Hur blir demokratin på riktigt igen?

Rhodos brinner. Lufttemperaturen på global nivå stiger och når nya rekordnivåer flera dagar i sträck. Samtidigt flyger svenska charterturister till Rhodos för att få uppleva sol och värme. Det är väl problemet i ett nötskal. Vi lyckas inte koppla planetens katastrofläge till det egna beteendet, inte ens när signalerna blir väldigt tydliga och naturen gör vad den kan för att berätta hur tillståndet är.

Varför ska någon bry sig?
Det vår nuvarande regering ägnar sig åt är att slakta finansieringen av Naturvårdsverket, den långsiktiga forskningen och att tvärnita de åtgärder som S och MP lyckades sjösätta under sina år i regering. Den nya regeringen säger helt oberört att ”når vi inte klimatmålen, så når vi inte klimatmålen” och ger därmed alla jordens länder möjlighet att resonera på exakt samma sätt: ”Går det inte, så går det inte”. Dvs inte ens de rika länderna som har många tänkbara åtgärder att vidta bryr sig om att prioritera klimatet. Varför ska då fattiga länder bry sig?

Klimatet reduceras till en Dow-Jones-liknande rapportering
När nyhets- och ledarredaktioner på tidningar och etermedia väljer vad som är viktigt att lyfta upp borde klimatet vara en ständigt återkommande fråga, som på olika sätt diskuteras. Inte enbart som en mätresultat-fråga, där det redovisas temperaturer, antal döda och skadade i olika händelser. Eller som om ppm-talet i atmosfären handlade om Dow Jones index. Klimatfrågan är också som den fråga som tydligast indikerar att människan i rask takt förändrar livet för människan och för allt levande på jorden och där förändringarna riskerar att bli bestående. (Vid sidan av artutrotning och de hot mot olika ekosystem som vi samtidigt lyckas åstadkomma).

Inga annonspengar finns 
Men logiken i media handlar om nyhetsvärde. Att upprepa samma fråga flera gånger anses fel. Det måste hela tiden finnas något ”nytt” att förmedla. Det räcker inte att beskriva hur vi i full fart är på gång att sabotera vår egen planet. Det är för otydligt och för abstrakt och det finns inga annonsörer som vill backa upp de inslagen. Så istället handlar ”nyheterna” om allt annat än det som de borde handla om.

Hur ska vi få politiker att svara på rätt frågor?
Så hur ska vi få journalisterna att ställa de frågor till politikerna som borde ställas? Det hjälper ju tydligen inte att aktionsgrupper spärrar trafiken eller stör offentliga arrangemang. Det beteendet gör inte att media ställer de relevanta frågorna till politiker och beslutsfattare. Så hur ska vi få politiker att svara på de ödesfrågor som moder natur just nu ställer oss? Att ge upp idén om ett demokratiskt politiskt styrelseskick känns fel väg att gå. De som står beredda att ” ta över” är antidemokrater med påtagligt ointresse för planeten och allt levande. Så hur ska demokratin bli på riktigt igen?


Hälften av jordens sjöar krymper!

Vattenförsörjningen är helt avgörande för livet på jorden. Trots att vår planet är täckt till två tredjedelar av vatten är bristen på sötvatten ett snabbt växande problem. Den tilltagande avsmältningen från högt belägna berg, där snö och glaciärer tidigare har gett ett konstant tillflöde av användbart dricksvatten är ett välkänt hot. Vad som inte har uppmärksammats lika mycket är att sjöarna på jorden förlorar stora mängder vatten genom avdunstning och överutnyttjande.

Lite mer än hälften av jordens sjöar krymper
Forskarna har räknat ut att minskningen handlar om 22 000 miljoner kubikmeter vatten per år. Man har studerat 1972 av världens största sjöar under tre decennier och lite mer än hälften av alla jordens sjöar och vattenreservoarer krymper. (Länk till forskningen, se nedan.)

