Tag Archives: Krig

Är krig en bagatell?

Posted on by
Reply

Nästa år är det sommar-OS i Paris, med start den 26 juli. Nästa år är det också tio år sedan anonymiserade ryska trupper invaderade Krim och de östra provinserna av Ukraina. Sedan dess har västvärlden med varierande framgång försökt använda ekonomiska sanktioner mot Ryssland. När Putin angrep Ukraina i februari 2022 trodde många, säkert han själv också, att kriget skulle kunna vinnas relativt snabbt. Det kallades en specialoperation och beskrevs i det officiella Ryssland som en fullt rimlig insats.

Hur ser vi på kriget i Ukraina?
Snart två år senare håller Ukraina emot, än så länge relativt väl understödda av västliga länder. Längs fronten bombas städer sönder och samman och det kommer att ta decennier att återuppbygga landet när väl striderna är slut. Frågan är om kriget i Ukraina ska betraktas som något stort, avgörande, i vår samtid eller om det är en bagatell, eller något som kan tillåtas pågå samtidigt som allt annat?

Är krig normalt?
Inte minst gäller detta underhållning, idrott och andra aktiviteter, som inte kan beskrivas som livsavgörande eller ha högsta prioritet. Är OS i Paris något som ska pågå mitt under ett krig i Europa? Hur ”normalt” är det att bortse från att det pågår ett krig? Kommer kriget i Gaza pågå nästa sommar? Är det då rimligt för olika länder att mötas i ett sportsligt mästerskap? Var går gränsen för normalitet?

När ska vi bry oss?
Hela frågan kan vidgas till en fråga om de globala nödlägena. En miljon arter (av planetens åtta) är hotade av människans framfart. Vi har ett pågående hot om irreversibla klimatförändringar, hot mot livsmedelsförsörjning och vattenresurser, osv. Är det rimligt att bortse från tillståndet i världen för att umgås och tävla i olika idrotter? Eller när blir det orimligt? Hur allvarligt måste världsläget bli för att OS i Paris eller kommande OS ska ställas in?

Vad är viktigt?
Man kan också fundera på vilket ansvar individen har. Politiska ledare som har möjlighet att påverka världsutvecklingen kan välja att göra en insats för mänskligheten. Eller, som i fallet Fredrik Reinfeldt, ägna sig åt Svenska Fotbollsförbundets utveckling. Han kunde ha använt alla sina politiska kontakter till att påverka något av det som verkligen betyder något. Men han valde fotbollen. Antagligen för att fotbollen är viktig för honom. På samma sätt har vi alla ett val. Vi kan använda vårt engagemang för något viktigt. Och vad som är viktigt bestämmer vi själva.

En framtida gåta
Varför gjorde ni ingenting, kommer framtidens generationer fråga? Ni visste vad problemet var, ni visste vad som behövde göras och då valde ni att spela spel. Kommer framtida arkeologer att hitta förklaringen bakom detta?

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Vilhelm Mobergs ord talar till oss idag

Posted on by
Reply

”Det ofria ordets tid” är en bok som samlar ett antal av Vilhelm Mobergs texter från 40-talet och framåt. Det var ofred i världen. På nära håll krigade grannländer, stormakter och diktatorer om herravälde över mer än vad de hade. Boken gavs ut på 90-talet av Vilhelm Moberg-sällskapet och har en initierad inledning, ett förord, av Anna-Karin Carlstoft, som sätter in texterna i ett politiskt och kulturellt sammanhang. Sanningen och modet att säga sanningen kan sägas vara en röd tråd i hela boken. Rättspatos är ett ord som dyker upp. Vilhelm Moberg såg det han ogillade och beskrev det på ett sätt som inte kunde missförstås. Det sorgliga är att boken är viktig idag.

Finland en förebild för Putins anfall på Ukraina?
Sverige såg på när Stalin anföll Finland 1939. Finland hade blivit ett fritt land bara ett 20-tal år tidigare och varit en självstyrande del i tsardömet sedan Sverige förlorade Finland 1809. Stalin såg på Finland på ett sätt som drygt 80 år senare Putin skulle se på Ukraina. En buffert, där det fanns ryska intressen, ryskspråkig befolkning och land att erövra. I det finska vinterkriget 1939-1940 förlorade Finland 10 procent av sin landyta och drygt 20 000 soldater. I Leningrad svalt 10 000 personer ihjäl eftersom den sovjetiska militären tog hand om all transportkapacitet. Från Sverige ställde knappt 10 000 frivilliga upp på den finska sidan. Övriga Norden hade ännu inte drabbats av kriget. Det skulle dröja till april 1940, då Hitler såg det strategiskt viktiga i att besätta Danmark och Norge. Den norska frihetskampen blev något som Wilhelm Moberg aktivt engagerade sig i.

