gått två år sedan Donald Trump förlorade presidentvalet USA. Men han fortsätter att ha ett starkt grepp om det republikanska partiet. Som få andra har han haft förmågan att samla en opinion bakom sina budskap om ”Make America Great Again” och liknande. Det är den opinionsmässiga styrkan som har gjort att han fortsatt att ha partiet som gisslan. Samtidigt maler rättvisans kvarnar även i USA. Trump riskerar åtal på diverse punkter. FBI gjorde en räd i Trumps bostad i Florida och hittade dokument som Trump inte hade rätt att ha där. I förlängningen riskerar Trump att dömas för olovlig hantering av hemligstämplade dokument.

Olika förklaringar
Trump har sedan FBI-räden haft olika sätt att (bort)förklara innehavet. Från att han har rätten och förmågan att tänka att ett dokument är hemligt så är det i samma ögonblick hemligt – till att allt var iscensatt av FBI och ”liberaler” som vill honom illa. Det intressant nu är att han i ett av sina framträdanden sagt att ”It´ s mine”. (Se länken med Youtube-klipp nedan).

Rättstillämpningen blir ett särintresse
Han erkänner att han haft ett antal lådor i källaren med dokument som FBI hävdar borde ha lämnats till regeringens arkiv, men som Trump nu hävdar att de är hans. Trump hävdar också att det inte handlar om något brott. Dokumenten är hans. Hans supportrar litar naturligtvis på honom. Säger Trump att det är hans dokument så är det så. FBI blir på så sätt reducerad till ett särintresse av Trump. ”It´ s mine”, säger Trump och hävdar därmed att FBI har fel när det gäller grundfrågan om vem som har rätt att inneha hemligstämplade dokument.

Han vill tillbaka
Låt oss inte glömma att Trump drev på och inspirerade sina mest våldsbenägna anhängare den 6 januari 2021 till att storma Capitoleum och försöka förhindra att Joe Biden utsågs till nästa president. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Trumps agerande. Han vill nu få sina anhängare att stödja honom i kampen mot ”Washington” och vill utmåla sig själv som offer för en komplott. I förlängningen vill han mobilisera sina stödtrupper i ytterligare ett försök att omkullkasta de demokratiska institutionerna och de rättstillämpande instanserna i syfte att än en gång kliva in i Vita Huset.

Likheter med Sverige
Även om Trump kanske inte lyckas med detta – låt oss hoppas det – visar han vägen för ”näste Trump” som kan gå i hans fotspår och kanske lyckas. Och visst är det märkligt. En av USA:s rikaste personer stöds av människor med låg utbildning, med enkla jobb och där känslan av revansch ligger nära till hands. Mönstret går igen i flera länder, även hos oss. När Ny Demokrati stormade fram för 30 år sedan var det Bert Karlsson som tog plats tack vare samma dubbla koppling till smart businessman och att han som skivbolagsdirektör hade en ”känd-från-media”-plattform. Det som hänt sedan dess är utvecklingen av sociala medier som formar megafoner kring varje enskild tyckare och svallvågor av klickanden som dessutom fejkas fram. Och Ny Demokrati banade väg för SD, som tackade och bjöd in Ian Wachtmeister till sina möten.

Och nu sitter Ulf Kristersson och funderar på hur han ska hantera den högeropposition som han samtidigt är helt beroende av.

Länktips: 7 minuter Youtubefilm här

Medierna och extremhögern

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).



Uppdatering om demokratin

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

57 – 43 i riksrättsmatchen

57 av senatorerna i USA ville fälla den förre presidenten i riksrättsåtalet. 43 friade. För att han skulle fällts hade det behövts att ytterligare tio republikanska senatorer gått emot partilinjen. Har det någon betydelse? Hur ska utfallet tolkas? Varför ska vi bry oss i Sverige?

