Monthly Archives: november 2022

Cirkulär Ekonomi: Rapport från Svenskt Näringsliv – en dörr på glänt

Posted on by
1

Svenskt Näringsliv har satt ihop en ambitiös rapport om hur man ser på Cirkulär Ekonomi (CE) och vad man önskar att regeringen gör för att underlätta för svenska företag att ta vara på möjligheterna med denna utveckling. (se länktips nedan). Det är 70 sidor, förvisso med grafiska tomsidor och lättlästa uppslag, men ändå. Jag blir ändå lite förvånad. Det var inte så länge sedan jag läste en skrift från Ratio (som står Svenskt Näringsliv nära) som höll en helt annan, närmast försiktigt avvisande, ton i relation till tankarna på en cirkulär ekonomi.

En väl underbyggd skrift
Naturligtvis präglas den nya skriften av ett företagsperspektiv på samhället och naturligtvis finns ordet tillväxt med som en ryggmärgsreflex. Men bara tre gånger på sidan 6 och med slutsatsen att ”Cirkulär Ekonomi är ett möjligt tillväxtverktyg för en global hållbar utveckling”. Tillväxtperspektivet verkar mest finnas med som en slags eftergift åt traditionalisterna i industrin. Resten av skriften belyser helt andra saker och på ett, faktiskt, välunderbyggt sätt. Hänvisningarna till ett trettiotal fotnoter, som pekar på forskning och myndighetsdokument, ger ett seriöst intryck.

Rapporten ställer krav på regeringen
Ett avgörande motiv för Svenskt Näringsliv att detaljerat redovisa möjligheter med och hinder för CE hittar jag på sidan 17, där de skriver:
” Politiken och det offentliga har här stor möjlighet att främja det svenska
näringslivets omställning och stärka den svenska konkurrenskraften globalt. Detta förutsätter rätt och långsiktiga ramar, ett globalt fokus samt en utvecklad dialog med näringslivet för att hitta rätt lösningar. Sverige och svenska företag har särskilt goda förutsättningar att ta en ledande roll i utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Genom att vara i framkant i den cirkulära omställningen kan svenska företag bidra med dubbel nytta – dels genom att exportera produkter och tjänster för att skapa global klimat- och miljönytta, dels genom att bidra till tillväxt och välstånd (skatteintäkter och arbetstillfällen) i Sverige.”
Man vill inte missa tåget och vill ha draghjälp av den svenska regeringen så att åtminstone EU enas om lagar, regelverk, definitioner och samsyn kring alla detaljer som idag utgör tydliga hinder för CE. På så sätt utgör hela skriften en välunderbyggd argumentation för att få regeringen att prioritera frågorna och att säkerställa industrins konkurrenskraft.

Konkreta exempel stödjer framställningen
Svenskt Näringsliv vet naturligtvis hur olika tidsskalor som gäller för näringslivet och för det offentliga, inte minst på EU-nivå. Bakom flera av de förslag och önskemål som presenteras går det att känna den frustration som finns hos företag, när de fastnar i otidsenliga regelverk och inte kan förverkliga sina resurssparande och lönsamma åtgärder. Skriften innehåller flera illustrativa exempel på hur EU-regler och nationella bestämmelser hindrar företagen att bli effektivare och smartare. Sådana exempel finns på sidan 24, 31 och 33 i skriften. Intrycket blir att argumenten för regeringen att agera förankras i företagens verklighet.

Åtta ganska väl valda rubriker
Man har grupperat sina synpunkter eller krav under åtta tematiska rubriker. Det handlar om marknad, regelverk, avfall , kemikalier, styrmedel, innovation, funktionsförsäljning och utbildning. Det som väcker min nyfikenhet är framför allt avsnittet om funktionsförsäljning. Inser Svenskt Näringsliv hur funktionsförsäljning förändrar balansen mellan säljare och nyttjare på ekonomiskt och juridiskt plan? Vill man underlätta denna del trots att den bryter med volymtänkandet och den traditionella synen på hur företag blir lönsamma? Inser man att värdet i ett cirkulärt konstruerat företag ligger i hur väl man lyckas bevara värdet på de produkter och relationer man har? Att det leder till formella och informella samarbeten snarare än att till varje pris vinna på att runda regelverk eller kapa ”onödiga” kostnader? Fattar man allvaret?

Se upp med storskaligheten
En central del i rapporten handlar om hur avfall måste kunna ses som resurs. Inte bara i täta symbioslösningar som i Sotenäs utan också där resurser kan exporteras över landsgränser för att tas till vara. Och självfallet tilltalar denna del de företag som ser sin roll att idka storskalig materialhantering, sortering, kvalitetssäkring etc. För att inte fastna i överdimensionerade volymbaserade lösningar får dock inte denna syn på hushållning bli dominerande, är min uppfattning. Vi måste bli bättre på att identifiera korta och kvalitetshöjande loopar för produkter som kan hållas vid liv på mer lokal nivå, där transporter och volymer inte håller fast oss i ett ohållbart system, är min inställning. Men naturligtvis måste Svenskt Näringsliv peka på sina medlemmars behov, det vore fel annars. Samtidigt har rapporten helt rätt i att avfallsproblematiken skyndsamt måste åtgärdas. Avsnittet om avfallsdefinitioner och hinder kring hur avfall blir resurs behöver regeringen och EU snarast börja arbeta med.

