Hur blir 3D-printning cirkulär?

3D-printning är ett intressant område. Produktion av korta serier av reservdelar på olika platser, där tillgång till mjukvara, printer och råvara blir avgörande och där leveranser troligen blir effektivare – mer ”on demand” – och där bara just den produkt som behövs också tillverkas. Det finns dock ett antal frågetecken som måste rätas ut.

Funktionalitet och garanti
Reservdelar till maskiner kan vara systemkritiska och helt avgörande för funktionen. Hur ser garantiåtaganden ut när reservdelen inte tillverkas av leverantören med leverantörens kvalitetskontroll? Vem är ansvarig för eventuella fel och felkonsekvenser?

Material
I dagsläget talas det om plaster, om metallpulver och biologiskt material som kan användas vid 3D-printning. Det som formas ska också härdas på något sätt så att det behåller sin tänkta form. Som lekman tänker man genast på de tvåkomponentlim som funnits länge. Det är viktigt att vi inte ökar spridningen av miljöfarliga ämnen i naturen.

Var ligger ansvaret på en global nivå?
Ännu viktigare kanske det är hur återbruk och återvinning ska lösas när det gäller 3D-printade produkter och komponenter. Vem har ansvaret för att produkten/komponenten återförs till rätt cirkulära flöde och inte hamnar i deponiernas återvändsgränder? Hur ska detta lösas rent praktiskt och lagstiftningsmässigt i en global kontext?

Vilket ansvar har tillverkaren? Ekonomi? Flöden?
För mig är det viktigt att vi varje gång tänker på produkters hela livslängd, inklusive återbruk och återvinning. De linjära modeller som gällt under lång tid måste ersättas av cirkulära principer och det avgörande blir i det sammanhanget att säkra upp ansvarsgränser, ekonomi och fysiska flöden. Vems är ansvaret i de olika faserna? Vem ska ha incitament att tjäna på återbruk och återvinning? Hur ska det gå till?

Olika storlekar
Ny teknik är fascinerande, men lärdomen från de senaste decenniernas utveckling måste vara att vi måste kopiera och ingå i  naturens kretslopp så långt det bara går. Plasterna i haven håller på att ta död på ett antal fiskar och inte minst valar. Den synliga delen av plasten är möjligen dessutom inte störst. Mikro- och nanostora partiklar av främmande karaktär kan vara minst lika många och hör definitivt inte hemma i kretsloppet.

Alla som tar fram 3D-printade produkter måste rimligen öppet redovisa hur man hanterar dessa frågor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>