Jag läste någonstans att på ungefär två generationer, sedan 1980, har det totala antalet medlemmar i politiska partier i Sverige minskat med cirka 85 procent. Att det förändrar politiken både till form och innehåll torde vara ganska uppenbart. Samtidigt måste vi minnas att den största enskilda förändringen var att LO-medlemmar tidigare automatiskt var anslutna till det socialdemokratiska partiet. När detta upphörde skedde naturligtvis den största minskningen av antalet partimedlemmar. (Se länktips nedan).
Samhället är vi och kräver ett visst engagemang
I en analys jag läst om denna minskning finns några varningssignaler att ta på allvar om demokratin ska vara något mer än att rösta vart fjärde år. Vi kan och får inte reducera vår föreställning av demokratin till något som påminner om en app eller något vi ser som en konsumtion av en tjänst. Detta att klaga på ”politikerna” blir ibland detsamma som att klaga på en leverantör. Det är en farlig väg att gå. När vi ser samhället som något som någon tillhandahåller och vi själva inte är delaktiga i att forma uppstår lätt en slags ”kundrelation”. Det kan innebära att vi väljer att stå vid sidan av och klaga på hur ”dom” prioriterar fel, istället för att vi aktivt deltar i de för-och-emot-diskussioner som nästan alltid finns när det gäller olika förändringar.
Dialogen är viktig
Med svaga politiska partier finns en risk att viktiga aspekter helt försvinner i diskussionerna. Helt enkelt för att ingen med en avvikande åsikt blir lyssnad till eller ens finns med i rummet eller på webben. En-fråge-opinioner får genomslag på helhetens bekostnad. Förenklingar och populistiska utspel får lättare respons i ett samhälle som inte är vant att hantera flera aspekter av en fråga. Motsättningar blir snabbt påtagliga och förstärks lätt av medierna i deras jakt på klick. Något som också bromsar viljan att försöka se bortom den synliggjorda skiljelinjen. En annan risk med få medlemmar i partierna är att de lättare kan bli offer för kuppartade övertaganden. Ungefär som Kaliber visat skedde i Botkyrka 2023. (Se länktips nedan).
Förenklingar vilseleder lätt
Jakten på enkla ja-och-nej-svar kan på så sätt motverka kloka avvägningar där legitima intressen står mot varandra. Ofta kan det handla om kortsiktighet eller långsiktighet. Plånboken nu blir lätt viktigare än att nästa generation har rätt förutsättningar. Eller ”vi måste ha gruvor” ställs mot samefolkens behov av orörd natur. Jobben i industrin ställs mot naturvården. Ska vi ha fiskare eller fisk….?
Att känna sig hel som människa
För att landa rätt behöver vi dialog och mänskliga möten. Jag talade med några personer i min egen ålder i samband med Pridetåget den 13 juni i Göteborg. En man från Lysekil levde upp och kände sig hel när han fick klä sig fint i kvinnokläder. Men han hade bara en vän att dela sin glädje med, anförtrodde han sig till mig. Ensamheten var påtaglig. Livet blir inte helt när man inte får bejaka sig själv.
Bejaka minoriteter
En annan man hade genomgått ett stort antal operationer. Han kände en stor besvikelse kring hur samhället och sjukvården bemötte honom. Jag fick intrycket att han alltför ofta bemötts, kanske av tidsbrist?, på ett avvisande sätt. Kanske måste vi hitta andra sätt att låta medmänniskor känna sig sedda och bejakade? Även om nittiofem procent får en bra vård och ett bra bemötande måste vi kanske hitta reservvägar för att hjälpa de återstående som behöver hjälp på ett annat sätt. Och att identifiera dessa minoriteter blir självklart enklare ju fler som väljer att delta i de politiska samtalen på gräsrotsnivå.
Länktips: Medlemsutveckling i politiska partier i Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling
Länktips: Kaliber om Botkyrka och S: https://www.sverigesradio.se/artikel/kaliber-avslojar-ytterligare-kriminell-i-s-uppgorelsen-i-botkyrka-2023