Tag Archives: Beteende

Beteendepraktikan — bra och användbar!

Posted on by
Reply

2030-sekretariatet har just släppt Beteendepraktikan. 55 punkter som underlättar för ett smartare beteende på transportsidan. Några av punkterna förtjänas att bli politik snarast. Frågan är hur Beteendepraktikan bäst kan få största möjliga genomslag. Nedan ett par konkreta förslag i all anspråkslöshet.

Exempel på åtgärder
Ett av listans förslag (31) knyter an till det som Frankrike testar: ”Inför en check för delad mobilitet, såsom Frankrike nyligen gjort. Checken kan användas för att prova delad mobilitet.” En annan punkt (24) lyfter vad Frankrike och Finland har beslutat: ”Inför skrotningspremie för den som skrotar sin äldre bil (pre-Euro 5) och skaffar ny klimatbonusbil, elcykel eller årskort för kollektivtrafik eller bildelning.” Överhuvudtaget kan det vara en framkomlig opinionsmässig taktik att ständigt lyfta vad andra länder gör.

Självbilden och lagom-perspektivet
Det finns två skäl till att betona vad andra länder gör. Det ena är att tydligt signalera att Sverige inte är försökskanin och därmed testar idéer som kan visa sig felaktiga. Svenskar tycker inte om att sticka ut. Å andra sidan gillar vi svenskar inte heller att andra länder går före. I vår självbild ingår att vi är smartare än framför allt våra nordiska grannar. Att hamna på efterkälken i jämförelse med andra jämförbara länder svider för många svenskar. Vi är ju ledande….

Det måste till spelregler som underlättar förändring
Det finns fler förslag i Beteendepraktikan som kan anses vara lågt hängande frukter. Punkterna 27 till 31 handlar om bildelning och skulle underlätta på olika sätt i syfte att minska ägandet och öka delandet. Punkt 41 om energilagerstöd känns också som en rimlig förändring som kan underlätta för elbilsägare att använda sina batterilager på ett mer aktivt sätt. (Här finns för övrigt andra bekymmer, där energibranschens starka aktörer tycks få gehör för sina argument för att hålla små elproducenter utanför näten, men det är en annan diskussion).

Idé: En mycket stor opinionsmätning kring vägval framåt 
En tanke som lanseringen av Beteendepraktikan väcker är hur vi knyter ihop statens (politikens) målsättningar för klimatarbetet med den individuella nivån. Gemene man känner sig inte delaktig i de mål som satts upp på nationell nivå. Någon annan bestämmer. Ett sätt att koppla ihop politiken med vardagsnivån skulle kunna vara att genomföra en bred opinionsmätning – varför inte via Statistiska Centralbyrån och ett par opinionsinstitut – kring vilka mål befolkningen tycker är rimliga.

Rätt frågor ger åtminstone en viss legitimitet åt politiken
Med max 10 frågor och max 5 svarsalternativ på varje fråga skulle kanske 200 000 svenskar få svara på vilken klimatpolitik man vill ha. Vill du ge dina barn och barnbarn mycket bra/ ganska bra/ relativt dåliga/ mycket dåliga utsikter att leva samma liv som du själv? Och koppla den frågan till exempel på förändringar i livsstil, som konkret belyser vad de olika svaren innebär. Det kan möjligen bli diskussion om nyanser i ansvarstagande, men svaren skulle ändå ha den positiva effekten att X procent av befolkningen ställer sig bakom de målsättningar som politikerna beslutat. Eftersom det idag inte finns en formell eller ens informell koppling mellan den politiska ambitionsnivån och vardagsmänniskans livsföring.

Det vore intressant att testa något sådant. Vad har vi att förlora?

Länktips: Beteendepraktikan från 2030-sekretariatet: https://www.2030sekretariatet.se/wp-content/uploads/2023/03/Beteendepraktikan-2030-sekretariatet.pdf

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Posted on by
Reply

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Ett radioinslag i P4 Halland

Posted on by
Reply

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Plast hamnar på fel plats

Posted on by
Reply

Det finns en likhet i attityder som är symptomatisk för vår tid. Det finns de som vill förbjuda tiggeri på våra gator. Eftersom det upplevs som störande. När fattigdomen gör sig påmind vill vissa städa bort den. Istället för att åtgärda orsakerna vill tiggeriförbudsivrarna städa bort symptomen. På ett liknande sätt finns det många som vill städa bort sopor från våra stränder. Det flyter iland ett ton plastsopor i timmen längst bohuskusten. Dessa sopor måste naturligtvis städas bort. Men om vi inte samtidigt åtgärdar orsakerna till att plasten flyter iland längs våra stränder blir städningen bara ett sätt få bort det som syns. (Bild från plasthavet.blogg.se )