Hävstångsperspektivet saknas, men dörren står på glänt
Den del av CE som jag gärna lyfter fram är hur CE kan bli en hävstång för den nya ekonomin, där särintresset från näringslivets och aktieägares sida balanseras mot samhällets och framtidens legitima behov. Avvägningen mellan hur ekonomin ska skapa välfärd nu och för framtiden behöver ändras och här ser jag CE som en hävstång. När ägandet, ansvaret och hela frågan vinst och vinstredovisning ifrågasätts och istället fokus hamnar på värde och mervärde med det vi producerar och nyttjar sker ett verkligt paradigmskifte. Den här dimensionen finns av kanske självklara skäl inte med i Svenskt Näringslivs skrift, men dörren hålls i alla fall på glänt för ett paradigmskifte, vilket är spännande.

Funktionsförsäljning och kringliggande villkor
På sidan 55 och framåt beskriver man ganska utförligt hur funktionsförsäljning skiljer sig från traditionella affärer, vilka hinder och oklarheter som finns kring funktionsförsäljning och vad man anser att regeringen bör göra för att underlätta för denna typ av affärsverksamhet. Man lyfter behovet av dialog och förståelse för hur långivare ska bedöma affärsplaner och preciserar även ett antal oklarheter: ”Näringslivets utveckling av tjänstebaserade cirkulära affärsmodeller såsom, t.ex. funktionsförsäljning hindras idag bland annat av nationella regelverk inte är anpassade, saknas eller att det är otydligt hur dessa ska tillämpas på de nya affärsmodellerna. Det gäller t.ex. civilrätten (sakrätten), avsaknaden av redovisningsrekommendationer, hantering av avtals- och försäkringsfrågor samt skatteregler, t.ex. hur funktionsförsäljning ska hanteras i beskattning. Det finns också otydligheter kring ägarskapet av en produkt vid ”delat”
ägande för i första hand lösöre respektive fast egendom och avseende
skyddet för nyttjanderättshavaren vid ägarens eller funktionssäljarens
konkurs, eller utmätning hos denne.”  Intrycket blir att Svenskt Näringsliv vill hjälpa de företag som går i den här riktningen. Förmodligen för att ett stort antal medlemsföretag har insett att det nuvarande resursslösande sättet att bli lönsam inte har framtiden för sig. Och då är det viktigt att vara tidigt på banan för att inte förlora konkurrenskraft.

Finland ligger ljusår före oss
När det gäller kompetensbehovet för att företagen ska klara klimatomställningen nämner man på sidan 59 att 60 procent av branscherna har ett kompetensbrist. Om två decennier säger sig 75 procent av branscherna ha kompetensbrister enligt en redovisad undersökning på sid 60. I samma avsnitt pekar skriften på hur Finland har agerat för att åtgärda detta. I finska Sitras projekt för utbildning på alla nivåer skriver de tydligt vilken ambition Sitra-projektet har: ”Vi tror på att när dagens studerande utexamineras kommer vi inte längre att tala om cirkulär ekonomi utan det kommer helt enkelt att vara det enda sättet att agera.”  Där är vi ännu inte i Sverige, men strateger på svenska företag är läskunniga och inser naturligtvis att Sverige håller på att halka efter. Inte minst i dessa tider då marknadskrafterna har satt klorna i den svenska grundskolan och gymnasiet och prioriterar vinst före elevernas kunskapsnivå, dessutom dolt av glädjebetyg för att locka ”kunder”….

Den cirkulära momsen är en nyckelfråga
Ett annat avsnitt som nästan når hela vägen är när Svenskt Näringsliv skriver om momsen. Jag hade naturligtvis önskat att man propagerat för en cirkulär moms, en alternativ moms, som företagen kan välja att redovisa enligt. Så att systemen inte behöver blandas ihop. Den traditionella momsen passar i den linjära ekonomin, där varje förädlingsled fram till konsumtion och destruktion har sin ingående och utgående moms. Men i den cirkulära ekonomin behöver momsbeskattningen se annorlunda ut. Skriften tar upp detta på sidan 46 och framåt. De föreslår att delningsekonomin ska ha större utrymme för skattebefrielse, vilket jag inte är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Även i ett samhälle som har en stor andel delningsekonomi måste vi hitta sätt att finansiera våra gemensamma samhällsutgifter. Men i avsnittet om dubbelbeskattning håller jag helt med. Den cirkulära momsen, som jag anser ska vara en alternativ, valbar moms, behöver kunna fånga upp att konsumenter också kan vara ett led i en lång kedja av produktinnehavare. Det finska systemet med vinstmarginalbeskattning kan vara en modell att titta närmare på. Men regelverket för cirkulär moms mår enligt min mening bäst av att utvecklas oberoende av den traditionella, linjära, momsen.

Varför nämns inte handelshögskolorna?
På utbildningsområdet talar skriften mycket om universitet och högskolor, men nämner inte konkret handelshögskolorna, vilket är lite märkligt. Om det är några lärosäten som skyndsamt behöver etablera plattformar för forskning och utbildning för den cirkulära ekonomin är det väl just handelshögskolorna. Det är där samhället förväntar sig att spetskompetensen ska återfinnas, när det gäller hur den cirkulära ekonomin ska uttryckas i nationalekonomiska termer, hur företagens redovisningar ska göras och hur en bred kompetens ska spridas inom hela utbildningssystemet. Vi måste nog skyndsamt titta på hur Finland gör.