”Stoppa stölden” 
Stormningen av kongressen den 6 januari 2021 orkestrerades av trump och han bidrog även till att dra ut på händelserna genom att inte säkerställa att nationalgardet snabbt kom på plats. Tvärtom var hela upplägget ett försök att sätta press på vicepresident Pence och senatorerna att ”stoppa stölden” och ge de ”svaga” senatorerna modet att ifrågasätta valresultatet. Att en sittande president inte accepterar valresultatet och i praktiken inte accepterar demokratins spelregler är anmärkningsvärt.

Flertalet republikaner duckade för den moraliska frågan
Riksrättsåtalet var ingen juridisk process, det var en politisk. De som lade fram ärenden var både ”åklagare” och del av den ”jury” som skulle ta ställning. Grundfrågan var egentligen inte om trump gjort något olagligt i juridisk mening, utan om hans beteende kunde anses vara så klandervärt att han borde tvingas bort från sitt ämbäte. Grundlagsfäderna tänkte sig riksrätten som en säkerhetsventil mellan valen, för att i enstaka fall kunna avsätta en president som på ett tydligt sätt åsidosätter sina skyldigheter som president. Paragrafryttarna inom det republikanska partiet, som minoritetsledaren i senaten McConnell, hänvisade just till detta. Eftersom trump redan hade avgått som president den 20 januari kunde han inte avsättas. McConnell kringgår på så sätt det moraliskt förkastliga i trumps beteende och låter konstitutionens bokstav gå före dess anda.

43 senatorer tyckte att stormningen den 6 januari var OK
I praktiken har 43 republikanska senatorer i varierande grad, med sitt friande, ställt sig bakom trump och anser att hans beteende i synnerhet efter valet i november 2020 och fram till den 6 januari var acceptabelt, eller i alla fall inte klandervärt. Det är enligt 43 senatorer OK för en amerikansk president att skapa en situation, där den lagstiftande församlingen tvingas ta skydd och där utfallet av stormningen med en hårsmån undvek att utvecklas till en total katastrof. 43 senatorer rycker på axlarna åt detta. Trots att de själva fick ta skydd och gömma sig undan mobben som härjade i kongressen under flera timmar.

Politiken under ställd marknadens logik
Slutsatsen blir att 43 av politikerna i senaten totalt har kapitulerat inför en händelseutveckling, som nu riskerar att förstärkas: politik kan utgöras av valfria urval av sanningar och lögner, en högljudd och väl motiverad mobb kan diktera villkoren för demokratin, Ledarskap handlar nu om att lyssna vad ”folk” tycker, inte att själv torgföra en vision om vart landet bör ta vägen. ”Marknaden” i form av högljudda grupper, mer eller mindre beväpnade, mer eller mindre intoleranta, mer eller mindre utan empati, mer eller mindre finansierade av verksamheter som ser politiken som en språngbräda för inflytande, tillåts breda ut sig på bekostnad av en väl genomtänkt och rimlig politisk kraft, som skulle kunna korrigera för de fel som marknaden orsakar. På så sätt visar händelseutvecklingen i USA hur det kan gå när politiken underställs marknadens logik.

Förenklingar och angrepp
Antidemokrater, dvs personer som inte accepterar principen om alla människors lika värde och en person – en röst, vädrar morgonluft. Det går att rubba de demokratiska fundamenten. Med kampanjer och knep, med karismatiska ledare och med enkla slagord som ”fake news” och det är de ”illegala” människornas fel, går det att få igång folkrörelser som snabbt kullkastar spelreglerna för våra demokratier. Egoism och nationalism är smart att spela på, fördomar och förenklingar är enklare att sälja än komplexa avvägningar. ”Nu får man inte ens dammsuga när man vill i det här d-a landet”….

