Är du-andet det mest unika för Sverige?

SVT har sänt en tiodelars serie, Historien om Sverige, med ett ambitiöst upplägg från de första bosättarna och hela vägen fram till våra dagar. Om kungar, strider, fattigdom, slit, emigration, husförhör, modernisering och välfärd, allt med skickligt genomförd dramatisering och konsekvent utan tal, vilket kändes bra. Vi vet inte hur folk talade, så det var klokt. Har du inte sett serien så ägna den lite tid, det är den värd. Länk nedan.

En del saknades lite mer än annat
Det finns naturligtvis luckor. 14000 år på 10 timmar är svårt, särskilt om man vill spegla avgörande ögonblick för det som skulle bli Sverige. Några saker som jag saknade var

  • Göta Kanal, ett gigantiskt byggprojekt under decennier
  • Fler svenska uppfinningar och genombrott av forskare, Polhem, Swedenborg, Nobel, John Eriksson, Gustaf Dalén m.fl.
  • Unionsupplösningen med Norge som egentligen satte punkt för kungens makt i Sverige.
  • Men det som stack ut tydligast på 1900-talet och som försvann i programmet var du-reformen

Äntligen blev vi kvitt underdånigheten
Under årtusenden hade vi bugat, bockat och nigit för överheten. Tilltalet var viktigt och skulle signalera den hierarkiska positionen. ”Har doktorn tid att komma?” eller ”Kan prostinnan tänka sig att lägga ett gott ord för min man, som behöver jobb?” eller ”Jaså, majorskan har köpt en ny kappa?”. Dvs titelsjukan fördes dessutom över på fruarna, så att de också skulle känna sig förmer än andra.

Bror Rexed gick före
1968 svepte en kulturell frigörelse genom landet. Unga människor lyssnade på annan musik, klädde sig annorlunda och ifrågasatte makten. Universiteten ockuperades av studenter som ville något annat. Ur detta växte en jämlikhetstanke fram, som kom att symboliseras av Bror Rexed, Han tillträdde som generaldirektör för socialstyrelsen och sa då att han ville bli tilltalad med ”du” och själv tänkte han göra detsamma. Han blev på så sätt du och bror med hela svenska folket eftersom hans tal blev enormt medialt uppmärksammat.

Sverige sticker ut
1900-talet innebar förvisso massvis med systemskiften. Elektrifiering, järnvägarna, telefonin, motorfordon, mekanisering, automatisering och radio och TV. Masskommunikation, masskonsumtion och snabba förändringar. Plasten som kom som ett nytt material, från inredningar till kläder. En övertro på teknikens möjligheter. Husen kläddes med eternit som skulle hålla för evigt. Men frågan är om inte Sverige sticker ut allra mest i vårt duande. Varken i Frankrike eller i Tyskland säger man du på samma sätt som hos oss. Och britterna lägger gärna in ett ”sir” för att markera artighet eller underdånighet. Men vi var så länge undersåtar att det blev en befrielse i folksjälen att skippa Ni-tilltalet och alla titlar.

Skillnad på ni och Ni
En detalj i sammanhanget är att många yngre svenskar inte inser skillnaden på ni och Ni. Precis som tyskarna skiljer på sie och Sie har vi haft en innebörds-skillnad i stavningen av Ni om det stavades med stort eller litet n. Ni:et med stort N inkluderar artigheten i tilltalet. Medan det lilla ni:et bara handlar om pluralform av personer. Men detta lilla bekymmer drunknar i det faktum att inte ens journalister numera förstår skillnaden på de och dem, på objekt och subjekt i en mening. Det är bedrövligt, men är en annan historia.

Ha det så bra, du!

Länktips: https://www.svtplay.se/historien-om-sverige

Hur kan vi lära oss mer om Putins Ryssland?

Det pågår ett krig i Europa även om angriparen kallar det för en specialoperation, när Ukraina angrips av de ryska styrkorna. Vår bild av Putin och Ryssland samt vilken roll Ryssland spelar på den internationella scenen präglas av de fragment av samtidshistoria vi lyckas ta till oss och begripa. Journalisten Johanna Melén kom som student till Ryssland 1999 och har rapporterat åt Sveriges Radio om utvecklingen i det stora landet. Nu har hon skrivit boken ”Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland”, som jag läst. Här några intryck och reflexioner.