Dörren står på glänt
Slutintrycket av ”Skapa goda förutsättningar för den cirkulära ekonomins framväxt”, som är namnet på Svenskt Näringslivs rapport, blir att det genomarbetat och väl underbyggt material, som regeringen inte utan vidare kan stoppa in i arkivet. Risken är ändå uppenbar att skriften hamnar i högen ”Läst men ej förstått innebörden av”, eftersom den nya regeringen valt att hellre ta intryck av högerpopulisternas dagordning än vetenskapen. Jag hoppas jag har fel. Samtidigt är det naturligtvis uppenbart att den fulla potentialen i CE inte beskrivs i skriften, den potential som handlar om ett verkligt paradigmskifte, där ägandet blir mindre betydelsefullt, där omsättningsökning inte längre är synonymt med volymökning och prissänkning, där kvalitet, ansvarstagande och samarbete blir viktigare än snabba cash. Men dörren står på glänt. Uppenbarligen har delar av näringslivet förstått vart vi är på väg eller vart vi måste ta vägen om vi ska ha kvar en planet och ett hållbart näringsliv som kan försörja oss och våra barn och barnbarn.

Och lite kul är faktiskt Jenny Svärds (en av författarna bakom skriften) jämförelse i ett debattartikel: ”Det vi står inför är ett paradigmskifte. På samma sätt som mobiltelefonin förändrade vårt sätt att kommunicera kommer kraften i den cirkulära ekonomin förändra vårt sätt att konsumera och använda produkter.”

Länktips:

Svenskt Näringslivs rapport från november 2022 här

Min analys av Ratios rapport 2021 http://christerowe.se/2021/02/nr764-cirkular-ekonomi-vad-tycker-svenskt-naringsliv/

Länk till finska Sitras utbildningsprojekt här

Jenny Svärds debattartikel: här

Cirkulär ekonomi är en hävstång för den nya ekonomin

Posted on by
Reply

Det finns tyvärr en del missuppfattningar kring vad begreppet Cirkulär Ekonomi egentligen står för. Många har fastnat i inställningen att den handlar om en optimerad materialhantering, där målet är att om och om igen cirkulera produkter och material i ett näst intill evigt kretslopp. Inte ens flaskglas klarar det. I snitt kan glasflaskor cirkuleras 33 gånger, sedan blir materialet odugligt för nytt flaskglas. Cirkulär Ekonomi (CE) måste framför allt istället ses som en motvikt till det linjära och kortsiktiga ekonomiska system vi har tillåtit växa fram under efterkrigstiden. Rätt använt blir CE en hävstång för att etablera den nya ekonomin, som syftar till att fånga, ta till vara och fördela värde och mervärde snarare än vinst.

Låt oss inte luras av den storskaliga industrins agenda 
Det finns starka krafter som gärna vill styra in CE i riktningen av materialhantering i stor skala. Att exempelvis plast, fibrer och sågspån ska hanteras i stora volymer för att reproducera nya varor. Men det är inte den stora förändring som CE kan innebära. Inlåsning i stora volymer, maskiner och flöden riskerar att bibehålla flera av den nuvarande ekonomins nackdelar. Istället behöver vi inse potentialen för CE ut ett generellt perspektiv. Nedan listas några av de viktigare aspekterna av CE i jämförelse med den nuvarande, linjära, ekonomin.

Några exempel
En stor skillnad är att ägande ersätts av nyttjande. Det innebär att säljande företag tillhandahåller en produkt per tidsenhet eller per nyttjande. Tillverkaren kommer då oftare än idag samarbeta med distributörer som sköter kundkontakten. När ägandet och ansvaret kvarstår hos tillverkaren blir det avgörande med kvalitet och livslängd för att skapa lönsamhet. Det leder också till en framväxt av en tjänstesektor där tapetserare, reparatörer och hantverkare m.fl. får en nyckelroll för att se till att kunden är nöjd. Nya företag fyller funktioner mellan tillverkare och kund. När produkten finns kvar hos tillverkaren blir det extra intressant att på ett effektivt sätt byta slitagedelar och att skapa korta kretslopp. Designen av nya produkter påverkas därmed också.

Värde istället för vinst
Ett värde- och mervärdesfokus som kan ersätta vinstdito är extra intressant om vi strävar efter en ny ekonomi i balans med vad samhället, planeten och framtiden mäktar med. Enbart CE räcker inte för detta, men ger förutsättningar för en ny typ av mätning och redovisning av ”resultat”. Om vi menar allvar med en ny ekonomi som är i balans med planetens förutsättningar måste nyttan med det vi gör balanseras på ett nytt sätt, där effekterna för individen, företaget, samhället (skatter etc) och framtiden (hållbarheten) balanseras på ett optimalt sätt. Idag handlar det mesta om aktiekurser, företagsvinster och därur förväntade överskott, privatekonomiska fördelar osv. Genom att inkludera värdet av att en produkt inte orsakar resursuttag, inte ger miljöförstörande utsläpp och istället genererar mervärden på olika nivåer lägger vi grunden för den nya ekonomin. Mervärden handlar om många ”icke-saker”, inte minst för nyttjaren som slipper förvara en produkt när inte används och istället kan, via avtal, försäkra sig om tillgång till produkt vid rätt tillfälle. Även avfall som inte uppstår innebär ett mervärde i den cirkulära ekonomin.

Försäkringsbranschen har mycket att ta tag i
Även försäkringsbranschen har här helt nya fält att bli aktiva på. När ansvarsgränserna mellan olika aktörer förändras kommer alla behöva säkra upp sig med försäkringar. Det kan handla om hur snabbt en ersättningsvara ska finnas på plats, vem som ska säkerställa att användandet sker på rätt sätt osv. Här finns mycket för försäkringsbranschen att ta tag i. Mervärdet för konsumenten kan bli en större trygghet och en bättre tillgång till modernaste teknik. Mervärdet för hyresgäster kan vara att man gemensamt handlar upp en särskild tjänst, som alla kan nyttja – kanske av en kunnig granne – vilket skapar en extrem snabbhet i responstid och genererar arbetstillfällen.