Nu finns en manual för förändring av demokrati till något annat
trump har visat en väg till ett auktoritärt samhälle och hur snabbt demokratin kan sättas på undantag. Hade trump varit skickligare och inte så egofixerad kanske han hade lyckats med sin kupp. Och sista ordet är inte sagt. Nu kommer trump att ta ny sats för att entusiasmera och hålla sina anhängare engagerade. Fler ”rallies” kommer säkert att anordnas och Fox News kommer säkert att ställa sig på trumps sida, när han nu kan framställas ur ett offerperspektiv, som ”lurades” på sin andra presidentperiod. Det vi kan lära av trumps fyra år vid makten är att inte ta demokratin för självklar. Det finns hela tiden krafter som vill styra utvecklingen i en annan riktning och som med trump lärt sig fler sätt att gå till väga. Inte minst de oresonliga angreppen på meningsmotståndare och på media lär fortsätta. Motståndare kommer att ses som fiender, inte som personer som ska respekteras. Samtalet kommer att mer och mer ersättas av oresonliga angrepp. Om vi inte själva väljer att tydligt dra gränsen.

Det går inte att både vara demokrat och antidemokrat
Hur de konservativa i Sverige lyckas få sin egen syn på demokrati att gå ihop med de auktoritära dragen i det SD företräder är besynnerligt. Det går inte att vara både demokratiskt lagd och att samtidigt samarbeta med antidemokrater. Historien visar detta och utvecklingen i USA bekräftar problemet.
trump var nära att lyckas. Och när trumps beteende nu inte ledde till en fällande riksrättsdom är det fritt fram att upprepa beteendet. Republikanerna tycks inte inse inte att de nu gett grönt ljus för nästa angrepp på demokratin. Eller ännu värre: det är det de vill, eftersom de inte vinner val med justa metoder.

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.

En mjuk statskupp?

Det känns tjatigt att behöva återkomma till turbulensen i USA. Men beteendet från trump är logiskt och konsekvent om man ser till helheten. Han har hela tiden ljugit, bluffat och beskyllt media för att komma med falska nyheter. Allt i syfte att så tvivel, för att polarisera samhället och ge spelrum för grupperingar som anser trump bara säger sanningen. ”Stand back and stand by” som han sa vid den första debatten med Biden, som en uppmaning till de militanta på högersidan. Backa och var beredda…

Republikanerna duckar
Majoriteten av republikaner i kongressen, valda av folket, ställer inte upp och försvarar demokratin, utan är antingen tysta eller backar på olika sätt upp trump i hans anspråk på att få sitta kvar som president, trots att han förlorade valet. Mönstret passar in på en ”mjuk” statskupp, ett tillvägagångssätt som professor Edward B Foley från Ohio förutsåg för flera år sedan.

Så här beskrivs den ”mjuka” kuppen
I den här artikeln https://bylinetimes.com/2020/11/11/trumps-coup-was-predicted-four-years-ago-this-is-how-it-might-succeed/ beskrivs de närmare detaljerna i den plan för en ”mjuk” statskupp som inte kräver att enda skott avlossas, utan som bygger på att elektorer kan utses på andra sätt än genom folkets röst. Det hela kommer skärpas till i början av december då valutslaget ska vara fastställt och elektorerna ska avge sina röster.

Lojala personer på nyckelposter
Det bekymrande är att trump nu utser lojala personer på nyckelpositioner i administrationen, så att t.ex. Pentagon inte kan agera på annat sätt än som trump önskar. Om trump väljer att gå hela vägen och utmana demokratin genom sin ”mjuka” statskupp kommer det – oavsett utgång – att skada USA och västvärlden oerhört. Auktoritära ledare som Putin, Erdogan m.fl. kan känna att de sitter säkrare när världens supermakt sällat sig till de nationer, där demokratin underordnas ledarnas agenda.

Jag undrar om Fox News och andra trump-anhängare på nyhetssidan kommer jubla och applådera kuppen om den iscensätts.
Men då är det å andra sidan försent att ångra det totala stödet för USA:s farligaste president någonsin.

