Fredrik Reinfeldt presenterade idag sin skrift ”Att arbeta till 75 – en bra början”, (se länk nedan) som diskuterar hur vi bör förändra synen på en rimlig pensionsålder. Inte så att alla ska arbeta till 75 år ålder, hävdar han, men att vi släpper den gängse föreställningen att efter 65 går man i pension. Han argumenterar ur flera perspektiv för en ny syn på hur länge vi ska arbeta och listar fyra viktiga poänger: Att arbetsgivare blir bättre på att värdera äldres förmåga och erfarenhet, att arbetsgivare ser möjligheter med att anställa personer som passerat 55, att samhället underlättar för studier och vidareutbildning under livsresan och att det av oss alla ses som mer naturligt att byta yrke under livet.
Viktigt att någon informerar och startar diskussion
Reinfeldt har absolut rätt i att vi generellt sett behöver diskutera pensionsfrågor mer och att kunskapen generellt sett troligen är otillräcklig om hur pensionen hänger samman med den generella ekonomiska utvecklingen. Det är lite oklart vem som har uppgiften att upplysa på ett tillgängligt sätt om hur vi bäst förbereder oss för pensionstiden, hur vi kan förstå systemet och vad vi som individer kan göra. Jag hittar dock inget konkret förslag i texten om hur pensionsfrågan ska presenteras och diskuteras på ett mer tillgängligt sätt.
Fem frågor
Det som stör i texten och i resonemangen är avsaknaden av insikt att valet av pensionsålder på individnivå hänger samman med åtminstone fem frågeställningar och förutsättningar om när vi går i pension:
1. Vem vill?
2. Vem kan?
3. Vem borde?
4. Vem måste?
5. Vem är förhindrad?
Varför Xi och Trump?
Det är faktiskt nonchalant av författaren att inte på ett mer ingående sätt föra en diskussion om hur det ser ut för olika grupper i samhället. Reinfeldt tar upp några udda exempel från världsscenen: Xi i Kina och Trump i USA och lyfter att dessa herrar har passerat svensk pensionsålder. Det är irrelevant för arbetare och tjänstemän i Sverige att några makthavare i världen arbetar upp i åren. (Han kunde nämnt vår kung också, ifall han ville vara närmare en svensk situation).
Vi som vill
Det är relativt få förunnat att känna en sådan glädje och motivation i arbetet att det blir ointressant att gå i pension. De som vill jobba vidare gör det för att de känner att de har mer att utföra. Har de en offentlig anställning som t.ex. lärare får de för övrigt inte arbeta kvar efter 67. Det kunde Reinfeldt ha nämnt.
Vi som kan
De som kan jobba vidare, exempelvis för att de känner sig tillräckligt friska, för att arbetsgivaren bejakar det och för att båda parter är överens om villkoren är också en särskild grupp. Det är knappast förskollärare, lokalvårdare, personer med tungt arbete eller med varierande arbetstider som kommer i fråga. De kan inte, eftersom olika villkor bromsar möjligheten.
Vi som borde
Det finns en grupp som borde arbeta vidare, inte minst av pensionsskäl. Det kan vara personer som arbetat deltid under många år, kanske inte haft tjänstepension som räcker till och som borde jobba vidare, men som inte får, som inte kan eller orkar. Här finns en stor grupp, särskilt kvinnor, som lätt hamnar i en pensionsfälla.
Vi som måste
Så kommer vi till dem som måste. Det finns en grupp som måste arbeta vidare, som kanske haft egen verksamhet och inte haft tillräcklig lönsamhet, som kanske skuldsatt sig och inte klarar avbetalningar när pensionen blir mindre än lönen. Här finns personer som kommit till Sverige i vuxen ålder och som inte tjänat in tillräckligt i pension för att klara sig.
Vi som förhindras
Slutligen har vi gruppen som förhindras arbeta vidare. Arbetsgivaren säger nej. Familjesituationen kanske kräver att äkta hälften/partnern får hjälp i gränslandet där sjukdomen inte är tillräckligt allvarlig för att samhället ska gripa in, men där stöd och hjälp är nödvändig för att det dagliga livet ska bli drägligt. Det kan vara ett antal olika skäl till att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att arbeta vidare, trots att det hade varit både nödvändigt och önskvärt ur olika aspekter.
Fler utredningar!
Det vi kan hoppas på är att regeringen inser att pensionsfrågan behöver belysas och analyseras på fler och mer genomgripande sätt än det Reinfeldt presterat. Så att arbetstagare i olika situationer kan känna igen sig och förstå att ”myndigheterna” förstår hur livsvalen ser ut för vanligt folk. Reinfeldts skrift blir i värsta fall ytterligare ett exempel på att de som bestämmer inte förstår hur vi andra har det.
Länktips: https://seniorarbetskraft.se/wp-content/uploads/2019/04/Rapport_2_S2018_10_WEBB.pdf