Tankeskiftet
Potentialen för CE ligger i att vi flyttar fokus enligt listan ovan. Inte att vi optimerar materiella flöden. Det kommer säkert också bli aktuellt att hitta lösningar för våra materialresurser, men det är inte dessa som är den stora förändringspotentialen. Tankeskiftet ligger i att vi bygger, förvaltar och delar rättvist på de värden och de mervärden den nya ekonomin kan ge.

Står Facit-döden för bildörren?

Posted on by
1

Kenny Genborg heter en journalist som skriver om samhällsfrågor, politik, medier m m ur ett göteborgskt perspektiv. En mening fastnade nyligen i mitt minne, när jag läste den på hans blogg. ”Facitdöden står för bildörren”. Vi som var med minns hur Åtvidabergs Facit inte klarade omställningen på 70-talet från att tillverka och sälja analoga räknemaskiner för kontor, till att haka på den snabba trenden med elektroniska kontorshjälpmedel – det som senare skulle bli kontorsdatorer och lap tops. Facit blev, med facit i hand får man väl säga, förlorare när tåget gick. Lite som Nokia som missade Smart Phone-utvecklingen drygt 30 år senare. Så hur är det med bilstaden Göteborg? Kenny Genborg lyssnar på entusiastiske VD:n Peter Carlsson, som basar för Northvolt. Och kan inte låta att tvivla på om regeringen och näringsministern egentligen förstår batteriernas roll i omställningen. (Länktips, se nedan).

Nytänkande
Tesla är inte en fossilbil som bytt till elmotor. Och ska man konkurrera på elbilsmarknaden är det smart att se nästa generation fordon som en ny slags plattform, där batteriet är en helt integrerad del av konstruktionen, menar Kenny Genborg. Och passar på att undra om nygammal kärnkraft tidigast år 2035 (så som regeringen planerar) är tillräckligt vasst för att matcha industrins och kundernas omställning. Förvisso kan det vara smart att inte ligga i spetsen för utvecklingen. Det finns flera industriella utvecklingsidéer som har gynnat det företag som etablerades strax bakom pionjärerna. Men när tåget går, eller bildörren stängs, kan det plötsligt vara för sent att komma på banan.

Flera förändringar som måste ingå i elektrifieringen
Ur mitt perspektiv måste elektrifieringen av fordonsflottan kopplas till åtminstone tre andra förändringar för att bli en lyckosam del av en hållbar framtid. Och där tycks det som varken Northvolt eller regeringen har landat i sin analys – ännu är väl bäst att tillägga.
För det första. Resursanvändningen måste inkludera redan befintligt material. Vi tar material ur jordskorpan i en takt som inte är hållbar. Produktion måste bygga på en maximal återanvändning av material.
För det andra. Tjänstefieringen måste öka och fordonen utnyttjas mer än idag, något som kommer att förändra ägande, affärsmodeller, nyttjandeavtal, parkeringsvolymer osv. Bilar som står och rostar 95 procent av tiden blockerar ytor och kostar bara pengar. Mobilitet måste gälla istället för ägande.
För det tredje. Bilarnas energilager måste kunna tas till vara. I spannet mellan 20 och 80 procents laddning kan bilbatterierna bli en intressant reservkraft i det som kallas V2G, Vehicle-to-grid, där energin förs över till nätet och överbryggar perioder av svag effektillförsel från vind och sol. Volkswagen ser t.ex. sig själva som ett framtida energibolag, där de hjälper sina fordonsnyttjare att tjäna pengar på bilens laddning.
Det finns fler systemförändrande parametrar som kan handla om hur vi flyttar gränsen från ”privat” till ”kollektivt” resande, inklusive hur vi ser på tillgänglighet, flexibilitet osv. Samt rättvis laddning av fordon, så att även boende i hyreslägenheter får tillgång till den nya tekniken.

Står Facitdöden för bildörren?
Så frågan är om Facitdöden står för bildörren i Göteborg. Tänker Volvo Cars tillräckligt innovativt kring hur de ska tjäna pengar på sin produktion av fordon i framtiden? Om Volvo Cars försvinner kanske hoppet står till AB Volvo med lastbilar och bussar. Och där är möjligen konkurrensen inte lika knivskarp. Men på den tunga sidan – har jag hört från personer som noga bevakar den branschen – är utvecklingen av fordon utan förare längre kommen. Troligen för att bussar kör samma sträcka om och om igen och det skulle tala för att datorerna kan lära sig vad som kan hända på resvägen. Troligen börjar branschen med autonoma fordon inom inhägnade fabriksområden, flygplatsterminaler och liknande.

Populism och verklighet kolliderar
Att den nya regeringen inte förstår hur industrin tänker är märkligt. Alla borgerliga regeringar har ju av tradition haft mycket täta kontakter med näringslivets organisationer och lyssnat noga på vad industrin behöver. Men inte Tidölaget. De har fallit i sin egen kärnkraftsfälla eftersom de satsade på att budskapet om snabbt etablerad kärnkraft var en valvinnare. Men tyvärr kom verkligheten emellan och ”spökade”, som en av populistpolitikerna till höger så träffande formulerade det.
Populism och verklighet kolliderar snabbt och lätt.

Länktips: https://kennygenborg.com/forstar-sig-ebba-busch-verkligen-pa-batterier/

Är fotbollen en symbol för vårt globala misslyckande?

