Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.
Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?
Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.
NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.
En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.
Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.
Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:
- 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
- 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
- 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
- 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
- 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
- 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.
I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?
Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).
Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här
Hej Christer,
tack att du lyfter fredsfrågan igen och med tynga debattinslag! Krimhistorien är ju mycket äldre än 1921 när Krim blev autonom Sovjetrepublik. Sevastopol grundades redan 1783 när ryska tsaristiska armén intog Krimhalvön. Det är det som Putin menar med att Krimhalvön är rysk. Det är tynga historiska händelser som är djupt förankrade i den ryska identiteten … Men som Hans Abrahamsson skriver: Att förstå motståndaren är inte att försvara honom.
Tack Christer,
Christiane
Ja det är viktigt att vi diskuterar fredens villkor noga.
Vi skulle kunna fundera på en svensk liknelse. Historiskt har ju Skåne under längre tid tillhört Danmark än Sverige. Innebär det att dagens skåningar egentligen känner sig mer förbundna med Danmark än med Sverige?
Eller när ”normaliseras” ett område? Hur lång tid måste hinna gå?
Det var ett slag om Landskrona 1677, nästan 20 år efter att danskarna förnedrades i freden i Roskilde 1658.
Sverige vann slaget, men kriget avslutades med förhandlingar två år senare.
Det var sannolikt en hel del tillfälligheter som avgjorde det hela.
Svenska lagar infördes på 1680- talet och prästerna predikade på svenska.
Den östdanska dialekt som talades i Skåne ”försvenskades”.
Befolkningen minskade med en fjärdedel. Och om de som stannade kvar kände lojalitet med Danmark vet vi inte. Mer än att snapphanarna gjorde livet surt för de nya herrarna.
Spåren efter den danska tiden syns i äldre kyrkor, där predikstolen ofta sitter på den södra sidan, medan den i övriga Sverige oftast är placerad på den norra sidan av kyrkan.
Dialekten i Skåne är också speciell med många egna ord.
Rullebör, glytt, pågablära och hutta är sådana exempel.
Kanske är den skånska dialekten en del av den identitet som gjorde att skåningarna höll ihop mot de nya herrarna och att de kände en viss frihet. Istället för att mana till väpnat uppror. De litade kanske inte heller på herrarna i Köpenhamn.
Jag vet inte om befolkningen i Krim känner sig rysk eller ukrainsk.
Helst borde de få välja själva hur de organiserar sitt samhälle.
Om man skall använda historien för att förstå Rysslands anfall på Ukraina så kan man inte välja några delar och ignorera andra. Det går knappast att förstå varför Ukraina så kraftfullt försvar sig om man glömmer Holodomor. Det var den massiva svält som skapades i Ukraina under Stalins styre genom kombinationen av kollektivisering av jordbruket och direkt repression. https://www.britannica.com/event/Holodomor
I de flesta familjer i Ukraina lever minnet av svälten kvar, genom berättelser från äldre generationer. Detta, i kombination med de extrema övergrepp som Ryssland gjort sig skyldiga till under attacken på Ukraina gör att hela resonemanget om som både Hans Abrahamsson och Christer Owe för blir extremt naivt. Jag hade förmånen att träffa journalisterna från Kyiv Independent när de besökte Göteborg i våras och berättade om sitt arbete med att dokumentera Rysslands krigsbrott. Det borde Christer ha lyssnat till innan han uttalar sig om hur Ukrainare känner sig… Jag rekommenderar även att lära er mer om ryska påverkansoperationer text i Gräns https://www.sverigesradio.se/avsnitt/sa-ska-sverige-sta-emot-den-ryska-cyberkrigforingen
Tack för din kommentar, Bo. Jag hade inte för avsikt att kommentera Rysslands fullskaliga angreppskrig 2022 på Ukraina och hur Ryssland gjort sig skyldigt till diverse krigsbrott.
Det jag försökte sätta mig in i är hur en region som Krim fångar upp, bearbetar och lär sig leva med ett hundra år av externt styre, som växlat mellan Moskva och Kiev.
Och att i storpolitiken försvinner lätt lokalbefolkningens perspektiv.
Det kanske är naivt, som du säger Bo. Men verkligheten måste också kunna beskrivas från olika perspektiv.
Och då är invånarnas perspektiv viktigt, menar jag.
Och de hållbara lösningar som inkluderar verklig fred behöver bygga på ömsesidig förståelse.
Men ditt perspektiv är utifrån och ovanifrån. Vilken kontakt har du själv haft med människor i och från Ukraina? Vilka Ukrainska författare eller journalister läser du? Om du vill ha lokalbefolkningens perspektiv, så behöver du höra deras röster direkt, inte filtrerat genom en svensk ”fredsrörelse”.
PS
Apropå Nato, varför var det just de baltiska staterna som var mest angelägna om att gå med? Varför rustade inte FInland ned, trots sin långa historia att samverka med och delvis anpassa sig till Sovjetunionen? Erfarenheten av att vara granne med och ockuperade / attackerade av Sovjet gjorde att de såg något vi blundade för.