Bakgrunden till transiteringstrafiken 1940 – 1943
Den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning tassade synnerligen försiktigt för att inte stöta sig med den tyske ledaren, som i Sverige hade många supportrar. Per-Albin Hansson ville inte dra in Sverige i kriget och formulerade tydligt att vi stod neutrala. Inget av de krigande länderna skulle se Sverige som fiende, var tanken. Ännu var Hitler och Stalin på samma sida. Motståndet i väst bestod av en i praktiken besegrad fransk militär och en beslutsam brittisk motståndsanda, där Winston Churchill envetet höll fast vid motstånd och kamp mot de aggressiva tyskarna. USA förhöll sig passiva. Den svenska regeringen tillät i juni 1940 transiteringstransporter av tyska trupper genom Sverige. Det hette att det var soldater på permission, men i praktiken handlade det om att Tyskland behövde flytta trupp och att göra detta till sjöss var farligt – desto säkrare var det att använda svenska järnvägar.

Det kan gå fort från demokrati till ett slutet samhälle
I den svenska debatten var det känsligt att ifrågasätta regeringens handläggning, och trots att kritik riktades mot den svenska hjälpsamheten gentemot Tyskland kunde ändå transiteringarna fortsätta under drygt 3 år till augusti 1943. Riksdagen fick aldrig möjlighet att ta ställning till permittenttågen, avtalet gjordes upp mellan regeringarna i Tyskland och Sverige. I kris- och krigstider handlar det om snabba beslut, som heller inte alltid kan ställas under demokratisk kontroll. Det är viktigt att inse vilken avgörande betydelse det har att det finns en öppen debatt och en fri tillgång till korrekt information. I glidningen från ett öppet till ett mer slutet samhälle, där kontrollen över verklighetsbeskrivningen kan bli avgörande, är det viktigt att vara observant på vem som vinner på att vinkla sanningen.

Det är viktigt att sanningen får sägas
Wilhelm Mobergs enträgna ifrågasättande av den svenska regeringens undfallande attityd gentemot Tyskland sticker ut. Det var till stor del genom att publicera sina texter i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt var chefredaktör, som Moberg kunde nå ut till allmänheten. En handfull andra tidningar ställde sig på det fria ordets sida. Hur lätt det är att glida in i en icke-demokratisk, auktoritär, samhällsstruktur visar exemplen från andra världskriget. Det blir tydliga varningar till oss i nutid att det är lätt att frångå stolta principer om öppenhet och demokrati när verkliga hot tar form. Vi ser nu hur ryska statligt kontrollerade medier beskriver kriget i Ukraina som att ryska trupper gjort en god insats och bekämpat fascister i Ukraina. När det i själva verket är ryssarna själva som stått för människofientliga och vidriga handlingar mot civilbefolkningen i Ukraina.

Låt oss lära av historien och inte släppa fram de auktoritära krafterna
Vilhelm Moberg visar oss hur viktigt det är att försvara det fria ordet för att stå upp för det fria, öppna, demokratiska samhället. Alla de svenska partier som inför valet i höst tänker låta ett eventuellt maktinnehav baseras på stöd från autoritära krafter, som SD, behöver ta sig en ordentlig funderare. Vad är det för mekanismer och processer man då öppnar upp för? Vilka inskränkningar i det fria ordet och det demokratiska samhället är det man därmed öppnar dörren för?

Hur känns det nu för högerextremisterna?

Posted on by
Reply

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Jag vill inte, men måste skriva om kriget

Posted on by
Reply

Det känns overkligt att det pågår ett krig i Europa. Ryssland såg det som den bästa vägen framåt att angripa Ukraina med stora truppstyrkor från tre håll. Putin tror att han därmed ska gå till historien som den som återupprättade någon slags rysk dominans i östra Europa. Det tycks handla om att försöka återställa bilden av ett starkt Sovjet-liknande samhälle, där ryska intressen hade förtur. Det är overkligt alltihop. Napoleontidens kejsare är döda, slagfälten är namn i historieböckerna, inte adresser på Google. Det är så fel, alltihop.

Zelenskyj försvarar inte bara Ukraina
Ukrainas ledare, Zelenskyj, är en ledare av oväntad kaliber. Det kan inte vara lätt att ta på sig den roll han nu har. I praktiken är han det öppna och demokratiska samhällets motkraft mot de auktoritära krafter som länge försökt ta makten. Vi såg det med trump, med britternas isolering efter Brexit, med nationella frontfigurer som Le Pen i Frankrike, Orban i Ungern och nationalisterna i Polen. Den organiserade egoismen hittade sätt att koppla ihop ekonomiska klyftor (orsakade av nyliberala marknadsåtgärder på många områden, inte minst välfärden) med migration och folkförflyttningar. En särskild variant av auktoritärt styre tog först form i grupperingar som Talibaner och Al Qaida och utnyttjade ett maktvakuum i Irak för att forma det vi kallar IS. Ondskan har många ansikten.
Zelenskyjs kamp är allas vår kamp. Det är väl därför han får så stort moraliskt stöd.