Gorbatjov – Jeltsin – Putin
Sovjetunionen bröt samman 1991. Efter Gorbatjov kom så småningom Boris Jeltsin och ett för ryssarna kaotiskt 90-tal. Istället för en marknad av västerländskt snitt utvecklades en ekonomi som någon liknat vid en basar. Lycksökare och oligarker skaffade sig snabbt stora rikedomar när samhället var dysfunktionellt. När Jeltsin ville dra sig tillbaka handplockade han Putin som sin favorit att ta över. Och på den vägen är det.

Att upptäcka det post-sovjetiska Ryssland
Johanna Melén tar ett intressant grepp i sin bok. Hon låter oss ta del av vardagslivet i Sankt Peterburg (Piter som den kallas lokalt) genom att återge hur hon levde sitt liv under studenttiden runt millennieskiftet. Vi känner fukten, kylan och de primitiva förhållandena. Vi förstår hur vänskap mellan människor blir så väldigt mycket mer värd när de materiella förutsättningarna är otillräckliga. I det konkreta får vi uppleva kontrasterna i hur olika kulturer hanterar rollfördelning, vem som får bjuda vem på en öl osv. Vi får en guidebok in i rysk vardag, och får genom Johanna följa med på en upptäcktsresa in det post-sovjetiska Ryssland.

Johanna Meléns nya bok i pocket

Stolthet och revansch-känsla
Varvat med beskrivningen av vänskapen med Olga och de andra under studietiden får vi följa de viktigaste stegen i händelseutvecklingen som lett fram till Putins ställning som oomtvistad ledare för sitt Ryssland. Men också pusselbitar i form av den känsla av revansch många ryssar ville få när – i deras tycke – de västliga länderna såg ner på Ryssland. Putin insåg styrkan i denna stolthet för sitt land, som många kände och känner och hur den känslan kunde användas politiskt.

Familjens betydelse
Johanna Melins bok ger viktiga inblickar i hur det post-sovjetiska samhället kom att utvecklas och vilken betydelse familjen och familjestrukturerna spelat och fortfarande spelar när staten inte längre – som under sovjettiden – vet bäst. För att ytterligare förstå just familjens och könsrollernas betydelse för hur det ryska samhället ser ut och utvecklas får jag tips att läsa en C-uppsats från 1996, som fick en hel del uppmärksamhet när den skrevs.

Ur C-uppsats från 1996 av Anna Ekman och Anna Andersson

Kvinnans roll och självbild i Ryssland
I sin uppsats synliggör Anna Andersson och Anna Ekman redan 1996, genom att jämföra data från 200 intervjuer av unga kvinnor i Sverige och i Ryssland, hur olika kvinnors ställning och syn på sin egen livssituation är i de båda länderna. I Sverige är det självklart att både mannen och kvinnan har ett ansvar för den gemensamma ekonomin, medan kvinnor i Ryssland utgår från att mannen har försörjningsansvaret. Och på liknande sätt skiljer sig synen på giftermål. I Ryssland finns en tidig och starkt uttalad förväntan att kvinnor ska gifta sig, medan det var tydligt 1996 för de svenska unga studerande kvinnorna att giftermål inte upplevdes som nödvändigt för att få ett gott liv.

Trippelarbetande kvinnor tog hjälp av babushkor
Ur bakgrundmaterialet i C-uppsatsen hittar jag andra viktiga pusselbitar för att förstå det samhälle Johanna Melén beskriver. Hur motsägelsefullt det sovjetiska samhället behandlade kvinnor: de skulle delta i produktionen, de skulle aktivera sig politiskt och de skulle självklart ha hand om hushållet, barnuppfostran och allt därmed sammanhörande. Jämställdheten gällde produktiviteten, inte arbetsbelastningen. Och lösningen för många kvinnor blev naturligtvis att vända sig till babushkorna, mor- och farmödrar som bokstavligen fick bära familjens bördor när kvinnornas trippelarbetande inte räckte till. I Johanna Meléns bok framskymtar flera gånger hur beroende en del ryska studenter var och är av att familjen – inklusive babushkorna – stöttar dem med pengar, boende eller annat.

Korruption och vikten av att känna rätt personer
När vi försöker förstå vad som händer i Ryssland idag måste vi också inse hur turbulent och instabilt samhället i Ryssland varit och är. Hur stor roll korruptionen spelar, liksom vikten av att känna rätt personer för möjligheten att komma in på den utbildning eller jobb man själv önskar sig. I Sverige är vi så vana vid att det organiserade samhället klarar av att fördela resurserna rimligt rättvist. Samtidigt som det hela tiden även hos oss finns vissa krafter som vill skapa olikheter via privatiserade och avgiftsbelagda tjänster, privata ”försäkringar” och genvägar till vård, omsorg eller attraktiva jobb. ”Skyll dig själv om du är fattig och sjuk” är det outtalade budskapet.

