Hur ska flernivå-förvaltningen utvecklas efter pandemin?

Pandemin har satt fingret på behovet av en kontinuerlig process för att säkerställa att samhällets viktigaste uppgifter fungerar både i normalfallet och i oförutsedda situationer. Vi betalar skatt för att samhället ska lösa de frågor som ingen kan eller ska behöva hantera själv. Försvar, polis, domstolar, sjukvård, skola, sociala skyddsnät, infrastruktur för transporter, elförsörjning och VA-system är några av de uppgifter vi förväntar oss att det offentliga sköter på ett förutsägbart sätt. Förvaltningen är organiserad i flera nivåer: stat, regioner och kommuner. Vi har dessutom EU och i viss mån FN som två överordnade nivåer. Hur bra fungerar det svenska flernivåsystemet? Och hur ska det utvecklas?

Skillnader måste få spela roll och samverkan behöver utvecklas
Re Väst arrangerade ett webbinarium på detta tema den 28 september och hade bjudit in forskare, utredare och sakkunniga till en diskussion. I den historiska tillbakablicken pekade forskaren David Karlsson på hur sällan vi faktiskt har ändrat förvaltningsmodell i Sverige. Det senaste som skett är att landstingen bytt namn till regioner i hela landet och också har fått ta hand om kulturfrågor och regional utveckling. De förslag till storregioner som figurerat i olika utredningar har av olika skäl inte förverkligats. Ska slutsatserna från webbinariet sammanfattas får det bli att den lokala förankring av beslut vårt förvaltningssystem erbjuder också måste få leda till olika bedömningar. Att lokala skillnader spelar roll måste få synas i de beslut som tas.

Hur ska prioriteringar vägas samman när intressen står varandra?
En annan tydlig synpunkt som kom fram var att staten måste vara mer delaktig i de horisontella processerna. Det exempel jag kom att tänka på i det sammanhanget är järnvägsutbyggnaden. Nationella perspektiv av att knyta ihop Stockholm med Oslo, Göteborg och Malmö behöver naturligtvis sammanjämkas med lokala och regionala behov av arbetspendling, godstransporter etc. Staten behöver vara delaktig i de samtal som förs för att förstå hur lokala och regionala prioriteringar kan jämkas samman med de nationella.

Likvärdighet måste inte innebära lika utförande
Från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, medverkade Lena Langlet, som sa att det är viktigt att samverka för att hantera det oväntade. Hon efterlyste även en större delaktighet i regionala frågor för att stärka demokratin. Johan Hirschfeldt, som varit expert i flera utredningar, betonade att någon behöver ta ansvar för ansvarsprincipen. Pandemin har synliggjort hur experter och politiken kan samverka, men också att det kan se olika ut i olika länder. David Karlsson pekade på att det har skett en dramatisk förändring i befolkningen och var folk bor och att det därför måste gå att lösa frågor på olika sätt och att olikheterna motiverar flernivåsystemet. Lena Langlet föreslog idén om frikommuner som ett sätt att få testa andra lösningar. Och att det finns behov av en ökad förståelse och kunskap om hur systemet fungerar.

Hur ska spelreglerna ändras om alla följer spelreglerna?
Det positiva med diskussionen var att behovet av ökad samverkan kom fram så tydligt, och också att det finns ett behov av att se värdet med de olika beslutsnivåerna. På knappa två timmar hinns inte så mycket med, men nog hade det varit värdefullt med ett större fokus på de frågor som ingen har ensam rådighet över och hur de ska hanteras. En omställning av transport- och energisystemet till att bli långsiktigt hållbart behöver t.ex. kopplas ihop mellan förvaltande myndigheter, offentligägda bolag och med näringsliv, civilsamhälle och direkt berörda för att klaras av på den korta tid vi har för att klara Parisavtalet. Just diskussionen om avvägning mellan förnyelsetakt och förvaltningsansvar behöver få betydligt mer utrymme. Vi kommer inte att kunna förvalta oss ut ur det gamla, eftersom det är de gamla spelreglerna som ska ersättas med nya.

Där gav webbinariet inga tydliga besked.

Länk till inspelad version av webbinariet:
här

Länk till ett samarbetsforum för cirka 40 kommuner som samverkar och utbyter kunskap om sitt klimatarbete:
https://klimatkommunerna.se/medlemmar/

Det är människor som är kompetenta

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/