Den 13 september går vi till val. Tidögänget går till val på att få fortsätta sin nedmontering av det som på ett sätt skulle kunna sammanfattas ”Folkrörelse-Sverige”. Studieförbund, folkhögskolor och allt som förknippas med gräsrotsengagemang, bistånd, egentligen empati och samförstånd är sådant som Tidö vill fortsätta att skrota. En tanke som slår mig just i detta sammanhang är att det är naturligtvis därför de är så negativa till energisystem, som bygger på aktivt delägande och lokalt engagemang. Kärnkraft blir en stark och tydlig kontrast till ett lokalt förankrat och ägt energisystem. Maktkoncentration är Tidös långsiktiga mål.
Dimridåer
Delar av den gamla borgerligheten ville gärna motivera satsningen på privat ägda system på valfrihet. Och man lyckades till stor del dölja miljarddränaget från statskassan till privata aktörer inom flera områden. Koncernskolorna är ett och privat vård och omsorg är ett annat. Och det är där som vinstjakten och drömmen om de stora pengarna hos många sympatisörer på den borgerliga sidan sammanstrålar med SD:s mer principiella hållning. Så länge ”marknaden” bidrar till att hjälpa SD att nå de mål man satt upp är det OK för nationalisterna. Och omvänt. Så länge M-sympatisörerna ser en chans att berika sig på det allmännas bekostnad låter man SD hållas.
Hur var det förr?
Men var det inte så att det fanns borgerliga partier som hyllade konst, kultur och kunskapsideal? Fanns det inte en gång i tiden borgerliga partier som kämpade för rättvisa i världen, som upprördes över Apartheid-politiken och som många gånger uppfattades som mer ”vänster” än delar av vänstern, inte minst när det gällde mänskliga rättigheter? Det jag minns är att Alf Svensson hade ett betydande engagemang för tredje världen och att Bengt Westerberg var tydlig med hur Sverige kunde sätta press på Sydafrikas dåvarande regim, samt hur Thorbjörn Fälldin på flera sätt fångade upp landsbygdens styrka i det som i generationer byggde ett fungerande Sverige. För att inte tala om Jarl Hjalmarssons inkännande politik på rättsområdet. Alla dessa initiativ har nu ersatts av en konfrontativ politik, som handlar om att gradera människor och hålla dem okunniga, för att senare kunna styra dem i förmodad auktoritär stil.
Tidö 2
Så hur går det om Tidögänget vinner valet? SD lär känna sig stärkta av resultatet och gå in mycket starka i en förhandling ”Tidö 2”. De övriga partierna kan försöka förmå journalister och väljare att förstå att de gör rätt saker, bara med lite annan prioritering. Om Pourmokhtari än en gång blir miljöminister kommer hon naturligtvis se valvinsten som en bekräftelse på att den politik hon fört var den som svenska folket ville ha. Och så vidare. Testballongen ”Tidö” höll måttet och nu går de ”all in”. Men vad av Tidö-2 kan betecknas som borgerlig politik? Mer vinster i skolan? Lägre skatter för vissa, delvis lånefinansierade? Färre alternativ på den idéburna sidan?
Man undrar hur tankarna går hos Moderaterna?
Och hur går det om Tidögänget förlorar valet? SD kommer naturligtvis hävda det bästa hade varit om deras politik hade kunnat genomföras fullt ut. De kommer att framställa sig som det verkliga oppositionspartiet. Svårare blir det för Moderaterna. Man var nästan ikapp Socialdemokraterna i popularitet och stöd under Reinfeldt. Och har sedan dess krympt samman till kanske 60 procent av det inflytandet. Så varför förlorade M valet? Var det för att man vek ner sig i Tidöavtalet eller var det för att man skulle ha bejakat mycket mer av extremhögerns ambitioner? (Och då infinner sig frågan varför en sympatisör ska välja kopian om man kan få originalet, dvs SD?)
Två partier behöver fundera
Liberalerna har svår analys framför sig. Vad innebär det att vara liberal i ett samarbete som kontrolleras av ett uttalat anti-liberalt parti som SD? Är det överhuvudtaget möjligt att fortsätta ett sådant samarbete? Om inte, hur ser alternativen ut för Liberalerna? Vilket människovärde, vilken kultursyn och vilken framtida samhällsmodell är det man kämpar för? Kristdemokraterna har en liknande analys att göra, men där finns sannolikt fler medlemmar och sympatisörer som ändå kan se någon slags framtid i ett samhälle, där familjen betonas och där man värnar det man har.
Centerns ekonomiska politik imponerar inte
På den andra sidan, utanför Tidö, finns det också svårigheter, naturligtvis. Olof Johansson var väl den Center-ledare som senast med viss självrespekt gick in i avtal med Socialdemokraterna, men det som talar emot Centern just nu är ju att marknaden har visat att den inte löser samhällsproblemen. Det som hela tiden sägs skapa välstånd, att några blir rikare, sägs leda till fler jobb och högre anställningsbehov. Bekymret är att ”trickle-down” inte fungerar. Den som är rik konsumerar inte utan skapar sig ett reservkapital på nätet. Och avdrag som RUT och ROT hjälper inte den som inte har jobb. Den liberala ekonomiska modell som präglat ett par decennier har visat sig inte fungera. Och Centern har fortfarande för sig att koncernskolor är värda att bevara, trots att 70 procent eller mer av svenskarna inte vill att skattepengar avsedda för barnen ska hamna i börsspekulanternas fickor.
Vänstern behöver vara skickliga
Vänstern siktar på att få komma med ”på riktigt”, men glömmer bort hur det sved för socialdemokraterna att vänsterpartiet fällde regeringen Löfvén i juni 2021. Vilket i sin tur banade väg för liberalerna att lämna det avtal man hade. Med kända fortsatta konsekvenser. Vänstern kommer att behöva vara skickliga i förhandlingarna för att inte spela allt i händerna på Tidö-sidan och deras reflexsnabba krav på nyval.
Storleken har betydelse
Hur det går med Miljöpartiet och Socialdemokraterna vid en eventuellt valvinst hänger också ihop med hur stort och tydligt mandat den nuvarande oppositionen får. Det är lättare för Magdalena Andersson att forma sin sida om övertaget är rejält och väljarna tydligt sagt nej till mer Tidö-politik.