Snabbt en ny karta
Flera av västländerna har fått sina varianter av partier med nationalistisk agenda och en mer eller mindre uttalad auktoritär profil. Flera av dem har fått stöd från Putin och tackat för hjälpen genom att framträda i regimtrogna medier i Ryssland. När det nu brände till och EU tvingades välja väg är det intressant att notera hur Orban ställt sig bakom EU:s sanktioner och att en sådan antidemokrat som Erdogan i Turkiet nu hojtar om att vilja bli insläppt i EU-kretsen. Som om hans förtryck av minoriteter i det egna landet plötsligt skulle vara bortglömda. Men Erdogan inser att hans vänskap med Putin kanske inte räcker för att hålla igång den turkiska ekonomin. Kartan ritas om och ingen vill sitta med Svarte Petter.

Liknelse med skolgårdsbråk
På ett plan påminner hela situationen om ett bråk på skolgården. Skolans buse ger sig på ett lämpligt offer, en grabb som fått lära sig av föräldrarna att inte slåss. Att försvara sig utan att tillgripa våld är en typisk skolgårdsfråga. Zelenskyj är just nu den angripne, som inte kan räkna med att ”kompisarna” försvarar honom mot busen, annat än indirekt. Skolans buse tycks i alla fall ha blivit av med sin skolväska och sin dator, hans cykel har ingen luft i däcken och gymnastikskorna är borta. ”Kompisarna” agerar på andra sätt för att stötta Zelenskyj mot Putin. Idrott är ju viktigt för många som vill visa sig starkast i klassen. Och utan dator blir det svårt att fixa allt, som att tjäna pengar. Gänget runt ”busen” tycks också bli av med sina racercyklar och andra tillgångar.

”Rumsrena”, nja det var väl lite förhastat, kanske ?
Inrikespolitiskt i Sverige kommer Putins angrepp på Ukraina spela roll in i valrörelsen. Att Åkesson inte förmådde sig att tydligt ta avstånd från Putin när han fick valet ”Biden eller Putin” i intervjun i SVT kommer att förfölja honom. Nu när Putin har visat sitt rätta ansikte och vad han är beredd att göra för att åsidosätta demokratin och människors rätt att forma sin egen framtid. Även för högerpartierna i övrigt blir det ett problem att involvera ett parti som SD i ett regeringsalternativ. Kristersson har länge försökt framställa SD som rumsrent och möjligt att samtala med, ivrigt stöttad av näringslivsfolk som till varje pris vill få bort S-regeringen.

Hellre SD än S ?
Kanske ännu mer komplicerad är situationen nu för L och Sabuni eftersom hon så tydligt valt att hellre ge SD inflytande över Sveriges utveckling, än S. Partiets låga förtroendesiffror lär inte stiga när valet av att hellre acceptera SD-politik än S-dito ska bedömas på valdagen. Ett liberalt parti som hellre släpper fram auktoritära antidemokrater än socialdemokrater kommer att ha svårt att hitta väljare och sympatisörer som kan lita på vad partiet egentligen vill med sin liberala idé i ett antiliberalt sammanhang.

Sanning kontra lögn
På ett överordnat plan handlar Ukrainas kamp om sanning kontra lögn. Om Putin går segrande ur kampen har hans bluff om ”nazister i Ukrainas ledning” och ”folkmord på ryssar i Ukraina” lönat sig. Och Orwell fick rätt.




Klimat, krig och ansvar

Posted on by
Reply

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Den orättvisa rättvisan

Posted on by
Reply

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

EU, krigen och freden – 2

Posted on by
Reply

Nobels fredspris som i år går till EU skulle kunna ses som ett stöd till en organisation med stora problem. De nationellt valda politikerna har haft svårt att sätta upp rimliga regelverk för samarbetet och framför allt för den gemensamma euro-valuta som flera av de tongivande länderna valt att ingå i. Svårigheten ligger troligen i att man inte vill avstå inflytande. EU förtjänar dock kritik på flera områden.

Samhällets vinst
Social utveckling och sammanhållning är antagligen svåra att kombinera med den rådande ekonomisk-politiska doktrinen, där marknadskrafterna tillåts dominera och avreglering sedan länge varit ett tongivande mantra. Konkurrensen om kunder och vinst kan vara en god drivkraft, men fungerar sämre när det gäller samhällsviktiga funktioner, glesbygd, vård och omsorg. Att spara på kostnader i vården kan ju handla om att inte använda dyr utrustning, att ägna minimalt med tid åt en sjuk person, eller i skolan att erbjuda lärarlösa lektioner. Ger ett vinstdrivet system vinst på rätt nivå?