Detta berör nära 2 miljarder människor
Hydrologen Fangfang Yao, vid University of Virginia påpekar att nära en fjärdedel av jordens befolkning, 2 miljarder människor, bor vid ett sjösystem som krymper. Från SVT Vetenskap lånar jag den här bilden:

Bilden visar en sjö i Afghanistan

Aralsjön det första exemplet
Vi minns alla hur Aralsjön förändrades när någon beslutade att använda sjöns tillflöden för bevattning av odlingsfält. Aralsjön var på 60-talet jordens fjärde största insjö. Bilderna kablades ut och etsade sig fast i folks medvetande. Båtar och fartyg som stod på en sandöken, samhällen som förändrades för allt framtid. När Aralsjön kom på tal var det människans odlingsbehov som angavs som främsta skäl till förändringen. Klimatfrågan var ännu inte så aktuell.
 (Bilder från Wikipedia).

Ransonering kommer att bli nödvändig
Att återfå balans i användandet av sötvatten måste vara en synnerligen viktig åtgärd, särskilt som det finns länder och regimer som utan att reflektera över konsekvenserna överutnyttjar grundvattenresurserna på ett sätt som påskyndar vattenkrisen. I Kapprovinsen i Sydafrika har man sedan fem år balanserat på gränsen av vad som fungerar. Under våren 2018 gick myndigheterna ut med ett besked till invånarna om att ransonering är sannolik. Detta efter att vinterregnen uteblivit under tre år. (Se länk nedan).

Minns vi sommaren 2018?
Samma år, 2018, drabbades Sverige av svåra skogsbränder till följd av en ihållande sommarvärme utan nederbörd. Det komplicerade med klimatfrågan är just komplexiteten. Det finns ett otal samverkande faktorer som skapar kort- och långsiktiga väderfenomen. Att vintrarna har blivit kortare i Sverige kan intygas av de som äger skidliftar i södra Sverige.

Öarna märker tidigt av problemen
Vi ser således förändringar även i Sverige, trots att vi är synnerligen gynnade i jämförelse. Vi har massvis med små sjöar och vattendrag och en lummig grönska som frodas i vårt klimat. Men även här börjar förändringarna bli kännbara. Öarna märker först av problemen. Historiskt sett har t.ex. västkustens öar varit utsatta och de boende har lärt sig att hushålla med vattnet, samlat regnvatten osv. På Kosteröarna har problemen tidvis varit påtagliga och på Gotland har bönderna varit extra utsatta

Avdunstning på en månad
Jag läser på www.gotland.se om Tingstäde träsk, som är Gotlands buffertzon för vattenförsörjningen. Under maj månad 2019 sänktes nivån 15 cm. Av dessa centimentrar var 2 cm bruksvatten medan 13 cm var avdunstning. För att få en referensvolym så innebär det 520 000 kubikmeter vatten i ren avdunstning. Från en reservoar, under en månad, i det jämförelsevis milda svenska klimatet. Uppvärmningen av jorden påverkar hela ekosystemet och förändrar livsvillkoren för växter och djur. Människan lär hitta på ett och annat som kanske kan bromsa förloppen, men på insektsnivå blir naturligtvis livet drastiskt förändrat.

Obefintlig logik
”Vädret har alltid skiftat”, säger de som inte vill lyssna. Förvisso är det så. Men eftersom vi vet att det pågår en global uppvärmning är det ju närmast idiotiskt att inte korrigera det som går att korrigera. En liknelse skulle kunna vara följande. Vi vet att vår roddbåt läcker som ett såll, men ingen bryr sig om att täppa till läckorna – ”båtar läcker ju då och då, det är helt normalt”. Att båten så småningom inte längre kommer att flyta och blir omöjlig att ro tycks inte bekymra en del av passagerarna. Logiken är obefintlig.

Paradigmskifte
Vet vi egentligen vad det är vi håller på med? Förstår vi konsekvenserna av det ”paradigmskifte” vi är inne i? Det är ett ord som högerregeringen gärna använder för att få det att låta som något bra, det som till stor del kommer innebära drastiska förändringar. Kanske kan deras aviserade paradigmskiften leda till något bättre för ett fåtal, men enligt min mening riskerar förändringarna bli till det sämre för merparten människor, ekosystem och framtiden. Paradigmskifte är ett ord som anhängarna säkert ser som ett kvitto på något önskvärt. Jag tillåter mig att ha en annan åsikt. Framför allt är klimatpolitiken otillräcklig, vilket bl.a. vattenförsörjningsproblemen blir ett uttryck för.