Posted on by
Reply

Erik Niva är en fotbollsjournalist på Aftonbladet, som tycks brinna för sin sport. Med glöd, inlevelse, passion och kunskap formulerar han analyser och träffsäkra bilder av hur hans sport mår, vem som för tillfället är bäst och hur lagen beter sig. Ordet nörd i sin positiva innebörd är passande. Engagemanget är påtagligt. Den 19 november befinner sig Erik Niva i Qatar och bevittnar ett spektakel som han inte riktigt vet hur han ska beskriva. (Länktips se nedan). Fotbollens högste chef, FIFA-presidenten, ställer sig upp och försvarar uppenbarligen sportens gullande med diktaturer och alla de konsekvenser den omänskliga politiken innebär i form av förtryck, slaveri och utnyttjande av människors situation. Erik Niva trodde att fotbollen var bättre än så.

Är texten egentligen generell för maktens arrogans?
Själv är jag ljummet intresserad, ställer mig aldrig på en ståplatsläktare, men kan då och då se en bra match på TV. Men jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker. Är Erik Nivas upprördhet över hur maktens herrar beter sig en generell bild av hur olika segment i samhället de facto ser ut? Cynismen hos stora delar av makteliten i näringslivet, i politiken och i de nya influencer-leden, är den cynismen och arrogansen lika stor och lika riktig att kritisera? Skulle Erik Nivas text kunna handla om de globala oljebolagen, om multijättar som Amazon, om extremkapitalister som Elon Musk eller om alla dessa dollarmiljardärer och korrupta politiker som blockerar en sund världsordning? Skulle det räcka att byta ut några få ord i Erik Nivas text för att göra den allmängiltig?

Är det samma upprördhet?
Och innebär det att Greta Thunbergs ilska över världsledarnas felaktiga hantering av klimat- och miljöfrågor är snarlik Erik Nivas förtvivlan över hur fotbollen missar sin historiska chans att skapa ett rättvisare samhälle? Är det samma upprördhet vi ser exempel på?

Ombytta roller?
Och då infinner sig naturligtvis en intressant tanke: tänk om det var ombytta roller. Erik Niva skrev om klimatkrisen och Greta Thunberg skrev om fotbollens kräftgång. Hur skulle genomslaget se ut? Hur skulle opinionen påverkas? Och varför är det så att fotbollen knyter till sig ett så starkt engagemang medan de globala livsförutsättningarna och en planet som kan fortsätta fungera för det liv vi känner inte lockar samma engagemang? Bollen är rund, med det är planeten också.

Tält som tält
Ska världens öde beseglas för att vi hellre talar om 11 plus 11 man som jagar en boll i 90 minuter än att vi talar om hur vi ska förhindra en klimatkollaps? Eller att ett öltält i Qatar får större rubriker än ett flyktingtält i en krigszon. Varför är det så?

Länktips: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/4o3K59/infantino-har-fullstandigt-forlorat-kontakten-med-verkligheten

3 gram plast – Varsågod!

Posted on by
2

Även om den SD-kontrollerade regeringen gör vad den kan för att minska samhällets åtagande på miljö- och klimatområdet kvarstår den lilla detalj som kallas verkligheten. En verklighet som t.ex. innebär att varje dag får blåvalar i sig 44 kg plast. (Se länktips nedan). En blåval väger cirka 140 000 kilogram. Ett enkelt räkneexempel kan begripliggöra den plastkost blåvalen förtär. En människa skulle äta motsvarande 3 gram plast varje dag om vi skulle hålla jämna steg med vad valarna får i sig. Skillnaden är kanske att valen inte har något val.

3 gram plast

3 gram plast 
Om vi varje dag skulle äta 3 gram plast så innebär det att vi varje dag skulle svälja en skruvhatt till en senapstub som den på bilden här intill. 3 gram låter inte mycket, men 3 gram varje dag blir till drygt ett kilogram per år och under livstid minst lika mycket plast som vår egen kroppsvikt.

Gå till källan
Mängden plast i havet som inte syns är det stora bekymret. Att det finns plast i hanterbar storlek som med havsströmmarna har förts samman till stora ”kontinenter” i Stilla Havet har vi sett bilder på, men det är mikroplasten som är det stora bekymret. Plastpartiklar som vi tillsätter varje gång vi tvättar kläder i konstgjorda material, tar bort smink eller sliter på en spelplan med konstgräs. Den osynliga plasten är på så sätt bara möjlig att eliminera om vi går till källan och förbjuder användning av plaster i tillverkningen om plasterna ackumuleras i naturen eller i våra vattendrag.

Vi äter redan idag plast
Även små fiskar och räkor sväljer mikroplast och när vi äter dessa djur får vi i oss plast. (Se länktips nedan). Så det är inte så att vi klarar oss – vi är ju i slutet av näringskedjan och får i oss plast utan att tänker på det.

Recept på läckra plasträtter
För att på ett pedagogiskt sätt illustrera att vi borde käka upp en skruvkork varje dag är det rimliga att det ges ut en kokbok med tips på hur man skapar aptitliga smårätter baserat på smält plast, kokt plast, plastspaghetti och liknande. Så att det går upp för folk att det är ett starkare miljöarbete som behövs – och nu! Inte ett miljödepartement som helt underordnas plastindustrins och andra särintressens kortsiktiga ”vinster”.

Att vi alla är förlorare varje dag vi fortsätter förgifta planeten borde vara en självklar insikt. Men inget tyder på att polletten har trillat ner hos de nuvarande makthavarna. Kanske är polletten för lätt och av plast så att den faller långsamt.

