Från Wolf Hall till Tidö slott

Utbudet av TV-serier är stort och ibland hittar man något som fascinerar och verkligen griper tag. På SVT Play finns just nu två säsonger, totalt tolv entimmas avsnitt, av BBC:s historiska serie om Henrik VIII i England. Serien heter Wolf Hall och kretsar väldigt mycket kring Thomas Cromwell, som var kungens förtrogne. Förutom att regissören och producenten av serien har skapat en mycket sevärd serie av hög kvalitet, dessutom insett hur musiken kan användas på ett innovativt sätt är det påtagligt hur hela historien och hur den berättas har viktiga budskap till oss idag.

Landets väl och ve kopplas till en individ
För drygt tio år sedan kom tre hyllade romaner om Thomas Cromwell av Hilary Mantel. Och den första delen TV-serien spelades in strax efteråt och visades även då i SVT (något som jag missade då). Säsong 2 har nyligen spelats in. Thomas Cromwell spelas övertygande av Mark Rylance. Kungen, Henrik VIII, gestaltas av Damian Lewis och i flera andra roller ser vi skickliga skådespelare. Men det riktigt intressanta med TV-serien är hur lojaliteter, dagspolitik och beslut formas i ett sammanhang där landets väl och ve är direkt sammankopplat med en diktator.

Ingen säger nej
Det TV-serien så övertygande väver samman är hur rådgivaren Cromwell växer in i sin roll som kungens förtrogne samtidigt som han skickligt manövrerar, till synes med mycket små medel, för att i varje situation undvika en konflikt. Storyn är naturligtvis uppdiktad, men den skulle kunna vara sann. Det är så här det skulle ha kunnat gå till, den känslan är tydlig. Och budskapet till vår tid är kristallklart. I ett auktoritärt system, där en härskare i praktiken inte kan möta någon opposition, finns inte utrymme för något ifrågasättande. Ingen säger nej. Ingen vågar opponera. I alla fall inte direkt. Men under ytan bubblar konflikterna.

Putin och Trump som exempel
Om det är viktigt för England med stabilitet och en manlig arvinge blir allt annat underordnat. Även om en drottning måste avrättas för att en ny drottning ska kunna träda till. Vi ser på nära håll hur Putin lyckas och misslyckas med sina anspråk på andra länder. Om Putin säger att Kiev ska intas på några veckor i februari 2022 säger ingen rysk militär emot honom. Och nu kommer Trump tillbaka i USA. Trump som naturligtvis lärt sig av sina första fyra år i Vita Huset och som anser sig ha fått ett starkt personligt mandat i presidentvalet i november. Om Trump säger att han vill ha Panamakanalen och Grönland lär det bli så.

Lärdom för Sverige
Det var intressant att följa hela TV-seriens tolv avsnitt, även om man vet att Cromwell till slut kommer att avrättas han också. Men hur det ena leder till andra, och hur de olika detaljerna hänger samman i en intrikat väv av händelser, lojaliteter och maktanspråk beskrivs i TV-serien på ett sätt som kan vara viktigt för vår tid att komma ihåg. Sluter man avtal på Tidö slott med ett parti som är praktiken är antidemokrater kan man inte bli förvånad när demokratin steg för steg monteras ner i de lagförslag som läggs. Det kan handla om angiverilagen, om indragna medborgarskap och att det nu förbereds en lagstiftning som ger regeringen ytterligare möjligheter att utlysa undantagstillstånd utan att Riksdagen har något att säga. All makt utgår från folket, heter det. Men där förskjuts nu stadigt makten från Riksdagen till regeringen.

Länktips: Wolf Hall: https://www.bbc.co.uk/programmes/p02gfy02 Serien går just nu på SVT Play och är mycket sevärd.

En KD-politiker säger ifrån

Sommaren 2019 påbörjades det samarbete som så småningom skulle utmynna i Tidö-avtalet, där M, KD och L kom överens med SD om villkor och förutsättningar för den regering vi har sedan valet 2022. SD blev största parti i Tidö-konstellationen och kunde ställa långtgående krav för att släppa fram Kristerssons regering. I praktiken är det därmed Åkesson som bestämmer i vilken riktning Sverige ska gå. Alla fyra partierna vet vad som gäller. Vill regeringen sitta kvar måste Åkesson hållas nöjd.