Svält
Jag var på Konsument- och Medborgarservice i Göteborg den 15 december och lyssnade till ett par presentationer om hur illa ställt det är med plasten i haven. Några fakta fastnade. En procent av fåglarna har inte plast i magen. Vi har ihjäl sjöfåglarna, som naturligtvis inte hunnit lära sig att undvika vissa föremål som flyter omkring. I miljoner år har fåglarna överlevt och utvecklats i förvissningen om att det som ser aptitligt ut också kan ätas. Nu svälter 99 % av fåglarna och deras ungar ihjäl eftersom vi tillför produkter till naturen som inte hör hemma där. Ekosystemen är i galopperande takt på väg att kollapsa. Naturligtvis får fiskarna också i sig plastpartiklar och plast i nano- och mikroformat. Och dör av undernäring.

Bara 15% hamnar på stränderna
320 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. 70% sjunker ner mot bottnen, 15 % spolas upp på stränderna, 15% flyter omkring på havsytan och samlas av havsströmmarna i stora ”öar” av plastsopor. Bohuskusten är extra utsatt eftersom både Östersjöns utlopp och Nordsjöns förhärskande vindriktning driver in plasten mot oss. Samtidigt är plast i ”skräpstorlek” kanske inte det största hotet. Snarare är det plast i synlig eller osynlig ”ätstorlek” för havets organismer som är det verkligt stora hotet.

Engångssyndromet
40% av plastförpackningarna används en gång. Kanske bara i 10 minuter för att bära hem fyra apelsiner från affären. Det är inte rimligt. Det måste bli ett slut på den användningen. Det enda rimliga är att säkra upp kretsloppen för de produkter som trots allt kanske måste finnas. Plast är oumbärlig för vissa produkter inom sjukvården och som lättviktslösningar för att lösa olika konstruktioner. Men vi kan inte fortsätta att betrakta naturen som en oändlig soptunna, där allt kan slängas. Istället måste vi se naturen som en helt avgörande del av vår egen tillvaro. Det är oss själva vi skadar när vi saboterar systemen som vi ingår i.

Lösningar
En dellösning är att göra plast av nedbrytbart material. Majspåsar har testats. En annan dellösning är att göra plastpåsar så dyra att de inte slentrianmässigt används. En tredje variant vore att helt förbjuda plastpåsar för dagligvaruhandeln. En fjärde dellösning är att införa ett moratorium för s.k. konstgräsplaner, som läcker ut plast hela tiden. Konstgräset står för mer mikroplastutsläpp än vad tvätt och båtbottenfärger släpper ifrån sig tillsammans. Vi behöver se över alla källor till den massförstörelse som just nu pågår. Ett särskilt bekymmer är de partiklar som blir resultatet av däckslitaget mot vägbanorna. De partiklarna påminner mycket om plastpartiklar när det gäller spridning och skadeverkningar i ekosystemen. Här krävs rejäla tag för att, om elbilar och andra smarta lösningar ska kunna bli verklighet, trots allt möjliggöra transporter på det sätt vi vant oss vid.

Systemskifte
Tiggeriet utanför livsmedelsaffärerna vill några förbjuda. För att vi inte ska behöva bli påminda om hur världen ser ut. På ett liknande sätt räcker det inte att städa bohuskusten ett par gånger per sommar. Så att vi slipper bli påminda om hur plasten förstör de sköra ekosystemen. Vi måste byta system. Ekonomiskt för att ge alla människor rimliga och rättvisa villkor att försörja sig och kunna leva anständiga liv. Och ur kretslopps-perspektiv för att eliminera de skador vi just nu varje dag tillför bl.a. i form av plast i storleksordningen en miljon ton om dagen, oräknat alla partiklar däckslitaget ger upphov till.

Det är nödvändigt att hantera problemen på flera nivåer samtidigt. Och inse att ingen är utan ansvar.

