Journalister behöver ställa rätt frågor

Jag lyssnar på Ekots lördagsintervju med Ebba Busch den 23 april och förfäras naturligtvis av hennes budskap att polisen borde skjuta skarpt in i folkmassor. Hon saknar hundratals skadade islamister och kriminella och vill att polisen skjuter skarpt i syfte att skada, och potentiellt döda, människor som attackerar polisen.

Hemläxa
Ådalen 1931 tycks vara något Ebba Busch gärna återupplever, det var det gången myndighetspersoner senast sköt skarpt mot civila i vårt land. Hon kanske borde läsa tio Guds bud igen, det finns något där om att du icke ska dräpa. Men människokärlek är väl inget som hon tror att hon vinner val på, snarare är det som en kompromisslös Thatcher hon vill framtona.

Bensinpriset i relation till klimatet?
En annan svaghet med lördagsintervjun ligger faktiskt på journalisten som intervjuar. I avsnittet om bensinprissänkningen försöker frågeställaren koppla ihop det av högern önskade svenska undantaget från EU:s regelverk på energisidan med hur Polen och Ungern åsidosatt EU:s regler. Men den logiska följdfrågan hade ju varit om Sverige nu ska pausa klimatarbetet. Om högerns ledare inte menar allvar med Parisavtalet vore det väl bra att få veta det. Priset på fossila drivmedel kommer att vara beroende av hur världsmarknaden tolkar Putin-kriget och riskerna för störningar i försörjningen till följd av detta krig. Priset kommer troligen åka upp och ner. Men journalisten frågade inget om klimatpolitiken. Trots att det är en uppenbar konsekvens av den politik högern driver, att klimatfrågan skjuts på framtiden och det blir nästa generation som får ännu svårare att klara en omställning. Det är som att diskutera en Valborgsmässoeld när skogen i närheten brinner. Först ska vi njuta av brasan – släcka i skogen är inte så viktigt.

Politiker får ofta favoritfrågor
Det är påfallande ofta som journalister väljer att inte ställa frågor till partiledarna inom områden de inte prioriterar och där svaren skulle bli mer svävande. Varför är det så? Gång på gång får partiledarna i STV:s intervjuer frågor inom sina favoritområden och mycket mer sällan inom områden de har en mer otydlig eller obefintlig politik. KD får vårdfrågor, MP får miljöfrågor, C får landsbygdsfrågor, M får frågor om resurser till polisen, SD får frågor om invandring osv. När det är avvägningen mellan alla politikens delfrågor som faktiskt är avgörande. Journalisterna måste bli bättre på att tvinga fram tydligare prioriteringssvar, så att väljarna får en tydlig bild av vad partierna prioriterar upp respektive ner.

Särintresse eller allmänintresse?
Ett sådant prioriteringsexempel är det fria företagandet inom vård, skola och omsorg i relation till det allmänna behovet av tillgång till vård, skola och omsorg. Vinsterna för skolkoncerner är viktigare för de borgerliga plus SD än att alla skolelever får rimliga resurser. Man gömmer sig bakom begrepp som ”hotad valfrihet” när vinstjakten ska försvaras. Men nu finns mycket information om hur skolpengssystemet systematiskt dränerar de kommunala skolorna. Varje gång en kommun tar hand om en elev som behöver extra resurser ökar bidragen till den skolkoncern som valde att INTE ta emot den resurskrävande eleven. Dubbel vinst för koncernen: man slipper kostnaden men får intäkt som om man hade haft kostnaden. Duktiga(re) journalister hade kunnat borra i denna fråga och fråga skolkoncernsförsvararna varför vinster är viktigare än att alla barn får en bra skolgång.

Jag tror att en väg framåt inför valet i september är att vi tipsar journalister om frågor de bör ställa. När tillräckligt många föreslår samma sak….

Faran med polarisering

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.