En lärdom handlar om grogrunden för auktoritära krafter
Hur social orättvisa och ett svagt samhälle kan te sig får man en inblick i när man läser Johanna Meléns bok. Det försvagade samhället är grogrunden för auktoritära krafter. Det är i sådana vakuum Trump, Bolsonaro, Putin och andra auktoritära ledare tar plats. Därmed kopplar hennes bok också direkt till eftervalsanalysen i Sverige. Det är inte genom att montera ner eller såga itu välfärdsstaten vi löser problemen. Inte på någon nivå.



Lärdomar från Palmefilmen

Äntligen fick jag chans att se filmen ”Palme” på Bio Roy i Göteborg. Mina förväntningar var ganska höga. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, med ett internationellt perspektiv ständigt närvarande, med en glöd och en uttrycksförmåga som ständigt påminde oss om orättvisorna i världen. Flera saker överraskade mig med filmen.

Sönerna
”Palmehatet” var påtagligt under ett antal år. Palme karikerades, hånades och väckte motstånd i högerkretsar. Sönerna fick utstå en del i skolan, men belastade inte sin far med detta. I filmen stannar kameran vid de vuxna sönernas eftertänksamma ansikten. Som betraktare inser man att priset kan vara högt på ett privat plan, när offentliga personer utsätts för påhopp och övertramp.

Debatten
Inför valet 1976 ägde en debatt rum mellan Palme och Fälldin. Fälldin talade långsamt, sög på sin pipa och bottnade sin övertygelse i ett tryggt norrländskt bondförstånd, som ingav åhörarna, väljarna, känslan av en omdömesgill ledare, som det gick att lita på. Mot Fälldin stod Palme, med ett blixtrande intellekt och en naturlig retorisk skicklighet, som på pappret borde ha gett Palme ett säkert övertag i debatten.  Vi vet hur det gick. Palme framstod som aggressiv, okänslig och raljerande. Fälldin stod för något ursvenskt och stabilt. Det Palme inte hade blivit uppmärksammad på i denna avgörande debatt var att han talade till TV-tittarna och inte till publiken vid mötet. Palme vann debatten i lokalen, men den mångtusenfalt större TV-publiken uppfattade duellen på ett helt annat sätt. I filmen säger Palme lite uppgivet i en efter-kommentar ungefär att han inte får argumentera för kraftfullt mot Fälldin, får då tycker åhörarna synd om Fälldin. Överlägsenheten kunde inte användas. Dagens mediaträning var inte uppfunnen. Det skulle inte förvåna mig om 1976 års debatt användes senare i undervisningen kring mediaträning och politisk retorik.

Kissinger
Det störde USA och Henry Kissinger att Sverige så tydligt tog ställning för det vietnamesiska folket och därmed emot USAs krigföring i Vietnam. I två år var de diplomatiska kontakterna mellan USA och Sverige frusna. Det är intressant att Sveriges kritik av USA var så viktig att Kissinger reagerade som han gjorde. Det hade varit fullt möjligt att ignorera den svenska rösten, att bortse från ett litet land i Europas utkanter och vad de kan tyckas tänka. Men Palme hade berört något väsentligt. Genom att frysa de diplomatiska kontakterna bekräftade USA på så sätt riktigheten i Palmes kritik.

Löntagarfonderna
Filmen belyste socialdemokraternas komplicerade relation till fackföreningsrörelsen och specifikt sprängkraften som fanns i förslaget om löntagarfonder, som om de införts, hade inneburit att svenska företag hade fått finansiera en helt ny ägarstruktur och på så sätt finansierat sina egna nya ägare. Palme valde att ”hålla ihop partiet” på bekostnad av sin egen övertygelse. I längden knappast ett vinnande koncept.

Lärdomar
Vad lär oss historien om dagens utmaningar? Finns det starka, visionära politiker idag som förmår sätta saker i rörelse? Eller fastnar även de bästa i kompromissandets grå dimma, för att inte stöta bort väljare, för att vinna nya sympatisörer? Palmes tal under Kårhusockupationen var en viktig markering i 1968 års tidsanda. Med emfas försvarade han de demokratiska principerna i ett läge där bokstavsvänstern trodde sig ha skådat ljuset i olika kommunistiska fraktioner och en naiv syn på Maos kulturrevolution. Det är väl bara Jan Myrdal kvar nu, som envist hävdar att det Mao och senare Pol Pot ägnade sig åt i Kambodja var något positivt. Palmes brinnande tal för demokratin etsar sig fast som det viktigaste budskapet från både filmen och hans tid.