Läst: Rädda landet ─ om hur demokratin kan ersättas med något annat

Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.

Här är det HUR-fokus
Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.

Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD
Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?

Vad innebär ”demokrati” för partierna?
Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?

Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn 
Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.

PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas
Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).

Högersvängen
Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.

Flyktingförläggningar och Almedals-mordet
Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.

Jargongen finns kvar
Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.

SD löser inga problem, de bygger motsättningar
Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.

Länktips: Recension i Göteborgs-Posten av boken: https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-radda-landet-av-eigil-soderin.3d03d647-0cd6-4ed3-a683-80c93892f4c9

Länktips: https://christerowe.se/2024/09/nr1112-last-angreppet-av-peter-gustavsson-las-den/

Dick Ericson måste ställas till svars

Valet till EU-parlamentet är genomfört och totalt sett blev det en tydlig framgång för ”vänstersidan” i svensk politik. SD gick tillbaka och kanske har det med skandalen kring TV4:s Kalla Faktas avslöjande av ohederliga kommunikationsmetoder (trollfabriker) att göra. Och att deras påstått oberoende Youtubekanal Riks i själva verket är en integrerad del av partiets struktur. Det var ju viktigt att upprätthålla fasaden av oberoende, visade den dolda kamerans inspelningar med önskvärd tydlighet. Och hur viktigt det var att SD:s datorer inte hamnade i ”fel” händer, eftersom det skulle kunna avslöja hur SD arbetar systematiskt med falska nyheter och påverkan som passar de ryska intressen, man säkert fortfarande håller kontakt med.

En omfattande hatkampanj triggade mordet i Almedalen
Under flera år var Dick Ericson chef på SD:s Youtube-kanal Riks och han godkände och uppmuntrade användningen av mycket grova påhopp på Annie Lööf och andra som SD ville klämma åt. Kampanjen var omfattande. Som artikeln i länken nedan visar handlar det om 180 filmklipp som har som syfte att hota Annie Lööf. Och vi vet den tragiska konsekvensen, när mördaren slog till under Almedalen och Ing-Marie Wieselgren miste livet.

Istället för straff : Bryssel som en bekväm belöning
Dick Ericson har aldrig ställts till svars för sitt ansvar för det som skedde. Han har aldrig konfronterats med konsekvenserna av det samhällsfarliga och destruktiva beteende han organiserade, betalade och gladde sig åt att det blev så framgångsrikt. Istället blir han nu belönad med en av tre mandat för SD i Bryssel. Det är horribelt.

Är kunskap ointressant?
Det citat som Dick Ericson kopplades till i valrörelsen senast var det om att ingen saknar dinosaurierna, dvs talet om artutrotning är bara en skröna… Det är sorgligt att var åttonde väljare i Sverige gillar den typen av påståenden så mycket att det ska belönas med uppgiften att få besluta om EU:s framtid. Anti-folkbildning och att var och ens åsikt är lika mycket värd som vilken forskare som helst tycks vara helt OK. Jag undrar om dessa väljare vill bli opererad på sjukhuset av ”vem som helst”. Om kunskap nu kan kvitta kan det ju kvitta på alla nivåer, eller…?

Fjäskandet för Tidögänget
Vi har länge fått höra hur ”vänstervridet” SVT är. Motsatsen gäller i själva verket. Och då tänker jag inte på att Lars Adaktusson från Agenda-redaktionen visade sig höra till KD. Ett par andra val av SVT:s produktionsteam illustrerar frågan. Under valkvällen den 9 juni skedde diverse live-utfrågningar. Vid ett tillfälle intervjuades Muharrem Demirok. Då valde SVT:s producent att lägga den intervjun i nedre högra hörnet av bilden och istället ha en stor, tyst bild på hur KD:s Alice Teodorescu Måwe promenerade i någon minut genom SVT:s korridorer. Intervjun med en partiledare var mindre viktig än att ge utrymme åt en av Tidögängets frontfigurer. Trots att kvinnan i fråga inte sa något, hon bara gick, så skulle den bilden ges stor plats. Att MP:s Alice Bah Kuhnke redan hade kommit till studion och inte hade fått en motsvarande bildpresentation kändes säkert logiskt för SVT:s bildproducent. Den påstådda ”vänstervridningen” är har i själva verket landat i en tydlig undfallenhet från SVT:s sida, där man i ordval, teman till debatter och nu i bildproduktion fjäskar för Tidögänget. Kanske för att man vet att Public Service är hotat. Olustigt är det i varje fall.