Recept på en nedmonterad demokrati

Mer än 40 procent av de röstberättigade i USA stöder den sittande presidenten och vill att han får fyra år till. Så ser i alla fall opinionsundersökningarna ut. En president som byggt sin position på att polarisera och bygga upp motsättningar för att på så sätt få medhåll och stöd från anhängare. Muren mot Mexiko blev hans symbol för underliggande rastänkande och splittring. Media som folkets fiende och flera olika sätt att underminera tilltron till samhället som återkommande teman. Så undergrävs demokratin.

Åtgärdslista
Receptet för att ersätta demokrati med ett totalitärt system kan se lite olika ut i olika tider, men om avsikten är att åstadkomma detta, framstår USA:s president och hans handlingar som mycket logiska.

  • Säkerställ en aktiv och engagerad supporterskara genom massmöten.
  • Peka ständigt ut ett antal fiender: media, demokrater, utlänningar…
  • Skapa total osäkerhet kring vad som är sant och falskt genom att konsekvent sprida lögner och halvsanningar.
  • Tillsätt domare som kan förväntas stödja den egna linjen.
  • Ifrågasätt forskningen och spela på fördomar och religiositet.
  • Använd masskommunikation aktivt – främst twitter – för att nå ut med ofiltrerade budskap.
  • Le sällan, skratta aldrig, se till att alltid vara aggressiv och tvärsäker.

Inga regler gäller längre
Det skrämmande är att taktiken fungerar. Över 40 procent av amerikanerna vill att han fortsätter som president. Trots corona-situationen och hans uppenbara brister i ledarskap. Trots alla lögner (eller tack vare??). Trots alla brutna löften och överdrifter. Hans parti accepterar honom – troligen för att de saknar alternativ. Systemet är inte byggt för den situation som uppstått. ”Det enda sätt demokraterna kan vinna valet är genom att fuska” sa presidenten för en tid sedan. Och ingen protesterade. Grunden är lagd för en utdragen rättslig process efter valet, där ingen från det republikanska partiet vågar utmana presidentens påstående, som ju i förlängningen innebär att folkets röst inte gäller. Spelreglerna gäller inte längre. Och republikanerna håller tyst. De till och med applåderar det skyndsamma tillsättandet av en domare i högsta domstolen, trots att de för fyra år sedan kraftigt och framgångsrikt motsatte sig Obamas rätt att göra detsamma under ett valår. Hyckleriet når inga gränser. Makten blir viktigare än demokratin.

Orden byter betydelse
Ännu så länge är tonläget i den svenska debatten inte så högt som i USA. Ännu så länge ser vi ingen högljudd demagog i Agenda i SVT. Formatet i den svenska politiska debatten är mindre – det finns inte plats för högljudda bluffmakare. Ännu så länge. Greven och betjänten försökte lite grand i den stilen, med högljudd populism och med intolerans som bärande idé.
Möjligen banade de väg för SD ett decennium senare.
Och nog är det märkligt att dessa partier – Ny Demokrati och Sverigedemokraterna – har just ordet demokrati i sina namn… lite som när totalitära kommuniststater kallar sig DDR – Deutsche Demokratische Republik.

Nyhetsurvalet
I takt med att världen blir allt mer komplex och vi skjuter de svåra frågorna framför oss – klimatfrågan och hoten mot ekosystemen de kanske tydligaste – blir ropen på enkla lösningar allt starkare. Skulden ska läggas på någon. Egoismen brer ut sig och därmed de populistiska, enkla lösningarna. Samtidigt som verklighetsflykten är ökande. Fiktiva och perifera händelser ges stort utrymme. Balansen mellan vad som är centralt och vad som är förströelse suddas ut. Inte minst i nyhetsurvalet. Ständigt detta Dow Jones Index, aldrig halten koldioxid i ppm.

Motkrafter
Trösten ligger i att varje kraft väcker sin motkraft. Och att egoismen knappast kommer att segra. Vi är alla beroende av varandra.