Tag Archives: Putin

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Posted on by
Reply

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



Kärnkraft gör världen farligare

Posted on by
Reply

SVT hade idag på morgonen, den 26 april, ett inslag om så kallade minikärnkraftverk, som anhängarna gärna ser att de får testas i skarpt läge. Förutom att tekniken fortsätter att låsa in oss i ett beroende av uran, som behöver brytas och kanske köpas från Ryssland, och ett olöst långtidsförvaringsproblem finns det många frågetecken kring tekniken. Ett bekymmer för anhängarna är att tekniken inte finns i operativ drift. Och ingen vet när tekniken är klar för kommersiell drift.

Putin har visat hur tekniken ingår i militär strategi
Under våren rapporterades om drönare som flög över Forsmark och de andra kärnkraftverken i Sverige. Mig veterligt har inget sagts om vem som flög och varför. Men att Tjernobyl i Ukraina ingick i Putins strategin för att ta kontroll över grannlandet är klart. Man förstod att Ukraina inte skulle våga beskjuta Tjernobyl, så man stationerade rysk militär där. Möjligen glömde Putin bort i sammanhanget att de soldater som stationerades i Tjernobyl utsattes för skadliga strålningsnivåer. Lärdomen är att även minikärnkraftverk kan bli måltavlor vid ett hotfullt militärt läge. Med konsekvenser för säkerhetsfrågor, bevakning och kostnader för någon.

Samhällets extra kostnader 
Speciellt små är de heller inte, de tänkta massproducerade reaktorerna. En yta stor som en fotbollsplan krävs och helst ska de placeras nära de industrier som ska dra nytta av energin, anser Vattenfall. Frågan är hur regelverken, samt säkerhetsavstånd till boende och industriområden ska se ut. Ingen vet eftersom det inte finns någon anläggning i drift att utgå ifrån. Att det kan uppstå gisslansituationer och liknande hot är uppenbart. Och teknikoptimisterna har naturligtvis ingen anledning av spekulera i hur samhället ska skyddas från konsekvenserna av tekniken. Som vanligt försöker teknikförespråkarna att flytta över ansvarsfrågorna på ”samhället”, dvs befolkningen i sin helhet.

Priset och det globala perspektivet
Det som till slut blir avgörande är nog ändå priset. Marknaden för energi och de prognoser som kan göras över prisutvecklingen styr vad produktion kommer att få kosta. Ingen vill förlora pengar på en osäker investering. Och tänker våra politiker helhet så tänker livscykelkostnader och ansvarsfrågor i eventuella tillståndsprocesser. Ägande, vinster och ansvar måste redas ut – i förväg. Det är dyrt att ta hand om atomsopor. Särskilt under lång tid och särskilt när det finns irrationella militära hot och terroristhot att inkludera. Dessutom – klimatfrågan är global. Vi behöver snabbt hitta energiförsörjning till världens 190 länder på en nivå som fungerar i olika slags ekonomier. Att ge diverse politiska ledare tillgång till avancerad kärnteknik känns inte så genomtänkt. Kopplingen mellan ”fredlig” atomklyvning och militär användning av samma teknik är tydlig. Är det bra för världens utveckling att fler länder får tillgång till den mest farliga teknik världen skådat? Varför skulle det vara bra?

Eller annorlunda uttryckt: Vem vinner på att världen blir en farligare plats? Vapenindustrin?


Hur känns det nu för högerextremisterna?

Posted on by
Reply

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Posted on by
Reply

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.




Rädda världen – gäller det om eller för?

Posted on by
Reply

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Röstar vi för eller emot?

Posted on by
Reply

Det tyska valet är klart och även Tyskland har nu ett nationalistiskt missnöjesparti i sitt parlament, Bundestag, med stöd av ungefär samma andel av väljarkåren som i många andra europeiska länder. När vi summerar den senaste tidens många val kan vi konstatera att nästan alla val har gått i den riktning Putin kan ha önskat sig. Han fick trump i Vita Huset, EU försvagades när först Brexit blev ett faktum och när nu Merkels CDU fick en påtagligt svagare ställning samtidigt som SPD i Tyskland gjorde sitt sämsta val någonsin. Hade LePen vunnit i Frankrike hade Putin vunnit storslam, men som tur var valde fransmännen en annan kandidat. Att Putin gärna ser ett svagare EU är naturligtvis inte förvånande mot bakgrund av det som hänt på Krim och i Ukraina. Med trump i ledningen för USA uppstår också en ny slags osäkerhet om hur NATO ska agera, både internt och i relation till  omvärlden.

Missnöjet
Det många analytiker tycks missa är att väljare inte enbart röstar utifrån positiva preferenser utan även låter sin röst markera motstånd, missnöje och en generell protest mot makten eller samhällsutvecklingen. I Tyskland gjorde man enligt rapporteringen i SVT en undersökning av väljarnas motiv till att välja ett visst parti. 60 % av AFD:s väljare valde det partiet just för att man ville markera missnöje med regeringen, samhällsutvecklingen eller både och. Jag tror detta är en viktig insikt. Missnöjespartierna på högerkanten fångar upp de röster som ogillar viktiga delar av samhällsutvecklingen. Förenklade budskap får fäste om vems fel det är att samhället uppfattas som orättvist. Den ekonomiska utvecklingen och fördelningen av vinsterna uppfattas som orättfärdig och de styrande görs ansvariga för att detta sker.

Det måste svida hos de etablerade partierna
Även valet av Macron i Frankrike kan ses som en slags protest. På mycket kort tid etablerade Macron ett nytt parti och fick genomslag för sina idéer. Inga av de traditionella maktpartierna på höger- och vänstersidan fanns med i den slutliga kampen om presidentposten. Det handlade om LePens nationalism eller Macrons EU-vision. Folk hade uppenbarligen tröttnat på de etablerade partierna och ville se något nytt ta form.