Länktips: Artikel om hoten mot Annie Lööf: https://www.etc.se/inrikes/sd-s-trollsidor-kallade-loeoef-foer-landsfoerraedare

Välfärden och det demokratiska samtalet

Mari Huupponen beskriver idag på ledarplats i Dagens ETC hur hoten mot den generella välfärden ser ut. Genom att beskriva den offentliga äldreomsorgen som underfinansierad, så att egenavgifter blir en nödvändig förändring, samtidigt som man lockar en kapitalstark kategori medborgare med valfrihet och att köpa sig förtur på en differentierad äldremarknad lägger välfärdens sabotörer grunden för nedmontering av den välfärd man låtsas vilja ”rädda”.

Splittringen är målet för en del
Det är viktigt och bra att de försåtliga argumenten kommer fram i ljuset. De marknads- och vinstorienterade högerpolitiker som gärna ser en uppdelning i ett A- och B-lag är naturligtvis skickliga på att paketera sina åsikter. Ungefär som när antidemokrater spelar på ”orättvisor”, när de vill splittra befolkningen och förstärka ett ”vi och dom” i syfte att höja konfliktnivån i samhället.

En följdtanke
Ska man vara ärlig – och det skadar ju inte – finns det ett växande problem med en åldrande befolkning. Var femte svensk är pensionär och gruppen äldre blir både fler och lever längre. Samtidigt som ett stort antal kommuner har vikande befolkningsunderlag, minskade skatteintäkter och en åldrande befolkning. Det skiljer mycket i resurser mellan städer, landsbygd och glesbygd, vilket innebär att den generella välfärden i praktiken kan bli väldigt olika i kvalitet och omfattning. Dessutom handlar mycket av omsorg, t.ex. i hemtjänsten om personligt bemötande och att personalen trivs, har bra arbetsledning och rimliga villkor. Det är många parametrar som spelar in i bedömningen av vad som är bra äldreomsorg. Och det behöver föras en seriös och detaljerad diskussion om hur de bästa kompromisserna ser ut när allt inte kan uppnås.

En annan följdtanke
Det andra som Mari Huupponen sätter fingret på med sin artikel är hur vi stegvis luras in i hårt vinklade beskrivningar av verkligheten. När politiker använder ”säljargument” och hårt vinklade verklighetsbilder för att marknadsföra sina förslag riskerar det demokratiska samtalet att helt stanna av. Det mest påtagliga exemplet i dagens debatt är att högersidan envist håller fast vid beskrivningen att det fortfarande pågår en massinvandring till Sverige.

Strävan efter kunskap
Allmänheten och väljarna kan inte gärna förväntas själva skaffa sig all bakgrundsinformation. De behöver kunna lita på att de förslag som presenteras bygger på en rimlig beskrivning av verkligheten. Det demokratiska samtalet och därmed vårt samhällssystem är beroende av att partierna inte pratar förbi varandra. Risken blir då uppenbar att likgiltigheten tar över – ”det går ju inte att ta ställning i den här frågan” – och engagemanget i hur samhället ska formas och byggas avtar. Vilket i sin tur lämnar en öppning för auktoritära krafter med enkla lösningar på komplexa frågor. Grunden för en levande demokrati är en strävan efter kunskap, förståelse och respekt för olika slutsatser, baserat på olika värderingar. Meningsmotståndare ska inte ses som fiender.

Nej, ETC, detta duger inte!

Med stigande undran och bestörtning läser jag intervjun med Alice Teodorescu i gårdagens ETC. Hon är en av arkitekterna bakom det faktum att vi idag har en konservativ, nationalistisk regering, där ett aktivt stöd från SD skrivits in i Tidöavtalet. Teodorescu intervjuas och presenteras på ett sätt som hennes PR-konsult torde vara mycket nöjd med. Intervjun landar i att Teodorescu gjorde en kalkyl och insåg att SD:s aktiva stöd behövdes för att få en borgerlig regering, att SD – för närvarande – inte utgör ett hot mot demokratin och att hon känner stolthet över vad hon åstadkommit.

Varför detta fokus på hennes yttre?
Mycket av intervjun med Alice Teodorescu kretsar kring hennes yttre, hur hon klär sig och vad hon signalerar. ETC väljer dessutom att, i bästa veckotidningsstil, låta intervjun med henne fylla två hela uppslag, varav en helsida i bild, kompletterad med ytterligare en stor bild, där hon sitter på en bänk. Uppenbarligen tycker någon att det hon säger i intervjun behöver förstärkas med positiv bildgestaltning. Man kan undra varför.

