Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).
Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.
Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.
Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.
Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.
Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.