Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Cirkulär ekonomi: Normer, roller, värdering

Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.

Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.

Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.

(Ur Johan Janssons presentation 26 maj)

Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.

Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.

Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?

Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?

Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?

Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?

Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.

Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.

Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.

Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).


Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats

Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här

Johan Jansson: här

Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här

Cirkulär Ekonomi: Hållbar konsumtion enligt Svensk Handel

Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.

Lönsamhet och hållbarhet
Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.

Pandemins påverkan på detaljhandeln
Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.

Knäckfråga
En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.

Avmystifiera hållbarheten!
En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.

Viktiga iakttagelser från ICA
Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.

Modeindustrin
Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).

Viktigt med forskning
Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.

Nu ska vi vara tydliga
Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!

Länktips, där inspelning från webbinariet kommer att finnas:
www.sustainableconsumption.se

Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://play.goteborg.se/webbinarium-1-sharing-city-goteborg

https://play.goteborg.se/webbinarium-2-sharing-city-goteborg

https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se

Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Delning börjar kanske med trygghet?

Delningsekonomin är på frammarsch. Delandet och tillgången till en produkt eller funktion är viktigare än att faktiskt äga den. Det finns flera fördelar med detta. Ett antal produkter används väldigt sällan och det blir på så sätt resurssnålt och ekonomiskt fördelaktigt att färre produkter används oftare. Delning är det enklaste formatet i en vildväxt flora av metoder för det som också brukar räknas in i en cirkulär ekonomi, där vi minskar flödena som genererar avfall. Att dela en produkt med andra är inget nytt. Det har människor gjort i alla tider.

Inspiration
Om man vill komma igång med något initiativ för att dela en befintlig produkt meden  andra kan man börja med att kika på den här sidan: http://greenhackgbg.se/tips/?mid=4338&shareid=undefined där det finns en del tips och ett av tipsen handlar om att sätta upp små klistermärken som visar vad man vill dela med sig av.

Reservprylen – backup:en
Frågan är om inte en typisk ingång till delningsekonomin är att säkerställa en backup-lösning. Man har en ”viktig” produkt hemma, kanske en fjärrkontroll till en apparat, eller en batteriladdare till en dator eller en ofta använd hushållsapparat. För att vara säker på att alltid kunna ladda sin dator, fjärrstyra TV:n om barnen gömt fjärrkontrollen eller om man varje dag vill producera färskpressad juice kan man förvissa sig om att det finns en likadan produkt att låna i närheten. En backup, en reservpryl, som man kan få tillgång till på några få minuter om det kniper.

Beteendet måste vara naturligt
Det kan vara ett sätt att skapa mervärden kring delningsekonomin utan att egentligen behöva ta ställning till överkonsumtionen eller det ekologiska fotavtrycket. När vi väl vant oss vid att låna saker av grannen eller någon vi känner, blir det naturligt att även låna sällanprodukter som en borrmaskin eller något specialverktyg. När väl beteendemönstret börjar sätta sig, blir det fullständigt naturligt att göra gemensamma sällaninköp. En gästsäng, en släpkärra till cykeln osv. Det måste kännas enkelt och naturligt.

Det tror jag är en framkomlig väg.
Börja med mervärden och trygghetskänslan, fortsätt sedan med sällanprodukterna.