Par Anders Fogelström är mest känd för sina Stockholmsskildringar. ”Mina drömmars stad” och fyra andra böcker ingår i hans ”stad”-serie, som fått välförtjänt beröm. Fogelström var också under fjorton år ordförande för Svenska Freds. Det var en tid för uppvaknande under 60- och 70-talen, då mycket förändrades i samhället. Världspolitiken landade i vardagsrummet när attentaten mot JFK, hans bror Robert, Martin Luther King eller för den delen Vietnamkrigets fasor väckte det allmänna medvetandet. Det var en annan tid. Det var Arne Thorén, det var Lennart Hyland, det var miljonprogram, högertrafik, Beatles, invigning av Scandinavium, Apollo-program, kvinnlig rösträtt i Schweiz och förbud mot tobaksreklam i TV.
Det finns alltid en förhistoria
Fogelström måste ha lagt ett halvår, minst, på sammanställningen av den bok han kallade ”Kampen för fred, berättelsen om en okänd folkrörelse”. Jag ville förstå bakgrunden till fredsrörelsen och tog mig lite tid att läsa boken. Det visar sig att Fogelström gjort ett gediget arbete med att sammanställa nästan 90 år av föreningsprotokoll och andra spår Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen lämnat fram till 1971, då boken skrevs. Det kan låta irrelevant eller totalt bakvänt att ägna tid åt en femtio år gammal bok. Men allt som sker har en förhistoria och det var den jag ville få en bild av. Vad hände först?
Rapport från ett kansli
Unionskrisen med Norge som löstes fredligt, Nobels fredspris, världskriget som inte gick att undvika 1914, framväxten av nazismen, världskrig nummer två som blev ännu värre än det första, det kalla kriget, diskussionen om svenskt atomvapen och mycket mer får sin belysning ur ett fredsperspektiv. Ibland hade jag önskat att författaren Fogelström gjort en utvikning i texten, funderat lite, resonerat kring alternativa händelseförlopp osv. Hela boken blir till slut en rapport från ett kansli. Kopplingen till Sonja Åkessons ”Rapport från en skurhink” anas tidsmässigt eftersom båda böckerna låter läsaren få en inblick i en relativt okänd verklighet.
Ett antal kända namn dyker upp
Hundratals namn passerar revy. Jag anar Fogelströms dilemma här, han kan ju inte gärna berätta föreningens historia och utelämna någon viktig person i alla de styrelser som valts och gjort nytta. Således blir det en aning motsägelsefullt med alla anonyma personer som presenteras och samtidigt hyllas för sin gärning för fredens sak. Intresset för att ta reda på vem det kan ha varit blir relativt ljumt efter så lång tid. Men samtidigt återkommer ett antal namn, som åtminstone jag kan känna igen: Barbro Alving, Elise Ottessen-Jenssen, Inga Thorsson, Herbert Tingsten, Ernst Wigforss, Ellen Key, Sara Lidman och många fler. Påtagligt många kvinnor.
En hållplats får sin förklaring
Edvard Wavrinsky var en tongivande person under flera decennier, läser jag. Och plötsligt förstår jag varför han fått en egen hållplats i det göteborgska spårvagnsnätet. Överhuvudtaget präglas hela boken av ett underliggande engagemang och en aktivitet som är beundransvärd. 20 000 människor samlas vid fredsmonumentet i Eda. (På ett annat ställe anges antal till 12 000 men även det är imponerande). Eller ett tal för fredens sak i en stadspark samlar 3 000 åhörare. Bara så där. Monumentet i Eda brukar marknadsföras som Morokulien, ett namn som lanserades av Lennart Hyland 1959 i samband med ett radioprogram.
Engagemang i relation till resurs
Det jag reflekterar kring är också hur lång tid människor för drygt ett hundra år sedan fick arbeta för att klara sin försörjning, dvs hur mycket s.k. fritid hade de? För att resa till Eda vid norska gränsen, troligen med tåg, och för att ha råd att betala för resa och uppehälle… det var andra prioriteringar som gällde. Engagemanget för fredens sak var påtagligt. I vår tid är det mycket som konkurrerar om uppmärksamheten, samtidigt som vi gissningsvis arbetar betydligt färre timmar för vår försörjning.
Tidsanda och samtidiga processer
En annan iakttagelse jag gör när jag läser om Svenska Freds första 90 år är hur parallellt olika folkrörelser växte fram. Nykterhetsrörelsen som ett svar på spritens förbannelse, frikyrkorörelserna som ett svar på den inre övertygelsen hos många människor att deras syn på religionen och dess uttryck behövde plats vid sidan av statskyrkan. Eller arbetarrörelsen och fackföreningarna, som kämpade för rättvisa villkor för sina medlemmar. Det blir påtagligt i Fogelströms bok hur samhället utvecklas både genom att organisationerna växer fram i samma tid, och också att de aktiva personerna ofta hade flera roller i olika sammanhang. Ungefär så som det brukar se ut, även idag. Aktiva människor är aktiva på flera håll.
Motståndet
En annan reflexion är hur verksamheter speglas i det motstånd man möter. Under flera decennier, framför allt innan den allmänna rösträtten infördes i Sverige 1911, fanns ett kompakt motstånd från makthavare, militärer och andra som gärna gjorde vad de kunde för att förminska och förlöjliga fredsrörelsen. Och så ser väl egentligen motståndet fortfarande ut. Nu när NATO-ansökan är inlämnad känner militärer, vapenindustrin och ett antal högerkrafter medvind. Det talas ju från ytterhögern om militär på gatorna, i syfte att åstadkomma ordning. Eller om att ”alla bör få rätt att beväpna sig”, som om mer vapen i omlopp skulle lugna ner konflikterna.
Positionering i relation till antidemokrater
Ett avsnitt i Fogelströms bok illustrerar hur svårt det kan vara att positionera fredstanken. När västvärldens demokratier stod mot det Sovjet-dominerade östblocken och det fanns vänsterdebattörer i Sverige som såg sig själva som kommunister blev det komplicerat för fredsrörelsen att ta en tredje position. När många intellektuella lockades av anti-kapitalism och ”befrielsekampen” i Vietnam blev det svårt att dra gränsen för vem som fick inneha förtroendeposter. Olof Palme marscherade sida vid sida med Hanois representant i Stockholm, dvs det blev otydligt var gränsen gick för att acceptera odemokratiska styren i syfte att komma till rätta med demokratiernas misslyckanden. Möjligen är det något liknande vi upplever nu, när demokratiska högerpartier samarbetar med antidemokratiska partier på högerkanten. Det blir otydligt var de där ”röda linjerna” egentligen går.
Mer skiljedomsförfaranden är nödvändiga
Ska jag försöka mig på en summering av Fogelströms bok om fredsrörelsens första 90 år får det bli att freden alltid har ett övertag. Historien ger freden rätt. Det finns ingen positiv utveckling ur krig och konflikter, det är freden som kan ge rätt förutsättningar. Och annan tanke som inte släpper är att skiljedom är det instrument som måste utvecklas mer. Oenigheter kommer alltid finnas, rimliga och orimliga orättvisor måste hanteras. Vem som ska få rätt måste avgöras med fredliga medel och då är skiljedomsförfarande att föredra alla dagar. Skiljedom bygger naturligtvis på respekt för domstolen och dess auktoritet, men alternativet är ser vi ju idag, när Putin tar för sig i östeuropa och ytterligare ett krig rasar där palestinier och israeler borde hitta ett sätt att leva sida vid sida. För att inte tala om alla andra pågående konflikter, som media inte fokuserar på just nu.
Länktips: https://www.svenskafreds.se/