Sidospår
Jag kommer att tänka på Peter Dalle, som diskuteras just nu i olika medier, eftersom han tråkigt nog i någon eländig Lamotte-podd tydligen sagt något i stil med att man måste vara ung, lesbisk invandrarkvinna för att räknas idag, något som stämmer in på Teodorescu, med undantag av det lesbiska, kanske. Men åter till intervjun i ETC.

Innehåll
Intervjun handlar mycket om invandrares situation, där hennes egna förutsättningar och upplevelser tydligt spelar in. ”Jag tror på integrationspolitik”, säger hon, och att ”man måste berätta att det är svårt att komma in i samhället om man inte har ett starkt eget driv.” Intervjun handlar inte om inflation, klimat, orättvisor, artutrotning (hon kunde väl ha fått en fråga om P M Nilssons ålafiske åtminstone???) eller något liknande. Enbart om hennes favoritteman, inget ifrågasättande.

”Det är vad som krävs…” – som leder till onödiga kostnader
”Jag gjorde en krass kalkyl av det politiska landskapet och såg att enda möjligheten för de borgerliga att återta makten byggde på SD. Det är inte för att jag gillar SD utan för att det är vad som krävs”. Det jämlika och rättvisa Sverige, som ger alla möjlighet att ta tillvara sin potential vill hon uppenbarligen ersätta med ett konkurrenssamhälle, där det ”egna drivet”, egoismen, avgör om du lyckas eller inte. Vad som ska hända med förlorarna i denna kapplöpning utvecklar hon inte. Hon, och alla andra opinionsbildare på högerkanten, blundar ständigt för att effekten av ett konkurrenssamhälle blir en sortering i vinnare och förlorare, där samhället som helhet förlorar genom att tid och resurser då måste läggas på att kompensera för konkurrenssamhällets negativa effekter. I värsta fall genom att bygga fler fängelser. Den som saknar framtid lockas naturligtvis lätt in i kriminalitet, ett samband högern inte vill kännas vid.

Där intervjun slutar borde den ha börjat
Intervjuaren Gunnar Wesslén frågar: ”Ser du SD som en risk för demokratin?” och hon svarar: ” – Nej inte idag. Jag ser ingen fara i att det nuvarande SD-garnityret skulle utgöra ett hot mot demokratin. Men det är klart att man vet inte vad som kommer efter.” Här borde tyngdpunkten i hela intervjun ha legat. Om en vänstertidning intervjuar en framgångsrik opinionsbildare på högerkanten borde skiljelinjerna och de avgörande frågorna utgöra kärnan i texten. Inte vad Teodorescu anser och varför – som hon mångordigt fick utrymme att förklara – utan det som hennes ställningstagande leder till och vilka skillnader i syn på samhället som behöver synliggöras och som motiverar många på den gröna vänstersidan.

Är det OK att kompromissa mellan vetenskap och dess motsats?
Intervjuaren borde t.ex. ha följt upp frågan om demokrati med hur samhällsdebatten förskjuts när vetenskap och icke-vetenskap ställs fram på likartat sätt, när SD:s klimatförnekande ska vävas samman med majoritetens oro för klimatförändringarna. Hon kunde fått frågor om nedmonteringen av folkbildningen, av motståndet mot civilsamhällets stöttepelare, om hur anslagen för naturvård och miljöskydd kapas i den budget SD släpper igenom osv osv. Eller hon kunde ha fått frågan om hur hon ser på att Åkesson någon vecka före Ukraina-kriget inte kunde välja mellan Biden och Putin i en intervju i SVT. Att legitimera EU.motståndet, flirtandet med diktaturer och en människosyn, där vissa människor ska anses mindre värda – är det helt OK för en moderat som Teodorescu? Inser hon inte hur samhällsklimatet påverkas av att SD ges ett större faktiskt genomslag för sina visioner? Att demokrati också handlar om attityder i vardagen, det som sägs och som inte sägs i mötet mellan människor?

