Vad vill Klimatalliansen?

Klimatalliansen.nu lanserade sig i veckan med en artikel på DN-Debatt signerad Anders Wijkman, Gudrun Schyman, Kristina Persson och KG Hammar m.fl. Med 15 uppropsliknande punkter summerar man vad som behöver tas tag i från beslutsfattarnas horisont, för att vi ska ha en chans att klara klimatutmaningen. Det går att ha synpunkter på flera av de 15 punkterna och det vore kanske bra. Texten presenteras för övrigt i något längre format på föreningens hemsida. (Länk se nedan).

Jag hade tänkt peta i punkterna, men …
Först tänkte jag ägna denna bloggtext till att bena i några av de 15 punkterna, där jag vill komplettera eller ifrågasätta formuleringarna. Men efter ett nära två timmar långt telefonsamtal med klimatkämpen Ragnar Jönsson, som driver flera klimatgrupper på Facebook, landade jag i en några andra slutsatser. I slutet av denna bloggtext skickar jag ändå med ett konkret tips om någon från Klimatalliansen.nu skulle råka läsa…

Ett – det finns många initiativ
Det finns många initiativ på klimatområdet. Föreningar och lösare nätverk som var och en på sitt sätt försöker bidra med opinionsbildning, kunskap, förslag, aktioner och lobbying. Av de existerande räcker det att nämna Greta Thunberg och Fridays for Future, Extinction Rebellion, Klimatriksdagen och Naturskyddsföreningen Klimatgrupp för att peka på hur många olika, men även snarlika, initiativ det finns. Och det är min första invändning mot Klimatalliansen.nu – att det ju redan finns flera klimatinitiativ som på snarlika sätt försöker kanalisera engagemanget hos fåtalet engagerade i syfte att nå ett ännu slumrande flertal och ett genuint politiskt genomslag. Vad är det för fel på de initiativ som finns? Varför ytterligare ett? Söndra och härska verkar vara motkrafternas bästa strategi.

Två – ”tidigare….”
Företrädarna, undertecknarna av DN-artikeln, och framför allt de kända namnen, är alla ”tidigare”. Tidigare partiledare (V och F!), tidigare EU-parlamentariker, tidigare (S)-minister, tidigare ärkebiskop osv. Vad sänder det för signal? Att de nu är fria att säga vad de tycker, men att den aktiva yrkesrollen begränsar möjligheten till detsamma? Hittade man ingen aktiv känd företagsledare, ingen aktuell och upphaussad influencer, ingen TV-kändis…?

Tre – vad blir man medlem i och vem uttalar sig i föreningens namn?
På hemsidan är det väldigt oklart vad ett medlemskap i Klimatalliansen innebär. Är det egentligen ett nätverk mer av typen Greenpeace eller är det en folkrörelseliknande verksamhet med årsstämma, lokalavdelningar och gräsrotsdemokrati man siktar på? Vem uttalar sig i föreningens namn? Formen för verksamheten är oklar. Inte ens de 15 undertecknarna av DN-artikeln har gått och in gillat de uppföljande Facebook-inlägg föreningen lagt ut. Lanseringen i ”gammelmedia” och på sociala plattformar har nog inte koordinerats speciellt noga. Jag är inte så aktiv på twitter, men jag följer några personer där. I skrivande stund är det 28 personer som följer @Klimatalliansen på twitter. När jag kollar vilka följarna är hittar jag President Biden med sitt @PUTUS-konto bland de 28 (!).

Fyra – abstraktionsnivån är ett problem
Initiativen behövs. Klimatfrågan är akut och borde vara en gemensam angelägenhet för de demokratiska partierna. Men miljörörelsens och senare även klimatrörelsens dilemma är ju att motkrafterna är så starka. Business-as-usual är så integrerat i våra vardagliga liv att vi inte ser hur manifestets 15 punkter skulle kunna förverkligas. Och kan vi gräsrötter inte formulera kraven på ett medialt tillgängligt sätt, utan abstraktioner, så får vi inte maktens aktörer att förflytta sig. Det behövs andra former än de gängse. Inte nödvändigtvis utomparlamentariska uppror, utan helt nya plattformar och strukturer som kan kanalisera både frågeställningar, debatt och lösningar.