Länktips: Blåvalar får i sig 44 kg plast varje dag; https://www.svt.se/nyheter/blavalar-ater-10-miljoner-mikroplast-dagligen

Länktips: https://www.etc.se/inrikes/forskare-har-hittat-mikroplast-i-matfisk

Åkesson, klimatet och vad vi lär oss

Posted on by
1

Det skulle kunna finnas en fortsättning på SVT-intervjun med Jimmie Åkesson den 10 november 2022. (Se länktips nedan). I den del som sändes sa Åkesson att han ”inte sett något i FN:s klimatrapportering som säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris. Däremot kanske vi står inför en klimatkris om ingenting görs.” Hans partikollega Angelika Bengtsson säger i samma inslag att IPCC-rapporten är en ”politisk agenda i stället för att man fattar gemensamma beslut som faktiskt minskar utsläppen och som faktiskt sätter press på Kina.” Åkesson menar att om man vill föra debatt om de här frågorna kallas man klimatförnekare och han gör även jämförelser med invandringsdebatten i ett försök att få tittarna att dra slutsatsen att Åkesson kommer att få väljare och andra partier att ställa upp på SD:s syn även på klimatet.

Så här kunde intervjun ha fortsatt
Det går att som ett tankeexperiment fortsätta intervjun med Åkesson för att se hur logiken och argumentationen hänger samman med partiets långsiktiga strategi. Hur det gäller att passivisera och så tvivel i syfte att bygga upp känslan av att någon annan har ansvaret och inte SD eller SD:s väljare. I deras värld ingår att inte behöva ta ansvar. Nedan följer ett par varianter av följdfrågor som hade kunnat ställas och som illustrerar hur ”nån-annan-ismen” lägger en bra grund för det långsiktiga målet för SD.

Att inte göra något – det är väl det som utlöser krisen?
Följdfrågorna till Åkesson om kris är naturligtvis viktiga att ställa. ”När är det kris i klimatfrågan menar du? Ditt parti vill ju göra så lite som möjligt för att komma till rätta med klimatproblematiken – och du säger ju själv att vi lär hamna i en kris om ingenting görs. Innebär inte din attityd att risken för en klimatkris ökar? Just att göra så lite som möjligt ökar väl sannolikheten för att krisen slår till med full kraft?” På detta kan man ana att Åkesson återigen hävdar att det är Kina som måste göra den viktigaste insatsen, att lilla Sverige inte spelar någon roll i sammanhanget.

Små länder behöver inte göra något?
Den alerte intervjuaren hakar naturligtvis på och ställer en klargörande fråga till Åkesson: ”Så det innebär att alla länder och områden som är i Sveriges storlek inte behöver göra något på klimatområdet för att de är så små? Danmark, Finland, Irland och en majoritet av EU:s medlemsländer kan sitta still i båten? Ekonomier med en mindre omsättning av energi och råvaror än Sverige, med lägre BNP än Sverige, skulle enligt din syn inte behöva göra något? Det friskriver cirka 170 länder i världen som har mindre ekonomi än vi. Är det så du tänker?”

Vilken är FN:S roll?
Åkesson vidhåller troligen som svar att det är Kina, Indien och de stora ekonomierna som har ett ansvar eftersom de kan göra skillnad. Journalisten frågar då om EU ska göra något. EU är ju ändå världens näst största ekonomi. Här hittar säkert Åkesson ett elegant politikersvar som bara leder till logisk rundgång. Journalisten fortsätter: ”Din partikollega Angelika Bengtsson vill att FN beslutar om klimatåtgärder istället för att driva en politisk agenda. Är det ditt partis ståndpunkt? Att FN ska köra över medlemsländerna i klimatfrågan och besluta om drastiska åtgärder?”

Något för kursupplägget hos nationalisterna
På detta svarar Åkesson säkerligen att det är upp till varje land att ta sina beslut, och att det hon syftade på var att det är Kina och Indien som åläggas att minska sina utsläpp genom resolutioner i FN. Och journalisten fastnar i ett slags argumentatoriskt ingenmansland, där lösningen ligger i att någon annan ska lösa ett problem som egentligen inte är ett problem, i alla fall inte här och nu. Som exempel på hur det politiska nonsensspråket ätit sig in i debatten blir hela frågeställningen väldigt illustrativ. I interna kurser hos nationalistpopulisterna kan upplägget användas som exempel på hur man både låtsas svara på frågor samtidigt som man bygger allt på idén att inte behöva ta ansvar för något.

26000 bortspolade skolor är inte det en kris?
Vid klippbordet plockas hela ovanstående del bort – det leder ingenstans att SD vill att FN kräver att Kina slutar med sina utsläpp. Istället plockar den alerte journalisten fram ett annat frågespår när Åkesson hävdar att det inte är klimatkris här och nu: ” Det är inte kris här och nu, säger du. När är det kris enligt dig? Är det kris när 26000 skolor spolats bort av översvämningar i Pakistan?” Åkesson har naturligtvis ett svar även på detta och mumlar något om att det är inget nytt att det sker naturkatastrofer. Det är synd om dem som drabbas, men det är inget nytt. Journalisten prövar igen: ”Och de smältande glaciärerna som om några år kommer att skapa enorma problem för vattenförsörjningen för miljarder människor – när är den utvecklingen riskabel menar du?” Åkesson svarar tålmodigt något om att vi får se hur snabbt det går och om det verkligen blir så, vi har ju inte sett det ännu, det är ju bara prognoser än så länge.