Frågor om Ungern hade varit intressant
Hur ser Teodorescu på Ungern? Är det även för henne ett föregångsland? Orbans Ungern har ju som bekant framställts som SD:s mönsterland. Ungern som inte har fria och oberoende medier, som inte har ett oberoende domstolsväsende och där även forskning och utbildning står under politisk kontroll. Är det ett samhälle som tilltalar Teodorescu? Genom att släppa in SD i de innersta beslutsrummen i styrningen av Sverige är det ju den typen av förslag som kommer att landa på bordet. Är hon som publicist och opinionsbildare bekväm med att hon och hennes kollegor landar i en situation som påminner den i Ungern? Var det inte just den typen av kontrollsamhälle hennes föräldrar flydde ifrån?

Det var märkligt att läsa intervjun med Teodorescu just i ETC. Den kunde ha stått i Svenska Dagbladet eller i Göteborgs-Posten, där hon ju tyvärr gjort ett stort avtryck i ledarredaktionens arbetssätt.

Länktips: Dagens ETC 20 april ”SD är inget hot mot demokratin”

Får media fara med osanning?

Jörgen Svensson är ansvarig utgivare på Kristianstadsbladet. Han har låtit publicera två debattartiklar som ifrågasätter att klimatförändringarna beror på mänsklig aktivitet. Artiklarna hävdar att FN:s klimatpanel IPCC styrs av odemokratiska diktaturer som vill fördela rikedomar från väst till sig själva. Dessutom är mer koldioxid i atmosfären bara bra, sägs det i artiklarna. Allt detta läser jag i ETC den 18 augusti, där Martin Hedberg också får kommentera de oriktiga påståendena. (Länk till Dagens ETC, artikel av Karin Annebäck, se nedan).

Gränsen suddas ut mellan det sanna och det osanna
”Vi har ingen policy att man inte får lov att ha fel”, säger Jörgen Svensson. Det är ett märkligt resonemang. Är det tillräckligt väl skrivet får det tydligen tryckas i Kristianstadsbladet även om det är osant. Steget från denna tidning till att i god Fox News-anda hylla Trump och hans nästan genomförda statskupp i samband med stormningen av Capitoleum 6 januari 2021 är tydligen kort. Bara för att det är falskt att hävda att trump blev bestulen på valsegern ska media inte låta bli att torgföra lögner som sanningar, tycks delar av media anse. Att så tvivel och sprida desinformation är uppenbarligen den nya mediahögerns uppgift. Uppenbarligen tror man att det är en bra taktik.

Skrämmande likheter
George Orwell kunde inte ha beskrivit det bättre hur vägen från korrekthet och sanning till dess motsats skulle kunna se ut. ”Egentligen vann väl trump valet – även om det inte finns något som bevisar det – och egentligen finns det inget klimathot, och skulle klimatet bli varmare så är det förresten bara bra…”. ”Det finns inte och skulle det finnas är det förresten bara bra…”. Likheten med extremhögerns syn på vissa hjärtefrågor är slående.

Gränsen för det rimliga tänjs ut
Det är en intressant gränsdragning vad traditionella medier ska få sprida inom ramen för sin publicistiska gärning. För varje gång medierna tänjer gränsen för vad som är rimligt att ge spridning tunnas förtroendet ut, förtroendet för vad som egentligen är sant och inte. I en värld där rykten, tyckanden och diverse åsikter ges samma – eller större – värde än fakta, forskning och kunskap blir det ju allt viktigare att skilja på åsikter och vetenskap. När Jörgen Svensson hukar bakom ”rätten att ha fel” skadar han tilltron till det tryckta ordet. Nästa gång är det kanske någon ekonomisk brottslighet som Kristianstadsbladet väljer att kalla ”olyckligt misstag” eller ett sabotage som kommer att kallas ”olycka”. Hur information kan slutta ner i propaganda visade sig tydligt under förra seklet.

Vem lurar vem?
Klimatfrågan är alltför avgörande för att tillåtas att bli relativiserad av hemmasnickrade hypoteser och bekvämlighetspolitiker, som inte vill ta ansvar för det de medverkat till. Att eldning av kol och fossila bränslen leder till koldioxid i luften och att ökningen av CO2-halten leder till global uppvärmning har varit känt i mer än hundra år och ett akut problem i decennier. De långsamma klimatförändringarna börjar nu bli allt mer synliga och konsekvenserna av mänsklighetens passivitet uppenbara. Då är det upprörande att det fortfarande finns seriösa (?) medier som låtsas som om vetenskapen och det gällande kunskapsläget inte finns. Vem är det man försöker lura? Sig själv och sina läsare?

Länktips:
Klimatkrisen påstås vara fejkad i Kristianstadsbladet: Chefredaktören: ”Folk får lov att ha fel”