Några länkar som tipsades om i samband med seminariet:

www.greenhackgbg.se
www.renkust.se
www.goteborg.se/tidningenkretslopp
www.naturvardsverket.se
www.ftiab.se
www.ellenmacarthurfoundation.org
www.plasticseurope.org

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Nudging underlättar de kloka valen

Posted on by
Reply

Nudging är ett ord som kommit allt mer i ropet. Det handlar om att underlätta för konsumenter, kollegor eller vem som helst att ta ett klokare beslut. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en gammal princip, som nudging, knuffande, ska bidra till. Det finns invändningar mot företeelsen, och det finns fördelar.

Synliggörande
En butiksägare kan visa sina produkter på ett medvetet sätt. Jag minns för några år sedan när jag hamnade i en stor ICA-butik i Bohuslän och blev positivt överraskad. Butiken hade konsekvent valt att placera sina ekologiska varor i bästa köpläge, i synfältet där kunden har lättast att hitta dem. Man hade ett relativt normalt utbud av ekovaror, men just detta att placera dem i bästa position underlättade naturligtvis för kunden att ta ett klokt val.

Stimulera fikabordsdiskussionen
Företagsledare kan med enkla medel styra personalens val av lösningar. Ett enkelt knep är att se till att den fruktkorg som företaget bjuder sina anställda på bara innehåller ekologisk frukt. Genom att låta detta vara en självklarhet kan flera saker ske. Dels signalerar företagsledningen att frågan är viktig, dels uppstår möjligheten för var och en att kommentera den frukt man just äter. Det är lika med kaffet och det självklara att erbjuda gott kranvatten istället för flaskvatten. Små signaler i stora organisationer, som utan pekpinnar visar på enkla val i vardagen.

Stöd föregångarna
När man bygger om lokaler, skaffar inredning eller köper prylar till arbetsplatsen finns också möjligheter att tydligt signalera vad som är väsentligt. Det finns energisparande rörelsedetektorer, det finns möbler som produceras med certifierad hänsyn till miljön, det finns inom varje bransch företag som går före. Genom att gynna föregångarna sänder vi alla en signal till marknaden vilket utbud vi vill ha. Till slut blir det omöjligt att sälja fulbananer. Att spara energi blir ett enkelt val, när tekniken stödjer beteendet. Att skona regnskogens miljö och arbetare blir enkelt när de mest negativa produkterna inte ens går att välja.

Politik – också
Invändningarna mot ”nudging” handlar ofta om att det inte räcker, att valen måste ske medvetet och att omställningen kräver en tydlighet. Och visst behövs politiska styrmedel, skatter, belöningssystem och regelverk – också. Men det rimliga är ändå att angripa frågorna på flera håll, och att undvika moralkakor och PK-fällan. Ingen vill känna sig skuldbelastad och känna att man gjort fel. Det är viktigare att bygga på den positiva känsla som kan finnas av att faktiskt göra rätt. Och att det var lätt.

Länktips: Artikel i Miljö & Utveckling: http://miljo-utveckling.se/nodvandighet-eller-hjartmassage-pa-blaval-nudging-ett-hett-amne

Norrmän kör elbil – vad kan vi lära?

Posted on by
Reply

Norrmännen kör mer elbil än svenskarna. Varför? Och vad tycker de om detta? Är de mer moderna än vi svenskar? Kör de på ett annat sätt när de har elbil? Finns det något att lära av den norska elbilsutvecklingen?

Sorterad och kvalitetssäkrad information
Det är givande att regelbundet få nyhetsbrev om sådant man är intresserad av. Kvalificerade urval ur det stora flödet av nyheter, information och reklam. Ofta med intressanta kommentarer och länkar till mer fakta eller till källmaterial. Jag får ett sådant med den korrekta rubriken ”Omvärldsanalys av energieffektiva vägfordon”. Varje gång något riktigt intressant för den som vill se hur utvecklingen ser ut för bränsleceller, batterier och andra tekniker anpassade för vägtransporter.

Norska elbilsanvändare svarar på frågor
Nu handlade det om Norge och elbilarna. Om hur det är privatpersoner som köper elbil i Norge, inte företag som i andra länder. Av de 1721 tillfrågade, 8 % av alla ägare av batteribilar, var det 28% som valde elbil som andrabil. Hela 67%, två tredjedelar, ersatte en bensin- eller dieselbil när de köpte en batterielbil. Endast 3% valde en batterielbil som första bil. (Vad de resterande 2% svarade framgår inte).