Länktips:
Artikel i science: här

University of Colorado: https://cires.colorado.edu/globallakes

Sydafrika och vattenransonering: https://www.fria.nu/artikel/132389

Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Vi står inte över naturen

Det är tragiskt att människor inte inser hur sammanflätade vi alla är med naturen och hela ekosystemet. Det är inte bara insekterna som håller på att försvinna genom att ekonomiska faktorer bidrar till den stora användningen av gifter i jordbruket. Det är också ett stort bekymmer att människor njuter av att döda vilda djur. Med vilken rätt gör man detta? Vad är det som gör dödandet så viktigt och riktigt? Det handlar ju knappast om matförsörjning, utan det är ett slags primitivt härskarbehov som kommer till uttryck.

Troféjägare i Sydafrika 2018

Den svarta giraffen finns inte stora antal och kvinnan som sköt den förklarar sitt beteende med att giraffen var aggressiv mot andra giraffer. Det må så vara, men naturen har egna metoder att reglera naturliga beteenden – hela evolutionen har handlat om att arter utvecklats i ett större sammanhang. Vi måste som människor inse att vi är en del av systemet, inte härskare.

En annan delfråga är naturligtvis varför Sydafrika tillåter denna typ av jakt – det borde rimligen räcka med fotosafaris för att låta turister uppleva den fantastiska faunan och de vackra djuren. Turister, som säkert ger intäkter till guider, hotell och besöksnäringen väl så bra som troféjägarna.

Vi har mycket att lära av naturfolk och ursprungsbefolkningar som levt i samklang med naturen i årtusenden.

I väntan på modiga politiker

En effekt av den linjära ekonomin är att den som producerar något, med få undantag, inte behöver ta ansvar för produkten, när den inte längre fungerar. Allra tydligast illustreras detta feltänk av plasten i vår miljö. Plasten flyter omkring i våra världshav, den vägrar försvinna och den påminner oss ständigt om våra felaktiga system.

Plast tar alltmer plats
Den 13 januari sände SVT ett Dokumentär Utifrån, (länk se nedan) som handlade om plasten i vår miljö. Om hur produktionen av plast sedan år 2002 utgör hälften av all producerad plast, dvs att produktionstakten ökar snabbt. Engångsflaskor konkurrerar ut pantsystemet. Livsmedelssektorn inkluderar plast i all större utsträckning, när det gäller förpackningar. Plast används för att reducera vikten hos fordon och för att isolera hus. Vardagsprodukter som skor kan göras i plast osv osv.

Det mesta återvinns inte
Enligt programmet är det 12 procent av plasten i världen som kommer i retur i någon form, några procent förbränns, men nära 4 av 5 produkter hamnar i vår miljö. Bevisen är nu påtagliga. Stora sjok av flytande plast bildar öar i de stora haven. Mellan 95 och 98 procent av stormfåglarna som lever vid Atlanten har plast i sina krävor. Valar dör när deras matsmältningssystem proppas igen av plast. Fiskar och fåglar snärjs av plastbitar, spökgarn osv. Vi har sett bilderna. Djuren, fiskarna och fåglarna kan inte skilja på naturliga och konstgjorda material. Evolutionen har inte gett dem kunskap om att det som flyter skulle vara farligt.

Fel väg
Och detta är den synliga delen. Mikroplaster och plast i nanostorlek förekommer nu i plankton och hela näringskedjan påverkas. Förutom att plastdelarna kan vara giftiga blir de till dödsfällor när de främmande ämnena inte bryts ner och heller inte ger näring åt vattenlevande organismer, djur, fiskar och fåglar. Plasten hamnar helt fel och saboterar ekosystemen. Det säger sig självt att så här kan vi inte fortsätta.

