Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.
Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.
Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.
Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?
Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.
Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.
Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?
Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .
Med den ängsliga politiska ledning som existerar idag så får vi nog vänta tills krisen står för dörren, innan adekvata åtgärder sätts igång. Tyvärr är politikerna alltför rädda att missbehaga väljarna och som följd bli tvungen att träda ifrån ”köttgrytorna”
Bekymret är bland annat just utrymmet för det ”politiskt möjliga”. Forskning har visat att om väljarna känner att de har tillräcklig information är de oftast beredda att gå längre när det gäller förändringar, lagstiftning etc. Det skulle isf indikera att det är mer av utbildning och anpassad information som krävs för att skapa ett handlingsutrymme för politiker att agera inom. Under en stor del av 1900-talet fanns en framåtrörelse i samhället, som handlade om att livet skulle bli och blev bättre. Den kurvan bröts i slutet av 1970-talet.
Den öronbedövande relativa ”tystnaden” från politiker- och mediahåll angående klimatfrågan, pekar inte på att utbildnings- och informationsinsatserna når några större höjder.
Det är nog läge för att starta en statlig informationskampanj om vår förmodat stökiga framtid. Det gäller att få upp ögonen på hela befolkningen, inte bara de redan frälsta. Det är som du säger: kan man få folk att fatta, vart vi är på väg, blir det lättare att ta obekväma beslut.
Vi måste också få oskrivna ”regler” gällande vad som är önskat och oönskat beteende i vårt liv med avseende på klimatförändringen.
Med den relativa ”tystnaden” menas:bortsett från miljöfloskelspråket
”Oskrivna regler” om önskat beteende är intressant. Minns du 2007-2008? Hur ”fult” det plötsligt var att ha en SUV på garageuppfarten. Nu gällde det inte längre att bräcka sina grannar med den största stadsjeepen, nu var man en okunnig fåne om man parkerade något annat än en Prius utanför garaget. Sen tonade detta bort. Dels för att Volvo satsade på en ny generation (snålare) stadsjeepar, men också för att media tappade sugen efter COP 15 i Köpenhamn, då politikerna inte mäktade med att enas om ett klimatavtal. Det ena beteendet leder till det andra. Bara verkliga miljökämpar fortsatte hålla klimatfrågan levande. Övriga ägnade sig åt annat. Samtidigt som planeten fortsätter att värmas upp i en eskalerande takt. Det borde vara dags för näringslivet att säga ifrån vilka de oskrivna reglerna verkligen är. Ska låna den tanken i nästa text om klimatet, tror jag: Nu måste börsbolagscheferna berätta om sina oskrivna regler!