Såhär i valrörelsens slutspurt kan man notera att det talats en hel del om hur Magdalena Andersson ska få ihop ”sitt lag” om oppositionen vinner. Om hur det finns röda linjer och stora skillnader i hur V och C vill lösa viktiga frågor. Och att det i praktiken kan bli en svår förhandling för att få ihop en regering som kan styra landet. Själv tror jag att kommer lösa sig om oppositionen får majoritet. Men det finns en delfråga som knappast har lyfts ifall – gud förbjude – Tidösidan skulle få fortsatt förtroende.

Läget var annorlunda 2022
2022 var läget nytt. Plötsligt skulle de tre borgerliga partierna ge SD ett formellt inflytande över budgeten och över hur besluten skulle tas i Rosenbad. Det var viktigt för Kristersson att komma ut från Tidö slott med en överenskommelse som skulle hålla. Detta utnyttjade SD maximalt och ställde mycket tuffa krav, eftersom de visste att Ulf Kristersson inte kunde komma ut från mötet och utlysa nyval eller extraval som det egentligen heter. Det hade varit ett stort misslyckande för Tidösidan och det hade troligen gett vänstersidan majoritet i ett nyval. Alltså tvingades de tre borgerliga partierna acceptera mycket långtgående krav från SD. Vilket vi ju också har sett under fyra år hur Tidöavtalet blev faktisk politik med obefintligt klimatarbete, med tonårsutvisningar, med särskilt avsatta pengar för att få folk att ”frivilligt” återvända till länder de kommit från, med slaktat bistånd och slaktat stöd till civilsamhället, ökat tryck på Public Service osv osv.

Nu behöver tre inte böja sig fullt ut för det fjärde partiet
2026 är läget annorlunda. Nu behöver inte Tidösidan till varje pris bevisa att de kan hålla ihop i fyra år. Den delen är klar. Nu kan de fyra partierna gå in i en förhandling med mer normala förutsättningar. Var och en av de fyra Tidöpartierna kan driva sina hjärtefrågor och det som ligger i potten är inte längre att bevisa att man kan hålla sams utan nu handlar det mer om att alla fyra partier behöver kunna peka på tydliga framgångar i förhandlingarna. På så sätt är läget mer ”normalt” även om det är otroligt onormalt att tre demokratiskt och liberalt sinnade partier vill släppa in ett antiliberalt, nationalistiskt och högerextremt parti i maktens centrum och dela regeringsförklaring med dem. Men de tre (tidigare) borgerliga partierna behöver denna gång inte längre böja sig för alla SD:s krav. De kan gå in i förhandlingarna med en stärkt position jämfört med hur läget var 2022.

Det är en annan förhandling
Självklart hoppas jag att talmannen ger Magdalena Andersson uppdraget att bilda regering, men skulle valresultatet gå i Tidögängets riktning behöver faktiskt inte slutresultatet av Tidö-förhandlingarna denna gång bli lika drastiskt negativa som förra gången. Nu lockar ju ministerposter för Åkesson och hans kompisar och då blir sannolikt kompromissviljan större. Kanske får vi en klimatpolitik som inte handlar om att förneka klimatet. Kanske kan några viktiga samhällsområden få ökat stöd, trots allt.

Men mycket kan förändras
Men vi ska inte glömma Tidö 2.0, den lista på 130 punkter som M och SD tagit fram och som de säkert vill genomföra. (Se länktips nedan där jag nämner Tidö 2.0 och har en länk till dokumentet). Då hänger det på L och KD om de orkar stå emot M och SD:s slakt av det samhälle som byggdes upp under 1900-talet och som bygger på sammanhållning och en relativ ekonomisk och praktisk rättvisa. Så även om förhandlingsläget är annorlunda skulle en Tidö-vinst den 13 september självklart innebära en stor risk att Tidö 2.0 faktiskt genomförs till stora delar. Att universitetsutbildning börjar kosta pengar, att Systembolaget och allemansrätten stegvis avvecklas, att Allmänna Arvsfonden läggs ner (som ju hjälper civilsamhället att finansiera mycket för att i nästa skede kunna söka EU-medel), att privatiseringarna fortsätter och gemensamma tillgångar säljs ut, att klyftorna ökar osv.

Fullt fungerande ministrar?
Det som också stör så här i valrörelsens slutskede är hur vissa partiledare bluffar, kör med halvsanningar och rent av ljuger. Det skadar tilltron till det demokratiska systemet när våra företrädare inte kan hålla sig till sanningen. Vill vi verkligen ha företrädare som ljuger väljarna upp i ansiktet? Det är ovärdigt och det skadar tilltron till ett samhälles förmåga att vara just samhälle, där vi hjälps åt, bär varandras kostnader och ser verkligheten så som den ser ut. I TV4:s slutdebatt den 10 september fick vi återigen höra att vänstersidan ”lade ner två fullt fungerande kärnkraftverk”. Detta trots att det 40 år gamla Ringhals 2 kördes på dispens och hade omfattande rostskador i fundamentet innan det stängdes 2019 av ägarna eftersom reparationerna inte hade kunnat betalas under återstående driftstid. Fullt fungerande ministrar uttrycker sig inte på det sättet.

Länktips: Min text om Tidö 2.0 : https://christerowe.se/2026/09/nr1388-vi-har-talat-for-lite-om-tido-2/