Vi flyttar bara problemet för att slippa se det
SVT-programmet visade också hur de fattiga länderna drabbas dubbelt. Inte bara att avsaknaden av återvinningssystem fyller vattendragen med sopor, i de länder där man ser en inkomst av att ta hand om den rika världens avfall blir plastbergen en del av vardagen, där giftiga ångor och exponering av materialets alla negativa aspekter blir uppenbar. Andra människor lider för att vi i den rika delen av världen vill kunna leva obekymrat och bekvämt.
På så sätt påminner frågan om tiggeriförbudet. Vi vill slippa påminnas om vårt ansvar.

Samhällsnyttan och miljönyttan måste bli viktigare
Industrin är inte organiserad för samhällsnytta. Aktiebolagslagen säger uttryckligen att uppgiften är att generera ekonomisk vinst till ägarna. Det bolag som i valet mellan att gynna sina ägare eller att skydda miljön väljer det senare gör därmed fel. Det måste vara en principiellt tankefel bakom detta. Samhällsskadlig verksamhet borde inte få vara tillåten. Ett enkelt sätt att få industrin att ta ansvar är därmed rimligen att ändra aktiebolagslagen.

Den destruktiva logiken att ingen kan gå före
Omedelbart hörs indignerade rop om att ”då förlorar vi konkurrenskraft” och ”Sverige kan inte ensamt ändra på detta” osv. Vi har hört det förr. Eftersom ”alla” beter fel ska inte något svenskt företag bete sig rätt, eftersom det blir till nackdel för de svenska företagen. Ansvarstagande belönas inte av aktiemarknaden.

Gensvar för åtgärder
Eftersom det är lagar som kringgärdar företagens verksamhet är det lagstiftning som måste till. Det är politiker som stiftar lagar. I bästa fall är politikerna valda i demokratiska processer. Och i bästa fall finns ett gensvar i opinionen för drastiska åtgärder, så att politiker ser möjligheten att driva en restriktiv politik. Utan gensvar i den allmänna opinionen är det svårt för politiker att agera, eftersom de – i all fall i demokratiska länder – sätter sina platser på spel vid varje val. Det är svårt att vinna val på impopulära åtgärder.

Förändring inom systemet
För att underlätta en lagstiftning som tvingar företagen att ta ansvar för sin produktion av miljöskadliga material och produkter är det en framkomlig väg att vi som konsumenter ändrar vårt beteende. Vägra plastpåsar i matbutiken. Ifrågasätt onödiga plastförpackningar. Sluta konsumera plastsugrör, vägra plastmuggar för kaffet, bojkotta företag som beter sig omoraliskt. Gör medvetna val. När opinionen är tillräckligt tydlig och stark blir det ett konkurrensmedel för företag att bete sig rätt. VD:ar kan därmed rättfärdiga en omläggning av policies inför sina styrelser eftersom de ”annars förlorar marknadsandelar”. Så även inom rådande system kan vi förändra systemet. Vi måste inte vänta på modiga politiker.

Länktips:
SVT-programmet: https://kunskapskanalen.se/program/20074/dokument-utifran-plast-overallt-2

Om 3D-printning: http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

Något om konstgräsfrågan m m: http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Plast hamnar på fel plats

Det finns en likhet i attityder som är symptomatisk för vår tid. Det finns de som vill förbjuda tiggeri på våra gator. Eftersom det upplevs som störande. När fattigdomen gör sig påmind vill vissa städa bort den. Istället för att åtgärda orsakerna vill tiggeriförbudsivrarna städa bort symptomen. På ett liknande sätt finns det många som vill städa bort sopor från våra stränder. Det flyter iland ett ton plastsopor i timmen längst bohuskusten. Dessa sopor måste naturligtvis städas bort. Men om vi inte samtidigt åtgärdar orsakerna till att plasten flyter iland längs våra stränder blir städningen bara ett sätt få bort det som syns. (Bild från plasthavet.blogg.se )