Det jag lärt mig, Bo, är att Ukraina har minst tre språkligt/kulturella grupperingar som huvudsakligen återfinns i tre olika delregioner. Så det ”Ukraina” du har kontakt med är sannolikt förknippat med den ena av dessa tre. Gör det de andra regionerna irrelevanta? Är det inte precis tvärtom, att vi har en skyldighet att försöka se världen från olika håll? Menar du att det är naivt att försöka se frågor från olika håll? Hur når man då en fredsuppgörelse som inte bara blir ett tillfälligt eldupphör? Freden måste inkludera en förståelse för motparten menar jag. Förklara gärna hur det är naivt att tänka så.
Sedan var det etthundra år för Krim jag nämnde i min text. Inte hela Ukrainas komplicerade och delvis heroiska kamp mot en övermakt som du tycks tro att jag blundar för.
Apropå ett eventuellt omtag av NATO (och USA) efter Sovjetunionens fall, så vill jag påminna om att EU och Ryssland samtalade/förhandlade om närmande till varandra både på 1990-talet och på 00-talet. Enligt ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs, som var ekonomisk rådgivare åt Ryssland under ett antal år under 1990-talet, så sade USA tvärt nej till ett närmande mellan EU och Ryssland.
Jag skulle tro att kriget mellan Ryssland och Ukraina hade kunnat undvikas om EU och Ryssland hade kommit varandra närmare. Ryssland hade, så vitt jag förstår, ambitionen att bli medlem i EU.
Hej René. Tyskland satsade på naturgas från Ryssland. Man hoppades och trodde att affärsuppgörelser skulle knyta länderna samman. Det var inte helt enkelt eftersom man ungefär samtidigt tagit beslut om att inte uppgradera befintliga kärnkraftverk enligt de nya krav som kommit efter den japanska katastrofen (tsunamin som ingen räknat med) och krav på extern strömförsörjning. Men många missbedömde nog Putin de första 8-10 åren. Eller hoppades på mer handel.
Hur NATO resonerade vet vi inte, men sannolikt röstade inte så många generaler i något land för att krympa organisationen. Eller göra ett omtag. Det är förmodligen svårt för en militär organisation att avveckla sig själv. Reinfeldt bantade det svenska försvaret rejält. Några år innan Putin ockuperade Krim och östra delen av Ukraina. Man undrar lite hur de svenska försvarsintressena, som ju historiskt haft en del kontakter med just Moderaterna, argumenterade. ”USA kommer alltid att hjälpa oss…” ( trots att vi var neutrala på pappret)?? Eller vad sa man?
Och hur gick resonemanget mellan 2014 och 2022?
Många frågetecken….
Hej Christer och Bo,
jag har läst era kommentarer med stort intresse. Ni lyfter fram olika perspektiv. De utesluter inte varandra – de bygger båda på historiska fakta!
Jag är oerhört tacksam, Christer, att du har tagit upp den känsliga fredsfrågan – och det är inte naiv av dig, det är modigt.
Det finns en hel del likheter mellan MAGA i USA och Putins ambitioner att återupprätta ett försvunnet och mytiskt förflutet. Kom ihåg att Putin kallat Sovjetunionen sönderfall för ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. I viljan att återupprätta ett mäktigt och fruktat Ryssland återanvänds även metoder från Stalins tid, där makten över kultur och språk är viktig:
” ”I skrivande stund är det mest våldsamma och
uppenbara statliga förtrycket av ett språk – och
i förlängningen förstås av det folk som talar det
– det som pågår framför våra ögon i Ukraina.
Sedan den 24 februari 2022 skriver medier inte
längre Kiev utan Kyiv, den ukrainska stavningen.
Men medan västliga medier har anpassat sig ef-
ter ukrainsk stavning så har, skriver Smith Galer,
”Ryssland kört över ukrainskt suveränt territo-
rium med en oöverträffad förstörelse av dess
språk; varhelst den har ockuperat har den tagit
bort ukrainskspråkiga vägskyltar, infört ryska
som undervisnings- och offentligt språk och
till och med beslagtagit och förstört ukrainska
böcker”.
Här följer Putin troget i Stalins spår, han som gjor-
de 150 ändringar i det ukrainska språket mellan
1928 och 1946. Han lät mörda ukrainskspråkiga
författare och poeter i det som kommit att kall-
las ”den avrättade renässansen”, vilken utrotade
en hel generation ”ukrainiserade” intellektuella,
inklusive dem som sammanställt ukrainska ord-
böcker. Till slut kom ukrainskan att alltmer för-
knippas med en ”enkel lantlig” befolkning i stället
för med litterärt och kulturellt liv och den atti-
tyden lever kvar till dags dato. Ukrainskan blev
nationens officiella språk först 1989 och Ukraina
blev självständigt 1991, så man hann knappt häm-
ta sig från den ryska linguiciden förrän Ryssland
annekterade Krim 2014. Kriget mellan Ryssland
och Ukraina är, fastslår Smith Galer, även ett full-
ständigt språkkrig.”
Och med tanke på det Anita Goldman skriver, Rysslands krig är också en form av ekocid, ett brott mot naturen.
https://etidning.dn.se/shared/article/nar-sprak-dor-forlorar-vi-ocksa-den-biologiska-mangfalden/J69lO6uP