Det brukar heta att ökad tillväxt och skattesänkningar bidrar till att det skapas jobb. Förutom att just kontinuerlig tillväxt kan ifrågasättas om den ens är teoretisk möjlig över tid, så finns det en outtalad motsägelse i de budskap som brukar föras fram av de politiker som säger sig lyssna på näringslivet och tala om ”arbetslinjen”. Deras argumentation hänger inte ihop.

Vinst i företaget är inte alltid positivt
Jobb skapas i vissa branscher. Men lönekostnader är alltid en mycket stor del av företagens totala kostnader. Rationaliseringar, automatiseringar och sådana åtgärder ligger alltid högt upp på att-göra-listan för den VD som vill öka lönsamheten. Inte minst i de företag som har ett betydande ägande, via aktier och fonder, utanför företaget är det avkastningskraven och aktiekurser som är vägledande. De anonyma ägarna bryr sig inte om sysselsättningsgraden. De vill ha kunna sälja sina aktier med vinst och fram till dess också kunna få några aktieutdelningar på vägen. När det går bra för företagen, sett ur aktieägarnas perspektiv, går det ofta sämre för sysselsättningen.

Effektiviseringar = personalminskningar
Den här motsättningen mellan vad som är bra för ägarna respektive vad som är bra för samhället och skatteintäkterna kommer sällan till uttryck. Företag som ”går bra” är kanske bra för ägarna, men sänker kanske samtidigt sysselsättningsgraden. När ”företagsdoktorer” och andra ska göra företag attraktiva för aktieemissioner är det sällan ökad personaltäthet de laborerar med, snarare är det uppköp av andra företag, sammanslagningar och effektiviseringar (läs personalminskningar) som ligger i potten. Även väl etablerade företag använder personalstyrkan som ett slags ”gummiband” för att hantera konjunkturer. I dåliga tider avskedas folk, i goda tider kör man nattskift och ökar tillfälligt bemanningen.

Hög sysselsättning är olönsamt
Så när politiker talar om företagsvänlig politik och hur bra det går för företagen så nämner de sällan just denna motsättning, där företagens värde och attraktivitet ökar när de minskar personaltätheten. Sysselsättningen står i omvänd proportion till lönsamheten. Detta blir sällan uppmärksammat.

Mer pengar till höginkomsttagare är inte bra för samhället 
Den andra missuppfattningen jag vill peka på här är att det skulle gynna sysselsättningen och ekonomin i stort om högavlönade får skattesänkningar (så att de kan konsumera mera). Det stämmer inte. Tvärtom ökar ju risken för att ett större tillgängligt belopp för höginkomsttagaren används på ett för samhällsekonomin ogynnsamt sätt. En oplanerad weekendresa till London som nu kan bli verklighet gynnar inte svensk ekonomi. (Särskilt inte när flygskatten slopats). Och när nu RUT- och ROT-avdragen höjs ökar istället sannolikheten för att de branscher som utnyttjar personal växer och stand-by-anställda med dåliga anställningsvillkor fastnar i cyniska företags upplägg, där det handlar om att erbjuda hemleveranser, husdjurspassning eller städning till en privilegierad målgrupp.

Ökade klyftor är målet
Upptrissade hus- och lägenhetspriser ökar egentligen inte sysselsättningen utan skapar enbart ytterligare klyftor och ökad belåning. När höginkomsttagare nu gynnas av Tidöregeringens politik finns ingen koppling till en allmän positiv samhällsutveckling, snarare precis tvärtom. Klyftorna riskerar att öka och låginkomsttagare får ännu svårare att skaffa sig en bostad i attraktiva områden. Men det är väl en medveten politik, som Tidöregeringen driver, där målet är större skillnader och att höginkomsttagare kan köpa tjänster av låginkomsttagare. Klyftorna ska öka, det är väl det som är meningen, så att det ”ska löna sig att arbeta”, som det heter i dimridåerna, men egentligen bara handlar om att riva decennier av framgångsrikt arbete för ökad ekonomisk jämställdhet.

Pengar i omlopp ger sysselsättning
Inlåsta privata och värdesäkrade diamanter i ett kassaskåp ökar inte sysselsättningen, men om pengarna hade stannat hos staten hade de blivit omsatta. En stödlärare i en klass hade kunnat få jobb, en förskola hade kunnat byggas. Fler hade fått jobb. Sysselsättningen hade kunnat öka.

Hotell-exemplet är tydligt
Att högern samtidigt missar att även företagen vinner på att fler kan efterfråga produkter och tjänster är en ironi i sammanhanget. I sin yttersta konsekvens leder ju denna modell till att bara en kund till slut kommer att ha råd att bo på hotellet, den kund som kan betala 50 000 kronor för sin frukost. Istället för att 500 gäster betalar en hundralapp. Även kapitalisterna vinner på en jämlik ekonomisk politik, men detta enkla faktum blundar de för.

Reklamen visar vad som är visionen
Politiken illustreras tydligast av de återkommande bilreklamfilmer som flimrar förbi på TV. Det är alltid ett ensamt fordon i en öde stad eller på en ödslig väg. En kund. Ensam. Så totalt fel och så himla tråkigt.