” … tala respektfullt…”
Åkesson passar på att förskjuta samhällsdebatten, att skapa glidande definitioner och att steg för steg nedmontera det solidariska, toleranta och öppna samhälle som varit Sverige. Vid sina landsdagar tog Åkesson chansen att ytterligare öka pressen på de svenskar som bekänner sig till islam. Utan att blinka satte han likhetstecken mellan extremister och terrorister och vanliga, fredliga troende. Och Åkessons kompisar håller tyst, eftersom de i Tidö-avtalet har lovat att hålla en låg profil gentemot SD. På sidan tre i Tidö-avtalet står det, ungefär som i ordningsreglerna på högstadiet: ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”   

En politiker säger ifrån på ett lite oväntat tydligt sätt
Att väljarna inte gillar hur regeringen valt att inkludera SD i regerandet syns i opinionssiffrorna. Politiskt aktiva personer i de tre tidigare borgerliga partierna har i varierande grad uttryckt sitt missnöje. Det senaste åkessonska utspelet om att riva moskéer har fått en kommunpolitiker inom KD att säga ifrån i en artikel i DN den 2 december. (Se länk nedan). Tålamodet är slut för honom, han klarar inte hans parti samarbetar med SD. Inte när frågan blir så central som den tydligtvis är för en politiker, där religionsfriheten är helt avgörande på ett personligt plan.

Den känslomässiga kopplingen
Väljarna är inte lika starkt knutna till ett politiskt parti som de partiaktiva är. Det tar emot för en som ägnat kanske flera år åt ett parti att lämna det. Det som tar emot mest är troligen känslan av att ha blivit förd bakom ljuset, att man trodde att partiet stod för något annat än vad det visat sig göra. Att behöva inse att det man arbetat för var fel, kräver ett avståndstagande som inte är lätt. Det finns många exempel på partibyten. Från V till S, från S till V, från M till KD osv. Men nu handlar det i SD-fallet om att acceptera en annan syn på människan, på demokratin och på samhället i stort. Hur mycket kompis går det att vara med en person som i avgörande frågor motarbetar det man själv står för?

Varför så lite motstånd?
Det är bra att Åkesson är tydlig. Att han visar att han menar allvar med det han vill genomföra. Så att det blir tydligt vad han och hans parti står för. Den fria pressen ska strypas, folkbildningen likaså. Intolerans och hat får stort utrymme i SD:s propaganda-svans. Det sorgliga är att han möter så lite motstånd och kritiska frågor. Och att delar av näringslivet gillar ett starkt SD. Vill man verkligen ha okunnig personal som inte tar ansvar? Obegripligt. Och som sagt obegripligt att SD inte får fler frågor om vad deras politik leder till.

Lite hoppfullt är det att ett oppositionsråd i Stenungsund utmanar sitt partis vägval på det sätt som sker. Samtidigt är det rätt typiskt. Inte förrän det berör honom på ett personligt identitetsplan reagerar han.

Länktips: https://www.dn.se/insandare/ebba-busch-maste-forsvara-religionsfriheten-och-kasta-ut-sd/

Tidöavtalet: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf

Nej, ETC, detta duger inte!

Med stigande undran och bestörtning läser jag intervjun med Alice Teodorescu i gårdagens ETC. Hon är en av arkitekterna bakom det faktum att vi idag har en konservativ, nationalistisk regering, där ett aktivt stöd från SD skrivits in i Tidöavtalet. Teodorescu intervjuas och presenteras på ett sätt som hennes PR-konsult torde vara mycket nöjd med. Intervjun landar i att Teodorescu gjorde en kalkyl och insåg att SD:s aktiva stöd behövdes för att få en borgerlig regering, att SD – för närvarande – inte utgör ett hot mot demokratin och att hon känner stolthet över vad hon åstadkommit.

Varför detta fokus på hennes yttre?
Mycket av intervjun med Alice Teodorescu kretsar kring hennes yttre, hur hon klär sig och vad hon signalerar. ETC väljer dessutom att, i bästa veckotidningsstil, låta intervjun med henne fylla två hela uppslag, varav en helsida i bild, kompletterad med ytterligare en stor bild, där hon sitter på en bänk. Uppenbarligen tycker någon att det hon säger i intervjun behöver förstärkas med positiv bildgestaltning. Man kan undra varför.

Sidospår
Jag kommer att tänka på Peter Dalle, som diskuteras just nu i olika medier, eftersom han tråkigt nog i någon eländig Lamotte-podd tydligen sagt något i stil med att man måste vara ung, lesbisk invandrarkvinna för att räknas idag, något som stämmer in på Teodorescu, med undantag av det lesbiska, kanske. Men åter till intervjun i ETC.