Klyftor
Skillnader i lön och a-kasseersättning förstärker klyftor i samhället. Redan marginaliserade delar av befolkningen får ännu sämre förutsättningar att skapa sig en bättre framtid. Nationalekonomer hyllar skillnaderna eftersom de ”håller arbetslösheten på en låg nivå”, medan detta system blir segregerande på individnivå. Flera av EU:s medlemsländer behandlar dessutom utsatta minoriteter på ett oacceptabelt sätt.

Lämna romer i fred
Romer i många länder särbehandlas. I Sverige nyligen uppmärksammat när det gäller bemötande vid biluthyrning. I Frankrike och flera andra länder har det handlat om avhysning. Sålänge våra samhällen inte behandlar alla på ett likvärdigt och rättvist sätt har vi inte ett socialt hållbart EU. Fredspriset till EU skorrar i detta perspektiv rejält falskt. När man inte kan lämna sina svagaste medborgare i fred förtjänar man inte ett Nobelpris.

Till ett annat krig som EU för ska jag återkomma inom kort.

EU, krigen och freden – 1

Posted on by
Reply

Alfred Nobels fredspris går i år till den Europeiska Unionen. Den norska nobelkommittén har en mycket svårare uppgift än de svenska akademier som utser nobelpristagare.

Nobelprisen i Sverige och i Norge
I Sverige är det lättare att hitta rätt pristagare. Vetenskaperna är ju oftast opolitiska, litterturpristagarna bedöms då och då utifrån sina värderingar, men litteraturen står ändå i centrum, inte de följder litteraturen kan få eller den referensram litteraturen spelar mot. Ekonomipriset till Alfred Nobels minne ingår naturligtvis i det normgivande politiskt-ekonomiska system som råder. I så motto är ekonomipriset politiskt. Men fredspriset utgår ofta från en politisk konflikt och blir därmed ett ställningstagande.

Klapp på axeln
När Barrack Obama fick priset var det som en kollektiv suck: ”äntligen kan vi hoppas på något annat än George Bushs korståg och höga militära svansföring”. När nu EU får priset är det som en klapp på axeln: ”Ge inte upp, även om euro-projektet sliter i lojalitetsbanden. Vi behöver EU för att garantera freden i vår del av världen.”

Pågående konflikter
Vilka krig förs 2012? Det är sällan landsgränsöverskridande krig. Att en stat krigar mot en annan stat är inte så vanligt. Konfrontationer finns. Formellt är Nord- och Sydkorea fortfarande i krig. Kina och Japan tvistar om några öar. Israel och Palestina har inte hittat vägen till fredlig samexistens. Diverse utbrytarrepubliker inte minst i Ryssland drömmer om självstyre och strider blossar upp. Sudan delades i Sydsudan och Sudan för att i någon mån skapa en naturlig gräns mellan olika folk, religioner och framför allt oljefyndigheter.

Krig inom landsgränser
Dagens strider och krigsliknande tillstånd har mycket mer karaktären av grupp mot grupp, kontroll över naturtillgångar och inre stridigheter. Afghanerna är ett sedan decennier plågat folk. I Somalia råder laglöst land. I Kongo pågår brutala övergrepp. I Colombia har ligor och illegal narkotikahandel länge skapat parallella strukturer, som blockerar en sund utveckling. I Sri Lanka utkämpades ett inbördeskrig mellan tamiler och den lankesiska regeringen. För 20 år sedan rasade ett etniskt krig i f.d. Jugoslavien. Mönstret framstår tydligt.

Laddningen
Krig förs idag av andra skäl än när Gustav II Adolf dog i Lützen, Karl XII sköts i Halden eller Hitlers stormaktsdrömmar slutade med en giftampull i en bunker. Inte för att fronterna är borta. Kärnvapnen är fortfarande laddade. Vi är fortfarande bara minuter från ett utplåningskrig. Ordvalen mellan Iran och Israel kan när som helst svänga över i desperat handling. (Och kanske båda länderna har Vapnet). Ledningen i Syrien beter sig så irrationellt att vad som helst kan hända. Men krigen förs idag på ett annat sätt än vid mitten av förra århundradet. Och – man kan bli feminist för mindre – det är alltid män som tar till vapen och kvinnor som lider.

Freden
Så var det rätt av norska nobelkommittén att i år utse EU till pristagare? Kanske, som en markering av att freden är så avgörande för människors möjligheter att skapa sig goda liv. EU som fredsprojekt började med att Frankrike och (Väst)Tyskland enades om kolet och stålet i det första steget mot det som senare blev EG och därefter EU. Det är viktigt att påminnas om detta. Samtidigt pågår flera andra krig, där EU är djupt involverat. Till det ska jag återkomma inom kort.