Idé – virtuell kommun
Till exempel skulle en ny beslutandenivå för de långsiktiga, nödvändiga, frågeställningarna kunna inrättas. Först på försök i två år för att utvärderas och därefter permanentas i någon form. Om det inrättas en ”virtuell kommun”, som alla svenska medborgare per automatik blir medborgare i, kan denna plattform fungera parallellt med de nuvarande tre nivåerna kommun, region, stat. Kommuner kan då välja att delegera vissa frågor till den virtuella beslutsplattformen, där mer av direktdemokrati kan få ta plats. För att skapa legitimitet kring förändringsbeslut om inte annat. Kanske rådgivande i vissa lägen, men kanske även beslutande…

Idé forts – det har med legitimiteten och tidsaxeln att göra
Om inte annat borde detta utredas på ett skyndsamt sätt. Just för att det är bråttom. Den virtuella kommunen skulle kanske enklast fånga upp prioriteringsfrågor av typen ”ska vi prioritera bostäder av en viss typ…” eller ”är det rimligt att avveckla en företeelse på 3, 5 eller 7 år” ? Om vi menar allvar med det som Klimatalliansen skriver om 10% utfasning av fossilberoendet per år är det stora förändringar som samhället står inför och då räcker inte ett val vart fjärde år för att ge legitimitet åt alla detaljbeslut.

Ett litet tips till Klimatalliansen
Slutligen skulle jag föreslå Klimatalliansen att i anslutning till varje av de 15 avsnitten addera 3-4 studiecirkelfrågor som olika grupper kan välja att diskutera. Dvs hjälpa till att konkretisera de halvabstrakta mål och ambitioner som punkterna ger uttryck för. Så att det äntligen blir lite verkstad. Det måste vara slutsnackat nu, snart 30 år efter Rio-konferensen och 50 år efter Stockholms-konferensen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn.

Länktips: https://www.klimatalliansen.nu

Engagemang i företag – varför så svagt?

Gäller det att undvika att göra fel, eller ska fokus vara på hur företaget kan agera på bästa sätt i varje given situation? Frågan kan tyckas besynnerlig. Alla vill väl göra bra saker? Faktum är att företag ofta organiseras för att undvika felaktigheter, snarare än att uppmuntra till att göra mer rätt. Eller som biträdande professor Tobias Fredberg skriver i GP den 14 december 2014: ”Företagen är organiserade för att slippa bygga på förtroende och engagemang.”

16 procent är engagerade
”Av världens anställda 2013 var endast 13 % engagerade i sitt arbete. Hela 24 % var destruktivt oengagerade och resterande 63 % var oengagerade och gjorde minsta möjliga i väntan på att få gå hem. I Sverige var det något bättre med 16 % engagerade, 12 % destruktivt oengagerade och 72 % oengagerade.” Så inleds en artikel av Bo Rex (Länktips se nedan) om riskerna med det bristande engagemanget hos de anställda. Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?

Stoltheten försvann i anonymiteten
Före industrialismens genombrott fanns en stark koppling mellan individ och yrkesidentitet. Hantverkare, bönder, fiskare, hembiträden och många andra yrken där det räckte med folkskola, lockade till yrkeslånga karriärer. Det fanns en yrkesstolthet och ett kunnande som respekterades. När industrin sökte folk blev utbytbarheten ett argument, något som också stärkte fackföreningarna. Stora företag lever till viss del kvar i dessa strukturer, där det individuella ansvarstagandet, det unika hos var och en, har en underordnad betydelse.

Var finns plats för outside-the-box-tänket?
Top-down-styrning fortsätter än idag. Är det inte effektivisering á la Toyota-lean så är det kontrollsystem under ISO-benämning som styr, kryddade med övergripande policies och detaljerade arbetsbeskrivningar som lämnar liten plats för improvisation. ISO-certifiering är säkert bra för att upprätthålla en jämn kvalitet på olika områden. Men var ska förändringarna starta? Hur tar företagen tillvara de individer som tänker ett steg till, outside the box?

Är detta förklaringen till varför vi har så få mellanstora företag?
Är det för att slippa utgå från de anställdas engagemang som företagen är organiserade som de är? (Som Tobias Fredberg hävdar). Är det så att eftersom bara var sjätte anställd känner sig engagerad i sitt arbete – och resterande fem sjättedelar inte – måste företaget organiseras så att skillnaderna jämnas ut? Och är detta den egentliga förklaringen till varför svenska företag antingen är väldigt stora eller väldigt små? Vi har, jämfört med andra länder, inte så många medelstora företag. De små överlever tack vare att man lyckas kombinera personalens entusiasm och verksamhetens behov. De stora överlever trots att man missar att ta vara på engagemanget och istället väljer att styra företaget effektivt. Och de mellanstora blir lite varken/eller och har därför ingen chans?

