Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.

Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet
Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.

Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet
De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.

Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik?
Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.

Hur går det när högern tar intryck av extremhögern?
Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.

Lätt att bli bedrövad
Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?

Länktips: Financial Times film: här