Tröskeleffekter och irreversibla processer
Journalisten håller fast vid risk- och prognostanken och frågar: ”Så om SMHI varnar för snöfall och kraftig vind så är det inget du bryr dig om? Det är ju bara prognoser och du gör en egen riskbedömning?” Åkesson svarar något om att så gör ju alla, vi gör vår egen bedömning hur vi ska klara ett oväder, så det är väl inget nytt…. Journalisten ger sig inte: ”Forskarna har ju visat under lång tid att det finns tröskeleffekter i klimatförändringarna som innebär att när t.ex. Grönlandsisen smält tillräckligt mycket blir avsmältningen självförstärkande och hela isen därmed riskerar att smälta bort. Är det ingenting du ser som en risk när du hävdar att vi inte har en kris här och nu?” Åkesson tar troligen då upp att det alltid finns olika forskare som kommer med olika teorier, så vi får väl avvakta och se…

Vad ska dina väljare säga till sina oroliga barn?
Journalisten fortsätter: ”Att vänta och se, säger du, är inte det att ta en onödig risk? Vad ska dina miljonen väljare säga till sina barn som är oroliga för vad som är på väg att hända med jordens klimat? Alla är inte övertygade om att risken är liten för en svår klimatkris. Vad vill du att dina väljare ska säga till sina barn?” För första gången tvekar Åkesson en aning i intervjun. Frågeställningen är lite ny och han funderar på vilken nivå han ska svara på. Kanske funderar han på vad Donald Trump hade sagt till samma fråga. Till slut väljer han att backa ett halvt steg, medveten om att hans väljare inte är en homogen grupp. Åkessons svar handlar om att varje barn måste bemötas på sin nivå och det vet varje förälder vad som är bäst. Det ska inte jag som politiker säga hur föräldrarna ska trösta sina barn. ”Men barnen ser på TV, de är genuint oroliga för hur deras framtid ska se ut…?” Och Åkesson fortsätter med ett försök att relativisera och svarar något om att alla barn i alla tider har varit oroliga för framtiden. Så var det när ångloken ersatte hästarna och så har det sett ut i varje förändring. Det är inget nytt.

Det farliga har börjat
Journalisten ger upp och tackar för intervjun och inser på sin kammare att det är mycket svårt att komma åt faktaresistenta, populistiska politiker med sedvanliga argument. De har alltid ett svar som gör att de undslipper ansvar, de kan alltid hitta kryphål och kan alltid försvara sitt icke-agerande och sitt icke ansvarstagande. Det farliga i fallet SD är att hela upplägget ingår i den långsiktiga strategin som går ut på att skapa samhälleligt kaos och så kraftiga motsättningar i samhället att det enda som återstår är statens maktmedel – undantagstillstånd, militär på gatorna, visitationszoner och ett ideologiskt styrt, auktoritärt kontrollsamhälle där oliktänkande motarbetas och rensas ut. Tidöavtalet är ett steg i den riktningen. Paradigmskifte! ropade Åkesson och såg nöjd ut.

Länktips: Intervju med Åkesson 10 nov i SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flera-sd-ledamoter-tror-inte-pa-pagaende-klimatkris

Hoppfullt om digitalisering av vård och omsorg

Posted on by
1

Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.

IVA-rapport i sammanfattning
Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.

Digitalisering frigör tid
Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.

Digitalisering är verksamhetsutveckling
Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.

Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar
Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.

Spännande utveckling på Essity
Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.

Vad ska vi sluta göra?
Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?

Skapa utrymme för det nya
Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?

Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus
Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.

Länktips: IVA hemsida om rapportens syfte och vidare länk till rapporten: https://www.iva.se/projekt/digitalisering-mojliggorare-i-framtidens-valfard/

Återigen något om vandel

Posted on by
Reply

Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.

Räcker det att delta?
Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.

Människosyn i fokus
Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.

Från järnrör och hit…
Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.

Bra att veta om Viable Cities

Posted on by
Reply

Viable Cities (se länk nedan) är ett strategiskt innovationsprogram som samlat 23 svenska kommuner i syfte att ta nya grepp kring hur nödvändiga klimatåtgärder kan integreras i de löpande beslutsprocesserna och kommunala budgetarna. Ingenjörer för Miljön (IfM) hade bjudit in Lena Holmberg och Charlotta Möller den 2 november till ett hybridföredrag i Göteborg och på webben för att berätta om Viable Cities. Ansatsen är rimlig. Ska vi få till en verklig omställning av samhället, där klimateffekterna hamnar under de tröskelvärden forskarna pekat ut måste vi självfallet integrera planerna i det löpande arbetet.

Inte första gången jag skriver om Viable Cities
Jag skrev om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi i juni i år och min slutsats då var att det behövs tydliga roller, ett tydligt ifrågasättande och ett brett engagemang från medborgare och civilsamhälle för att den här typen av förändringsprocesser ska lyckas. Min slutsats kvarstår. Balansen mellan maktens administratörer och gräsrötterna behöver förskjutas, dels för att fånga upp fler goda idéer, men också för att dialog och kvalitet, skyndsamhet och prioriteringar ska landa på rätt nivå. (Länk till min text i juni se nedan).

