När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Om att tjäna pengar på fel sätt och att räkna i tid

Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?

Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka
Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.

Virtuella pengar är lättare att spendera
Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.

Översätt kostnad i tid
Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.

Synliggör arbetet, dvs tiden
Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?

Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper?
En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?

Tid är det enda vi har
Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.

Nuet på bekostnad av då och sedan

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och –
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/

Vi måste sluta lura oss själva

Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?

Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.

Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?

Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…

Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?

Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.

Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.

Makten, maktlösheten och tiden

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.