Var laddar man?
Laddningen av elbilar är ständigt en fråga. I den norska enkäten svarade de flesta att de laddar bilen dagligen hemma (65%) eller på jobbet (15%). Vanlig laddning på offentlig parkeringsplats används veckovis av ca 20%, och snabbladdning av ca 6-7%. Just detta senare är intressant eftersom det i debatten ofta handlar om hur infrastrukturen ska se ut längs de stora vägarna och hur snabbladdningskapaciteten ska garanteras. Ändå är det relativt få i Norge som utnyttjar snabbladdning, trots att den finns tillgänglig.

Bilägandet bekräftas genom åsikter – man står bakom sitt val
Det är intressant att jämföra vad olika bilägare anser om för- och nackdelar med batterielbilar. I enkäten tillfrågades även 2241 bilägare ur Norges Automobilförbund, som i dagsläget inte ägde en batterielbil. De olika svaren illustrerar hur man ser på elbilar. Mer än 50% av de som inte äger en batterielbil anser räckvidd och brist på laddinfrastruktur som en nackdel. Av batterielbilsägarna var det bara 20% som såg detta som en nackdel.
80% av batterielbilsägarna anser att de låga operativa kostnaderna som en fördel. Endast 20% av de som inte är batterielbilsägare såg den fördelen. En överväldigande majoritet, 87%, av de som äger en batterielbil vill köpa en ny batterielbil nästa gång de ska köpa bil.

Kör man annorlunda med elbil?
Nära 2/3-delar (60%) av elbilsägarna ändrade inte sitt resande efter inköpet. 20% ökade sitt hushålls resande medan 6% minskade sitt resande. Ökningen kan bl.a. förklaras med att relativt många elbilar används som andra-bil, vilket naturligtvis leder till ett ökat resande. Den genomsnittliga ressträckan med en batterielbil är lika med den för bensin- eller dieselbilar, cirka 1500 mil per år.

En miljöaspekt vi borde tänka på
Farten på de norska vägarna är generellt lägre än på de svenska. Det leder till bättre bränsleekonomi för alla fordon, inte bara elbilar. Den som kört på de norska vägarna förstår varför. Omkörningar är ofta helt otänkbara. Om livet går ut på att imponera på sina medresenärer eller -trafikanter kan motorstarka bilar egentligen bara göra nytta efter stopp vid rödljus eller i branta uppförslut. Rytmen blir säkert annorlunda när de flesta anpassar sin körning till varandra.

Smarta elnät
En annan möjlighet elbilsutvecklingen innebär är att de smarta elsystemen kan bygga på lagring av el när elanvändningen är låg, t.ex. på de nätter det blåser. Takten i omställningen blir intressant. Och vi borde absolut lära av norrmännen för att tänka rätt från början.

(Tack, Magnus Karlström, för ditt nyhetsbrev OMEV).

Länktips: Enkäten i sin helhet: http://bit.ly/1CdFCvy

Poolbilar och framtiden

Posted on by
Reply

Transporterna står för en betydande del av utsläppen av klimatförändrande gaser. I vår del av världen är det cirka 30 % av koldioxidutsläppen som har sitt ursprung i våra transporter. Även om bilarna blir snålare – äntligen – ökar transportbehoven och antalet möjliga utsläppande fordon. Bara i USA beräknas antalet nya bilar vara 100 miljoner sedan 2006. Är det rimligt? Vad kan vi göra åt detta?

Minskat platsbehov per bil
Varje bilpoolsbil motsvarar enligt ny forskning från USA cirka 32 privatägda bilar, dvs för varje bilpoolsbil som tas i drift minskar utrymmet på våra gator med 32 ”vanliga” bilar. Det är inte många åtgärder som har den effektiviteten. Tyvärr minskar inte utsläppen med faktor 32 på varje bilpoolsbil, eftersom de är i drift betydligt mer än ”vanliga” bilar. Men enligt gjorda undersökningar – återigen i USA – kan en tredjedel av bilpoolsanvändarna tänka sig att avstå den egna bilen till förmån för att ha tillgång till bilpoolsbilar.

Bättre, smartare, billigare
Enligt konsultfirman Alixpartners skulle bilpoolsmedlemmarna i USA ha köpt 500.000 bilar under perioden 2006 till 2013. I den stora flödet (100 miljoner) inte så avgörande, men ger ändå en indikation på vilken potential ett annat transportsystem skulle innebära. Tricket blir naturligtvis att paketera bilpoolsutnyttjandet så att det blir bättre: smidigare, snabbare, billigare, effektivare och modernare än det traditionella sättet att äga en bil. Med bilpool har man ju tillgång till olika fordon för olika behov.

