Är fotbollen en symbol för vårt globala misslyckande?

Erik Niva är en fotbollsjournalist på Aftonbladet, som tycks brinna för sin sport. Med glöd, inlevelse, passion och kunskap formulerar han analyser och träffsäkra bilder av hur hans sport mår, vem som för tillfället är bäst och hur lagen beter sig. Ordet nörd i sin positiva innebörd är passande. Engagemanget är påtagligt. Den 19 november befinner sig Erik Niva i Qatar och bevittnar ett spektakel som han inte riktigt vet hur han ska beskriva. (Länktips se nedan). Fotbollens högste chef, FIFA-presidenten, ställer sig upp och försvarar uppenbarligen sportens gullande med diktaturer och alla de konsekvenser den omänskliga politiken innebär i form av förtryck, slaveri och utnyttjande av människors situation. Erik Niva trodde att fotbollen var bättre än så.

Är texten egentligen generell för maktens arrogans?
Själv är jag ljummet intresserad, ställer mig aldrig på en ståplatsläktare, men kan då och då se en bra match på TV. Men jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker. Är Erik Nivas upprördhet över hur maktens herrar beter sig en generell bild av hur olika segment i samhället de facto ser ut? Cynismen hos stora delar av makteliten i näringslivet, i politiken och i de nya influencer-leden, är den cynismen och arrogansen lika stor och lika riktig att kritisera? Skulle Erik Nivas text kunna handla om de globala oljebolagen, om multijättar som Amazon, om extremkapitalister som Elon Musk eller om alla dessa dollarmiljardärer och korrupta politiker som blockerar en sund världsordning? Skulle det räcka att byta ut några få ord i Erik Nivas text för att göra den allmängiltig?

Är det samma upprördhet?
Och innebär det att Greta Thunbergs ilska över världsledarnas felaktiga hantering av klimat- och miljöfrågor är snarlik Erik Nivas förtvivlan över hur fotbollen missar sin historiska chans att skapa ett rättvisare samhälle? Är det samma upprördhet vi ser exempel på?

Ombytta roller?
Och då infinner sig naturligtvis en intressant tanke: tänk om det var ombytta roller. Erik Niva skrev om klimatkrisen och Greta Thunberg skrev om fotbollens kräftgång. Hur skulle genomslaget se ut? Hur skulle opinionen påverkas? Och varför är det så att fotbollen knyter till sig ett så starkt engagemang medan de globala livsförutsättningarna och en planet som kan fortsätta fungera för det liv vi känner inte lockar samma engagemang? Bollen är rund, med det är planeten också.

Tält som tält
Ska världens öde beseglas för att vi hellre talar om 11 plus 11 man som jagar en boll i 90 minuter än att vi talar om hur vi ska förhindra en klimatkollaps? Eller att ett öltält i Qatar får större rubriker än ett flyktingtält i en krigszon. Varför är det så?

Länktips: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/4o3K59/infantino-har-fullstandigt-forlorat-kontakten-med-verkligheten

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Asociala medier styr samhället i fel riktning

Det senaste decenniet har samtalet i landet förändrats. Det som hänt är att kommunikationen blivit tillgänglig på ett annat sätt än förr. SMS, Facebook, Instagram, Youtube och diverse appar och kommentarsfält… kanalerna är många. Det som brukar kallas sociala medier har mer och mer utvecklats till att närmast fungera som asociala medier.

Asociala medier
Hatet, hoten och kränkningarna följer barnen från skolan till hemmet. Den ständiga uppkopplingen, den kontinuerliga virtuella närvaron kräver en annan slags respekt. Det de nya medierna kräver är en annan slags medvetenhet, ett annat ansvarstagande för det egna beteendet.

Fotboll är en av de största sporterna. Både publikt och när det gäller utövare. Idrotten förbrödrar, brukade det heta. Det viktiga var inte att vinna utan att kämpa väl, osv. Sedan ganska länge har supportrar använt fotbollsmatcher till att möta antagonister för att ”göra upp” ofta före matchen, ibland under och efter. Tragiska dödsfall har inträffat, matcher störs av pyroteknik och våldsamheter. Vanliga supportrar, föräldrar, äldre och barn, skräms naturligtvis bort. Den skränande huliganmobben tycks bli de som tar plats och sätter dagordningen, medan de idrottsintresserade får finna sig i att laglösheten tar över. Varför accepterar vi denna utveckling? Polisinsatser och bevakning kostar också stora summor.

Uppgivenheten får inte vinna
Det finns barn som pressas till självmord. Barn som ingen tycks klara av att hjälpa. Barn som pressas så långt in i hopplöshet att de inte upplever någon annan väg framåt än att avsluta sitt eget liv. En befrielse. Men samtidigt ett underbetyg till vårt samhälle. När fotbollsvåldet får bre ut sig långt bortom rimlighetens gräns, när hat och hot på internet blir vardagsmat och när ett antal barn ger upp – då måste vi utveckla andra sätt att fungera i ett socialt fungerande samhälle.