Svält
Jag var på Konsument- och Medborgarservice i Göteborg den 15 december och lyssnade till ett par presentationer om hur illa ställt det är med plasten i haven. Några fakta fastnade. En procent av fåglarna har inte plast i magen. Vi har ihjäl sjöfåglarna, som naturligtvis inte hunnit lära sig att undvika vissa föremål som flyter omkring. I miljoner år har fåglarna överlevt och utvecklats i förvissningen om att det som ser aptitligt ut också kan ätas. Nu svälter 99 % av fåglarna och deras ungar ihjäl eftersom vi tillför produkter till naturen som inte hör hemma där. Ekosystemen är i galopperande takt på väg att kollapsa. Naturligtvis får fiskarna också i sig plastpartiklar och plast i nano- och mikroformat. Och dör av undernäring.

Bara 15% hamnar på stränderna
320 miljoner ton plast hamnar i haven varje år. 70% sjunker ner mot bottnen, 15 % spolas upp på stränderna, 15% flyter omkring på havsytan och samlas av havsströmmarna i stora ”öar” av plastsopor. Bohuskusten är extra utsatt eftersom både Östersjöns utlopp och Nordsjöns förhärskande vindriktning driver in plasten mot oss. Samtidigt är plast i ”skräpstorlek” kanske inte det största hotet. Snarare är det plast i synlig eller osynlig ”ätstorlek” för havets organismer som är det verkligt stora hotet.

Engångssyndromet
40% av plastförpackningarna används en gång. Kanske bara i 10 minuter för att bära hem fyra apelsiner från affären. Det är inte rimligt. Det måste bli ett slut på den användningen. Det enda rimliga är att säkra upp kretsloppen för de produkter som trots allt kanske måste finnas. Plast är oumbärlig för vissa produkter inom sjukvården och som lättviktslösningar för att lösa olika konstruktioner. Men vi kan inte fortsätta att betrakta naturen som en oändlig soptunna, där allt kan slängas. Istället måste vi se naturen som en helt avgörande del av vår egen tillvaro. Det är oss själva vi skadar när vi saboterar systemen som vi ingår i.

Lösningar
En dellösning är att göra plast av nedbrytbart material. Majspåsar har testats. En annan dellösning är att göra plastpåsar så dyra att de inte slentrianmässigt används. En tredje variant vore att helt förbjuda plastpåsar för dagligvaruhandeln. En fjärde dellösning är att införa ett moratorium för s.k. konstgräsplaner, som läcker ut plast hela tiden. Konstgräset står för mer mikroplastutsläpp än vad tvätt och båtbottenfärger släpper ifrån sig tillsammans. Vi behöver se över alla källor till den massförstörelse som just nu pågår. Ett särskilt bekymmer är de partiklar som blir resultatet av däckslitaget mot vägbanorna. De partiklarna påminner mycket om plastpartiklar när det gäller spridning och skadeverkningar i ekosystemen. Här krävs rejäla tag för att, om elbilar och andra smarta lösningar ska kunna bli verklighet, trots allt möjliggöra transporter på det sätt vi vant oss vid.

Systemskifte
Tiggeriet utanför livsmedelsaffärerna vill några förbjuda. För att vi inte ska behöva bli påminda om hur världen ser ut. På ett liknande sätt räcker det inte att städa bohuskusten ett par gånger per sommar. Så att vi slipper bli påminda om hur plasten förstör de sköra ekosystemen. Vi måste byta system. Ekonomiskt för att ge alla människor rimliga och rättvisa villkor att försörja sig och kunna leva anständiga liv. Och ur kretslopps-perspektiv för att eliminera de skador vi just nu varje dag tillför bl.a. i form av plast i storleksordningen en miljon ton om dagen, oräknat alla partiklar däckslitaget ger upphov till.

Det är nödvändigt att hantera problemen på flera nivåer samtidigt. Och inse att ingen är utan ansvar.

Några länkar som tipsades om i samband med seminariet:

www.greenhackgbg.se
www.renkust.se
www.goteborg.se/tidningenkretslopp
www.naturvardsverket.se
www.ftiab.se
www.ellenmacarthurfoundation.org
www.plasticseurope.org

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.