Ett helhetsgrepp
Städer står för 3 procent av jordens yta och där bor 70 procent av befolkningen. Löser vi städernas dilemman är chansen stor att vi klarar klimatutmaningen. Det Viable Cities gör är att försöka samordna det som kan göras av näringslivet, forskningen, myndigheter och civilsamhälle, så att investeringar och planer synkroniseras och får bättre förankring. Man vill också tydligt täcka in hela kedjan från mål, färdplan, budget, beslut, genomförande till uppföljning och ser även digitaliseringen som en hävstång i sammanhanget. Även klimatanpassningsåtgärder finns med, särskilt på EU-nivå där liknande projekt pågår och just nu samlar 100+ städer. Bilden nedan illustrerar några av de hinder (barriers) som man har identifierat i Viable Cities.

Hinder enligt Viable Cities

Några konkreta exempel
För att exemplifiera nämndes ett par projekt som genomförs. Höghus i trä i Skellefteå, Malmös initiativ att samla hela byggbranschen, Umeås satsning på mobilitet och Göteborgs digitala tvilling. Den som vill följa arbetet kan titta på de webbsända frukostmöten som Viable Cities anordnar. (Se länk nedan).

Mandatperioder ett bekymmer
En svårighet är att politiken sällan tar långsiktiga grepp över mandatperioderna, men bilden av att man i alla fall försöker strukturera arbetet på ett rimligt sätt framträder. De frågeställningar och de nyckelbegrepp som användes under presentationen tyder på att man har förstått frågorna komplexitet och hur de måste fångas.

Hållbarhetsprinciper eller ramverk
Inom IfM finns flera medlemmar som förespråkar att hållbarhetsarbetet bygger på de tankar som Karl Henrik Robèrt och Det Naturliga Steget (DNS) tidigt lanserade och sedan har vidareutvecklat, ofta benämnt FSSD. Det är ett ramverk för strategisk hållbar utveckling, som bland annat inkluderar back-casting för att identifiera hur man når ett visst mål och samtidigt eliminerar delbeslut som kan motverka det optimala målet ur hållbarhetsperspektiv. På en direkt fråga svarade föredragshållarna att man inte uttalat att man följer just DNS-verktyget, men att back-casting och kvalitetssäkring av målen självfallet finns med.

Medborgare välkomnas
En fråga var om civilsamhället involveras och på det var svaret att olika organisationer gärna får bli medlemmar. Det nämndes också att det kontrakt som de 23 städerna (kommunerna) har skrivit under inkluderar en paragraf om att aktivt ta till vara medborgarengagemang. För intresserade finns här uppenbart en öppning.

Var är SEKOM och Klimatkommunerna?
Jag hade själv inte möjlighet att ställa min fråga, men gör det här istället. Hur tar Viable Cities tillvara de kommunala nätverk som i decennier har verkat för en bättre miljö och för att hantera klimatfrågan offensivt? Jag tänker på SEKOM, Sveriges Ekokommuner som har funnits i cirka 30 år och har över 100 kommuner som medlemmar. Varför dubbelarbeta om det redan finns framtagna planer och gemensamma slutsatser att utgå från? Och ännu tydligare kanske nätverket Klimatkommunerna som specifikt arbetar med att stärka kommunernas samordnade klimatarbete. Hur tas dessa organisationers kunskaper och processer tillvara?

Tillägg i efterhand 3 november
I efterhand har jag fått veta att Viable Cities samverkar med Klimatkommunerna, så det är ju positivt. Att städer och kommuner samverkar underlättar eftersom varje process i det offentliga är tidsödande och alla beslut tas i en mycket mer utdragen process än hur det ser ut jämfört med näringslivet, där beslutsvägarna ofta är korta. Varje aktivitet som stärker de kommunala processerna bör därför tas till vara, särskilt som Viable Cities vill forma utvecklingen just i samråd mellan väsensskilda aktörer och där civilsamhälle och organisationer har ytterligare andra sätt att komma fram till beslut. Bara detta med gemensamma referenslistor är ju en sådan sak som underlättar förståelsen över aktörsgränserna.

Hur ser engagemanget ut och vem bromsar?
Det som naturligtvis inte heller blev kristallklart under en kort presentation är hur starkt engagemanget i verkligheten är, vem som driver på och hur viktigt arbetet anses vara? Politik är att vilja, men i det här fallet inkluderar upplägget även det proaktiva näringslivet. Så vem driver på arbetet? Var ligger bollen mellan möten och avstämningar? Hur ser rollfördelningen ut? Och kanske ännu viktigare: vilka är motkrafterna och hur ser de ut? Det finns av självklara skäl alltid aktörer och enskilda som inte vill minska sitt inflytande eller riskera att det man arbetat för reduceras i betydelse. Omställning innebär ju faktiskt att något tillkommer och något annat försvinner. Och där ligger alltid en utmaning – ingen vill ju självmant kliva åt sidan.

Men, OK, låt oss se vad det kan bli. 40 procent av Sveriges befolkning berörs av de 23 städer som försöker något. Skulle Viable Cities lyckas kanske det kan motverka den pausknapp den nya svenska regeringen har tryckt på när det gäller klimat- och miljöambitioner.

Länktips: Viable Cities https://www.viablecities.se/

Kalender: https://www.viablecities.se/kalender

Om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi: http://christerowe.se/2022/06/nr882-viable-cities-och-cirkular-ekonomi/

Ingenjörer för Miljöns inspelning av eventet: https://youtu.be/v4hU65g1BLU

Den som har ska ha mer och regeringen tycker det är bra

Posted on by
2

I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.

Ingen ska uppmuntras att laga saker
Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).

Slöseriet ska fortsätta
Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.

”Vi sänker bensinpriset”….
Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).

De stora aktörerna har råd att betala för reklam
Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.

Större skillnad kring ägandet som sådant
Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.

Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget…
Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-om-hojd-moms-dyrare-reparera-cykeln