Identifikation
En stark drivkraft för de unga människor som idag söker sig till företag som vill anställa är att företaget ska stå för goda värderingar. Unga människor vill kunna skryta om var de arbetar och vill kunna stå bakom företagets idé. Här finns därmed också motivet för företagen att bli mer transparenta och icke-hierarkiska. Vill man ha engagerad personal, måste det finnas utrymme för idéer, kreativitet och nytänkande. Traditionellt kvävs den typen av initiativ lätt i de hierarkiska strukturerna.

Nya affärsmodeller
Det finns något potentiellt viktigt i att skapa nya företagsstrukturer, som bejakar medansvar och kreativitet. Vi kommer att få se mer av detta när sociala företag, kollaborativ och cirkulär ekonomi utvecklas.
Håll ögonen öppna. Det rör på sig.

Länktips: Artikel av Bo Rex   http://www.cordial.se/2014/02/utan-medarbetarnas-engagemang-dor-foretagen/

Strutsen och kuverten

Häromdagen stod en forskare på estraden och hävdade att han hade bekanta som avskydde de orangefärgade pensionskuverten. De åker direkt i papperskorgen, sa han, ”för jag orkar inte engagera mig”. Så är det kanske för en ganska stor del av befolkningen. Vi orkar inte. Det är för mycket. Vi ska välja hela tiden. Smått och stort. Är det därför inget händer? För att vi inte orkar?

Staten och kuverten
Pensionskuverten och deras innehåll kostar säkert en hel del att sätta samman, kuvertera, klistra igen, posta och distribuera. Alla ska ju ha varsitt, helst med sina egna uppgifter dessutom. Det var säkert en god tanke att göra befolkningen mer medveten om pensionssystemet och skapa en möjlighet för var och en att påverka utfallet. Kritiker brukar hävda att det är ett sätt för staten att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kanske är så.

Stackars struts
Åter till den större frågan. Om vi inte orkar engagera oss när det gäller vår egen framtida ekonomi, pensionen, hur kan vi då förvänta oss något som helst engagemang kring planetens framtid? Att vi inte förändrar beteendet trots idoga varningssignaler t.ex. i form av extrema väderhändelser tyder på att vi alla bär på en förnekelse-gen, eller en strutsmentalitet. (Jag vet att strutsen inte beter sig som strutsen, men det är ju nu en allegori för ett visst beteende…).

Att orka
Vi öppnar knappt kuvertet, lägger det åt sidan. ”Sedan”, tänker vi och återgår till vardagens mittfåra. På samma sätt passerar vi det där ekologiska, fair-trade-märkta kaffet i butiken. Om vi ens ser det i myllret av distraherande säljsignaler. Vi skärmar av oss och försöker låta bli att ge efter för köpimpulserna. Vad har självbetjäningen gjort med oss? Hade vi betett oss annorlunda om vi fortfarande handlade över disk? Är det vardagsstimuli i den yttre miljön som tvingar oss att skärma av oss? Är passiviteten en försvarsmekanism för att orka vistas i det offentliga rummet?

Hur blev det så?
Det är så mycket att välja mellan, sägs det. Elbolag, telefoni, abonnemang, bank, försäkringar och ettriga säljare jagar oss. Är det summan av alla ställningstaganden som gör att vi inte förmår ta tag i de verkligt avgörande livsstilsvalen? Inte förrän vi måste. Och då har mycket gått förlorat. Kuvertet hamnar i soporna. Framtiden är ointressant. Hur blev det så?

Passion och empati

I dagens Göteborgs-Posten intervjuas Jan Eliasson inför det nya FN-uppdraget i höst. Några ord i intervjun biter sig fast. Vårt behov av att vara engagerade, visa vår passion för det vi vill åstadkomma – och, som en systeregenskap – att känna och visa vårt medkännande, vår empati. Så kan vår uppgift sammanfattas. Passion och empati. Enbart passion leder till hänsynslöshet, enbart empati fungerar inte heller.

Samhället måste organiseras så, att vi på optimalt sätt kan ta vara på alla människors olika drivkrafter och engagemang, samtidigt som vi hittar former för att lyssna till varandras olika historier. Vi talar och vi lyssnar.

Får vi alla möjlighet att både verka och medverka, både tala och samtala, både producera och nyttja på ett rimligt sätt lägger vi grunden till ett mycket hållbart samhälle.

Intervjun med Jan Eliasson finns här.