Friflytande system i Seattle
I genomsnitt, visar en undersökning från Seattle, används deras friflytande bilpoolsbilar 5 gånger per dygn. Man har 35000 medlemmar i systemet. Friflytande innebär ungefär samma frihet som ”Styr och Ställ” på cykelsidan i Göteborg. Plocka upp en bil här, lämna den där. Systemet innebär en del omflyttningsbehov, men minskar ju tröskeln för folk att använda bilpool.

Halvtaxi
Min gissning är att det handlar om att en tjänstesektor etableras, som säkerställer kvaliteten på varje fordon i systemet. Om man betalar en liten slant kan man vara säker på att bilpoolsbilen är acceptabelt städad och trivsam. Kanske skulle man i en framtid även kunna boka framkörning om bilarna står långt bort. Och samåka med hjälp av  en smart app. Som en slags halvtaxi, där flexibilitet och behov står i centrum.

Elbilar
Utvecklingen av elektriskt drivna bilar kommer att påverka bilpoolsfrågan, är jag övertygad om. Det finns både fysiska och känslomässiga argument för detta. När man insett vad de traditionella fordonen ställer till med blir det en markering att åtminstone inte förvärra de dagliga utsläppen med den egna resan. Kanske kommer Kina att gå före med detta.

Peak car
Hur som helst talar ju bilbranschen själva nu om ”peak car”, dvs nybilsförsäljningen kommer att minska stegvis i takt med att var och en inser det absurda i att äga en plåtlåda som används några få procent av tiden, och i övrigt bara har en framtid: att gå sönder och hamna i fragmenteringen.

Kompensera för feltänket?

Posted on by
Reply

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Strutsen och kuverten

Posted on by
2

Häromdagen stod en forskare på estraden och hävdade att han hade bekanta som avskydde de orangefärgade pensionskuverten. De åker direkt i papperskorgen, sa han, ”för jag orkar inte engagera mig”. Så är det kanske för en ganska stor del av befolkningen. Vi orkar inte. Det är för mycket. Vi ska välja hela tiden. Smått och stort. Är det därför inget händer? För att vi inte orkar?

Staten och kuverten
Pensionskuverten och deras innehåll kostar säkert en hel del att sätta samman, kuvertera, klistra igen, posta och distribuera. Alla ska ju ha varsitt, helst med sina egna uppgifter dessutom. Det var säkert en god tanke att göra befolkningen mer medveten om pensionssystemet och skapa en möjlighet för var och en att påverka utfallet. Kritiker brukar hävda att det är ett sätt för staten att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kanske är så.

Stackars struts
Åter till den större frågan. Om vi inte orkar engagera oss när det gäller vår egen framtida ekonomi, pensionen, hur kan vi då förvänta oss något som helst engagemang kring planetens framtid? Att vi inte förändrar beteendet trots idoga varningssignaler t.ex. i form av extrema väderhändelser tyder på att vi alla bär på en förnekelse-gen, eller en strutsmentalitet. (Jag vet att strutsen inte beter sig som strutsen, men det är ju nu en allegori för ett visst beteende…).

Att orka
Vi öppnar knappt kuvertet, lägger det åt sidan. ”Sedan”, tänker vi och återgår till vardagens mittfåra. På samma sätt passerar vi det där ekologiska, fair-trade-märkta kaffet i butiken. Om vi ens ser det i myllret av distraherande säljsignaler. Vi skärmar av oss och försöker låta bli att ge efter för köpimpulserna. Vad har självbetjäningen gjort med oss? Hade vi betett oss annorlunda om vi fortfarande handlade över disk? Är det vardagsstimuli i den yttre miljön som tvingar oss att skärma av oss? Är passiviteten en försvarsmekanism för att orka vistas i det offentliga rummet?

Hur blev det så?
Det är så mycket att välja mellan, sägs det. Elbolag, telefoni, abonnemang, bank, försäkringar och ettriga säljare jagar oss. Är det summan av alla ställningstaganden som gör att vi inte förmår ta tag i de verkligt avgörande livsstilsvalen? Inte förrän vi måste. Och då har mycket gått förlorat. Kuvertet hamnar i soporna. Framtiden är ointressant. Hur blev det så?