MP:s tillbakagång
Det skulle underlätta förståelsen av opinionsförskjutningarna om opinionsinstituten också kartlade hur väljarna ser på sin röst. Om de upplever att de röstar för en viss politik eller i första hand röstar för att de är emot något annat? Inte minst skulle den analysen kunna förklara MP:s tillbakagång. Den som är emot resursslöseri och kortsiktigheten i dagens ekonomi har under decennier kunnat rösta på MP eftersom partiet har uppfattats som tydligt stå emot den rådande huvudfåran i den ekonomi som tycks leda till klimatkatastrof och till många komplicerade effekter på det biologiska kretsloppet m.m. När MP så tog plats i maktens centrum och tvingades kompromissa med sitt motstånd mot Bromma flygplats, Förbifart Stockholm och så småningom även med en flyktingpolitik som samhället inte mäktade administrera, försvann naturligtvis många av de röster som i MP såg en tydlig motståndskraft.

För eller emot? Medlem eller motlem?
På motsvarande sätt är M:s tillbakagång logisk eftersom M under decennier sågs som den tydligaste motpolen till det fortsatta socialdemokratiska styret. Efter åtta år med Reinfeldt, som bortsett från skattepolitiken valde att positionera sig nära S, är det logiskt om många som valt M ur ett missnöje kände sig vilsna. Samhället förändrades mer på ytan än på djupet under Reinfeldt och det har troligen bidragit till att några M-väljare gått till SD. Om opinionsinstituten tydligare kartlagt ”för- eller motröstandet” hade vi bättre förstått vad som sker. Analytikerna är också väldigt dåliga på att skilja på medlemmarnas engagemang och preferenser relativt väljarnas. Det medlemmarna vill speglar inte självklart vad väljarna ser som viktigt.

Nationalismen och Ryssland som förebild

Posted on by
Reply

SVT visade den 1 februari ett personligt reportage (del fyra i en serie program) om den europeiska nationalismen. Journalisten Fredrik Önnevall intervjuade både svenska, franska, grekiska och ryska nationalister och varvade dessa intervjuer med bilder av ett samtal med en pojke som tagit sig till Sverige. (Se länk till SVT nedan). Programmet berörde. Nationalisterna tycks se Putin och hans Ryssland som en förebild och en ledare för framtiden. Fram till för 25 år sedan var det den europeiska vänstern som fick stöd från dåvarande Sovjet. Nu är det den europeiska högern som stöds.

En nygammal skiljelinje mellan konservativism och liberalism
Längst går grekiska Gyllene Gryning. De uttrycker sig och agerar på ett sätt som rimmar illa med den människosyn om präglar de västliga demokratierna. Man säger det inte rent ut, men det finns i förlängningen – om de skulle få makt och inflytande – en risk att de mänskliga fri- och rättigheterna inskränks. Ungefär som det ungerska regeringspartiet öppet deklarerat – man ser inte de västliga liberala demokratierna som förebilder, utan vill hellre forma ett samhälle som liknar Putins Ryssland.

Svår situation
Både franska Front National och engelska UKIP fick i senaste valet till EU-parlamentet flest röster i sina respektive länder. Även i Spanien kommer skarpa förslag om inskränkningar i människors rättigheter. En hög ungdomsarbetslöshet är mycket oroande. Många länder måste hantera en svår situation. I Tyskland demonstrerar tusentals personer mot islamisering. Så hur ska man förhålla sig till den nationalistiska strömningen?

Protest
En delförklaring till nationalisternas framgångar är den besvikelse många väljare känner inför vad de traditionella partierna uträttat och vill uträtta. Livssituationen förbättras inte, snarare tvärtom. Inkomstökningar och förmögenheter koncentreras till en minoritet av befolkningen medan samhällets skyddsnät och stödfunktioner försvagas. Jag är övertygad om att en stor del av rösterna på de nationalistiska partierna kommer ur viljan att protestera.

Efterfrågan på arbetskraft
I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar haft makten de senaste decennierna. Och naturligtvis finns det personer som anser att det varken blivit bättre under (S)-styre eller under Alliansens år vid makten. Att några, kanske till och med många, väljare söker sig till SD blir mot den bakgrunden inte så märkligt. Det homogena samhällsprojektet Sverige som växte fram under efterkrigsåren finns inte längre. Skolans relativa misslyckande har också bidragit till splittringen. Utan en bra utbildning är det svårt att få jobb. De tidigare ”automatiska” minskningarna av arbetslösheten under högkonjunktur har på senare år dessutom uteblivit. Efterfrågan på arbetskraft är idag mycket specialiserad. Strukturomvandlingen pågår för fullt.

Rättslöshet, korruption och brottslighet
Så hur ska man förhålla sig till nationalisterna? Konservativa värderingar, tron på kärnfamiljen, en tydlig misstro – i värsta fall fientlighet – mot människor från andra kulturer och frivilligt inskränkta rättigheter tycks vara några gemensamma kännetecken. Det jag vill hoppas på är uppföljande reportage om rättslöshet, korruption och brottslighetens utbredning i det Ryssland så många nationalister nu hyllar. Är det verkligen ett korrupt, rättsosäkert samhälle vi vill ha? Förstår anhängarna vad som står på spel?

Och kanske minst lika viktigt: hur gör vi för att koppla EU till demokrati, transparens och rimliga beslut?

Länktips: http://www.svt.se/fosterland/

 

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on by
2

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on by
Reply

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar.  Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514