Innehåll
Intervjun handlar mycket om invandrares situation, där hennes egna förutsättningar och upplevelser tydligt spelar in. ”Jag tror på integrationspolitik”, säger hon, och att ”man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv.” Intervjun handlar inte om inflation, klimat, orättvisor, artutrotning (hon kunde väl ha fått en fråga om P M Nilssons ålafiske åtminstone???) eller något liknande. Enbart om hennes favoritteman, inget ifrågasättande.

”Det är vad som krävs…” – som leder till onödiga kostnader
”Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs”. Det jämlika och rättvisa Sverige, som ger alla möjlighet att ta tillvara sin potential vill hon uppenbarligen ersätta med ett konkurrenssamhälle, där det ”egna drivet”, egoismen, avgör om du lyckas eller inte. Vad som ska hända med förlorarna i denna kapplöpning utvecklar hon inte. Hon, och alla andra opinionsbildare på högerkanten, blundar ständigt för att effekten av ett konkurrenssamhälle blir en sortering i vinnare och förlorare, där samhället som helhet förlorar genom att tid och resurser då måste läggas på att kompensera för konkurrenssamhällets negativa effekter. I värsta fall genom att bygga fler fängelser. Den som saknar framtid lockas naturligtvis lätt in i kriminalitet, ett samband högern inte vill kännas vid.

Där intervjun slutar borde den ha börjat
Intervjuaren Gunnar Wesslén frågar: ”Ser du SD som en risk för demokratin?” och hon svarar: ” – Nej inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man vet inte vad som kommer efter.” Här borde tyngdpunkten i hela intervjun ha legat. Om en vänstertidning intervjuar en framgångsrik opinionsbildare på högerkanten borde skiljelinjerna och de avgörande frågorna utgöra kärnan i texten. Inte vad Teodorescu anser och varför – som hon mångordigt fick utrymme att förklara – utan det som hennes ställningstagande leder till och vilka skillnader i syn på samhället som behöver synliggöras och som motiverar många på den gröna vänstersidan.

Är det OK att kompromissa mellan vetenskap och dess motsats?
Intervjuaren borde t.ex. ha följt upp frågan om demokrati med hur samhällsdebatten förskjuts när vetenskap och icke-vetenskap ställs fram på likartat sätt, när SD:s klimatförnekande ska vävas samman med majoritetens oro för klimatförändringarna. Hon kunde fått frågor om nedmonteringen av folkbildningen, av motståndet mot civilsamhällets stöttepelare, om hur anslagen för naturvård och miljöskydd kapas i den budget SD släpper igenom osv osv. Eller hon kunde ha fått frågan om hur hon ser på att Åkesson någon vecka före Ukraina-kriget inte kunde välja mellan Biden och Putin i en intervju i SVT. Att legitimera EU.motståndet, flirtandet med diktaturer och en människosyn, där vissa människor ska anses mindre värda – är det helt OK för en moderat som Teodorescu? Inser hon inte hur samhällsklimatet påverkas av att SD ges ett större faktiskt genomslag för sina visioner? Att demokrati också handlar om attityder i vardagen, det som sägs och som inte sägs i mötet mellan människor?

Frågor om Ungern hade varit intressant
Hur ser Teodorescu på Ungern? Är det även för henne ett föregångsland? Orbans Ungern har ju som bekant framställts som SD:s mönsterland. Ungern som inte har fria och oberoende medier, som inte har ett oberoende domstolsväsende och där även forskning och utbildning står under politisk kontroll. Är det ett samhälle som tilltalar Teodorescu? Genom att släppa in SD i de innersta beslutsrummen i styrningen av Sverige är det ju den typen av förslag som kommer att landa på bordet. Är hon som publicist och opinionsbildare bekväm med att hon och hennes kollegor landar i en situation som påminner den i Ungern? Var det inte just den typen av kontrollsamhälle hennes föräldrar flydde ifrån?

Det var märkligt att läsa intervjun med Teodorescu just i ETC. Den kunde ha stått i Svenska Dagbladet eller i Göteborgs-Posten, där hon ju tyvärr gjort ett stort avtryck i ledarredaktionens arbetssätt.

Länktips: Dagens ETC 20 april ”SD är inget hot mot demokratin”

Återigen något om vandel

Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.

Räcker det att delta?
Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.

Människosyn i fokus
Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.

Från järnrör och hit…
Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.